Part 8

-- Jag spår kusin Karin Maria hennes framtid -- och hon tycks finna sig däri. Nu skulle du för resten visa henne litet omkring på gården, Nils Olof, fortfor hon i en annan ton. Det är så sällan hon gör oss den äran, och hon ser mig ut till att ha intresse för både lador och stall. Och när herrskapet kommer in igen, skall supén stå på bordet. Kusin Karin Maria skall se, vad huset förmår.

Och då baronen litet osäkert frågande såg på sin moder -- han var inte van vid denna fryntliga ton gentemot främmande -- tillade hon med lägre stämma:

-- Passa på, att här går ordentligt till. I kväll vill jag inte se Figge full.

XII.

På gavelrummet med utsikt över den lilla småstadsträdgården där pingstliljor och aurikler, innanför låga häckar av lavendel och salvia, kantade jordgubbslandet och de små sängarna med morötter och persilja, satt Agneta och tänkte på dem där hemma.

Det var en av de allra första aftnarna i juni, en mild och fuktig afton med dimma och svagt månsken. Doften från den stora fläderbusken invid muren trängde stark och dövande in genom det öppna fönstret, där Agneta satt uppkrupen i själva den låga karmen och kammade sitt hår för natten. Fingrarna gledo mekaniskt smekande ned genom det långa, glänsande håret, som över skuldran hängde ned på bröstet, medan hon tankfullt flätade och flätade och -- utan att hon ens visste av det -- stilla gnolade halvt ohörbara ord till en gammal, långsläpig melodi.

Det prasslade vid den låga muren, som skilde krigsrådets trädgård från den oansenliga, halvt utdöda bakgatan utanför. Agneta vände hastigt på huvudet -- i den milda sommarnattsskymningen kunde hon urskilja allting omkring sig. Hon tog fast i en gren av fläderbusken och böjde sig fram för att se efter: nej -- det var ingenting! Eller också hindrade den stora busken henne från att se riktigt. Och obekymrad, föga lättskrämd som hon var, fortsatte hon ogenerat sin halvhöga, dämpade sång.

Då hörde hon åter -- denna gång alldeles tydligt -- någon försöka att tränga sig emellan fläderbusken och muren bredvid hennes fönster. Hon reste sig upp från sin plats i fönstret -- och plötsligt kom hon att tänka på att det naturligtvis bara var Stina, som varit ute på dans med artilleristerna.

-- Är det du, Stina? frågade hon sakta för att icke väcka någon i huset och bringa pigan i förlägenhet.

-- Nej, Agneta, viskade en stämma, som hon alltför väl kände igen, oaktat den nu var mer än halvkvävd av undertryckt skratt. Du _borde_ då kunna gissa, att det är jag!

Och löjtnant Skytte -- triumferande, själaglad över att nu äntligen ha besegrat det sista hindret -- trängde sig småleende fram bakom den täta, styva fläderbusken.

Hade han vid ljusan dag ångerfull och högtidlig presenterat sig i krigsrådets salong, skulle Agneta säkert -- med tanke på deras sista stormiga möte i mamsell Fikens kammare -- både varit en smula generad och därtill, som hon själv brukade säga, »fière och retirée». Men nu i afton, då han som en annan landstrykare, på en gång djärv och ödmjuk, skälmaktig och känslofull, sans façon klev över muren och smutsig, sönderriven och utan mössa plötsligt stod mitt för henne i månskenet under hennes fönster, då ... ja, då kunde verkligen inte Agneta ett ögonblick längre behålla sin överlägsna värdighet. Utan tanke på sin en smula bristfälliga toalett och sitt orediga, halvupplösta hår, sträckte hon okonstlat, längtansfullt bägge sina händer emot honom och viskade jublande:

-- Kusin Joachim!

Det var icke tal om försoning eller förlåtelse -- ingen av dem kom ens i ögonblicket ihåg, att något sådant kunde komma i fråga. Han lade blott bägge sina armar om henne, där hon ännu satt i fönsterkarmen, och då hon varmt, utan minsta motstånd, lutade sig ned emot honom, kysste han ömt och eldigt hennes ljuva läppar.

-- Å, kusin, oskyldig och ändå lidelsefull, lade Agneta bägge sina bara armar om hans hals och tryckte ännu en gång självmant sina läppar mot hans. Å, kusin Joachim, så jag har längtat ...

Hans hår var fuktigt liksom sammetskragen på hans rock -- hon strök sakta över den med handen.

-- Men, hon såg plötsligt blygt på honom, hur har du kommit hit? Hur hittade du på ...?

-- Fråga hellre, hur det kommer sig, att jag inte hittade på det _förr_! viskade han igen. Nu tycks det mig alldeles otroligt att jag dröjt så länge. Men dag ut och dag in gick jag ju och väntade på att få höra ett ord ifrån dig -- få en hälsning eller ett brev. Och så gick jag där ödmjuk som en straffånge och from som ett lamm hemma på Munkeboda -- oskyldigt misstänkt och bevakad av faster Charlotte och hela trakten. Jag tordes knappt röra mig, han såg skrattande upp på henne, av bara nit för att visa mig väluppfostrad och dig värdig. Men då ingen senterade det, så ...

De smålogo mot varandra i halvmörkret -- han höll ännu armarna om hennes liv -- och deras ögon möttes förtroligt, utan spår av osäkerhet eller skygghet.

-- Du fryser väl icke, Joachim? frågade Agneta plötsligt oroligt.

-- Fryser? ... Inte det minsta! svarade han förstrött.

-- Ja, för jag törs ju omöjligt be dig komma in, mumlade hon halvt klagande, halvt blygt urskuldande.

-- Min häst har jag satt in hos en bonde tio minuters väg från staden ... Jag hade naturligtvis litet bråk att komma in genom tullen någorlunda obemärkt, men det gick i alla fall. Nu skall jag för resten strax gå ... Jag ville bara se dig ...

Hans röst var inte längre riktigt naturlig -- liksom så underligt förströdd och frånvarande -- medan han icke ett ögonblick släppte henne ur sina armar. Agneta såg icke längre på honom, hon höll ögonen nedslagna under hans blick, och handen, som ännu mekaniskt strök hans rockuppslag, skälvde litet.

-- Du himmelens Gud, Agneta! mumlade han plötsligt, en smula svävande på målet, och lutade i detsamma pannan hårt mot hennes svala skuldra. Varför är jag nu icke din man?

Agneta blev på en gång så besynnerligt varm i hans armar -- hjärtat klappade fortare, och hon kände, att hon rodnade ända ned på halsen, en rodnad, som brände ... Och utan att våga slå upp ögonen, mumlade hon förlägen och halvt olycklig:

-- Det är så sent, kusin Joachim ... Hon försökte göra sig fri och draga sig innanför fönstret. Det går visst inte an, att du stannar här längre ...

-- Blott ett ord! Trots hennes motstånd tryckte han henne ännu fastare intill sig. Jag _kan_ inte gå här en evighet och hänga med huvudet och vänta. Antingen lovar du mig, att du tillsammans med mig vill göra allt för att vi så fort som möjligt skola få varandra, eller också, han såg stadigt, allvarligt på henne, tar jag mitt parti och går med första lägenhet till Frankrike. Brevet till krigsministeriet ligger här i min ficka. Du skall avgöra -- och det _nu_! -- om det skall skickas i väg eller icke.

-- Och om det nu inte hjälper, vad jag än gör, viskade hon ångestfull. Om mamma är obeveklig?

-- Herregud, Agneta -- så rymma vi vår väg! utbrast han plötsligt helt desperat. Det ha andra gjort före oss. Men om vi bara hålla ihop, så skall du se att trots giftomannarätt och omyndighet och syskonbarnskap och Gud och hela världen, så ... Gråter du, Agneta? ...

-- Nej! snyftade Agneta med huvudet mot hans skuldra. Jag kan bara inte uthärda att höra dig tala på det sättet ...

-- Lovar du mig då, min duva, fortfor han igen obarmhärtigt, men icke fullt så häftigt, att du vill vara mera modig och mera säker i din sak nu än för en månad sedan?

-- Ja, viskade hon passionerat, storgråtande. Jag lovar dig allting -- jag skall göra allt vad du vill ... om du bara inte reser ur landet!

-- Om du bara blir min, skall jag gärna stanna hela mitt liv på Munkeboda, viskade han tröstande. Se så, älskade ängel ...

När hon väl lugnat sig, skämdes Agneta en smula över sin oförställda, lidelsefulla ångest. Hon torkade sina ögon med avigsidan av båda händerna och mumlade nästan otåligt, liksom förnärmad:

-- Du säger inte ett ord om hur det står till med dem där hemma ...

Joachim började plötsligt skratta. Han var själaglad över att äntligen med en dristig kupp ha övervunnit sin rebelliska kusins betänkligheter och motstånd och det föreföll honom nu på en gång så oemotståndligt komiskt att här, på natten, utanför den älskades fönster, helt beskedligt ge sig till att konversera om familjens befinnande.

-- Har du ingenting mera att fråga mig om, söta Agneta? frågade han muntert. Om hur det går med stackars mamsell Fikens eviga tandvärk eller faster Charlottes vävnad eller lille-Hans' katekes, som Beata troget förhör honom uti var dag, eller Karin Marias syrener, som inte på villkor vilja blomma i år eller ...

Joachim tystnade tvärt, förvånad över att Agneta plötsligt, nästan förtvivlat, åter kastade sig i hans armar. Han hade icke tänkt sig, att hans ord kunde ha någon som helst verkan, men detta hans skämtsamma, hastiga uppräknande av händelser och förhållanden i hemmet, hade på ett eller annat mystiskt sätt plötsligt väckt hela Agnetas slumrande hemsjuka.

-- Å, Joachim! ... Så jag längtar hem till Munkeboda! ... Jag kan inte uthärda att stanna här! Nej, jag kan det inte ...

Agneta visste icke själv att den häftiga, passionerade längtan efter hemmet, som nu till den grad överväldigade henne, i verkligheten mest var en förklädd längtan efter honom -- hans kärlek, hans älskade närhet. Hon tryckte sig hejdlöst gråtande intill honom.

Joachim satte raskt foten på en utskjutande sten i muren och svingade sig vigt upp, så att han nu också kom att sitta i fönsterkarmen, men med benen hängande utanför. Över Agnetas skuldra kastade han hastigt en blick in i det halvskumma rummet -- såg klaffbordet med den ljusa duken, spegeln på väggen och i alkoven hennes vita, orörda säng.

-- Min lilla Agneta, sade han ömt, nästan broderligt. Tro mig -- jag skall snart komma och hämta dig.

Dimman hade nu nästan skingrat sig. Det var alldeles stilla -- icke ett blad rörde sig i trädgården -- och månen stod blek, men stor och strålande, rakt över den styva, mörka fläderbusken. Natten var så ljudlöst tyst -- Joachim kunde höra sitt eget hjärta slå mot Agnetas.

-- Jag måste gå, Agneta ... Och då hon, halvt omedvetet, höll honom kvar: Älskade, jag _törs_ inte stanna längre ...

Agneta såg upp -- som väckt ur en dröm -- och tog långsamt, förvirrad, ett steg tillbaka.

Men Joachim blev likväl sittande orörlig, med ryggen mot fönsterposten -- hans blick vilade som bunden på Agneta. Aldrig, tyckte han, hade han sett henne så förtjusande, som hon nu stod där mitt i månskenet: blek med sina stora, ömma och skygga ögon och det silverljusa håret madonnalikt över skuldror och hals, ända ned till den smala, mjuka midjan. I detta ögonblick kände han som aldrig förr mannens eviga, svärmiskt tillbedjande dyrkan för det oberörda hos kvinnan, för jungfruligheten, den unga flickan. Hon var hans -- han älskade henne av hela sin själ, han åtrådde henne med var blodsdroppe, var nerv i hela sin starka, unga kropp, natten och ensamheten förenade dem, och likväl ... Han sträckte icke ut sin hand efter henne, drog henne icke intill sig -- hon, som blott var en handsbredd borta ifrån honom -- sjönk icke till hennes fötter och bestormade henne med böner, som hon i detta ögonblick, det _visste_ han, icke hade kunnat motstå. Kanske var det just denna saliga visshet, detta jublande segermedvetande av att vara så älskad, som gjorde den hetlevrade och obetänksamme löjtnant Skytte mera hänsynsfull och ridderlig än andra män med samma känslor möjligen skulle varit i hans ställe. Han hade så lätt som ingenting från sin plats i fönsterkarmen kunnat svinga sig in i rummet -- han besegrade denna frestelse. I det han beredde sig att gå, tog han Agnetas hand, som slappt hängde utmed hennes sida och förde den en sista gång dröjande till sina läppar. Men han sade icke ett ord -- han visste, att han icke längre kunde lita på sin stämma.

Först när han åter stod utanför hennes fönster och kände den våta jorden under sina fötter, viskade han -- så sakta, att Agneta knappt kunde höra honom:

-- Gud vet, om du någonsin skall kunna begripa, _hur_ mycket jag nu älskar dig ...

Han lutade sig in med armbågarna på fönsterkarmen och -- han _tyckte_, att han såg Agneta småle i halvmörkret. Men hon höll ögonen orörligt nedslagna, stilla som en madonna, under sitt benade, nedfallande hår.

Joachim grubblade ännu länge över detta svävande, hemlighetsfulla småleende, medan han -- plötsligt i det svartaste lynne -- förtvivlad, ohyggligt missnöjd med sig själv, red hemåt i den fuktiga natten.

Men när han gått, stod Agneta ännu länge i det öppna fönstret, mitt i månskenet. En gång lyfte hon vänstra handen och såg på den -- den hand, Joachim sist kysst -- och förde den stilla, långsamt till sina läppar.

XIII.

Karin Maria hade de sista dagarna varit en hel del -- som mamma uttryckte sig -- »préoccupée». Beata påstod, att det var alltsedan hon kom hem från Marieholmsfärden, en insinuation, som Karin Maria tillbakavisade med förnäm köld. Och inte blev det bättre med »préoccupationen», då baron Nils Olof två gånger i samma vecka -- först på tisdagen för att efter sin mors order låna en finfin vävsked, och sedan på lördagen med en låda asterplantor, en present från gamla friherrinnan till Karin Maria -- gjort visit på Munkeboda. Han och Joachim talades inte vid, när de träffades, och bugade blott kallt för varandra, men »sågo gudskelov icke ut till att vilja duellera», som Beata lättad anförtrodde mamsell Fiken. Bägge gångerna hade baronen -- om av eget initiativ eller påverkad av modern, det kunde Karin Maria inte komma riktigt underfund med -- visat äldsta fröken en deciderad uppmärksamhet.

Emellertid gick nu äldsta fröken hela de långa ljusa sommardagarna igenom -- medan hon satte ut de små asterplantorna i rabatterna eller med hjälp av ett spänt rep tillika med Bengta delade köksträdgårdens sängar, mellan vilka lille-Hans i ryktarens stora träskor därefter fick »trö» en gång -- och funderade hit och dit på gamla friherrinnans konstiga propositioner. Och sådan makt har ett en gång fritt uttalat, klart och bestämt ord -- ett ord, bakom vilket det står en plan och en vilja -- att Karin Maria, först med en viss ovillig skygghet, därefter med mer och mer lugn, man kunde nästan säga resignation, märkte, att hon faktiskt började att räkna med gumman Malvinas djärva förslag som med en acceptabel möjlighet, en möjlighet, som kunde bliva bestämmande för hela hennes liv och framtid. Utan att hon visste det, eller _ville_ göra sig reda därför, började hon mer och mer sysselsätta sig med Nils Olof Stjerne, vilken hon sedan sin barndom aldrig tänkt på utom i hans egenskap av oundviklig, äldre granne, och senare, efter det famösa frieriet till Agneta, av pur sympati för systern, okritiskt betraktat med samma ögon som denna själv och Beata. Men Karin Maria fyllde i denna månad tjugufyra år -- hon var nästan fem år äldre än Agneta, och hon började se världen med i någon mån andra ögon. Hon visste lika väl som sin moder, att baron Stjerne utan jämförelse var det bästa partiet på många mils omkrets, och att man i hela norra Skåne finge leta efter en sådan egendom som Marieholm. Dessutom hade Karin Maria, trots all den sista tidens fördom mot »friaren», personligen en viss stilla sympati för Stjernes timitt välvilliga och en smula melankoliska väsen: hon mindes ännu, att hon som en liten åtta à tio års flicka, då han redan var en vuxen karl på tjugufem, alltid varit hans förklarade gunstling, fått leksaker och konfekt och blivit kallad »lilla fästmön». Det var märkvärdigt, men allt detta erinrade hon sig nu plötsligt med ett visst nöje. Under sin allra tidigaste ungdom hade hon icke sett mycket till honom på Munkeboda -- det hade varit hans »vildaste tid»; utledsen på hemmet och gamla friherrinnans besynnerligheter hade han för det mesta »legat i Kristianstad» och levat om med officerarna, eller flackat land och rike omkring på långvarigt gästande hos vänner och bekanta. Sedan hade Karin Maria själv varit borta ett par år i Stockholm, och när hon kom hem igen, hade hon återfunnit Nils Olof Stjerne ungefär sådan som hon mindes honom sedan sin barndom, blott litet äldre, litet fetare och litet mera melankolisk. Hon hade icke tänkt vidare på honom, förrän han plötsligt blev kär i Agneta och uppträdde som dennas förklarade friare. Då hade hon strax liksom Beata deciderat tagit parti emot honom och på det högsta känt sig upprörd över att modern av världsliga skäl ville tvinga systern in i ett äktenskap som denna fann till den grad motbjudande. Nu, då Agneta var borta och hon åter började betrakta sig själv som förgrundsfigur hemma på Munkeboda kom Karin Maria efter hand att se litet annorlunda på förhållandena. Det var inte för intet som hon var mest lik sin moder av systrarna; hon började förstå, att »världsliga skäl» också äro skäl, och att man kan se en sak från två sidor. Naturligtvis, Nils Olof var varken en _beau ténébreux_ eller en rasande Roland (det hade nu gått så långt med Karin Marias kätterier, att hon med ett inre, lätt överlägset leende tilldelade kusin Joachim dessa epitet), men han var en god, svensk adelsman, som verkligen inte såg så illa ut -- i synnerhet när han en och annan gång bekvämade sig till att småle. Han drack mycket -- här rynkade Karin Maria litet ovilligt sina vackra ögonbryn -- men han tålde också mycket; det fanns få eller ingen, som någonsin sett honom drucken. Och vad sällskapandet med Figge Wallqvist och konsorter anginge, så skulle hon nog sätta _p_ för det, om ... om ... hon komme i tillfälle till det. Gamla friherrinnan hade sett rätt, när hon inbillade sig, att Karin Maria hade skinn på näsan, och att hon åt ingen med större säkerhet kunde överlämna regeringstömmarna än åt henne: såväl Marieholm som Nils Olof själv voro nu en gång vana att styras av kvinnohänder. Karin Maria var stolt, hederlig och klok, en riktigt bra och präktig flicka, men hon hade icke mycket av Skyttarnas natur: den svärmiskt impressionabla, oroligt entusiastiska, trotsigt upproriska gränsbonaturen -- »snapphaneblodet», som gubben Niklas med en viss stolthet kallade det. Hon hade icke deras överflöd på fantasi, hon såg vad hon _skulle_ se, och vad hon _ville_ se, icke mera. Mamma brukade berätta, att hon under sin skoltid på 1780-talet av sin franska guvernant lärt sig »tänka efter linjal». Trots Karin Maria så till vida var ett barn av sin tid att hon både med stor känsla kunde sjunga »Hulda Rosa» och många gånger hade gråtit sina modiga tårar över dikter och romaner, hade hon likväl innerst inne icke så litet av denna det förra seklets _bon sens_ och rätlinighet, vilken ännu karakteriserade hennes moder och bestämde alla dennas handlingar.

Efter beskickningen med astrarna hade baronen ännu en tredje gång besökt Munkeboda. När Beata genom gavelfönstret såg den välbekanta schäsen köra in på gården, sade hon till systern:

-- Herregud, där är Stjernen igen! ... Vad i all världen tror du han vill här jämt och samt, när han vet, att Agneta är borta?

-- Det är inte gott att veta, svarade Karin Maria kort.

Beata satte sig indignerad mitt i soffan med händerna i kors och såg tyst systern taga fram sina nättaste skor, släta sitt hår framför spegeln, fästa en näpen muslinsschalett över halsringningen och slå eau de Portugal på sin näsduk. Karin Maria kände sig förstås en smula generad av denna oförställda förvåning, men hon låtsade inte taga notis om den.

-- Skall _du_ inte snygga dig litet, Beata? frågade hon likgiltigt i det hon öppnade dörren till loftet.

-- Det kunde aldrig falla mig in att gå ned och hälsa på honom, utan att mamma rent av befaller det, svarade Beata uppstudsigt.

Karin Maria var ond, då hon långsamt gick nedför trappan i sina bästa skor. Hon hade icke haft någon särskild avsikt med sin oskyldiga toalett, men Beatas omisskännliga, föraktliga förvåning gjorde, att hon nu kände sig som en låg ränksmiderska och beräknande kokett.

Inne i salen reste baronen sig strax hon kom in -- han hade ögonskenligen väntat på henne.

Hon neg artigt och började genast mycket omständligt höra sig för hur friherrinnan mådde och därefter, lika omständligt, tacka för astrarna, som »tagit sig så utmärkt». Då han ingenting svarade, som kunde hjälpa henne på traven och bidraga att hålla samtalet vid makt, blev hon generad och rodnade. Det klädde i hög grad Karin Maria att bli en smula förlägen -- hennes ansikte miste då sitt stela och alltför säkra uttryck.

Majoren satt och nickade över »Post- och Inrikes tidningar». Han hade blivit störd mitt i sin middagslur och önskade Marieholmaren dit pepparn växer. I det hela var han inte mycket trakterad av dessa franska visiter. Stjerne nekade, av hänsyn till Joachim, regelbundet att stanna till kväll, ja, det var med knapp nöd man kunde förmå honom att dricka en kopp kaffe eller en toddy. Ett parti whist eller boston var det inte tal om, då Figge, efter gumman Malvinas order, icke mera tordes följa med.

-- Vill baronen inte själv se, hur präktigt de stå? frågade slutligen Karin Maria resolut med ett förtvivlat försök att uttänja ämnet om astrarna så långt som möjligt.

Nils Olof fick strax fatt i sin hatt, och de vandrade tillsammans ut i solskenet.

I trädgården, som stod under Karin Marias speciella överuppsikt, kände hon sig strax på egen botten och återvann genast all sin vanliga säkerhet och världsvana. Med verkligt intresse och stor älskvärdhet visade hon den tyste men uppmärksamme Nils Olof sina planteringar och arrangemang.

Till slut kommo de in i en liten berså, som Karin Maria särskilt protegerade, och i vilken hon upphängt en eolsharpa, som hon nu ville visa baronen.

Emellertid -- hon hade knappt, med pekfingret ivrigt uppräckt mot hängbjörken, börjat med sina förklaringar, förrän han plötsligt böjde sig fram och, i det han lätt lade handen över Karin Marias, avbröt henne.

-- Fröken Karin Maria, började han nästan högtidligt -- det spända förhållandet mellan honom och flickorna under »frieriet» hade gjort, att de aldrig kommit att lägga bort titlarna -- ni är den enda, som jag utan alltför stor olust kan tala med om ... om ... Han stannade, såg på henne och satte sig plötsligt tungt ned på gräsbänken med ett: tillåter fröken?

Karin Maria böjde artigt på huvudet; hon tog själv plats ett stycke därifrån.

-- Jag har, började han åter med någon förlägenhet och utan att se på henne, hela denna månad inte hört något angående Agneta. Icke ett ord, han såg hastigt upp.

-- Ja, sade Karin Maria osäkert, jag vet icke ...

-- Ni vet, under vilka förhållanden vi skildes? ... För mig icke särdeles gynnsamma eller hoppfulla ... Han såg åter vädjande upp på Karin Maria. För första gången blev hon klart medveten om, att han verkligen hade mycket vackra blå ögon och mycken »känsla» i blicken.

-- Herr baron, sade hon plötsligt bestämt, lika formellt som han, men med vänligt och uppriktigt allvar, ni har en gång gjort mig den äran att önska er mig till syster. Tilllåter ni, att jag ett ögonblick talar med er, som om jag verkligen vore det?

-- Bästa fröken Karin Maria, han tog med uppriktig tacksamhet hennes hand, det är ju det jag vågade hoppas, att ni skulle göra.

-- Nåväl, Karin Maria drog lätt sin hand tillbaka, jag tror ... jag tror ... För Guds skull, missförstå mig icke! Men jag tror, att det vore rättast mot er själv och ädelmodigast emot min syster, om ni, rent av, droge er tillbaka, uppgåve era anspråk på hennes hand och löste mina föräldrar från deras löfte.

Baronen såg stadigt på Karin Maria, reste sig upp, gick ett par slag fram och tillbaka i den lilla smala bersån och satte sig ned igen.

-- Agneta har varit mig mycket kär, sade han omsider med en viss ansträngning, sakta, nästan tonlöst.

-- Och hon, herr baron, Karin Maria talade med lika mycken takt som värme, jag är säker på, att om hon, utan tvånget av den påtänkta förbindelsen, hade riktigt lärt känna er, sådan som ni verkligen är, skulle ingen skattat er ömhet högre än Agneta. Men, som det _nu_ är ... Karin Maria stannade och såg vädjande upp till honom. Han böjde blott tyst på huvudet till tecken, att hon skulle fortsätta.