Part 3

På aftnarna mojnade stormen vanligen av något litet, och då samlades familjen kring det stora björkbordet i salen, där en moderatörlampa på hög fot överblickade situationen tvärs igenom en med nålar utprickade skärmar, i mönster som lämnade inbillningen fritt spelrum. Då tillverkades av stora och små alla julgransprydnaderna, strutar, nät, guld- och silverstjärnor m. m. under det prostfar, stundom avlöst av pastorsadjunkten, läste högt ur »Leas» berättelser. Först när den rykande ölosten sattes in, tillät man en stunds vila.

Då sent på lilla julafton de rena gardinerna och sängsparlakanen blivit upphängda – de senare i konstnärliga festoner drapererade kring en förgylld sänghimmel – kunde man gå till vila med den lyckliga tanken: i morgon är det julafton, en tanke som gick igen i drömmen för att till slut bli en lycklig verklighet, äntligen, äntligen.

Ingen penna förmår skildra den på en gång glada och högtidliga stämning, som rådde denna underbara dag. Allting var sig olikt, människorna, djuren, ja, hela naturen hade undergått en oförklarlig förvandling och själv kände man sig så obegripligt snäll.

I Espö prästgård rådde redan tidigt liv och rörelse. Det var skick och bruk att socknens fattiga då skulle infinna sig i prostens kök för att få sin andel av den goda julmaten. Prostinnan utdelade själv håvorna och prostens riksdaler »till socker och snus» var både välkommen och väntad. Där stodo de hela raden – Lejonskan och Stormskan (dragonänkor och _farliga_, sades det), Spansker, så benämnd av folkhumorn på grund av den spanskrörskäpp han stundom stoltserade med, den krokige gubben med det klingande namnet Blücher, »Ola i saxen», vars far varit skräddare och hette Isakson – alla nigande och bockande och med en viss räddhåga bekikade av barnen.

Sedan man ätit den stora frukosten vars pièce de résistance var den läckra julskinkan och provat det skummande julölet, vandrade hela familjen in till grannen, Ola Christersson, för att önska god jul. Där stod mor själv vid spisen och rörde i gröten med en väldig träspade, medan tösen satt på en låg trästol och malde senap så att tårarna trillade ner för kinderna. Far stod ute på den rensopade gården, i träskor och vadmalströja, i färd med att rita stora kritkors på alla uthusdörrarna. Detta skulle hindra trollen, som på julnatten ansågos vara ovanligt beskäftiga, att anstifta ont och »förgöra kräjen». Han kom emellertid in då mor, med många kruserliga nigningar, förmådde gästerna att stiga in i kammaren, där de trakterades med körsbärsvin och klenor. Den äktenskapliga sängen var högt uppbäddad och prydd med ett i konstrikt mönster vävt ylletäcke. På det stora slagbordet låg en vit drällserviett, och på den gamla pulpeten sågs ett tobaksschatull, två porslinshundar och en bleknad bukett av konstgjorda blommor, väl förvarad under en glaskupol. En blandad lukt av lavendel och torv slog emot de inträdande, den senare härrörde tydligen från den stora järnkakelugnen med Adam och Eva i relief.

Efter att vederbörligen hava beundrat de gamla förnäma vävnaderna, vilka högtiden till ära kommit fram, särskilt den fina bonaden över kakelugnsbänken, där gossar och flickor i en lång rad stodo med armarna i sidorna och blickade käckt ut i världen, avlägsnade gästerna sig, under ömsesidiga tacksägelser, ledsagade av värdfolket ända ut i porten.

Då det började skymma stod åter prostfamiljen på väg att bege sig ut, denna gång för att lyssna till helgmålsklämtningen från de många närliggande kyrkorna och se julljusen tändas överallt i byn. A. U. Bååth har i en av sina sydskånska stämningar skildrat en dylik julkväll och jag lånar hans ord för att beskriva hur den tedde sig i det goda landet »söder om landsvägen»:

Tystnad vida. Man hör hur det sakta lackar Droppe på droppe från närmaste tak och stackar. Klämtande borta i fjärran klockor ringa Ensamt och matt de hän över nejden klinga;

Mötas av klocksång ny från en annan kyrka, Nu helt nära det tonar med större styrka, Ringer i alla byar. I dimman draga Ut över bygden tonerna, starka, svaga.

Malmhårt de dallra, milda de sammansmälta, Nu från närmaste torn de dova välta Dyka tunga ned uti ljudfull dimma, Vagga sig klara, och lent över slätten simma.

Klockorna stanna. Tumlande ljuden domna, Tonande sakta hän de sista somna, – Bräker ett får där ur stall, och säkra, raska, Hastande steg i vägens lera plaska.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Tystnad vida. Nu tändas högtidsljusen, Helig afton. Det glimmar ur alla husen.

Och de glimmande ljusen vägleda familjen tillbaka till prästtjället, där nu bordet står dukat till den stora julmåltiden. De höga trästakarna från farfars tid, som endast var årshelg kommo i bruk, voro sirade med fint utklippta pappersmanschetter; på den krusade servietten tronade en gammal förnäm kristallskål fylld med klenäter och smörbakelser, och julölet skummade i kannan.

Prosten satt i högsätet, iförd sin näst bästa koftanett. Det vackra, något gråsprängda håret, hade nyss blivit klippt av den konstförfarna prostinnan, som satt mitt emot honom i paramattaklänning och spetsmössa. Runt omkring sutto barnen, både gossar och flickor i hemvävda kläder, som gjorde den inhemska industrien all heder. Lutfisken åts med känsla och övertygelse, med en liten, liten pärla ovanpå, för prostens räkning; man rimmade för gröten, som i sitt vita inre dolde den betydelsefulla mandeln, beundrade den brunstekta ankan, som dock mera blev en skåderätt, och hade ej ord starka nog för kristallskålens utmärkta innehåll, allt under det bägaren, eller rättare ölkannan, vandrade laget omkring.

Vid slutet av måltiden kommo tjänarna in, anförda av kusken Per, för att önska herrskapet en god och fröjdefull jul, vilken visit senare besvarades, då hela familjen tågade ut i folkstugan i samma ärende. Julklapparna medfördes då, och det kom på Pers lott att, stavande och med många omsägningar, uppläsa deviserna, vars innehåll som oftast framkallade mycken munterhet och en förlägen rodnad, då de voro alltför brydsamma.

Den senare delen av aftonens härligheter låter sig knappast beskriva. Granen, julklapparna, sången, det goda humöret och skämtet – allt lever kvar i minnet, omgivet av den säregna glans, som endast erinringar från en lycklig barndom kunna skänka.

Bland julgåvorna erinrar jag mig särskilt ett par morgonstövlar med vida skaft, som småflickorna broderat i tapisseri till prostfar. Under svett och möda och många felräkningar hade de kommit till, men resultatet var lysande. De voro fullsatta med jättepenséer, från tåspetsen till knäet, strödda över en gräsgrön botten. Med glädjestrålande ögon åsågo givarinnorna hurusom prosten på fläcken iklädde sig dessa lysande plagg och tog sig en promenad runt bordet för att prova dem.

Senare sjöng adjunkten »Julafton i prästgården», där lilla Eglé får sin fästman inrullande i en tunna. Ackompagnemanget, i gammaldags valstakt, sköttes förtjänstfullt som termen lyder, av husets äldsta dotter. Allra sist ljöd, sedan prosten läst aftonbönen, från allas läppar den vackra julpsalmen: »Var hälsad, sköna morgonstund» och så var den med sådan längtan motsedda julaftonen förbi, för den gången.

Sedan helgdagarna förrunnit under kyrkobesök och stilla hemliv, började de många julkalasen i präst- och granngårdarna. Man ville passa på medan den studerande ungdomen fanns att tillgå, och dessutom voro skafferier och visthus under julen så rikligt försedda, att det nästan gick av sig själv att ställa till kalas. Gubbarna rökte sina långa sjöskumspipor och åsågo stundtals hur ungdomen svängde om med liv och lust. Fruarna, i sidenmantiljer och negligéer samt piraten på armen, sutto i de långa sofforna och läto traktaten sig väl smaka. Och de unga – ja de dansade och svärmade och tyckte att tiden flög.

Slutligen kom Knut, då julen efter gammal tradition skulle köras ut hos familjen Tegnér i Kjellstorps gamla prästgård. Ja, gammal var den, boningshuset lågt och något lutande såsom av hög ålder, men en obeskrivlig trevnad mötte en, så fort man trädde in i den stora salen med bjälkar i taket. I en öppen spis, överst prydd av den store farfaderns porträttmedaljong, flammade en väldig stockeld. Möbleringen bestod huvudsakligen av skåp och stolar och ett massivt bord mitt på golvet, alltsammans vitmålat. Mörkröda yllegardiner förlänade en varm färg åt allt detta vita, som ytterligare förhöjdes av den vackert sirade julgranen, vars topp nådde ända upp till taket.

Prostinnan stod vid bordändan och skänkte i kaffe, uppvaktad av sina ridderliga söner och assisterad av husets döttrar. Mössan med sitt fina krus och sina breda band, som föllo ned över ryggen, sken så vit mot det mörka håret. Med en fältherres taktiska skicklighet ordnade hon allt, och de kloka ögonen vakade noga över att var och en blev på bästa sätt tillgodosedd. Den gamle prosten Kristoffer vandrade omkring med sin långpipa, svart kalott över de vita lockarna och ett vänligt leende för alla och envar.

I detta hem och bland dessa människor måste man ha varit för att till fullo kunna förstå den anda som där rådde. En afton som denna framstod det i all sin fullkomlighet och gav åt de närvarande ett minne som aldrig kan glömmas.

Granen tändes och i virvlande ringar utfördes de traditionella juldanserna, men det dröjde ej länge förrän en präktig vals ljöd från det gamla klaveret, och nu gick det undan med en fart, som väl knappast en nutida bostondyrkare kan fatta. Först när den rikliga aftonmåltiden, med alla julens härligheter serverades, kunde de dansande förmås att göra ett tillfälligt uppehåll, vilket dock med välbehag utsträcktes, när yngste sonen med sin vackra röst föredrog några av Geijers och Lindblads sånger.

Men stilleståndet blev ej långvarigt. Omedelbart efter sångens slut iscensattes en nigarpolska, som i sitt ginungagap uppslök gamla och unga och ej lämnade dem ifrån sig förrän de snurrat genom alla rummen i en virvlande fart, rullat ihop sig till ett kompakt helt och slutligen »med mycken möda och stort besvär» vecklat ut sig igen. Och sedan valsade, polkade och galloperade man igen ända tills kareterna rullade fram på den stenlagda gården och de gamla stodo påpälsade ute i förstugan och brummade så smått över ungdomens dårskap. Ännu i kappor och bahytter dansades allra sista varvet, medan den lilla prostinnan själv satt vid pianot och spelade en gammalpolka, som hon kallade »nummer tre», men som rätteligen bort heta nummer ett, så oförliknelig var den.

Så rullade vagnarna ut genom den trånga porten, ljusen släcktes i det låga tjället, och så var det slut på julen.

Ett bondbröllop.

Julen med sina många helgdagar, sin vila och frid var länge sedan förbi. »Julastuerne», där ungdomen svängt om med lust och fröjd, i den ena gården efter den andra voro ett minne blott. Kyndelsmässan med frost och snöstormar, de s. k. kyndelsmässoknutor, var även överstånden och nu var man inne i fastan. Den hade inletts med allehanda upptåg, man hade »slagit katten ur tunnan» och utfört den omtyckta tävlingskamp, som kallades att »ta ringarna», och därefter hade de unga, anförda av segraren, »kungen», och hans utvalda drottning, återigen dansat nere i riksdagsmannens gård, där den stora sommarstuen godhetsfullt upplåtits för ändamålet. Nu var tiden inne att rusta sig till bröllop i de gårdar, där man till äventyrs hade någon dotter att bortgifta, innan påsken kom för nära, då det ej ansågs lämpligt att fira några stora fester.

Så var fallet hos Hans Anders’ i B. där den unga dottern skulle gifta sig med åbosonen Per Jeppsson i samma by. Det hade varit ett gammalt tycke och som förmögenhetsvillkoren voro å ömse håll passande och ägorna gränsade intill varandra, kunde förbindelsen ej annat än anses i hög grad önskvärd. I bröllopsgården hade rått stor brådska både med utstyrsel och förberedelser till det stora gästabud varmed den lyckliga tilldragelsen skulle firas.

Nu, då bröllopsdagen var inne, stod gården fejad och fin utan och innan, ladugårdsbyggnaderna nykalkade med nymålade dörrar och halmtaket på boningshusets norra sida var omlagt skinande gult, medan det på andra sidan var grönskande och mossbelupet. Rummen voro prydda med präktiga vävnader, täcken och bonader, gamla skatter hämtade ur de väldiga kistorna i kistekammaren, där de bevarats under generationer. De företedde vackra prov på urgammal hemslöjd, dessa vävnader i rödlakan, flamskt, krabbasnår, opphämta och allt vad det nu heter.

En stor skara gäster väntades, släktingar från när och fjärran, prostens, klockarens, naboarna och för övrigt alla, som kunde anses stå i förbindelse med värdfolket. De voro visserligen anmodade att komma redan kl. 12 på dagen, men naturligtvis var ingen så »förveten», att han ville infinna sig så dags, och det tog också sina rundliga timmar, innan alla voro samlade. Ej förrän närmare två kom prostfamiljen inrullande i den blanka och skinande kareten, som högtiden till ära med ovanlig omsorg putsats av Per, prästadrängen.

Gästerna mottogos ute i förstugan av Far själv, som leende och gemytlig, skötte sitt nog så krävande värdskap. Han assisterades visserligen, utom av sonen, även av två marskalkar – målaren och skräddaren, – vilka vid alla större gillen hade sig detta viktiga värv anförtrott och därför också utvecklade en otrolig säkerhet och snabbhet.

Förstugan som sträckte sig tvärs genom hela längan, med utgång även åt trädgården, hade dessutom tre dörrar, åt höger var det dels ingång till den stora gillessalen, »sommarstuen», som saknade eldstad, dels till kistekammaren med alla dess skatter. Från vänster kom man in i ett stort rum, stuen, som, även det, upptog hela husets bredd, med två par fönster åt vardera hållet. En väggfast bänk omgav på tre sidor det väldiga bordet, där måltiderna i vardagslag intogos av såväl husbondfolk som tjänare, med högsätet uppe vid översta bordändan, där Far och Mor presiderade. Möbleringen för övrigt bestod av en stor säng, avsedd för husets döttrar, några trästolar, en kakelugnsbänk, ett hängskåp, – matskåpet, – ej att förglömma den inmurade järnkakelugnen med Sankt Göran och draken på. I fönsterna blommade »brinnande kärlek» och toffelblommor, – man såg att de trivdes bakom de små, låga rutorna och att de sköttes med kärleksfull omsorg.

Manfolken fingo stanna inne i stuen, men fruntimmerna visades in i kammaren, där den stora »himlingasängen», blåmålad och prydd med tulipaner och blader, intog en framskjuten plats. Och nu började trakteringen. Först körsbärsvin och klenäter och sedan kaffe ur stora porslinskannor, med präktiga vetekakor och annat dopp, allt under det den ena vagnen efter den andra kom inskramlande på den stenlagda och kringbyggda gården.

Prostinnan, som var språksam och »gemen», konverserade flitigt med gummorna, som sutto runt väggarna, en smula högtidliga, med näsduken i hand, och avgåvo sina svar med stor värdighet.

Äntligen, efter lång väntan, och sedan det befunnits, att alla voro samlade, ombads man att stiga in i stora salen, där vigseln skulle försiggå. På den tiden förekommo ej kyrkbröllop annat än undantagsvis. Det är först i senare tid de tagit fart, liksom de längre tillbaka i tiden, under förra hälften av 1800-talet, voro brukliga och då försiggingo med stor ståt, förridare, spelmän, o. s. v.

Här, i den stora salen, var ett stort hästskobord dukat och prytt med ståtliga spettkakor, en mångfald av ölkrus av brokigt porslin och fint utsirade smörtoppar eller »smörslag», skickligt placerade på runda såsskålar. Mitt på golvet hade brudpallen fått plats, höljd av ett konstrikt vävt ylletäcke, för övrigt inga dekorationer, som kunde tyda på, att en brudvigsel här skulle äga rum.

På ett givet tecken ställde prosten sig framför pallen med klockaren på något avstånd. Allas blickar riktades mot dörren, då brudparet skred in, bruden klädd i svart paramattaklänning, slöja, krans och krona, medan en väldig myrtenbrosch sammanhöll kragen. Brudgummen bar bonjour och vit halsduk, frack förekom ej på den tiden. De unga sågo så bra ut; en något högre färg på kinderna än vanligt var det enda tecknet på en möjligen inneboende sinnesrörelse, vilken ej ansågs passande att visa i utvärtes åthävor. Klockaren, den gamle kantor Malm, stämde upp en psalm, varefter prosten förrättade vigseln slutande med några hjärtliga ord till kontrahenterna, vilka båda voro hans läsbarn. Så sjöngs »Ej blott för världen två», etc. och nu deltogo alla efter förmåga i sången, särskilt voro några av mannarna skickliga i att hålla ut sluttonen, nästan lika länge som själva klockaren. Akten var över och de unga sammanvigda utan några som helst äventyr, ringen hade ej tappats, paret hade läst upp formuläret utan att staka sig och allt var som det skulle vara.

Brudpallen togs bort och nu borde ju måltiden kunna taga sin början när som helst. Men ingalunda! Nu kom det kinkigaste av alltsammans, att söka upp de närmaste kvinnliga anförvanterna, vilka plötsligt försvunnit. I känslan av sin värdighet och sin rättighet att vid bordet bliva placerade på de förnämligaste platserna hade de gömt sig på de mest otroliga ställen och det tog en rundlig tid att hitta dem och få dem fram till sina platser. Nå, äntligen hade man kommit så långt, och där sutto nu alla, brudparet i mitten, prosten bredvid brudgummen, därnäst klockaren och så alla mannarna i tur och ordning. Prostinnan satt bredvid bruden, med klockarfrun vid sin andra sida, bredvid dem värdinnan och därefter alla de närmaste kvinnliga anförvanterna.

Sedan en rundlig tid anslagits åt den tysta bordsbönen, steg målaren-marskalken upp på en trästol och utropade med ljudlig stämma: »Å värdfolkets vägnar får jag be alla gästerna vara så bra å ta te knivarna», vilken blev en signal till ett kraftigt och samfällt angrepp mot smörtopparna, varvid stora »rundenomsmatar» breddes och förtärdes med strykande aptit. Därpå följde den egentliga festmåltiden, vilken börjades med en makalös soppa, kokt på många olika slags kött och försedd med i fyrkantiga tärningar skurna klimpar samt russin. Denna utmärkta gillessoppa glömmer man ej så lätt, då man en gång smakat den. Därpå följde kötträtten, som bestod av pepparrotskött och salt gåskött, så risgrynspudding med saftsås och därefter hönsstek. Och slutligen kom det viktiga ögonblick, då de många spett- och sockerkakorna skulle skäras och utdelas. Det hörde till, att varje mora som fört en dylik kaka till gården själv skulle skära den, vilket ej skedde utan mycket krusande, men slutligen kunde då de sönderstyckade kakorna serveras, tillika med ytterligare stora fat s. k. krumkakor. Under denna ceremoni kringbjödo marskalkarna »malagat» vin, två glas i stöten på en porslinstallrik, ty några glas funnos ej framsatta på bordet, utan gästerna fingo dricka i tur och ordning av samma glas. De enda som fingo behålla sina glas var brudparet, förmodligen med tanke på den skål som skulle tömmas för dem. Prosten hade ej heller fattat sitt glas, förrän han i kraftiga, kärnfulla och varma ordalag talade till sina skriftebarn, som nu ingått i det heliga äkta ståndet, och föreslog deras skål. Man drack under högtidlig tystnad, utan de skallande hurrarop som nu äro så vanliga.

Nu förekom en ganska lustig sed; varje fruntimmer medförde, förutom den näsduk, som hela tiden skickligt manövrerades i ena handen, även en stor, som var dold i någon undangömd ficka. Dess ändamål var ganska påtagligt; då gästerna nödvändigt måste taga för sig av alla de kakor, som av olika personer tillförts huset, var det ju ej tanke på att alla kunde ätas upp omedelbart efter den bastanta måltiden. De lades därför omsorgsfullt ned i denna stora näsduk, vilken hopknöts i alla fyra hörnen, och då man reste sig upp från bordet, bar var och en sitt knyte, ända från prostinnan och ned till den mest obemärkta av gummorna.

Nu, när måltiden efter dryga timmar äntligen var slut, togo alla gästerna varandra i hand med den fromma önskningen »väl bekomme», vilken onekligen var berättigad. Alla promenerade ut från salen och spredo sig i angränsande rum; mannarna svalkade sig ute i förstugan eller tände sina pipor inne i stuen, där snart kortspelet kom i gång, knack eller fem kort. En stark toddy av arraksrom satte fart i spelet.

Fruntimmerna samlades inne i kammaren, där bruden »satt i stass» och gav blyga och sävliga svar på alla spörsmål. Innan man slagit sig till ro, hade emellertid alla upphängt sina »kageknyden» i takbjälkarna och det var en ganska underlig syn att se taket, såväl i stugan som i kammaren, garnerat med dessa pösande knyten. Bjälkarna användes för övrigt även för andra ändamål; så omnämner Nicolovius i »Folklivet i Skytts härad», att bönderna hade sin egen bokföring i bjälkarna i taket, och han tillägger: »Med skrivkunnigheten insmög sig bedrägeriet». Att de alltjämt begagnades till detta ändamål utvisade en rad otydbara hieroglyfer, som ingen oinvigd förmådde tolka.

Under tiden avdukades och undanskaffades borden i stora salen, golvet sopades med våt sand, och de två byspelemännen inträdde med sin fejla och sin klarinett. Efter ett omsorgsfullt stämmande, varvid ett betänkligt oljud uppstod spelade de upp en gammal, sirlig vals, vars toner ännu så långt efteråt ljuda i ens öron. Alla samlades i balsalen, brudparet öppnade balen med någon förlägenhet, och efter dem trängdes och knuffades en mängd olika par, alla dansande var på sin fason, men med beundransvärd taktfasthet och säkerhet. Muraren och sotaren Widerberg dansade med snugga i munnen, rak i ryggen och så smal, att han gott kunde krypa genom en skorstenspipa, med stor skicklighet svängande sin dam, den ena efter den andra och slutligen mor själv, som han lotsade genom virveln av dansande par med en vighet, som gjorde heder åt hans yrke. Sedan dansades en gammaldags skånsk kadrilj. Och nu deltogo alla, både gamla och unga. Den elegans som utvecklades i figuréerna, parad med orubbligt allvar, den frammarsch, än rakt fram, än från sidan, som gjordes mot moitiéen, vilken av den starke riddaren lyftes högt upp, då han svängde om med henne, torde i våra dagar sakna sitt motstycke. Troligen har denna gamla hederliga dans numera utträngts av de moderna boston- och stepdanserna, men det är att hoppas, att den gamla präktiga kadriljen åter kommer till heders i all sin glans.

Det led mot småtimmarna, innan någon tänkte på att avbryta detta glada gille, men då voro de nygifta de första som bröto upp. De »försvunno» ej, som bruket är nutilldags, utan togo omsorgsfullt farväl av alla gäster, föräldrar och syskon, utan att å någondera sidan några känslor lades i dagen, vilket ej ansågs överensstämmande med god ton. Då de satt sig upp i sin vagn, som kördes av brudgummen själv, och var prydd med ett vackert, av bruden vävt täcke och sedan de hunnit utom porten, stodo de unga männen där och avfyrade det ena pistolskottet efter det andra såsom en lämplig salut och väl även som ett varsel om framtida lycka och framgång.

Prostfamiljen avlägsnade sig därpå och småningom följde de övriga gästerna exemplet. Och det var nog väl behövligt, ty gillet skulle stå i dagarna tre, och både värdfolk och tjänsteandar behövde andrum för att rusta sig till nya strider.

På fjärde dagen bespisades husmansfolket i byn och grannskapet, och det tog nog sin dryga tid, innan allt kom i sina vanliga gängor och det vanliga vardagslivet åter tog sin början i den gamla hederliga gården.

Fastlagsris och snöstormar.

Uppvaknandet på fastlagsmåndagen i prästgården var ej odelat behagligt, dock ville man, för traditionens skull, visst ej hava det annorlunda.