Part 6

Efter detta gripande sorgespel skulle en liten idyll uppföras, »Prosten fyller år», där abbedissan förvandlats till prostinna och Bååth till en synnerligen jovialisk och välmående prostfar i långpipa och kalott. Den dialog som här fördes skildrade med mycken kvickhet familjelivet i prästgården och många vackra saker sade de agerande om sig själva, såsom t. ex. hur vacker och älskvärd husets äldsta dotter var, huru ingen kunde motstå sonens vän, den lustige Bååthen och mycket annat i samma stil. Prosten själv fick naturligtvis sin beskärda del, och man hade klart för sig att hela idyllen var en verklig pärla av kvickhet och humor.

Så fort generalrepetitionen var överstökad smögo alla sig försiktigt utför trappan, och aktriserna skyndade direkt från tiljan ned till köket för att hjälpa prostinnan vid hennes viktiga bestyr. Hon var just i färd med att »partera» kalven, som nu blivit ömkligen slaktad, sedan den i sex veckors tid av henne vårdats och matats med oskummad mjölk, tre äggulor och tre duktiga supar dagligen. Också var den fulländad i sitt slag, det var ej tu tal om den saken.

Man visste sedan gammalt att alla grannarna skulle infinna sig för att uppvakta prosten; det var en gång för alla fastslaget och utan att någon särskild inbjudning utgått, brukade den dagen en stor skara samlas i prästgården.

Då den stora dagen ingick voro flickorna redan vid femtiden på morgonen nere i trädgården för att plocka jordgubbar och det var inga små kvantiteter som behövdes. Där lågo de i sina kråkor som skydd mot solen och arbetade i sitt anletes svett, fyllande det ena fatet efter det andra med de härliga bären. Under tiden höllo herrarna på att uppföra ett kloster ute på gräsplanen. De slogo ned höga käppar i marken, kring vilka stora gråa filtar fästes och när det var färdigt kläddes klostermurarna ymnigt med långa rankor av vildvin. Flickorna hade redan dagen förut lindat riddarnas käpphästar med brokiga band och ordnat deras respektive kostymer nere i flygeln, så i det avseendet var allt klart.

Festföremålet var tidigt uppe och såg nog litet av varje, men blundade grannlaga och låtsade sig vara fullkomligt oförstående. Visst såg han litet skälmsk ut, den käre prostfar, då han tog emot familjens lyckönskningar, men gjorde naturligtvis inga frågor.

Vädret var strålande, så man kunde lugnt bereda sig att dricka kaffe och intaga förfriskningar ute i trädgården, där stora bord slogos upp för ändamålet. Alla vaser och glas fylldes med rosor eller brokiga buketter där sparrisgräset spelade en viktig roll. Äntligen var allt klart att taga emot gästerna och då de första vagnarna rullade in genom grindarna stod prosten i sin eklövskrans på trappan med prostinnan och barnen vid sin sida, färdig att hälsa dem välkomna.

Allra först kom familjen Tegnér från Kjellstorp i »farfars» stora täckvagn, som gungade likt ett skepp i sjögång ity att den gick på s. k. C-fjädrar och tätt följd av holsteinaren med ungherrarna. Prostinnan var den första som kröp ur den stora buren, iklädd svart sidenklänning samt mössa av blonder och syrener, och överräckte, med många lyckönskningar, åt prosten den välkända buketten av rosor och pelargonier, rikt garnerad med »Arons skägg», det hela inneslutet i ett spetsprytt bukettpapper. Prostarna omfamnade varandra och den gamle pastorn, originalet, som sällan yttrade sig likt vanliga dödliga, bugade sig med orden: »Jag ber om ursäkt att solen skiner.»

Den ena vagnen rullade in efter den andra och snart fylldes trädgården av en festklädd skara – prostarna i full ornat och fruarna i sina högtidsblåsor, ännu litet högtidliga medan de väntade på kaffet. De unga flickorna, i ljusa mollklänningar med rosor i håret, omgivna av beundrande ynglingar i vita studentmössor, gåvo färg och liv åt tavlan och togo sig förtjusande ut i den grönskande, rosenmättade omgivningen.

Redan vid kaffet förstod man att det skulle bliva en lyckad fest, så osökt glad och munter var stämningen. Då sedermera carolinan serverades i de gamla gröna glasen, steg kontraktets festtalare och skald, prosten från Lemmeströ, fram och höll i bunden form ett tal till prosten, så fyllt av rosor och blommor som årstiden kunde bestå, och vilket med fyndig vältalighet besvarades av föremålet.

Sedan ombådos alla att begiva sig ut till den stora planen, där en provisorisk teatersalong var anordnad framför det mystiska klostret. Länge dröjde det ej innan den sköna abbedissan trädde ut, följd av sina nunnor, alla skrudade i vitt, tummande på sina radband och sjungande en ganska värdslig kantat. Med djupaste intresse följde publiken det spännande skådespelet, riddarnas ankomst på sina käpphästar, den stora aria i vilken A. U. Bååth – en parlando, ty någon fager sångröst var han ingalunda begåvad med – prisade den härliga välfägnaden i klostret, där bland andra läckerheter även förekommo »skånsk senap och syltad ingefära», och de smältande toner med vilka riddaren-adjunkten besvor abbedissan att fly och bliva hans brud. Och med intensivt deltagande följde man de bortilande riddarna och de stackars klostersystrarnas sorgliga öde då de, den ena efter den andra, ramlade ned i gröngräset med brustna hjärtan. Där lågo de nu och funderade i tysthet på hur de skulle komma bort från denna scen utan ridå, då det förlösande ropet »vålnaderna försvinna», höjdes bakom klostret, vilket kom de avsomnade att stå upp, och som jagade av en stormvind försvinna in i parken, följda av frenetiska applåder. Sällan har väl en tragedi framkallat en så munter stämning som denna.

Även den glada prästgårdsidyllen blev livligt applåderad och man kunde ej misstaga sig på publikens belåtenhet, så nog kunde denna del av festen anses vara ovanligt lyckad.

Prostinnans goda supé senterades livligt ovanpå all den andliga välfägnaden, ej minst de härliga jordgubbarna och den ståtliga spettkakan, som tronade mitt på bordet, prydd med sin granna sockertoppsbukett.

Då så mycken ungdom var samlad var det ju endast naturligt att en livlig dans kom i gång omedelbart efter måltiden. Salen var stor, de unga flickorna förtjusande och kavaljererna väl bevandrade i dansens mysterier. Vem kunde väl stå emot då »Il baccio’s» eller »An der schönen, blauen Donau’s» förföriska toner ljödo från det gamla klaveret? Några av husets unga herrar hade tillsammans med yngste sonen Tegnér bildat en kvartett; serenaderna hade ofta klingat i de båda prästgårdarna och nu bjödos gästerna på denna ovanliga njutning medan de mellan danserna svärmade omkring ute i trädgården. Det var redan långt lidet på natten då de åter begåvo sig på hemfärden, följda av viftningar och hurrarop, lämnande familjen åt sig själv, något utmattad, men styrkt i det medvetandet att det i alla avseenden varit en ovanligt lyckad fest.

Den festen skulle emellertid få ett efterspel som var nog så dramatiskt. Ett par av gästerna, två systrar, hade alldeles förvridit huvudet på de unga herrarna, vilka snart fingo klart för sig att en serenad var enda antagliga sättet att bringa dem sin hyllning och få dem att förstå vilka känslor de väckt.

Nästa kväll, då familjen i prostgården gått till vila, begåvo de sig över åkrarna genaste vägen till Kjellstorp och lyckades obemärkta smyga sig in i det gamla flygelrummet där sonen bodde. Han hade redan i tysthet gjort sina förberedelser, hade ur sin mammas välförsedda skafferi bemäktigat sig ett stycke fläsk, avsett att muta de stora hundar med, vilka nattetid brukade bevaka de unga tärnornas hem, samt ett par buteljer punsch. Den store farfaderns rakask av silver fick tjänstgöra som punschglas. Skjutsen, som skulle föra dem till ort och ställe, väntade på något avstånd, men innan de begåvo sig på väg, vidtogo de den försiktighetsåtgärden att stänga in den gamle hunden Bran för att ej riskera hans sällskap på vägen.

Efter en timmes skakande i det obekväma åkdonet kommo de fram till gården, lyckades verkligen tysta hundarna, tack vare det medhavda fläsket och stodo nu vid gaveln, där flickorna bodde uppe på ett vindsrum. Under detta rum låg ett litet hönshus och för att göra sig bättre hörda, klättrade sångarna, så tyst de förmådde upp på taket. Sedan rakasken med dess strupklarande innehåll cirkulerat, stämde de upp »Sätt maskinen i gång.» Sången tycktes genast ha väckt föremålen ty ljus tändes bakom rullgardinen då, mitt i det ljuvliga »kanske fäller hon en känslans tår» – det gamla murkna taket brakade och trubadurerna försvunno i djupet, mitt ibland de yrvakna och kacklande hönsen. Någon känslans tår torde ej hava fällts i detta tragiska ögonblick, tvärtom förmärktes en ganska obarmhärtig munterhet uppifrån, då de förolyckade åter blevo synliga. Med mycken fattning fortsatte de emellertid sången och sedan de tillsjungit de dyrkade sköna ett ömt och smäktande »Sov i ro», försvunno de samma väg de kommit.

En oanad uppståndelse hade under tiden deras frånvaro väckt i de båda prästgårdarna. Den instängde Bran hade med ett förfärligt skällande och oväsen väckt upp »Ola Tegnér», som fann sig föranlåten att gå upp och se efter vad som stod på. Störd av det ovanliga bullret visade prostinnan sig i mycket lätt dräkt ute på trappan och då hon av Ola fått besked om saken anade hon genast oråd. Hon skyndade ner i sonens rum, där hennes värsta farhågor bekräftades. Ett resolut fruntimmer, som hon var, gav hon Ola befallning att genast rida till Espö för att höra efter om notarien fanns där.

Här var det prosten som blev väckt och nu var det hans tur att ila till flygeln. Först undersöktes studentrummet, – tomt, sängarna orörda, adjunktens rum, samma resultat. Med detta besked fick Ola rida tillbaka till prostinnan som fann hela saken oroväckande mystisk. Det påstods sedan att hon låtit dragga i den lilla ankdammen utanför sonens fönster, men det torde nog vara en anka. Prosten tog det hela ganska trankilt och lade sig till ro igen; han visste nog att man i ungdomens år är böjd för äventyr.

Nästa morgon funnos trubadurerna åter i sina sängar, sovande de oskyldigas sömn, utan aning om den uppståndelse de vållat.

Ett ingående korsförhör anställdes i de båda prästgårdarna med brottslingarna, vilka slutligen måste bekänna kort och berätta sina äventyr. Detta skedde med så mycken drastisk humor att t. o. m. prostinnan i Kjellstorp glömde sin utståndna förskräckelse och var den första att skratta, både åt sig själv och de dumma pojkarna.

Så göra också ännu i dag »de dumma pojkarna» själva då de någon gång träffas och tillsammans uppliva sina minnen från den glada ungdomstiden i de gamla trevna prästgårdarna söder om landsvägen.

Mamsell Katharina.

Hon var en ganska ovanlig personlighet, mamsell Katharina, och hon är värd att minnas.

Då magister L. P. Holmberg, i mitten av 1840-talet, som nyutnämnd kyrkoherde i Gärdslöv, – dit han kallats av d. v. patronus, baron Blixen på Näsbyholm, och där han verkade till han 1859 kom till Espö, som Nils Lovéns (»Nicolovius») efterträdare – förde sin unga brud till det nya hemmet, åtföljdes makarna av en kusin till henne, mamsell Katharina Gullander.

Katharinas föräldrar voro döda, hemmet upplöst och hon hade ingen annan utväg än att själv försöka slå sig fram. Det var till ömsesidig tillfredställelse det beslutet fattades, att hon skulle följa med de nygifta ut till landet, hjälpa den unga frun med hushållet och sålunda själv få ett hem och en verksamhet som passade henne. Den unga frun, som kommit från det stora prosthemmet i Malmö, som hade vuxit upp bland en talrik syskonskara, varit firad och beundrad i en stor umgängeskrets, hade sjungit, dansat och med mycket behag uppträtt i sällskapsspektakler såg i sin kusin ett välkommet sällskap, ett välbehövligt stöd. Kyrkoherden var ej mindre tillfreds, angelägen som han var att skydda sin maka för bekymmer, omtanke och besvär. Han ville helst se henne vid gitarren, tambursömmen eller, sittande bredvid sig vid skrivbordet, där hon helt stilla avvaktade de stunder han skulle få tid att ägna henne sina ömma omsorger.

Katharina fick alltså från början vara den som tog Martas bestyr på sin lott och hon gjorde det med glädje. Nog hade hon det ofta brydsamt nog, hon var ju själv ung och oerfaren, och särskilt vållade henne matsedeln ofta svåra bekymmer. Det var sannerligen allt annat än lätt att åstadkomma önskvärd omväxling. Kyrkoherden brukade, långt efteråt, skämtsamt berätta att sillpudding och korngrynsgröt nästan dagligen förekommo på programmet. Det var gott båda delarna, tyckte han, men man kunde ju hinna att tröttna. Denna penitens blev emellertid ej långvarig och Katharina, som av naturen var både praktisk och intresserad, nådde snart en skicklighet i matlagning, som med tiden skulle utvecklas till verkligt mästerskap.

Hemmet i Gärdslöv var för övrigt en fullkomlig idyll. Prästgården var mycket gammal, rummen låga, med bjälkar i taket, men oändligt hemtrevliga, och fönsterna voro så små att den unga fruns balklänningar, minnen från den glada ungdomstiden i Malmö, med fördel användes som gardiner. Från dessa fönster hade man en härlig utsikt över de stora bokskogarna och den vackra Näsbyholmssjön, som likväl numera, sedan många år, ligger utdikad och torrlagd. Trevnaden i det låga prästtjället var stor och det var ej underligt att den unga familjens vänner och anhöriga sökte sig dit, så ofta tillfälle gavs.

Emellertid gingo åren och barnen kommo till i snabb följd; de vårdades outtröttligt och ömt av Katharina, som erhöll deras kärlek tillbaka och fick behålla den hela sitt liv. Dock förekom det aldrig någon svartsjuka mellan deras mor och hennes kusin, det föreföll dem båda så naturligt att på detta sätt dela barnens kärlek och förtroende.

Så kom det en tid då detta harmoniska familjeliv blev stört. Anledningen var ju ej sorglig men framkallade dock både tårar och bedrövelse och åstadkom dessutom en stor och oväntad förändring. Kyrkoherden blev nämligen utsedd till ledamot av Prästeståndet och kom sålunda att, under en följd av år, vistas i Stockholm under riksdagarna. Katharinas stöd blev nu dubbelt välbehövligt för hans maka, som fann tomheten bra svår att uthärda och som tyckte att ett helt liv av ödslighet låg framför henne.

Under kyrkoherdens frånvaro sköttes pastoratet av vice pastorn, Nils Liljeström. Han var smålänning, ingalunda fager, ej i ovanligare grad begåvad, men en hedersman från topp till tå. Och han hade samma dygd, som de flesta av hans landsmän sägas hava, han var i hög grad sparsam och hade, under de få år han varit präst, av sin blygsamma lön lyckats hopspara ett litet kapital, som ej var att förakta.

Han började i största hemlighet rikta sina blickar på mamsell Katharina, ej på grund av hennes yttre egenskaper, ty de voro på intet vis uppseendeväckande, men den praktiske mannen upptäckte snart de många dygder hon ägde och han förstod att hon borde kunna bliva en prästfru, Gudi till behag och honom själv till oskattbar nytta och glädje. Mamsell Katharina aktade sig noga att lägga i dagen de känslor, som av denna försiktiga, för alla andra omärkliga beundran hos henne väckts och sålunda var det ingen som anade vad som var å färde.

Emellertid kom den efterlängtade dag då kyrkoherden, efter sin långa bortovaro, återvände hem och man hade knappt hunnit något lugna sig efter den första upprörda glädjen, förrän vice pastorn anhöll om ett samtal med honom. Vad han hade att säga var överraskande! Han ville anförtro sin högt värderade förman att han i all ärbarhet friat till mamsell Katharina, han hade fått dess hjärta och tro och nu anhöll han hos anförvanterna om dess hand. Kyrkoherden inkallade sin hustru, som var så oförberedd på denna händelse att hon knappast trodde att hon hört rätt och först måste hava bekräftelse av Katharina själv, för att bliva övertygad. Och Katharina kom in och medgav att allt var så, som pastorn sagt, hon var ganska upprörd, ganska förlägen, men i hennes ögon låg ett uttryck, som ej var att misstaga sig på.

Sålunda blev det förlovning i prästgården och den följdes, oväntat snart, av bröllop. Pastorn hade sökt ett pastorat uppe i den magraste delen av Göinge härad, Röke heter det; till sin obeskrivliga glädje fick han det och så fort det var färdigt att tillträda var också mamsell Katharina färdig att följa honom dit.

Skilsmässan var smärtsam för alla parter, ej minst för den unga husmodern i Gärdslöv som nu själv fick övertaga det arbete och det ansvar som förr ålegat Katharina. Det var ingen lätt sak, men det lyckades i alla fall. Då hon på äldre dagar brukade berätta att hon under Katharinaperioden mest läste romaner och just ej gjorde något annat, hade man svårt att tro henne. Denna plikttrogna husmoder, som var uppe med solen och som var så skicklig i alla husliga göromål, hur kunde man föreställa sig att hon en gång, låt vara långt tillbaka i tiden, tagit livet så lättvindligt?

Uppe i Röke levde de nygifta ett fridfullt och lyckligt liv och vunno genast och avgjort sina församlingsbors sympatier. Särskilt var hon avhållen och av alla ansedd för den märkvärdigaste prästfru som funnits. Hon kunde ju allt vad de kunde och mycket mera; hon förstod sig både på vävnad, matlagning, ostberedning, bak och slakt och så var hon ju så fasligt »gemen» och förstod att tala med bönderna på böndernas vis. Gästfria och hjälpsamma voro de båda, så långt inkomsterna medgåvo och ändå lyckades de att, med sparsamhet och förstånd, årligen öka sitt lilla kapital.

För dem fanns blott ett enda moln, de hade inga barn, och det fordrades all deras kristliga undergivenhet för att kunna utan klagan finna sig i denna prövning. Med så mycket trofastare kärlek hängde Katharina fast vid barnaflocken i det forna hemmet och hennes glädje var obeskrivlig då hon lyckats övertala föräldrarna att skicka några av sina plantor upp till Röke, på längre eller kortare tid. Då blev där livligt i prästgården, de små gästerna fingo rasa så mycket de behagade, fingo över huvud allt vad de ville, alla favoriträtter kommo, som genom trolleri, på bordet dag efter dag och Röke blev för dessa barn ett sannskyldigt paradis.

Liljeströms fingo senare ett fetare pastorat nere på skånska slätten, i första hand, säges det, på den grund att Katharinas rykte som en så utmärkt prästfru nått ända dit. Sex år senare dog emellertid hennes man, innerligt saknad och begråten av sin maka. Ett brev som hon kort därefter skrev till sina anförvanter i Espö, vittnar om hur djupt hon kände sin stora förlust, »och», skrev hon, »det värsta av allt är att jag ej kan finna någon tröst i Guds ord». Denna fromma själ hade för första gången i sitt liv förlorat fotfästet, men det varade väl ej så länge; trösten kom nog om ock till en början omärkligt och då vi återsågo henne, tyckte vi att hon var sig ganska lik.

Hon hade då flyttat till Lund, där hon köpt en liten gård och dit hade hon fört med sig sitt enkla, gammaldags bohag, sin trotjänarinna och sin katt, sina »potpourrikrukor» och sina blommor, som fyllde alla fönster i det nya hemmet. Varje morgon, då hon drog upp gardinerna, kysste hon dem, och på aftonen fingo de samma ömhetsbetygelse. De lönade henne med att utveckla en prakt, som ofta förmådde de förbipasserande att stanna och beundra.

I det gamla bokskåpet av björk förvarade hon sin mans predikningar, sina postillor och bönböcker, jämte kokböckerna ett urval som var betecknande, ty hon var lika from som hon var huslig och den andakt varmed hon läste sina dagliga betraktelser led ej av det intresse varmed kokboken studerades. Det senare föreföll dock för en utomstående ganska överflödigt, då hon kunde allt vad som stod i kokboken och mera därtill.

Naturligtvis förvärvade hon snart i Lund en stor vänkrets och blev lika populär där, som hon förut varit i sina pastorat. Hon var över all beskrivning gästfri, hade ett ovanligt sinne för humor och nu, som förr, älskade hon att se ungdom omkring sig. Att hennes gästfrihet blev i stor utsträckning använd, att icke säga missbrukad, faller av sig själv, och ej minst av de forna församlingsborna, vilka vid alla möjliga tillfällen hittade dit och ej hade lätt att hitta därifrån igen.

En dag då prostinnan Katharina skulle gå på torget, – det gjorde hon alltid själv och det var för henne ett verkligt nöje – märkte hon att hon, vart hon gick, följdes av en poliskonstapel; hon började finna det otrevligt, vek av in i en annan gata, men han följde efter och till slut stannade hon, besluten att hellre få veta sitt öde med ens. Då steg polisen fram och sade: »Är inte frun från Röke för det är jag.» Nu blev gumman verkligen ond och den stackars polisen, som var nykommen i tjänsten, fick veta av att han levde. »Han må vara från Röke så mycket han vill, så passar det sig ej att förfölja ett anständigt fruntimmer mitt på gatan, när han är klädd i uniform» – vilket ej hindrade att Rökepolisen kort efteråt blev inbjuden till Rökeprostinnan och trakterad och ompysslad, som om han varit hennes egen köttslige son.

Än en gång skulle Katharina komma i beröring med polisen och den händelsen glömde hon aldrig. Hos henne bodde en skolyngling, som hon var särdeles svag för och det kunde hon gärna vara, ty han var en hygglig pojke och skötte sig bra. Hon ägnade honom all tänkbar omvårdnad, både andligen och lekamligen, intresserade sig för hans studier och såg efter att han läste ordentligt. Den dagen han blev student kunde ingen vara mera lycklig och stolt än hon. Så gick han naturligtvis på den gemensamma studentfesten, ej utan många förmaningar att »akta sig väl». Hur det nu kom sig är ej lätt att säga, förmodligen var ynglingen alltför ovan vid »den gula faran» och alla andra faror, som lura vid ett dylikt tillfälle, nog av, då han fram på morgonen skulle gå hem, tillsammans med ett par kamrater, tog deras glädje sig så högljudda uttryck att de, innan de visste ordet av hamnade i »finkan». Varken böner eller protester hjälpte, de måste stanna kvar eller också betala fem kronor i böter. Så många pengar hade visst ej Katharinas skyddsling och sålunda kom han ej hem den natten. Hennes ängslan och fasa var obeskrivlig under denna långa och fåfänga väntan och värre blev det, då hon fram på förmiddagen såg tvenne poliser marschera in på hennes gård och begärde att få tala med prostinnan. De voro skickade av den nyblivne kandidaten och gumman fick nu höra hela historien och fick också ut med en femma för att få fången lössläppt. Då han slutligen anlände är det troligt att han fick sig en ordentlig överhalning, men vad som är alldeles säkert är, att försoningen blev snar och fullständig och bekräftades förmedelst en extra god middag.

Hon hade en liten svaghet, gumman, hon tyckte om att då och då få ett litet oskyldigt priffeparti och hennes vänner voro gärna med om att bereda henne detta nöje. De voro mycket skämtsamma och lustiga, dessa spelpartier, där alla ansträngde sig att spela så att prostinnan skulle vinna. Hon var vid dessa tillfällen ganska skrockfull och tyckte t. ex. ej om att medspelaren, något övermodigt, förklarade: »Nu ska’ vi ge dem riktigt efter noter», då blev svaret oföränderligt detsamma: »Är han rent förstörad, som säger så – då går det alltid galet.» Det märkvärdiga var att denna ärliga varelse, som var den personifierade hedern, hade den lilla svagheten, att gärna vilja »fuska», en liten, liten smula, då tillfälle gavs.