Part 2

Hon var för övrigt en ganska märkvärdig företeelse, mamsell Sara, och kunde nog ha förtjänat sitt eget kapitel. Hon var efter den tidens fordringar mycket kunnig och beläst, ansågs på sin tid som Sveriges skickligaste blomstermålarinna, var nära befryndad med Tegnérs vän, legationsrådet Lundblad i Greifswald, och med mångårig vänskap knuten vid flera av Danmarks förnämligare familjer, biskop Münters, Münsters Paulis, m. fl. Med otrolig sparsamhet och energi nådde hon det mål, som under hela hennes långa arbetstid föresvävat henne, att, då hon blev så att säga pensionsmässig få göra en resa till Italien. Det lyckades henne även att under dessa år, av sin ganska blygsamma lön, samla ett kapital, som satte henne i stånd att tillsammans med sin danska väninna, fröken Ida Münter, göra en resa till Rom. Hon brukade sedermera i glödande färger beskriva allt vad hon under denna härliga tid sett och upplevat, och dröjde gärna vid det stora ögonblick, då hon blev mottagen i audiens av Pius IX som lagt sina av vita vantar täckta händer på hennes huvud och sagt: »Jag välsignar dig, min dotter.» Nästan ännu märkligare var att detta mödosamt förvärvade kapital dessutom tillät henne att framleva sina återstående dagar i Köpenhamn, där hon förde ett sorgfritt liv tillsammans med sin ovannämnda väninna, tills hon vid hög ålder avled.

Då jag i tankarna vänder tillbaka till barndomstiden tycker jag nästan att jag själv gjort en Romresa, eller kanske snarare en resa till

»det sagoland som skiner av smaragder och rubiner.»

Ett prästgårdsbröllop.

I Espö prästgård rustades av alla krafter till bröllop. Det var sommaren 1867 som prosten skulle gifta bort sin äldsta dotter med en kusin till henne, en ung praktiserande läkare, bosatt i en liten stad i det fagra Södermanland.

Ehuru ännu ett barn på väl knappast nio år har jag dock ett synnerligen livligt intryck av denna tilldragelse. Först och främst därför, att det utan tvivel var den finaste blomman i prästgården, som nu skulle omplanteras i främmande jordmån, och som skulle lämna ett tomrum efter sig, som aldrig kunde fyllas. Strålande av godhet och glädje, vacker, skälmsk och full av upptåg, var hon avhållen av alla, och saknaden efter henne, det kände man, skulle bliva obeskrivlig.

Sommaren hade varit en enda lång förberedelse till detta bröllop, som skulle stå i slutet av augusti. Alla tänkbara krafter sattes i rörelse i och för utstyrseln; de långa drällsvävarna, frukten av mångårig hemflit, klipptes sönder i en oändlig mängd dukar, servietter och handdukar. Väninnorna på trakten kommo för att erbjuda sin hjälp och mamsell Stickler, »husmamsellen», som var skickligare än alla andra i s. k. slätsöm, satt i sin bruna sitsklänning, sitt bruna, slätkammade hår och små, små ringar i öronen och spritade rynkor tills hon blev en enda stor rynka själv, tyckte man. En oändlighet täcken, av alla slag och i alla upptänkliga mönster, stickades, det var ett arbete utan like.

Under tiden skulle dessutom hela prästgården piffas upp utan och innan; en ny, fin förmaksmöbel kom en vacker dag åkande, forslad ända från Malmö, och aldrig hade man förr skådat något så vackert. Det föreföll nästan som om de gamla björkmöblerna rent av skämdes över sig själva inför all denna mahognyprakt.

Samtidigt kom en klädsömmerska ut från staden och under hennes förfarna ledning växte småningom ett helt modemagasin fram, ej blott till bruden själv; alla måste ju ha bröllopskläder och dessutom utrustas till de många kalas som väntades. Till och med jag, min lilla stackare, som alltid framlevat mitt liv i kläder, ärvda efter mina äldre systrar, skulle få två splitter nya klänningar. Ännu kan jag förnimma den stolta glädje jag erfor, då jag provade den vita lenonklänning med små garneringar jag som brudnäbb skulle bära. Ståten förhöjdes ytterligare förmedelst ett grönt skärp av riktigt siden och ett par glacéhandskar, de näpnaste man vill se.

Så kom till sist den stora beredelsetiden, vad mat och dryck angår, då alla källrar och skafferier skulle rustas att möta den stora invasionen och det var inga småsaker, ty bröllopet skulle, allt som allt, stå i nio dagar och över trettio liggäster komma att vistas i prästgården under tiden. Så långt utrymmet tillät skulle de bo där alla, och det utnyttjades visserligen i stor utsträckning, så att både strykrum, mangelkammare och stora vinden togos till hjälp, men som det ej förslog måste även klockare-, skollärare- och arrendatorshemmen anlitas. Både kokfru och en s. k. »stadsbetjänt» skulle importeras från Malmö för att förvåna landets folk med sina ståtliga prestationer, men så skulle det också bliva ett bröllop, som ej gick efter vanlig måttstock.

Sommaren hade varit ovanlig regnig och kall, men nu, de sista veckorna, började solen stråla med en kraft, som gav hopp om en härlig indiansommar. Rosor och blommor stodo fram i ny fägring, som om även de ville göra sitt bästa att skänka bruden ett ljuvligt minne av fädernehemmet. Och då dagen kom, den sista före bröllopsdagen, stod hela detta hem i det varma augustisolskenet, prydligt och vackert, så som aldrig tillförne.

På eftermiddagen skulle brudgummen och alla, mera långväga boende bröllopsgäster anlända, och det hade varit ett ganska invecklat problem att räkna ut hur de skulle kunna nå fram till detta avlägsna hörn av världen. Att hämta alla dessa människor ända från Malmö, fyra hela mil, med hästar och vagnar, det var ändå för besvärligt. Sålunda bestämdes det, att allesammans skulle fara med ångbåt till Trälleborg, som i alla fall låg ett par mil närmare, och där skulle ett otal skjutsar, mer eller mindre lantliga, vara dem till mötes.

Emellertid hade även denna väg sina rätt betänkliga svårigheter. Hur vackert än vädret var hade ändock flera av de resande damerna otrevliga känningar av sjösjuka, helst vid den svåra passagen förbi Falsterbo. En av mostrarna, som var alldeles särskilt känslig, hade till råga på olyckan fått i uppdrag att omhändertaga en väldig krokan, och den skildring de övriga resenärerna gåvo av henne, hur hon låg i sin hytt i svår vånda, men aldrig ett ögonblick släppte krokanen ur sikte, ständigt stödjande den med skälvande händer, var alltför komisk att förmå framkalla det rätta medlidandet.

Det blev ej bättre då de slutligen anlände till Trälleborg. Där fanns nämligen den tiden ingen ordentlig hamn utan ångaren måste kasta ankar ute vid redden och därifrån fingo passagerarna i små roddbåtar föras in till staden. Och nu måste den stackars sjösjuka, tämligen oviga mostern, med krokanen i famn, göra en klättring ner för en farlig repstege, tills hon slutligen utmattad sjönk ner i den bräckliga farkosten, ett äventyr som hon aldrig kunde förgäta.

En annan moster, brudgummens mor, hade nästan lika mycket besvär med sitt stora klädknyte, väl insvept i ett vitt lakan. Hon hade nämligen den löjliga idéen att aldrig resa med koffert, där hon påstod att kläderna endast foro illa och som hon reste mycket var hon också vida känd som »frun med knytet.»

Det tog en rundlig tid innan alla fått plats till sig själva och sin packning i de många vagnar som väntade. Mostrarnas gamla sufflet kördes av ett lustigt original från byn, gamle Hans Larsson, och de kunde aldrig glömma huru han, säkerligen själv något väl varm av solhettan och Trälleborgstraktaten, vände sig om och ropade in i vagnen: »Har I osså solen i nosen po jer, fruentimmer?»

I prästgården var allt redo att taga emot de väntade, inbjudande kaffebord stodo dukade ute i trädgården, alla gästrum voro parata och hela familjen klädd som till fest. Bruden stod ute på trappan, skär och rodnande som en ros, medan hon storgråtande sökte tvätta av en ofantlig hallonfläck som jag i sista stund lyckats få på min nya klänning vid ett hastigt besök i bärbuskarna. Jag hatade mig själv för att jag till och med _nu_ kunde göra henne sorg, men jag var, tyvärr, oförbätterlig! Just då hon var färdig med mig, svängde prästgårdens finaste droska in genom grindarna och i den satt brudgummen, eskorterad av några marskalkar. Medan vagnen ännu var i full fart hoppade han ur, tog trappan i två steg och slöt den unga bruden i sina armar och jag, som bevittnade detta återseende, kände instinktivt att nu var denna kära syster förlorad för alltid.

Det blev emellertid ej mycken tid övrig för dystra tankar, i det virrvarr som nu uppstod; det blev i stället omfamningar över lag, ett pratande och ett beskrivande och ett kaffedrickande utan all ände. Och timmarna flögo och av alltsammans har jag endast ett oredigt minne ända till den stund jag nästa dag, klädd i min grannlåt, stolt som en liten gudinna, jämte min bror gick i spetsen för brudskaran. Och för mina ögon framstår ännu tydligt den fagra bruden och den ståtlige brudgummen, föräldrarna, upprörda av tusen skiftande känslor, den stora mängden av högtidsklädda människor från när och fjärran, den blomstersmyckade salen där vigseln försiggick och det långa bröllopstalet, som lockade fram tårar och snyftningar. Själv var jag alltför barnslig att kunna förstå det, jag var mest upptagen av att, under dess längd, oupphörligt byta om fot, de nya skorna började kännas besvärliga.

Sedan drunknar åter allt i ett kaos av gratulationer, tal och skålar på vers och prosa, tårar och löjen, skämt och sorl. En sak erinrar jag mig dock tydligt; på aftonen var hela den stora gårdsplatsen alldeles fullpackad av människor, hela trakten tycktes vara på benen för att få se en skymt av härligheten och under supéen ropades brudparet fram av hundratals skallande röster. De trädde också fram till det öppna fönstret, medan ett par marskalkar stodo vid sidan och lyste dem med stora kandelabrar. Hurraropen ville aldrig taga slut, men så var det också ett brudpar, värt att beskådas.

Nästa dag kommo större delen av gästerna tillbaka till prästgården, då där var stor middag, som naturligtvis slutade med dans. Och brud och brudgum svängde om, först med varandra och sedan med alla andra. Både gamla och unga skulle nödvändigt valsa om med den unga doktorinnan, som var så vacker och hade ett så vänligt leende för alla.

En episod från dessa festdagar har jag särskilt anledning att minnas. På söndagen, då brudföljet skulle gå i kyrkan, fingo plötsligen alla marskalkarna förhinder och det underliga var att detsamma även inträffade med brudtärnorna. Nå, brudparet, prosten och prostinnan och alla de äldre, tågade åstad helt högtidligt, men de hade ej väl hunnit ur sikte förrän jag i all min obetydlighet kommenderades till pianot, och där fick jag, så gott jag kunde, trumfa igenom min enda lilla vals och dito polka, medan de unga svängde om, med en fart som ej lämnade något övrigt att önska. Inte kan man väl förmoda att det var musiken, som så elektriserade dem, men undan gick det, så mycket är säkert. Då märkte jag plötsligt mitt i Sultanpolkan, att dansen helt tvärt stannade av. Jag vände mig om och där stod prosten i dörren, helt häpen, tycktes det. Så sade han: »Ja, att ni ej ville gå och höra på mig, det förvånar mig inte alls, men att ni skulle hitta på att dansa, mitt under högmässan, – det hade jag ändå intet väntat.» Han lät en smula sträng men skalken satt ändå i ögonvrån, han var ju så märkvärdigt förstående och överseende, den gode prosten, då det gällde ungdomen.

Så gingo dessa dagar som en enda dröm av lycka, sol, blommor och glädje. Hemma i prästgården ett rörligt liv på alla dessa människor, som satt sig i sinnet att de skulle ha roligt, och varje afton väldiga kalas hos grannarna.

Kronan på verket kom till sist, då den gamla grevinnan på Jordberga gav stor middag med bal, brudparet till ära. De nygifta hämtades i spann av unge baronen själv och bruden var den dagen alldeles förtjusande, i ljusblått siden, med en krans av förgätmigej och mossrosknoppar, (en gåva av grevinnan och införskriven direkt från Paris), på det rika håret. Även jag fick vara med om denna ståt, så ovanlig att den sent kan förgätas. Tänk, att få komma till ett verkligt slott, sådant man läst om i sagorna, att få se de gamla ståtliga gemaken, familjeporträtterna samt betjänterna i fina livréer, och att bliva _förd_, ordentligt förd till bordet, av en riktig liten kavaljer, friherrlig till på köpet.

Att de unga hade roligt kunde jag förstå av det samtal som fördes på hemvägen och av de många superlativ som fyllde mina öron, då jag satt och halvsov i någons knä, och nu efteråt förstår jag bättre än då var möjligt, hur många tillfällen till ljuvligt svärmeri Jordberga park och det härliga augustimånskenet kunde erbjuda.

Nästa dag ägnades åt stilla hemliv d. v. s. så stilla förhållandena medgåvo, åt förberedelser till avresan, och tårefyllda avsked med byns invånare, och så kom nästa dag igen, sorglig i åminnelse. Det var som om en våldsam cyklon gått fram över prästgården och med ens sopat bort brudpar, gäster, solsken och glädje.

Mitt nioåriga hjärtas bedrövelse tog sig uttryck i en liten vers, som jag vid avskedet lyckades smyga i min systers hand. Den var barnslig och på alla vis enfaldig och den lydde sålunda:

»O, goda syster, res ej bort från alla dina vänner, ty vet, att denna tid är kort och dit du skall är ingen som du känner.»

Ett kyrkligt kapitel.

Prostens röst hördes från läsrummet, nere i flygeln, en smula häftig, gå till rätta med nattvardsbarnen d. v. s. egentligen med pojkarna, vilka som oftast befunnos »oskäligt dumma» och kunde ge de mest befängda svar, även på de enklaste frågor. Helt annorlunda var det med flickorna, vilka i allmänhet voro väl bevandrade i sin kristendom och vanligen gåvo sig tid till eftertanke och sällan svarade så där uppåt väggarna, som de dumma pojkarna gjorde.

Nyss hade en yngling påstått att »Rebecka var en jägere», var hade han väl fått en så galen idé ifrån? Ja, det är ej lätt att säga; möjligen hade han förblandat Rebecka och Esau, hennes son, som ju verkligen lärer ha sysslat med jakt. Vidare upplyste han om att Johannes Döparens spis var, »beg, ister och svineböster», och det kostade prosten ett drygt arbete i sommarhettan att klara upp det ena som det andra och bringa någon reda i pojkens förvirrade begrepp.

Sedan var det en »vaktepåg», en liten stackare, som blev anmodad att säga exempel på någon stor, timlig olycka och han svarade utan betänkande: »Att inte få sul!»[2] Nå, det svaret var det ju åtminstone någon reson i och var väl, från hans synpunkt sett, ganska förklarligt. En av flickorna som ej hade lika realistisk syn på tingen och förmodligen var i den ställning att hon aldrig behövt sakna »sul», ansåg för sin del den största tänkbara olycka vara att »inte ble gyfter», och även härvid var ej mycket att tillägga.

Trots många liknande små knaggligheter släppte prosten aldrig sina läsbarn, förrän de voro väl beredda och, ehuru sinnet ibland kunde rinna över, var det dock med outtröttligt tålamod han lärde dem, ej blott att kunna katekesen flytande, så att de till sist förmådde klara ej blott, »Om hedningarna som icke hava lagen» och vad onkel Bräsig kallade »den stora vattenfrågan», utan han gav dem verkligen det levande Ordet, rent och klart och därtill en kärlek och ett allmänmänskligt intresse, som gjorde honom i hög grad älskad och avhållen.

De stora och omfattande husförhören, som alltid höllos på vintrarna och många dagar å rad, voro en viktig händelse för envar. Alla, både »gårafolk» och tjänare, gamla och unga, infunno sig då och de voro i allmänhet förvånande bra hemma i sina stycken, i synnerhet kanske de äldre.

Hemma i prästgården underkastade tjänarna sig en lång beredelsetid, ty i det fallet var deras ambition stor och de insågo klarligen att prostens eget folk borde skina som ljus inför menigheten.

Långa tider i förväg hörde man varje kväll hur det lästes över inne i folkstugan, på det entoniga, litet sjungande sätt, utan varken punkt eller komma, som var egendomligt för folket på trakten. Naturligtvis voro pigorna förr färdiga med sitt vetande än vad fallet var med drängen, och det blev sedan för dessa en kär och stolt plikt att trumfa i honom sina mödosamt förvärvade kunskaper och sedan anställa ingående förhör med den stackars karlen, som alltid stakade sig på samma ställen.

För oss barn var det ett obeskrivlig nöje att åhöra dessa förhör liksom det i allmänhet var synnerligen roligt att uppehålla sig i folkstugan, där man fick se och höra litet av varje. Särskilt intressant var det att stå bredvid, då pigorna öppnade sina grant målade kistor med deras skiftande innehåll av kjolar, schaletter, »lärskor» och »kännen»[3] och framför allt de vackra kistebreven som voro fastklistrade inne i locket. Bilderna varierade vanligen ej så mycket och dem jag erinrar mig voro ungefär sådana som de av Axel Ebbe beskrivna:

»Susanne udi särkjen,» som dros me di fele gobbe, »Napoleon po hviden håss,» »Röverne po kåss,» »Jakobs stije» å, »Lurifax udi sitt rije,» – – – – –

Första gången jag och min yngre bror skulle som aktiva deltagare bevista ett husförhör, var en händelse, som ej så lätt glömdes. På det att vi ej genom okunnighet eller förvirring skulle draga skam över huset, hade prosten i förväg låtit oss veta vad han ämnade höra oss på och _det_ kunde vi så blankt som ett rinnande vatten, det var ej tvivel om den saken. Själv lotsade jag mig lyckligt igenom alla skär, men min lille bror råkade värre ut. Under sitt långa förhör med alla gubbar och gummor hade prosten kanske hunnit att bliva en smula trött, innan turen kom till oss; nog av, han glömde av sig och gav den stackars pysen en helt annan fråga än överenskommit var. Fasa och förvirring stodo tydligt att läsa i piltens anlete och till slut framstammade han, med gråten i halsen: »Men de va ju alls inte den frågan ja skulle få.» Ja, det var ju förargligt nog, prosten gjorde en liten grimas och ett löje spred sig över alla de närvarande, hur angelägna de än voro att uppföra sig på alla vis passande.

Nu var det endast att hoppas att prostens tjänstfolk skulle reda sig bättre, och det gjorde de. Per överträffade sig själv, där han snurrade fram med sitt »arbete befordrar hälsa och välstånd» i en rent av svindlande fart, och hans triumferande min, då han efter detta mästerprov återvände till sin plats, låter sig ej beskriva.

Det var ett stort nöje, på söndagsmornarna, att stå bakom staketet och titta på kyrkfolket, då de passerade förbi. Särskilt märkvärdiga sågo gummorna ut, i sina vita klutar, det enda som ännu kvarstod av den gamla, vackra Vemmenhögsdräkten, och med de vida vadmalskjolarna uppslagna över huvudet, som skydd mot damm eller regn, varvid de breda brandgula skoningarna gjorde en synnerligen anmärkningsvärd effekt. I handen buro de, utom en väldig psalmbok, även en omsorgsfullt hopvecklad näsduk och en lavendelkvist.

Mannarna buro mörkblå eller svarta vadmalsjackor, stundom även väst med silverknappar, för övrigt var även här nationaldräkten bortlagd. Den ståtligaste och förnämligaste bland dem alla var otvivelaktigt den bekante riksdagsmannen Per Nilsson i Espö. Han var obestridligen en vacker man, med nästan sydländskt utseende, granna färger, bruna, blixtrande ögon samt en viss elegans över hela sitt framträdande.

Per Nilsson var alltid gärna sedd i prästgården. Prosten, som själv under en följd av år varit med vid ståndsriksdagarna, åhörde alltid med odelat intresse hans livfulla framställning av förhållandena däruppe och prostinnan var ej mindre road, ty han var både kvick och underhållande och lade därtill i dagen en viss ridderlig uppmärksamhet, som just ej var någon vanlig företeelse där nere. Han talade ledigt och obesvärat och fällde ofta mycket träffande yttranden; ett av dessa har ofta senare runnit mig i hågen och det tyckes mig innebära en stor sanning: »man sjunger när man är ledsen och man sjunger när man är glad, men man sjunger aldrig när man har något ont i sinnet.»

För att återgå till söndagen, så var nöjet att få bevista själva gudstjänsten, ej så alldeles oblandat, så länge man var barn och ej ännu kunde förstå hur stor andlig talare prosten var. Det var ej så lätt att sitta stilla under hela den långa predikan, så som man var befalld, och ej heller fanns det synnerligen mycket i den lilla, lantliga kyrkan, som kunde fängsla uppmärksamheten.

Det märkvärdigaste var predikstolen med de fyra evangelisterna, målade i granna färger, samt en i trä utskuren bild av den törnkrönte Kristus, placerad på väggen omedelbart framför prästgårdsbänken, ett ganska primitivt arbete, både vad skulptur och målning beträffar. Någon altartavla fanns ej, lika litet som kyrkan på den tiden ägde någon orgel. Så mycket mera ostört kunde man uppfatta den gamle klockarens sång, hans förmåga att hålla ut sluttonen i all oändlighet, och framför allt hans vidunderliga textuttal. Då han t. ex. skulle stämma upp: »O, du härlighetens sken,» hann han vid detta O, att glida genom hela skalan av vokaler, tills han slutligen bestämde sig för den sista och det blev alltså ett långdraget ö-ö, som basunades ut med häpnadsväckande styrka.

Under sommaren, då solen sken in genom fönsterna och luften kändes kvav av blomsterdoft och hemvävda kläder, hände det nog att gummorna nickade till då och då, tills de med ett ryck foro upp, yrvakna och förlägna. Och det var lustigt att se hur flitigt lavendelkvistarna sedan användes, såsom en lämplig väckelse och påminnelse att ej åter duka under för sömnbegäret. Dock hade de alltid efteråt fullt klart för sig att det var »en farlit granner» predikan de hört. Därom voro de alltid mycket angelägna att upplysa prostinnan, då hon efter slutad gudstjänst underhöll sig med dem. Samtalet övergick likväl snart nog till mera världsliga ting; det handlade både om kalvar och grisar, vävnad och spånad och mycket annat, som det ej alls var ledsamt att åhöra ovanpå all högtidligheten.

Prästgårdsjul.

Så fort december månad ingått, börjades julstöket i prästgårdarna och fortsattes med stegrad intensitet, ju längre tiden skred framåt. Det var så mycket man skulle göra för att värdigt kunna begå den stora högtiden. En verklig rengöringsorkan rasade genom hela huset från källaren upp till vinden. Det mångbeprisade julölet skulle bryggas, fisken lutas, och den stackars grisen skulle för olika ändamål släppa till sitt unga liv. Det var ju den som bestod julskinkan, den marmorerade syltan och den utsökta korven. Gässen hade redan förut rönt samma öde; nu hängde alla gåsbrösten i röken, à la dauben vilade t. v. i burkar och formar, och mer än en stekt gås hade redan, prisad och berömd, gått all världens väg, som ju är all storhets lott.

De sista dagarna före jul kommenderade husmodern nere i bakstugan över hela sin armé, alla i snövita uniformer. Det vore för vidlyftigt att omtala de segrar som här vunnos, säkert är att de voro, visserligen dyrköpta, men ärorika. Senare förlades krigsskådeplatsen till köket, där de berömda klenäterna eller på ren skånska, klenorna, fingo sitt flottdop, varur de utgingo fullkomliga och utan vank.

Dagarna voro nu så mörka att de flesta sysslor måste utföras vid ljus – naturligtvis talgljus, vilka under prästfruarnas skickliga ledning stöptes av fårtalg, erövrad från det s. k. »kvicktiondet.» Pråsorna, smala som tändstickor, användes mest i köksregionerna, men det hände nog även att barnen fingo läsa sina läxor vid deras osäkra sken. De bästa ljusen fingo sprida sin strålglans endast över mera högtidliga tillfällen, från blankpolerade malmstakar, med en ljussax i släptåg, ty de måste ju »snytas» allt som oftast.

De stackars prostarna sutto under detta »förfärliga fläng både utan och innan» instängda i studiekamrarna, där under tiden julpredikningarna med mer eller mindre framgång författades. Tillvaron förljuvades nog förmedelst en eller annan smakbit, som genom en trogen makas försorg fann vägen även till detta arbetsfält.