Part 5

Ja, mostrarna! De skulle komma från Malmö pingstafton, på samma gång som bröderna, och det var ett nöje att se emot med oblandad förtjusning. Det hörde till traditionen att mostrarna skulle komma till prästgården varje år, och det var ej möjligt att tänka sig en sommar utan dem. Ståtliga voro de, liksom prostinnan själv, »ej utan den embonpoint utan vilken nödig självkänsla knappast är tänkbar» och de fyllde onekligen sin plats, både på ena och andra viset. Glada, älskvärda, musikaliska och fulla av intresse för sin omgivning, voro de i hög grad populära och inga ansträngningar fingo sparas, då det gällde deras festliga mottagande.

Det var således ej allenast för att fira pingsten, som man vände upp och ner på hela prästgården, det gällde ej mindre de kära gäster man väntade. Alla rum fejades, alla sängkläder lågo utbredda i solskenet för att luftas och piskas, och nere i bakstugan hade hushållerskan och hjälpgumman, mor Nils Nils, en faslig brådska med sommarbaket, d. v. s. grovbaket, ty alla de andra finesserna måste naturligtvis prostinnan själv vara med om.

Nu var man färdig med sparrisen, och prostinnan går åter, följd av sin lilla adjutant, upp mot gården, ger i förbifarten några order åt trädgårdsdrängen, som håller på att skyffla och kratta de breda gångarna och stannar slutligen vid gräsplanen. Där granskar hon med förlåtlig stolthet de långa räckor av fint linne, som ligga utlagda till blekning. Alltsammans har tillverkats hemma under vintern; själv har hon spunnit det fina garnet av lin eller »hör», som vuxit på prästgårdens mark, bråkats och skäktats i de s. k. »brydestuerne», som på den tiden sågos här och var ute på fälten, och slutligen hade pigorna, under husmoderns vaksamma inspektion, vävt det. Nog kunde man glädjas vid en sådan syn!

Adjutanten fick nu tillsägelse att gå in och spola garn till de nya, fina bomullsklänningarna; det var ej tanke på att slinka undan, men nog var det odrägligt att utbyta det härliga friluftslivet mot det enformiga arbetet i det kvava vävrummet.

Nu hade prosten kommit ut i trädgården. Han gick långsamt, med händerna på ryggen och den gamla svart- och brunprickiga hatten, gemenligen kallad »pärlehatten», på huvudet och tänkte på sin pingstpredikan. Emellanåt stannade han, tog upp sköldpaddsdosan ur fickan och tog sig en pris, betraktade fägringen omkring sig med ett förnöjt leende och fortsatte åter den avbrutna tråden.

Plötsligt väcktes han ur sina tankar av ett kraftigt: »Guds fred, herr prost», och han log åter då han fick syn på sin gäst. Det var »annexmannen», Anders Ohlsson, den skånske bonden i sin prydno bred och säker, med en underström av skälmaktig klippskhet bakom det trygga allvaret. Han såg helt prydlig ut, där han gick och avhandlade sitt ärende med prosten, iförd blå vadmalsjacka, väst med blanka knappar, små silverringar i öronen och de glänsande galoscherna fastsydda vid stövlarna – det var höjden av elegans på den tiden.

På grund av det myckna stöket inomhus ombads gästen att slå sig ner på en trädgårdssoffa, prostinnan varskoddes och snart blev det ett trakterande: stekt fläsk med ägg (det bör väl knappast i våra nyktra tider berättas att en liten snaps oundgängligen hörde till traktaten!) samt smör, bröd och kaffe. Prostinnan och Anders Ohlsson voro mycket goda vänner och samtalet blev livligt, men gubben var bra döv, och prostinnans röst hördes över hela trädgården, då hon sporde efter hur det stod till med hustrun, barnen och årsväxten. Ibland svarade gubben lite på måfå, »ajo holians bra», det kunde passa in litet varstans, men i det hela gick konversationen nog så flytande, och man skildes slutligen åt i bästa samförstånd. Det var också hög tid att återvända till arbetet, om man skulle hinna med allt innan gästerna anlände. Visst voro dagarna långa men listan på allt som skulle göras var ännu längre.

Hur det nu gick till var allting klart pingstaftons eftermiddag. Rummen doftade av syrener, boklöv och rena gardiner och gästrummen, där Malmöfruarna skulle residera, voro alldeles förtjusande med sina rentvättade sängomhängen och toalettbord, klädda med skär kattun under vit, prickig musslin, samt en krusad serviett över den omålade bordskivan. Och hela den yttre omgivningen var så hänförande vacker att man ovillkorligen drog efter andan, då man kom ut.

Bandhunden Tilly gav med ett långdraget skällande tillkänna att han på avstånd hörde de resande. Familjen samlades på trappan, prostinnan i svart och vit randig sitsklänning, flickorna i ljusa bomullsklänningar med små svarta sidenförkläden och prosten hade visserligen den prickiga hatten, men var för övrigt fin och blåst, det hade prostinnan nog dragit försorg om. »Inga snuskorn på västen, gubbe lille»!

Nu svängde den gamla kareten in genom grindarna med reslådan väl fastsurrad baktill. Bröderna, studenten och gymnasisten, trängdes med kusken på kuskbocken men inuti vagnen sutto mostrarna, raka och prydliga. De voro insvepta i vida, gula dammkappor hade gula stråhattar med svarta band och liknade på pricken ett par väldiga solrosor. Då vagnen stannade voro pojkarna nere i en blink och hade redan hunnit omfamna hela familjen, innan mostrarna med gravitetiska rörelser stigit ur.

Solrosorna gåvo sin svåger en smällande kyss, inneslöto sedan alla de övriga i sin gula famn och gåvo med många utrop sin förtjusning tillkänna över att äntligen vara framme efter den långa resan. Det var ett surr och sorl, ett spring upp och ned, och ett pratande, tills man äntligen hamnade i syrenbersån, där kaffet och det nybakade brödet prisades med ord och gärningar. Vad det var trevligt att sitta här tillsammans igen efter den långa vinterns enformighet, det var solsken, liv, glädje alltigenom!

De unga hade mycket att säga varandra, det var ju så längesedan de träffats och bröderna skulle invigas i allt som hänt, både inom- och utomhus. – Ha ni hört spektaklet i söndags? Pappa skulle hålla klagodagspredikan, ni vet, över änkedrottningen och han hade gjort en av sina allra finaste predikningar. Allt vad liv och anda hade församlades i kyrkan, hett var det, solen sken och lavendelkvistarna fördes till näsan oftare än vanligt.

Men klockaren, ser ni, han hade varit på gille natten förut och så fort predikan börjat sjönk han ner i sin lilla bänk och där sov han som en stock. Nå, äntligen tog predikan slut, kungörelserna lästes, men ingen klockare kom för att hänga upp de nya psalmnumren. Nu var det ju tid att sången skulle börja, då, kan ni tänka er, stiger gamla Metta upp, går fram till bänken, dyker ner med handen och tar ett ordentligt tag i klockarens peruk. Han flyger upp med håret på ända och ögonen vitt uppspärrade och sjunger med ljudlig röst: »Sälla äro de som sova ...» Hela församlingen höll på att brista i skratt, men då räddade gamle Hans Larsson situationen, ty han tog vid med en röst som ekade i kyrkan: »De som slutat vand-ring-en.» Då förstod man hur det var fatt och att klockaren i alla fall var på rätt spår, då han började prisa den sälla sömnen. Va säger ni om det, gossar? Den historien kan ni få skicka in till »Söndags-Nisse», om ni har lust.

Ja, det var en historia som man kunde sentera, och den belönades också med hjärtliga skrattsalvor.

Tiden gick emellertid, solen började dala och man beslöt att göra en promenad längs markvägen till de stora ängarna som gingo ända ned till havet. Ungdomen skyndade i förväg och vände tillbaka med händerna fulla av guldgula ängabollar. Vilken kväll det var, så fridfull och härlig! Myggen dansade i stora svärmar, på avstånd hördes de hemåtvändande drängarnas välkända trallande, fåren bräkte, grodor, ängsknarr och syrsor sjöngo var på sin melodi, medan en och annan försenad lärka, under ideligt drillande, sänkte sig ned till sitt undangömda bo. Det var en pastoralsymfoni av finaste slag, med havets skvalpande sommarbrus som ackompagnemang.

– »Vi få en härlig pingstdag», sade prosten och visade på solen som sjönk ner så klar och strålande i sin rosiga bädd.

Ingen hade lust att gå hem, men prostinnan sade att gröten väntade och äta måste man ju i alla väder. Det kunde hon ju ha rätt i. Men de unga hade också rätt, då de kommo överens om att maken till pingstafton hade man aldrig upplevat.

Det hörde till gammal god sed, att familjen annandag pingst skulle besöka de kära grannarna i Kjellstorp och tillbringa aftonen där. Man begav sig åstad så fort prosten vilat ut efter helgdagarnas ansträngningar, de gamle åkande, medan de unga gingo till fots den välkända vägen, som de gjort så många gånger förut. Den första syn som mötte dem, då de kommo in på gården, var den gamle prosten, som stod vid den rödmålade brunnen, med de vita lockarna fladdrande för vinden, och matade sina duvor. De flaxade omkring honom, satte sig på hans axlar och togo ärterna ur munnen på honom medan han ömt smekte sina bevingade älsklingar. Den lilla prostinnan, omgiven av sina söner och döttrar, stod på den låga trappan och välkomnade gästerna med vanlig älskvärdhet.

Denna afton blev en ny länk i den långa kedja av ljusa och glada minnen från det kära hemmet, där så mycken trevnad och harmoni rådde. Då de unga åter begåvo sig hemåt, följda på vägen av sina vänner, stannade de ovillkorligen mitt i sitt muntra samspråk, för att lyssna till några toner, som ljödo ut över slätten i den stilla kvällen. Det var väl en ensam vandrare som ville sjunga ut sin sommarglädje. Den välkända refrängen passade förunderligt in i stämningen: »Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.» Ja, det är just vad den är och ingenting kunde bättre uttrycka allt vad de känt och erfarit denna underbara pingstkväll än dessa enkla ord:

»Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.»

Om sommaren sköna, när marken hon gläds –

På gräsplanen under de väldiga almarna hade ungdomen samlats strax efter den tidiga frukosten. Stora korgar, fyllda med blåklint, prästkragar, pioner och löv stodo på planen och flickorna sutto runt omkring i fullt arbete. Flinka händer voro i färd med att binda en präktig guirland, som skulle sättas upp omkring stora ingången, och dessutom tillverkades en mängd blåklintskransar avsedda att pryda rummen med.

Naturligtvis var det flickorna som ledde arbetet, men ungherrarna måste också göra nytta och tillätos visst ej att undandraga sig sin plikt. Stundom höjdes ett varnande rop: – »Gossar, ligg inte och drag er i gräset, kom hit och hjälp till.»

Mycken munterhet rådde, ett vänskapligt gnabb uppstod då och då och glada skratt ljödo ut över gräsplanen och nådde de äldre och stadigare, där de sutto på en lång bänk och gladdes över det härliga midsommarvädret.

Prästgården var nu fylld av gäster, både gamla och unga, men mest det senare, och prostinnan hade fullt upp att syssla med så att intet skulle fattas, varken i ena eller andra avseendet. Det var väl att visthuset innehöll så många präktiga skinkor, m. m. och att det fanns en bra brunn att förvara stekarna i. En så modern uppfinning som isskåp förekom ej och vad skulle för övrigt det tjänat till, då man ej hade någon is? Det behövdes emellertid rikliga förråd, ty aptiten var lika god som humöret, och de dagliga badpromenaderna voro ingalunda ägnade att minska den.

Men de unga levde sitt sorglösa liv, utan mycken aning om några Martas bekymmer. Bland gästerna funnos även syskonen Bååth – den blivande författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg – samt skalden A. U. Bååth, då en glad student, som satte liv i hela huset och roade alla med sina lustiga påhitt och sitt godmodiga skämt. Han var oemotståndligt rolig och hade ett solskenshumör som aldrig svek. Inte var han just så praktisk, och den hjälp man fick av honom var kanske snarare motsatsen, men han fick nu en gång för alla göra som han ville, man hade ej andra pretentioner på honom än han skulle vara sig själv.

Den unge pastorn glömde alldeles av att gå in och skriva sin predikan och dröjde sig helst kvar bland vännerna. Det undrade man visst ej över, men han fick i alla fall det rådet att ej låta det gå på samma sätt, som nyligen skett i Kjellstorps kyrka. Där hade en ung magister, som var informator på herrgården, begärt och erhållit tillåtelse att få predika, och han hade inlett sin predikan med A. M. Lenngrens dikt »Slottet och kojan». Det var ju ett originellt infall, men det ogillades i hög grad av den gamle prosten, som i de jämförelser vilka utgöra diktens huvudtema såg en alltför tydlig avis till slottsherrn. Den lycklige ägaren till kojan, skildrar ju, som var och en vet, hur den förnäme mannen kommer med sitt stojande koppel, hur han lyssnar till den lilla, glada visa varmed den anspråkslöse mannen i kojan prisar sin lyckliga lott och hur han till slut »göt en suck av smärta – ha, den förstod jag gott: Giv mig ditt glada hjärta, och gärna tag mitt slott!»

Medan det glada arbetet pågick som bäst kom prosten tillbaka från ett besök i granngården. Han slog sig ned bland de unga för att berätta en historia som han hört därborta. Den roade honom mycket, han fann den så betecknande för den skånska uppfattningen. Ola Christersson hade föregående dag givit en av drängarna befallning att efter middagen gå ut och »tromla»[4]. Under måltiden kom han dock på andra tankar och när den var slut sade han till drängen: »Anders, jag har ånkat mej, du ska ud å harra i stället.» »De gaur inte, Far», svarade Anders, »ja har jo spist te tromla.» Vilket betydde att han absolut inte kunde orka att springa efter harven, men däremot bekvämligen sitta på tromlan och smälta den goa maden.

När allt var färdigt, guirlanden upphängd och rummen rikligen majade och blomsterprydda, vilade man på sina lagrar och gjorde upp planer för eftermiddagen. Sedan man druckit kaffe, begav hela ungdomsskaran sig på vandring ner till »Kullen», en präktig gammal ättehög, belägen helt nära stranden.

På vägen tittade de inom till Nils Nils, ringaren, i något ärende. Mor Kerstin stod utanför huset och kammade »glyttapacket». En hel rad små töser hade hon omkring sig, – håret övergöts med dricka samt kammades sedan i små flätor, styva och hårda som pinnar och hopbundna med en röd ullgarnstråd och så fick det hålla sig till nästa lördag.

Det lilla huset, vars ena gavelvägg sluttade ner i en rundning, med plats för bakugnen bestod blott av ett enda rum, stuen, rent och snyggt i all sin enkelhet, med hackat enris på lergolvet och blommande balsaminer i de små fönstren. Andra hälften var på en gång kök, kläd- och skräpkammare samt hönshus, ity att en höna låg och ruvade över en hel kull kycklingar. En gammal kvarnsten tjänstgjorde som trappa, dörren var avdelad på tvären och försedd med klinka och utanför stugan fanns en liten täppa med lavendel och riddarsporrar.

Inne i stugan satt ringaren och åt merafton, som bestod av »syltemjölk»,[5] vilken han helt behändigt slevade i sig genom att doppa ned fyrkantiga bitar av svart bröd, placerade på en gammal fällkniv. Han hade flere timmar hållit på att »klina» och kalka sitt lilla hus; det måste vara gjort innan helgen bröt in, ty inga hål eller springor, som trolltyget kunde kila in genom, fingo förekomma den farliga midsommarnatten. I takbjälkarna hade man nyss satt upp S:t Hans’-örter, en för varje familjemedlem. Växte de var allt väl, men om någon gick ut eller vände sig mot kyrkogården, betydde det att den person, för vars räkning blomman var satt, skulle dö innan nästa midsommar.

Promenaden fortsattes vidare ner till »Kullen» där de lade sig uppe på sluttningen och sågo på havet som låg så sommarblått och stilla, med endast en svag krusning över sin vida yta. Från vägen hördes rullandet av vagnar; ett nära nog oavbrutet tåg av åkande och gående drog sig ned mot sjön. Det var gammal sed att man skulle taga sitt första bad för sommaren på midsommarafton, då »va där nå’d i vanned» som gav hälsa och så blev det dessutom ett storartat folknöje. Både före och efter badet dansades nämligen med liv och fart kring majstången, som var rest på en stor ljungbacke. Dragspel och sång omväxlade, de kunde tydligt urskilja orden där de sutto: »Midsommarafton kommer ej var dag, den kommer blott en gång om året».

Nere vid kullens fot under träden, låg en liten, liten förfallen koja och i den bodde en ensam, gammal gumma, Hanna Johannes. Hur länge hon bott där, avskild från människorna, var hon kommit ifrån, vad hon upplevat – det visste man ej och inte heller vågade man fråga, det var alldeles obestridligt något hemskt och mystiskt över henne. Man visste att hon brukade spå och att hennes spådomar påstodos slå in. Varje julnatt och varje midsommarnatt såg hon kullen stå på gullfötter och trollen dansa därinne.

Tänk om man skulle låta spå sig! Sagt och gjort, alla de unga vännerna sprungo ned för sluttningen och öppnade med en viss ängslan den låga dörren. Kojan bestod endast av ett slags kök, eller rättare en mörk håla, och mittför dörren stod sibyllan framför en öppen häll, varur lågor slogo upp, och sysslade med något, man kunde ej urskilja vad. Hon såg verkligen ut som en trollpacka, där hon stod i sin gamla skarlakansröda kjol med det tofviga håret fallande ned över den svarta »speddetröjan». Hon blängde med bistra ögon på fridstörarna, men då hon hörde ärendet blev hon något blidare. Endast en i sänder fick komma in, prästmamsellerna först och man fick för all del ej berätta vad hon sagt; det var på det hela taget mera hemskt än roligt och de voro glada då gumman fått sin tredaler och de åter voro på väg hem till prästgården, där de voro otåligt väntade.

Efter aftonmåltiden tog ungdomen sig en svängom i gröngräset med mera fart än grace, det måste erkännas, och sedan samlades alla på och kring trappan för att vila sig och hålla midsommarvaka.

Var och en gjorde nu sitt bästa för att hålla den glada stämningen vid liv. Prosten hade satt sig med sin pipa bredvid sina båda svägerskor, och prostinnan njöt av vilan efter dagens mödor. Man ville så gärna höra litet sång i den stilla kvällen och ett par av ungherrarna voro genast färdiga att bjuda på några Gluntar. Sedan sjöng Moster Lisen, som hade en sådan vacker röst, med ett visst patos, »I rosens doft, i blomsterlundens gömma», – det var så man kunde smälta. Och nu kom en överraskning. A. U. Bååth började plötsligt deklamera en dikt, som väl runnit upp i hans hjärna under de glada sommardagarna och nu tagit form och gestalt. Det var något om den gula »rågen och blåklintsirade flätor.» Man fann den alldeles förtjusande och han måste läsa den än en gång, blev applåderad och prisad, tills han slutligen helt blygsamt drog sig undan den allmänna hänförelsen.

Prosten tyckte emellertid ej att de skulle utsträcka vakan alltför länge: »Kom i håg att vi allesammans ska gå i kyrkan i morgon och sjunga »Den blomstertid nu kommer», – ingen får försova sig.» Försova sig, jo, det var visst troligt en midsommarmorgon! Prostinnan höll emellertid med sin make, hon längtade visst själv att komma till ro och det kunde alltså ej hjälpas, man måste säga god natt till glädjen och till varandra.

Men då alla försvunnit, då var det flickornas tur; de smögo sig allesammans ut på ängen i stället för att gå upp till sina små vindsrum. Där ute var så stilla och ljuvligt, en blek måne sände sitt sken över deras förehavande. De kunde ju omöjligt lägga sig förrän de fullgjort det viktigaste värvet på hela midsommaraftonen, att plocka de nio blomster av olika slag, som skulle läggas under huvudkudden och skänka drömmar om den tillkommande. Blommorna voro väl ej så svåra att finna, värre var det med den absoluta tystnad som var villkoret för att drömmarna skulle slå in. Den ena av dem avlägsnade sig från de andra för att ej frestas att tala medan hon sökte efter sina blommor. Hon tänke på den blonde ynglingen som hon första gången sett i dag för ett år sedan, hon ville drömma om honom och hon ville att drömmen skulle slå in.

Ingen vet vilka underbara ting som kunna ske en midsommarnatt, men _tro_ måste man och det är kanske lättare än att tiga, då man är ung och glad och har tusen viktiga saker att säga.

Friluftsteater och serenader.

I trädgården blommade nu rosorna, luften var fylld av deras doft. Tätt, tätt stodo de, hela häckar av gammaldags rosor, provins- och mossrosor och överallt, där persiko- och aprikosspaliererna lämnade plats, klängde de sig uppför väggen, röda, vita och gula om vartannat. Höga, vita liljor stodo som en rad ståtliga drabanter runt häckarna och jasminerna sände ut sin aromatiska vällukt i kapp med dem, mättande luften med nästan bedövande ångor.

Inne i sitt rum, med markiserna nerfällda, satt prosten helt stilla, försänkt i tankar. Kanske tänkte han på att han nästa dag skulle bliva sextiofem år och att det verksamma liv som låg bakom honom ändå varit bra lyckligt i den fridfulla prästgården, dit stormarna från den yttre världen knappast nådde. Visst hade han haft sin del av sorger och bekymmer, men de tedde sig nu mera som en bakgrund mot vilken de ljusa minnena framträdde i så mycket klarare dager, och de hade ju alltid trofast delats av maka och barn.

Plötsligt stördes han i sina djupa tankar av några underliga ljud från vinden, rakt över honom – duns – duns, någonting främmande och oförklarligt. Ännu en duns och en till – »vad i all världen står på, elden måtte väl ej vara lös. Jag måste gå upp och se efter.» Han skyndar ut i förstugan, där han till sin häpnad finner dörren till vinden reglad, han rycker och bultar men förgäves. Då går han runt huset, med blicken spanande riktad mot det farliga halmtaket, men intet oroväckande kan förmärkas och han sjunker lugnad ned på en sval plats, resignerat besluten att dämpa sin nyfikenhet.

På vinden rådde emellertid alltjämt liv och rörelse och anledningen härtill var just prosten själv. Man hade beslutat att i år med ovanlig högtidlighet fira hans födelsedag och förberedelserna måste naturligtvis ske i största hemlighet.

Äldste sonen hade tillsammans med A. U. Bååth och en gemensam studentkamrat, författat en storartad tragedi, ämnad att uppföras ute på gräsplanen, där de stora almarna bildade en naturlig bakgrund på samma gång de åt publiken skänkte skugga och svalka. »Den störda klosterfriden» hette den och det var just till denna storartade föreställning repetitionen pågick som bäst uppe på vinden. Den gifta dottern, som var nere på besök i prostgården, hade fått abbedissans roll sig tilldelad, de andra döttrarna jämte deras gäster voro nunnor, och alla tre författarna, inklusive adjunkten, skulle vara riddare. Intrigen var i korthet den, att dessa senare, blesserade och utmattade efter många strider, hade funnit en tillflykt i klostret, där de på det ömmaste omhändertogos och vårdades av den fromma klostermodern och hennes systrar.

Som var att vänta, uppstod snart en ganska jordisk kärlek mellan riddare och nunnor och de sjöngo å ömse sidor ut sin kärlek och sin sorg i gripande arior. Mycket mot sin vilja måste riddarna övergiva den ljuvliga fristaden, men den sinnesstyrka abbedissan vid detta tillfälle visat blev henne övermäktig. Hon hade motstått sin riddares passionerade bön, »kom fly med mig och bliv min brud», hon hade sett honom rida bort, följd av sina vapenbröder, men nu voro hennes krafter uttömda. Hon sjunger sin svanesång, (melodi: »Jag minns den ljuva tiden»), däri hon bedyrar sin oförmåga att längre leva detta nu så ödsliga liv, störtar död till marken och likaså alla de stackars sörjande nunnorna. Det var vid detta tragiska tillfälle prosten hört de besynnerliga ljud från vinden, som väckt hans oro och nyfikenhet.