Part 9

-- Ja, som det nu är -- Agneta är mycket ung, mycket trotsig och halsstarrig -- fruktar jag, att min syster aldrig kommer att hålla av er som hon bör ...

-- Å, fröken, om ni bara visste, mumlade Nils Olof vemodigt. Jag fordrar ju så litet. Blott hon ville bli min, ge mig lov att älska henne ...

Karin Maria reste sig upp. Hon höll ögonen nedslagna under det stora hattbrättet.

-- Men Agneta _föredrar_ Joachim ... Och det förekommer mig, hon såg envist ned, att om en kvinna än kanske icke är i stånd att ägna sin man den allra största och varmaste känsla, så ... så är det likväl absolut nödvändigt för bäggederas lycka, att hon åtminstone icke sätter någon annan _före_ honom ...

De tego bägge ett par sekunder. Så reste Nils Olof sig upp.

-- Tack, fröken Karin Maria! Han tog ännu en gång hennes hand. Ni har sagt mig sanningen, eller rättare, visat mig den på ett sätt ... som ... jag aldrig skall glömma.

-- Jag hoppas, sade Karin Maria på en gång med sin ståtligaste air och sitt vackraste uttryck, att ni ... att ni icke skall uppfatta det som någon slags malis ...

-- Malis? Jag! Han böjde sig ned och kysste handen, som ännu vilade i hans, och deras ögon möttes. Ni tror mig kanske icke, det drog ett halvt vemodigt, halvt humoristiskt leende över hans ansikte, vilket Karin Maria förstod och senterade, men det är verkligen första gången som jag med nöje låtit mig ledas av en kvinna.

Karin Maria svarade icke, men hon smålog fint, och hennes hjärta klappade plötsligt fortare. Hon vände sig långsamt om för att lämna bersån, då baronen ännu en gång hejdade henne:

-- När nu Agneta kommer hem -- jag gissar, att hennes »förvisning», han betonade ordet litet bittert, icke behöver vara längre -- tillåter ni mig då, trots allt som _varit_, han såg menande på Karin Maria, som förstående böjde huvudet, att ännu komma hit?

-- Det tror jag, att varken mamma eller Agneta kunde ha något emot, svarade Karin Maria lågt, inte fullt så säker som förut.

-- Heller ingen annan? Han såg stadigt på henne.

-- Nej, mumlade Karin Maria, mer och mer osäker, så vida inte baron tror, att Joachim ...

-- Joachim och jag göra upp saken oss emellan! avbröt Nils Olof kort och högdraget.

De gingo långsamt bredvid varandra ut ur bersån och genom hela den långa, raka gången. Karin Maria var nedstämd och missnöjd med sig själv, hon visste icke riktigt varför.

Mitt för rabatten med astrarna stannade Nils Olof.

-- Fröken Karin Maria, han såg frågande på henne, halvt bedjande, om jag en annan gång behöver ett råd, som jag icke vill be någon annan om, får jag då komma till er?

Karin Maria nickade. Hon smålog litet, men hon kunde omöjligt i ögonblicket hitta på att säga något annat än ett stelt men ärligt:

-- Var så god.

XIV.

Karin Maria var så besynnerlig och orolig hela eftermiddagen, sedan baron Stjerne rest, att det var ett rent underverk, att ingen gav akt på och anmärkte det. Men Beata var -- efter det hon indignerat kommenterat, att Karin Maria kunde »göra till den grad affär av friaren» -- så upptagen med att göra en gammal sommarhatt, som hon funnit på handkammaren, och som var minst tio år gammal, »precis som ny», att hon icke hade ögon eller öron för annat. Joachim gick på sista tiden omkring som en drömmare och tumlade om med alla möjliga planer i sin hjärna -- dunkla och himmelsstormande -- _han_ varken hörde eller såg. Majorskan inventerade linneskåpen och förberedde sig på midsommarsbyken -- hon hade huvudet fullt av lakan, servetter och handdukar, hela och defekta dussin, och hade icke en tanke över för något annat.

I kvällningen beslöt Karin Maria att gå bort och tala med mamsell Fiken, hon var alltid flickornas tröst, när något stod på. De hade allesammans en förnimmelse av, att ingen i världen egentligen kände dem bättre än mamsell Fiken, som -- långt innan mamma fann det »nödvändigt» -- för sina egna fattiga styvrar köpt deras första dockor på Röinge marknad, vakat över dem i mässlingen, tåligt hört dem i Lafontaines fabler och katekesen, skarvat deras kjolar, fiffat upp deras hattar och dikterat deras första brydsamma gratulationsbrev till släktingar, vilka alltid oundvikligen slutade med: »Med estime och affection framhärdar», berättat dem förbjudna spökhistorier och trakterat dem med likaledes förbjuden sirapsmat. De gnatade ofta på mamsell Fiken och gjorde narr av henne sinsemellan, men när något tog emot eller var i olag, var det likväl alltid till »den låga hyddan», de togo sin tillflykt. Ty visserligen var mamsell Fiken ett »pjåk», som mamma kategoriskt brukade beteckna henne, men hennes fattigdom, hennes beroende av många skilda människors nyckfulla välvilja, hennes prekära ställning på gränsen mellan »bättre» och »sämre» folk, själva hennes hårdnackade kamp för »den låga hyddans» existens -- allt hade hos henne utvecklat en egendomligt skarpsinnig människokännedom, en viss slughet och snarfyndighet, som till och med hennes nåd majorskan, med all sin stora självklokhet och erkända praktiskhet, ofta inte höll sig för god att anlita. Flickorna gjorde det -- som sagt -- alltid, icke minst Karin Maria, som annars var så »stor på sig».

Karin Maria behövde icke gå långt. Från trädgården såg hon strax mamsell Fiken, vilken, med sin stärkta kråka djupt ned över ögonen, spatserade nere i ängen och -- i det hon böjde sig för vart steg -- plockade blommor och gräs. Karin Maria visste, att hon i juni brukade samla förgätmigej, hjärtgräs och andra växter, som hon sedan med stor konst pressade och klistrade upp omkring silhuetter och födelsedagsverser. Dessa sentimentala kompositioner, infattade i guldpappersramar, skattades under namn av »minnesblad» högt av de finare bondflickorna, och inbragte mamsell Fiken mången välbehövlig tolvskilling eller plåtsedel.

Karin Maria hälsade på henne och gav sig också till att plocka förgätmigej, i det hon diplomatiskt inledde samtalet med ett vardagligt kallprat angående vädret, höet, den förestående halvårsbyken o. s. v., o. s. v. Då de samlat tillräckligt många blommor, satte de sig bredvid varandra på den förfallna träbron över bäcken med fötterna dinglande ut över vattnet.

Borta på vägen ett stycke ifrån dem hörde de Joachim och ett par av drängarna komma med hästarna, som skulle ned till vattningsstället, innan de fördes i stall för natten. Ridande barbacka med en à två löshästar vardera veko de av in på en sandig, nedtrampad sidoväg och redo långt ut mellan stenarna i det grunda åvattnet. Joachim såg de bägge fruntimren och hälsade småleende, medan han muntert fortfor att prata med drängarna, som plötsligt på hans uppmaning började stämma upp en sång. Mitt emot gick solen, som en stor röd skiva, ned bakom Marieholms skogar.

-- Det är eget vad »lajtnangten» tycks trivas här uppe bland göingarna, sade mamsell Fiken med sin lågmälda, en smula släpande stämma och högst egendomliga uttal, i det hon med huvudet på sned ordnade en krans av smultronblad omkring den färdiga buketten.

-- Å, det är ju helt naturligt, han är ju själv göing och kommer väl att ha sitt hem här alltid.

-- Men när man har varit i Stockholm och varit på hovet som löjtnanten ...

-- Det skall visst inte vara mycket kusin Joachim har sett vid hovet! skrattade den rättframma Karin Maria. I alla fall tror jag inte, att han saknar det.

-- Nej, det kommer väl an på, var man har sitt _hjärta_, suckade mamsell Fiken menande.

Karin Maria välsignade mamsell Fiken för det hon strax så behändigt kom in på just det ämnet, hon ville tala om. Hon sade plötsligt allvarligt, men utan att taga sina ögon från hjärtgräset, som hon höll på att sortera:

-- Söta mamsell Fiken -- jag har just fått veta något -- något om Agneta -- som gör, att jag är i så stort beråd ... Hon stannade obeslutsam.

-- Men, lilla Karin Maria, mamsell Fiken nästan darrade av intresse och nyfikenhet. Vad i all världen! ... Låt mig då äntligen få veta det ...

-- Jo, Karin Maria betänkte sig icke längre. Baron Stjerne har ju varit här i eftermiddag ...

-- Ja, jag såg ... Jag såg, att herrskapet spatserade nere i trädgården ...

-- Det var just då, sade Karin Maria rodnande. Hon kunde egentligen inte begripa, varför i all världen hon satt där och rodnade, ty Gud skulle veta, att hon då sannerligen icke hade någon som helst anledning till det! Han lät mig förstå -- jag fattade det åtminstone på det sättet -- som om ... som om ... han efter moget övervägande äntligen uppgav sina anspråk på Agneta. Men jag vet inte, jag kan inte avgöra, om jag har någon _rätt_ att låta Agneta själv eller någon av de andra veta det. Han har ju inte givit mig något uppdrag ...

Hon såg frågande, osäkert på mamsell Fiken och fortsatte ännu mera tvekande:

-- Jag är naturligtvis inte rädd för att säga det till mamma, det kan mamsell Fiken nog förstå ... Hon kunde kanske uppfatta det som en förolämpning -- mot vår familj, menar jag -- att det är _han_, som bryter. Och då jag vet, att baron Stjerne sätter mycket värde på både pappa och mamma, så ... Karin Maria teg förvirrad. Jag vet verkligen inte, hur jag skall göra, slutade hon rådvill.

-- Jag _tror_ inte, att Karin Maria skall säga det till mamma strax, sade mamsell Fiken försiktigt. Det enda sättet, på vilket det kommer riktigt naturligt är genom löjtnanten ... Han skulle tala med baron Stjerne.

-- Men då är jag rädd, att baron Stjerne, som av ren generositet, av bara godhet, så att säga, ger Agneta fri, skulle uppfatta det som ett slags övermod från Joachims sida, ett försök till tvång, om _han_ ...

-- Inte om löjtnanten bär sig klokt åt! Och när han får höra detta, blir han ju så glad, att vi nog kunna få honom till att böja den styva nacken en smula.

Karin Maria såg tillitsfullt, nästan beundrande upp på mamsell Fiken. -- Då skulle jag alltså först tala med kusin Joachim?

-- Om _jag_ törs råda Karin Maria, mamsell Fiken blev mer och mer ödmjuk, ju säkrare hon kände fast mark under fötterna, skulle Karin Maria göra det strax, innan hennes nåd får nys om saken. Vi kunna ju kalla på honom ...

-- Å ja, det vore visst bäst, utbrast Karin Maria lättad. Så kunde mamsell Fiken också vara med om det ...

Mamsell Fiken tog strax av sig sitt stora förkläde och gav sig till att på det ivrigaste vifta till den unge Skytte.

-- Vill ni mig något? ropade han över ängen ifrån hästryggen.

-- Ja! skrek Karin Maria gällt, med stor bestämdhet. Kan inte Truls taga dina hästar?

Joachim skakade på huvudet. Han vinkade beslutsamt till lille-Hans, som barbent, med fingrarna i munnen, hela vägen hade traskat efter de tillbedda krakarna, och gjorde honom själaglad först genom att anförtro honom en häst och därnäst genom att kasta till honom en sexstyver för besväret. Därpå sprang han hastigt tvärs över ängen, och med ett litet likgiltigt: -- Vad i Herrans namn står på, kusin? kastade han sig raklång på magen i det höga gräset nedanför bron. Karin Maria och mamsell Fiken drogo strax blygsamt fötterna upp under sig.

-- Å, mina damer, genera er inte! ropade Joachim skrattande. Parole d'honneur, om jag ser annat än sulorna!

-- Kusin Joachim! sade Karin Maria strängt och ordnade kjolen rigoröst omkring sig. Om du visste, vad det är för allvarliga saker, vi ha att tala med dig om ...

Joachim reste sig hastigt upp på armbågen. -- Har du hört något från Agneta? frågade han oroligt.

Karin Maria gjorde en avvärjande rörelse och berättade honom det huvudsakliga av sitt samtal med Stjerne, ungefär på samma sätt, som hon förut berättat det för mamsell Fiken.

Den unge Skytte hade rest sig upp. Han stod nedanför bron, lätt stödd mot den yttersta brostolpen och betraktade ivrigt, uppmärksamt sin kusin.

-- Men ... men jag förstår inte! ... Han, som brukar vara tjurhuvud som bara fan ... Något måste ha influerat på honom ...

Joachim stod och tänkte på sitt nattliga besök i Kristianstad för en veckas tid sedan. Han hade under dessa dagar ofta förebrått sig att genom sin obetänksamhet ha satt sin älskades rykte i fara och fruktade nu strax, att någon möjligen sett honom och Agneta tillsammans och utlagt det på ett sätt, som ... Han blev både kall och varm vid tanken på, att Nils Olof kanske från ett eller annat håll fått nys om saken.

-- Influerat på honom! upprepade Karin Maria och rodnade häftigt. Ja ... det är möjligt, att gamla friherrinnan, hon har alltid ända från början varit emot partiet, som du vet ...

-- Så kunde hon sannerligen ha begagnat sitt inflytande litet förr, tycker jag, mumlade Joachim.

-- Men, Joachim, är det verkligen möjligt, att du rakt inte förstår att värdera en sådan nobless, som Stjerne nu visar? utropade Karin Maria förargad.

-- Jag måste väl först veta, vad som ligger under, svarade Joachim, ovanligt misstänksam -- ännu med tanken på sitt möte med Agneta spökande i huvudet, och på sitt sista stormiga samtal med »friaren». Det tycks mig så onaturligt, att någon så där, mir nichts, dir nichts, kan avstå från Agneta. Det stämmer rakt inte med vad han annars har låtit mig förstå.

Joachim var icke nog psykolog för att kunna inse, att hos en person med ett sådant temperament som Stjernes -- lymfatiskt och melankoliskt -- ger ofta den första uppbrusningen, det första kraftfulla motståndet vika för en slö och trist modlöshet, en tungsint olust att vidare göra någon ansträngning, vilken man dock icke längre hoppas skola krönas med något som helst resultat. Joachim eggades av motstånd, Stjerne slappades -- det var hela hemligheten, som den unge Skytte nu stod och grubblade över utan att kunna fatta.

Mamsell Fiken med sin vidsträckta, om än något dunkla och osammanhängande människokännedom förstod det -- hon visste blott icke, hur hon skulle uttrycka det. Hon såg tvekande på Joachim, och sade på sitt lågmälda, välvilliga sätt:

-- Jag tycker likväl löjtnanten skulle tala med herr baronen ännu en gång. Det kan ju hända, att herrarna då komma bättre överens. Och när han _själv_ har sagt till Karin Maria, att han vore hågad att träda tillbaka ...

-- Det skall vara med courtoisie man träder tillbaka för mig, om jag skall kunna taga emot det med honnör! utbrast Joachim med sin ömtåliga hederskänsla häftigt.

-- Käre kusin, Karin Maria samlade försiktigt ihop sina kjolar och reste sig upp. Du kan väl inte begära, att Nils Olof Stjerne skall presentera dig Agneta på en silverbricka och be dig vara så god och taga henne ... Du får vara nöjd, när han löser pappa från hans löfte och bara går ur vägen för dig ...

Joachim skrattade -- plötsligt i gott humör igen, medan han galant i sina armar tog emot kusinen och mamsell Fiken, då de från bron hoppade ned på ängen för att gå genvägen hem genom trädgården. Han sade godmodigt:

-- Du har rätt, kusin Karin Maria. Jag stod bara och tänkte på något, som ... Han avbröt sig hastigt. Gud give du finge rätt!

-- Det får jag alltid, svarade Karin Maria tvärsäkert.

XV.

Den, som icke blev synnerligen uppbyggd, då hon hörde talas om baronens »ridderliga tillbakaträdande» var hennes nåd majorskan. Hon blev rent av dödligt förnärmad. Icke endast hade hela trakten nu i ett halvt år på det ivrigaste diskuterat partiet, som lagmanskan med sina fem döttrar höll på att förarga sig grön över, men hon hade också skrivit om det till svägerskan i Stockholm. Och till på köpet hade hon varit tvungen att inviga Fagerhjelms i hela historien, då hon hux flux skickade Agneta till dem. Där satt hon nu med skammen och »_tous les frais_», som hon häftigt indignerad sade till Karin Maria. Skulle det sluta på det viset, kunde verkligen de hellre för länge sedan brutit för Agnetas räkning -- det hade åtminstone sett litet bättre ut, än att hon, stackars barn, skulle bli ratad på det sättet! För den skull hade de ju inte behövt att kasta henne i armarna på den där odågan Joachim. I hela Göinge härad fanns ingen flicka så vacker som Agneta -- hon skulle kunnat få vem hon pekat på, innan den där dumma historien kom på! Majorskan satt uppe på loftet under takfönstret, rak som en pinne, och skrev egenhändigt -- under dessa och åtskilliga andra parenteser -- den stora tvättnotan, under det Beata och Karin Maria, märkvärdigt ödmjuka och betryckta, men hemligt förnöjda bägge två, stodo böjda över kläderna och efter moderns kommando sorterade dem i högar. Att räkna till stortvätt anförtroddes i det Skytteska huset inte åt lejda händer.

Joachim hade dagen förut kommit tillbaka från sin andra visit på Marieholm, där han nu »gjort upp saken» med Nils Olof. Vad som egentligen föregått dem emellan fick ingen så noga reda på -- det behövdes icke heller, då resultatet i alla fall förelåg alldeles klart. Det första han stigit av hästen, gick Joachim nämligen rakt in till sin farbror och faster och berättade kort och gott, att han nu hade baron Stjernes ord på att denne efter sin moders råd, och då han insett, att han ingen utsikt hade att någonsin vinna sin tilltänkta bruds hjärta, frivilligt löste Agnetas föräldrar från deras ord och trädde tillbaka från sitt frieri.

Majorskan satt alldeles som förlamad. I synnerhet irriterade detta henne: »Efter sin moders råd»... Hon hade vid Gud i himmelen aldrig tänkt sig, att gumman Malvina kunde vara en sådan gammal lömsk intrigant!

Men ute i den stora förstugan tog Joachim Karin Maria om livet och såg henne länge skälmaktigt in i ögonen. Han frågade, om hon ville, att han skulle upprepa, vad gamla friherrinnan sagt -- att yppa det till _henne_ kunde han nog försvara! Karin Maria blev röd som blod och nekade värdigt indignerad att höra på hans »bêtiser». Varpå han gapskrattande viskade henne något i örat och kysste henne häftigt på kinden, innan han rusade uppför loftstrappan till Beata, hos vilken han alltid med säkerhet påräknade att finna en bottenlös fond av sympati.

Karin Maria stod länge och gned sig tankfullt på kinden med förklädessnibben, tills den blev ännu rödare, än den förut varit, och till slut en liten sällsynt grop började visa sig nere vid mungipan. Hon blev enig med sig själv om, att hon nog vid första tillfälle skulle locka ur Nils Olof vad som blivit sagt mellan honom och kusinen. Vad gamla friherrinnan tänkte eller sade, kunde däremot _naturligtvis_ rakt inte intressera henne!

I själva verket hade Joachim alls icke behövt göra någon hemlighet av sitt samtal med Stjerne. Det hela hade gått mycket formellt till, och då den unge Skytte ända från början uppträtt ovanligt sansat och sobert, hade Nils Olof, som under den sista tiden icke hört annat än moderns cyniska profetior om »en brud, som för älskaren med i boet» -- efter det han med ett par avmätta men långt ifrån känslolösa ord yttrat, att då han nu mindre än någonsin såge någon utsikt att vinna Agneta Skyttes hjärta, ville han åtminstone icke vara orsaken till, att hon för hans skull hölles avlägsnad från hemmet och familjekretsen. Han hade hela tiden funnit för gott att behandla Joachim som ett slags befullmäktigad _envoyé_ från Munkeboda och icke med ett ord berört deras rivalskap. Joachim hade strax förstått detta och heller icke å sin sida vidrört denna ömtåliga punkt. Det angick ju egentligen heller icke Nils Olof Stjerne, hur Agnetas öde hädanefter formade sig, då han nu upphörde att spela en roll i hennes historia.

Därefter hade gubben Figge, som taktfullt, efter högre order, låtsade om ingenting, kommit in, och de hade alla tre druckit en toddy i bästa kamratskap. Stjerne var en smula tystare än vanligt och drack inte så litet mera än de andra. Därefter hade friherrinnan bjudit på en tidig kopp te, och Joachim hade från hennes läppar fått den första egentliga förklaringen på »omslaget», vilken i hög grad roade honom.

-- Ja, ja, min käre Corydon, den gamla damen klappade honom vänligt men hårdhänt på kinden med sina små beniga fingrar. När vi nu snart få vår Amaryllis i brudsäng, tänka vi då någon gång på gamla Malvina Stjerne, som inte har så liten förtjänst därvid?

-- Min nådiga friherrinna kan vara säker på, att det finns ingen, jag oftare skall tänka på, svarade Joachim med handen på hjärtat, uppriktigt tacksam för hennes värdefulla diplomatiska inblandning, om den än egentligen icke skett för hans skull.

-- Munväder! svarade friherrinnan skeptiskt och skakade på huvudet. Jag skulle känna världen illa, om jag trodde, att en gosse som han mindes en gammal käring längre än han ser henne. Nej, tänk han bara på sin Amaryllis -- entre nous, så är hon värd det! -- och sörj för att han har ett par duktiga tvillingar innan nästa midsommar.

Joachim var icke synnerligen trakterad av hennes skämt, men han skrattade godmodigt och lovade, att hon nog skulle få stå fadder.

-- Jag tar honom på ordet, mon cher! ropade friherrinnan och hötte åt honom med pekfingret. Gud nåde honom, om han narrar mig! Bara nu inte tösen har bleksot, hon ser mig ut till varjehanda ... Ja, nu har jag rett ut det värsta av härvan för honom -- nu får han göra resten själv. Nils Olof blir jag väl nödd till att taga under armarna ännu en stund.

Därpå hade hon låtit Joachim kyssa sig på handen, bett honom hälsa Karin Maria och i sista ögonblick undersökt sadelgjorden på hans häst, vilken hon strax sett, att stalldrängen spänt alltför vårdslöst på. Friherrinnan hade ett öga på vart finger och fick nu också den triumfen att göra narr åt ungdomen, som »amourn gjort blind».

Joachim var ofantligt nöjd med sin färd, när han äntligen klockan nio på kvällen red in på Munkeboda.

Nu på sommaren, då dagsljuset varade så länge, kunde faster Charlotte omöjligt kontrollera, hur länge de unga voro uppe. Det visade sig nämligen fullkomligt hopplöst att få Joachim och flickorna att gå till sängs på det reglementsenliga klockslaget då solen ännu stod på himlen och inte ens fåglarna ännu gått till vila. Med gitarren i ett band om halsen satt Joachim på den breda gamla stentrappan ut till gården, medan Karin Maria och Beata -- oftast mamsell Fiken också -- stilla sutto bredvid varandra ett par trappsteg ovanför honom.

Och på sitt okonstlat känslofulla och dramatiskt-patetiska sätt sjöng den unge Skytte till gitarren professor Geijers manliga sånger och emellanåt, utan något som helst ackompanjemang, alla de gamla skånska, ursprungligen danska, folkvisor, vilka han kunnat i sin första barndom och efter hand lärde på nytt av folket omkring Munkeboda. Drängarna och pigorna på gården sutto i en mörk klunga under den stora hängbjörken vid husknuten och hörde lika andäktigt på som flickorna -- också, när han sjöng de små franska »chanson'er» från förra seklet, som Joachim en gång lärt av sin glada moder, och som gubben Niklas -- vilken stilla rökte sin aftonpipa i det öppna fönstret -- regelbundet begärde _da capo_. Till och med den stränga faster Charlotte kom en och annan gång ut på trappan och stod där överst uppe i dörröppningen med sin höga stärkta mössa och den trånga, malätna pelissen över de kantiga axlarna.

-- Kom nu in, flickor, sade hon när visan var slut. Ni borde för länge sedan ha varit i säng!

Men ingen låtsade höra. Upproret låg i luften -- det kunde icke längre dämpas. Faster Charlotte måste dagligen medgiva för sig själv, att med Joachim hade en ny tid och en ny anda dragit in på Munkeboda.