Part 4

Prostinnan, vars ordspråk alltid varit »morgonstund har guld i mun» och som brukade taga sin morgonmotion vid spinnrocken redan vid femtiden, ehuru hon vanligen lämnade man och barn i ro ännu ett par timmar, hade den morgonen intet förbarmande. Då gjorde hon sin rond genom hela huset, mitt i natten tyckte man, med björkriset i hand, och börjande med sin make fortsatte hon sedan att behandla barn och tjänstfolk och lagade visserligen att man blev ordentligt väckt. Ej ens den stackars adjunkten nere i flygeln undgick sitt öde, som han visst ej mottog med kristlig undergivenhet. Men prostinnan ansåg att ingen borde behandlas styvmoderligt denna dag och sade: »Han kan ha gott av det».

Sedan hon risat ville hon emellertid även lisa, och det dröjde ej länge innan hon åter uppenbarade sig, denna gång medförande en behaglig medicin – den doftande mockan, tror väl läsaren, men det är nog mera antagligt att den dryck, som den tiden i vardagslag bjöds hade Brasilien till hemland. Huru som helst, förplägningen blev välkommen och intogs under stor munterhet av den nu fullt vakna familjen. Den njöts i ytterst långsamt tempo, med den lilla baktanken att så mycket som möjligt förhala tiden, ty mörker och kyla inbjöd ej till några hjälteprov angående uppstigningen. Till slut kunde det emellertid ej hjälpas; med ett manande »upp nu barn», avlägsnade prostinnan sig, belåten och nöjd med sitt morgonarbete.

Länge dröjde det ej heller innan barnen voro uppe och i fullt arbete; medan den äldre dottern hjälpte modern med hushållsbestyr, utvecklade den yngre all önskvärd energi vid den gamla taffeln, där skalor och övningar expedierades med en viss kläm, för att sedan övergå till ett finare tonstycke, »Farväl till Värmland», vilket i artistens tycke endast kunde överträffas av »La prière d’une vierge» eller »Webers sista musikaliska tanke.»

Lillebror läste med ljudelig röst på sin »bibliska» till detta uppfriskande ackompagnemang. Men prosten stod ännu vid spegeln och slipade sin rakkniv så det blixtrade; det var ett maktpåliggande arbete som förestod och det krävde omsorgsfulla förberedelser. Ej förrän vid frukosten uppenbarade adjunkten sig, ännu en smula mörk i hågen efter den första morgontraktaten, men prostinnan lyckades snart med sitt fryntliga skämt driva bort alla moln.

Fastlagsmåndagen var för övrigt ingalunda en vilodag, tvärtom gingo arbetet och sysslor sin gilla gång, ej med nutidens nervösa brådska visserligen, men jämnt och taktfast. Middagen kom som ett behagligt avbrott och bestod av lutfisk och fyllda bullar – en rättrogen skåning äter nämligen alltid sina fettisdagsbullar på måndagen. Men arbetet vidtog igen, det gällde att med all kraft förbereda sig till den fest, som nästa dag, prostinnans födelsedag, skulle firas i prästgården. Bjudningar hade utgått till grannarna, vilka samtliga lovat att infinna sig. De gödda och väl »proppade» kalkonerna hade slaktats och stora salen, som eljest endast begagnades under sommaren hade eldats upp.

På kvällen sade emellertid prosten: »Vi få snö, det känner jag i min rygg.» Ingen vågade betvivla detta orakelspråk; erfarenheten hade visat att han brukade vara sannspådd, den gamle prosten. Och se, nästa morgon var ej allenast marken vit utan stora drivor hade redan hunnit växa upp. En bitande nordostvind förde de täta snöflingorna i virvlande dans över fälten, lämnande stora sträckor bara medan tillfälliga hinder, pilvallar, häckar och byggnader, stävjade deras framfart och kom dem att liksom i raseri, torna upp sig i ständigt växande omfång.

Under sådana omständigheter var all trafik, vare sig med vagn eller släde, så gott som omöjlig. Det var därför med en viss förstämning som familjen denna dag samlades vid frukostbordet. Hur skulle det nu gå med den stora festen och var det antagligt att någon skulle våga sig ut i ett sådant herrans väder? Utsikterna voro allt bra klena, men prostinnan själv höll hopp och humör uppe i det längsta, lagade stora skålar av sin berömda citronkräm, bryggde bischoff och carolina och radade med döttrarnas tillhjälp upp de många tébröden på stora brickor. Så gick åtminstone den tiden och se’n fick man se.

Yrvädret snarare till än avtog i styrka på eftermiddagen, men man dukade i alla händelser det stora kaffebordet, som garnerades med vinka och de små snödroppar man lyckligtvis dagen förut räddat undan en för tidig död. En väldig vetebrödskrans, rikt späckad med russin, placerades mitt på bordet, och allra sist gick prostinnan omkring i rummen och hällde »Grevinnan Barcks rökelse» på en uppvärmd eldskyffel. Nu var man färdig och nu kunde gästerna få komma när som helst.

Men visaren skred obönhörligen fram på den gamla urtavlan, och ju längre den skred, dess mera sjönk prostinnans hoppfulla stämning. Där satt man nu med hela kalaset! Stormen tjöt, snön piskade på rutorna, temperaturen sjönk långt under noll och humöret likaså.

Ungdomen tyckte att det här ovädret ej behövt börja förrän gästerna hunnit anlända, så kunde de blivit insnöade i prostgården på oberäknelig tid, men de gamle hade en nyktrare syn på tingen. »Bäst som sker», sade prosten och skötte brasan med en omsorg, som om all världens väl hängt på eldgaffeln.

Timmarna smögo sig fram som de bäst kunde och man gick tidigt till vila, men blott för att vakna upp till samma elände. Nu nådde drivorna redan halvvägs upp över fönsterna, en betänklig skymning rådde i rummen och till slut måste man tända ljus mitt på dagen, så mörkt blev det.

Ingen mänsklig varelse kunde komma ut eller in, man var och förblev instängd. Det gällde verkligen att göra sig livet så drägligt som möjligt under denna fångenskap, som såg ut att bli långvarig. Inte riskerade man just att svälta ihjäl, det blev tvärtom ett dagligt gästabud, tack vare den goda kalasmaten, som ej fått användning. Man arbetade, spelade, sjöng och öste rika skatter både ur prostinnans fruktkällare och ur prostens präktiga bibliotek, och hur det var gick tiden, än så länge.

Det torde ej vara lätt, i våra dagar, att föreställa sig hur det skulle kännas att på detta sätt sitta i en snögrav, dag efter dag, utestängd från världen, utan post, utan telefon, ungefär som på en obebodd ö. Det kunde nog ha sin romantik, men i längden blev det enformigt, det måste erkännas.

Prosten började bli allvarligt bekymrad över hur det skulle gå med söndagens gudstjänst, ty vägen mellan de båda kyrkorna var fortfarande ofarbar, och det lönade sig ej att försöka skotta undan snön så länge stormen höll i. Efter långa diskussioner med adjunkt och klockare beslöts det att de båda senare skulle rida till kyrkan. Det var ej med glada känslor den stackars adjunkten, som var född och uppfödd i staden och aldrig i sitt liv suttit på en hästrygg, beredde sig till denna äventyrliga färd, allra helst som starten naturligtvis skulle åses av hela familjen.

Den unge mannens skrud, prästrock och svarta pantalonger, (allra intimast bar han dessutom sina blå sommarbyxor!) lämpade sig ej synnerligen för en ridtur bland snödrivorna, men det kunde nu ej hjälpas. Med energiskt rynkad panna och en min som tydligen sade: framåt, så är mitt ödes bud, klättrade han upp på den långt trankilare gångaren, medan klockaren, som satt säker i sadeln, hade svårt att dölja sin munterhet. Kusken följde med för att vara till hands och det behövdes nog, ty hästen, som tydligen ogillade hela tillställningen, försökte mer än en gång att göra helt om. Som vanligt när prästen kom inom synhåll började man ringa i kyrkan, och vid klockornas högtidliga klang gjorde denna ovanliga expedition sitt intåg i den lilla byn.

Då nio dagar gått började det äntligen lugna av, och en vacker dag sken solen klar och strålande över de väldiga snömassorna. Nu blev brådskan stor, då det gällde att forcera drivorna och göra vägarna farbara, och det tog lång tid. Småningom började det bliva livligt i prästgården, bjällerklang hördes och slädar körde fram på den stora gårdsplatsen. Än var det ett par som skulle vigas, än ett barn som skulle döpas; gudmor och faddrar sutto väl inpackade i det med »agedynor» prydda åkdonet, och det stackars barnet var så inlindat i schalar, att man ej såg nästippen ens.

Ceremonierna försiggingo i prostens rum och det var ju för väl att ovädret äntligen »stansade sig», ty det hade varit både olämpligt och opassande att behöva uppskjuta dem. Även här fanns det gillesmat, som skulle avätas och det var för övrigt ingalunda angenämt att veta sig vara föremål för naboarnas utläggningar och undran, varför vår Herre skulle ingripa i ens förehavanden och just nu ställa till snöhinder.

På fjortonde dagen lyckades det gamla postbudet knoga sig fram genom den över en mil långa vägen från närmaste poststation, men då bar han också en börda som dugde. Förutom allt vad som skulle till prosten själv avlevererades även byns post i prästgården. En riktig jättepacke av den då så populära »Malmö Nya Allehanda» fyllde den gamla, väderbitna postväskan tillika med åtskilliga brev med mer eller mindre svävande adresser, t. ex. »Till min älskade maka.» Avsändaren hade förmodligen ansett att det för den lärde prosten borde vara en småsak att fundera ut vem den älskade makan var och han blev ej heller sviken i sin tillförsikt.

Prostens egen post var så diger och så efterlängtad att man formligen slogs om den, – det var som friskt vatten för den törstige. Vad det hade hänt mycket i världen under denna tid! Man behövde flera dagar både för att inhämta det och för att hämta sig efter de stora ting som skett både fjärran och när – man var visserligen ej heller så blaserad i sådant fall som i våra dagar. I alla händelser var det bra intressant att åter ha kommit i kontakt med den yttre världen.

_Något_ gott hade snöstormen ändå haft med sig; den hade skapat en kälkbacke som var lika förträfflig som ovanlig. Man behövde endast göra sig besvär att draga kälken upp på vinden och genom homejan sätta den ut på snön, som nådde ända upp till takåsen, så bar det snart i väg, i rykande fart över hela den stora trädgården, långt ut på fälten och det var ett makalöst nöje. Nere på slätten »växa ej kälkbackar på träd», men det kan verkligen sägas om denna, som nätt och jämnt släppte fram några stackars brutna trädtoppar här och där. Det dröjde också detta år ända till midsommar innan den sista snön försvann, och förstörelsen var sorglig att åse. Men vem tänkte på den saken nu?

Traktens ungherrar anordnade ett ståtligt slädparti till de stora bokskogarna, som man annars aldrig såg annat än i sommarskrud. Det var ett långt tåg, som samlades på utsatt tid och plats, ej odelat elegant, tvärtom; mitt bland fina kappslädar med fällar och slädnät, dragna av eldiga springare, fick man skåda gamla brunmålade s. k. fjädervagnar, satta på medar, och varje snäcka innehöll ingalunda »en pälsklädd Venus.» Nej, fanns det till äventyrs någon Venus i samlingen, så var hon svept i schalar och filtar ända upp till öronen; men man hade lika roligt för det.

Åstad bar det, utför de långa raka vägarna tills man kom upp till skogsbackarna och ned till den vackra insjön, som man gled behagligt över för att vid motsatta stranden stanna vid en gammal, ovanligt vackert belägen herrgård. Där möttes man av värmande kaffe och glögg; snart var dansen i full gång och fortsattes utan nämnvärda avbrott, tills man i månsken och morgonkyla anträdde återfärden, värmd och uppfylld av ljuvliga minnen. Det var ett så ovanligt nöje i dessa trakter, där vintern sällan blir långvarig och snön vanligen försvinner lika fort som den kommit, och man visste också att uppskatta det.

Även den lilla byns befolkning bestod sig sina fastlagsnöjen, och bland dessa ett som var synnerligen omtyckt. Det var ett slags tornering, som kallades att »ta ringarna» och bestod däri att den manliga ungdomen skulle, ridande i full fart, med långa spjut försöka hämta ner den krans av ringar, som voro upphängda på en slags galge, placerad på den öppna platsen framför skolhuset. Flickorna hade verkligen bundit röda gullband, ej blott kring sin kärastes arm, utan över allt, där de kunde lämpligen anbringas, och särskilt voro huvudbonaderna föremål för deras snille och smak.

Det var en präktig anblick dessa ståtliga hemmanssöner, uppfödda på hästryggen som de voro, erbjöd, då de kommo sprängande på sina väldiga hästar för att utföra sin tävlingskamp, som med stor spänning åsågs av hela byn. Den som tog de flesta ringarna blev »kung» och på aftonen, då stor bal var anordnad, hade han nog klart för sig vem som skulle bli drottning.

Slutligen kom våren med lärksång och milda havsvindar, och påsken stod för dörren. Huruledes man färgade påskägg och försåg dem med snillrika verser, behöver ej beskrivas, det har väl de flesta varit med om; men tilläggas bör måhända att äggfärgningen ej tillgick på våra dagars lättvindiga sätt. Nej, man färgade dem i hundkex, bresilja, rödlök m. m. Och man gav dem en solid kokning i en kolossal kopparkittel, så att de trotsade både tidens och människornas tand.

Men snön såg också ut att trotsa tidens tand och solens inverkan, och man fick detta år en alltför långvarig påminnelse om hur det går till när man hemsökes av snöstormar på skånska slätten.

Kjellstorp.

Det var alltid med samma glädje man från prostgården begav sig till Kjellstorp, antingen det nu var i vardagslag eller det gällde mera festliga tillfällen. Kanske var det förra allra roligast, då, som ofta hände, de unga vandrade dit på förmiddagen och de gamle kommo senare på dagen, till eftermiddagskaffet.

Själva promenaden var i och för sig ett nöje. Man kände så väl till den vägen, varje krök, varje gård man hade att passera, nästan varje sten; ja, man kunde närapå gå med förbundna ögon och ändå på pricken veta var man skulle vika av.

Så fort man hunnit in om dörrarna, kände man genast den obeskrivliga trevnad, som var något alldeles speciellt för det gamla hemmet. Man kom dit en vinterdag, litet frusen och väderbiten efter promenaden, och man erfor genast en ljuvlig yttre och inre värme. Man fann familjen i fullt arbete, ty det var verkligen ett flitens hemvist och minuterna förspilldes visserligen ej, men arbetet gick alltid med ett harmoniskt lugn, som verkade lika välgörande som det goda humör varmed det skedde. Båda delarna, både humöret och fliten voro smittosamma och gästerna voro ej sena att taga fram sina handarbeten; dock kan det ej nekas att tungorna voro i lika flitig rörelse som fingrarna.

Det hela står livligt inpräglat i minnet; den lilla prostinnan, svängande sin bobin med en kraft som man knappast kunnat tilltro en person med den bräckliga kroppshyddan, om man ej lärt sig att för hennes energi var allt möjligt; husets unga dotter vid knyppeldynan, med skickliga små fingrar hanterande de skramlande pinnarna och den lärde prosten Kristoffer, som kom direkt in från sin studiekammare, bara för att hälsa, men sedan genast återvände till sina kära grekiska klassiker. Han hade i alla fall tid till en liten vänlig klapp och ett hjärtligt »du lilla kära», – alltid så god som ett nymorgnat barn.

Så kom gamla jungfru Cecilia in med kaffet i en stor, hemtrevlig pumpa och blev vanligen anmodad att stanna inne och få en kopp, hon med. Hon slog sig ned, litet ytterligt på stolkanten, slog kaffet på téfatet, blåste på det och drack på bit.

Cecilia var mycket gammal i gården och hade därför också en hel del att säga. Hon var mycket respektingivande, myndig och bred, hade bruna ögon, brunt hår, bar merendels en brun »värkensklänning» och var, så tyckte man, en alltigenom brun uppenbarelse, som vakade över det gamla hemmet med outtröttligt nit.

Tillsammans med husets övriga tjänare delade hon i ens föreställning den egenskapen, att hon tycktes ha funnits till sedan tingens begynnelse, eller åtminstone lika länge som den gamla prästgården stått. Man hade aldrig sett något annat, och inte såg det heller ut att kunna bliva annorlunda. Där var den gamla husjungfrun som bestraffade och smekte oss barn, allt efter omständigheterna; där var »gamla prostinnans» stöd och hjälpreda, Else, och där var drängen »Ola Tegnér».

Det bör anmärkas, att alla ortens drängar, eller kuskar på finare språk, ärvde sina respektive husbönders tillnamn eller titlar, sålunda: Ola Tegnér, Kalle Sekter, Anders Doktor, o. s. v.

Ola Tegnér var kvick och smidig, ägde den berömda skånska »fiffigheten» och liknade troligen Per i Espö i det avseendet, att om han fann det för sin egen person olägligt att skjutsa, då familjen ville ut på någon lustresa, sökte han vanligen under allehanda förevändningar övertyga prosten om att »han hade annet å udrette med hästene.»

Vad prosten i Espö beträffar, så visste han i allmänhet mycket väl vad han ville, men det faktum, att han i vissa fall lät sig regeras av Per, torde ej kunna förnekas. Det hände ofta nog, då familjen ville ut och färdas och prosten i försiktiga ordalag delgav Per deras avsikt, att han fick det svaret: »ded e’ omojelet forr hvarkens ja elle hästane har tid, – te mingstenes inte ja.» Och prosten kom tillbaka, bedrövad i hågen, ehuru till synes ganska morsk, och förklarade att i dag var det ej tal om någon lustresa, det var alltför mycket som skulle uträttas. Emellertid är det troligt att prostinnan i Kjellstorp ej lät sig så lätt övertygas, utan tog, bildlikt talat, själv tyglarna och kommenderade fram ekipaget, Ola och hans viktiga göromål till trots.

Gamla prostinnan, – mormor – bodde nere i flygeln och det hörde alltid till att man skulle göra ett besök hos henne, varje gång man var i prästgården. Hon satt där, i sin bekväma stol, så fin och prydlig i sin vita mössa med krus och »slyngade» snodder över en liten brun trägaffel, var mycket gammal, men kry och livlig och hade stor respekt med sig, även hon. Hade man gjort någon dårskap fick man veta av det på ren svenska, och därför begick man helst inga dårskaper, åtminstone ej _före_ visiten i flygeln. Dock var hon både älskad och vördad av sin omgivning och förtjänade det även.

I hennes lilla värld där nere intog den gamla taffeln och de oändliga massor musikalier hon ägde främsta rummet; ty hon var ovanligt musikalisk och spelade oaktat sin höga ålder förvånande skickligt.

Lyckliga omständigheter hade fogat det så, att hennes genbo och trogne kavaljer, den gamle adjunkten, var en fullkomlig musikvurm och trakterade sin »gumma», som han kallade violoncellen, med mycken skicklighet. Båda älskade klassisk musik framför allt, använde åtskilliga timmar av dagen att spela duetter, och tack vare detta gemensamma intresse uppstod mellan dem en vänskap, som var verkligt rörande.

Den gamle pastorn, som var ett stort original och såg mycket lustig ut, kunde vara både rolig och kvick och var full av historier och uttryck, ofta lika befängda, båda delarna.

Till denna rad av vad man som barn tyckte, urgamla människor, må även räknas den gamle klockaren Schultz, som ofta uppenbarade sig i prästgården. Han var allt ett original, han med, och särskilt erinrar jag mig ett tillfälle, då han fällde ett yttrande, som sedan nästan blivit ett ordspråk.

En dag voro Espöborna inbjudna till Kjellstorp, med anledning av sonen Elofs återkomst från sin första italienska resa. Med livligaste intresse hade alla lyssnat till hans glansfulla framställning av sina reseintryck och då han slutat, sutto alla till en början helt tysta, ännu fyllda av de bilder, som på ett så levande sätt rullats upp för dem. Då höres Schultzens röst bryta genom tystnaden, och han frågar: »Hur är det, regnar det något i utlandet»? Det föreföll mycket löjligt, men som det varit en ovanligt regnig sommar, och gubben säkerligen var bekymrad för sitt lilla lantbruk, förstod man att detta var den fråga som låg _honom_ mest om hjärtat. Vad svar den unge magistern gav, erinrar jag mig ej, men väl att munterheten blev stor efter detta lustiga intermezzo.

De glada besöken i Kjellstorp avslutades ofta med sång och musik. »Nu vill far höra några av farfars sånger», kunde barnen säga, pianot slogs upp och snart ljöd den ena efter den andra av de gamla sångerna, »Nu han svävade kring», »Till tings, till tings» eller »Kung Ring med sin drottning till gästabud far». Då brukade den gamle prosten stå bredvid, ögonen strålade, ett lyckligt leende spred sig över de något fårade dragen och den kära pipan slocknade, medan han helt sakta för sig själv viskade de välkända orden. Och han tröttnade aldrig, men till slut avbröt prostinnan konserten med ett manande: »Barn små, nu kunna ni behöva lite mat».

Det tyckte hon visst alltid att man behövde och då man kom in i salen och såg den rikliga trakteringen, begrep man att hon hade en hög tanke om sina gästers aptit. Och det vore visserligen orätt att säga att denna hennes tanke kom på skam.

I alla fall, (dock med någon modifikation beträffande måttligheten), kände man sig alltid frestad efter ett besök i Kjellstorps prästgård att instämma i Franzéns ord:

»Efter en kväll, måttligen njuten, fredligen sluten, sover man roligt och vaknar man säll.»

Hänryckningens tid.

Henne ve gövlen ov boninjslänjen rejnede klase ov gullgule hänjen så skär å så hvid å så ren po parre- å ebleträgren lå sommersnen.

(_Axel Ebbe_: »Rijm å Rodevelske».)

»En sådan vacker pingst vi få i år», sade prosten, där han stod på trappan och lät blicken famna all försommarens härlighet.

Han hade rätt, det var en fager syn, som mötte ögat. På den stora gräsplanen prunkade de gamla, vackra fruktträden i högtidsskrud, det var som en enda jättebukett i vitt och skärt, av vars överflöd marken inunder täcktes med ett vitt, mjukt hölje. Vid infartsvägen stodo de präktiga kastanjerna i rikaste blom, och bokarna, prostens stolthet, hade just hunnit ersätta den bruna vinterhabiten med en sommardräkt av ljusaste grönska, ännu mera framträdande mot allt det vita.

På södra sidan låg trädgården och badade i solskenet, och kom man ditut, blev man alldeles huvudyr, bländad av färgprakt och berusad av den starka doft som fyllde luften. Syrenerna voro närapå färdiga att slå ut, hagtornsträdens grönska nästan dränktes i alla de små skära eller vita blomknippena, de många buskväxterna tävlade med varandra i brokig färgrikedom och de nyputsade rabatterna pryddes av ståtliga kejsarkronor och liljor. Överallt ett fågelkvitter, ett surr av bin, ett myllrande liv som bäst kan skildras med skaldens ord:

»Bi fly kring från trädgårdsmästarns kupa, kryp och larver störta huvudstupa ned från träden, allt står högt i blom, allt är fyllt av doftens rikedom. – – – Fåglar tokiga av glädje kvittra, gräsets hundra syrsor spela cittra.»

Prostinnan kommer vandrande i sin stora trädgårdshatt med en korg på armen för att inspektera köksträdgården, som hon tycker arta sig bra och lovar rik ersättning för all möda. Yngsta dottern följer med för att hjälpa sin mor, klädd i »kråka» och rödrutig bomullsklänning med korta ärmar. Nu bär det av ner till sparrissängarna och där håller hon korgen medan modern förrättar arbetet. Det är förtjusande att se alla dessa vita sparrisknoppar sticka upp ur den svarta myllan och iakttaga hur korgen småningom fylles.

– »Det ser ut som om pappa skulle få ett gott mätte i pingst», säger prostinnan belåten.

– »Ah, det måtte väl räcka åt mamma med och kanske – kanske –»

– »Till barnen också, menar du; nåja, det kan väl hända att det kan bli en liten stjälk över åt er med, men du måste komma ihåg att både bröderna och mostrarna skola komma till pingst –».