Part 10

Ty »den unge Skytten», arvingen -- hade efter hand blivit den, omkring vilken allting rörde sig på gården. Icke blott hade han för Agneta och hennes systrar blivit den viktigaste personen i hemmet, utan också gubben Niklas, som i nära trettio år varit majorskans förste och lydigaste undersåte, gick med var dag mer och mer över till fienden. Det var icke blott den unge mannens muntra bekymmerslöshet och eldiga, djärva manlighet, som tilltalade den gamles sinne, men han återfann med hemlig, vemodig glädje i själva hans svärmiska och lättrörliga temperament en så tydlig släktlikhet med sitt eget, att den mer än försonade honom med brorsonens obetänksamhet och uppstudsighet. Och för Joachims något dunkla och oklara framtidsplaner, hans ärliga och lidelsefulla anslutning till den stora revolutionens odödliga, nu småningom återupplivade principer kände farbrodern en naturlig och varm sympati, som varken hennes nåds förståndiga regemente på det ödsliga Munkeboda eller den heliga alliansens tvungna fred över Europa någonsin hade kunnat kuva. Ty Niklas Skytte hade, då han år 89 ännu var en ung kornett i kung Gustavs här, varit -- som han själv sade -- »en stor jakobin», och den stolta friheten, det kraftiga personliga initiativet, hade ingen uppriktigare tillbedjare än han. Med ett slags naiv beundran såg han upp till den unge mannen -- alltid snarfyndig, alltid oegennyttig, alltid med tusen dristiga projekter i huvudet, vilka han sedan med all övertygelsens värme, en gränslös envishet och en outtömlig vältalighet visste att försvara. Faster Charlotte skakade på huvudet och höll igen, så gott hon kunde, men hennes klokhet kunde icke hindra, att godsets skötsel efter hand mer och mer gick över i Joachims händer. Majoren började känna sig gammal och trött -- litet slö också; när hans hustru förebrådde honom, att regeringstömmarna gledo honom ur händerna, ursäktade han det med, att det ju för alla parter var bäst, att Joachim under hans ledning, medan han ännu levde, satte sig in i förhållandena -- han skulle ju ändå en gång övertaga det hela! Och folket -- detta bråkiga, oberäkneliga, envisa och sluga gränsfolk, som är så svårt att handskas med, och som instinktivt blott respekterar den självmedvetna kraften -- hade ju redan tio gånger mera respekt för den unge löjtnanten, vars order, till och med om de voro en smula förhastade och icke alltid de mest välbetänkta, dock alltid voro klara och precisa, och vilken både förstod att ge en örfil vid rätt tillfälle och en plåtsedel till den, som gjorde honom till lags, än för den gamle majoren, som blev arg, gnatade, förlät och tog sig en pris på förargelsen.

Joachim hade redan lagt in om avsked från regementet. Kunde hans faster icke, innan året var slut, bevekas angående hans och Agnetas giftermål, var det hans fasta beslut att, trots alla den älskades invändningar, för en tid gå i utländsk krigstjänst. Att gå här hemma på Munkeboda dag ut och dag in och se på varandra, insåg han skulle i längden överstiga deras krafter. Bättre då att skiljas under några år och se tiden an. De till ytterlighet spända förhållandena i Polen, där man vart ögonblick väntade på att upproret skulle bryta ut, sysselsatte nu alla unga sinnen, och många svenska hjärtan klappade av lust att ila det betryckta folket till hjälp. Ty i Sverige glömde man icke, att Polen en gång varit broderlandet och därefter det rike, vilket de stora Karlarne offrat sina flesta tankar och mest blod; att kämpa för dess frihet emot den moskovitiske arvfienden stod för Joachim Skytte, som för så många andra av hans jämnåriga, såsom ett högst eftersträvansvärt och ädelt dåd. Ofta under dessa långa sommarkvällar talade han med Beata och Karin Maria därom.

Man var nu ett gott stycke in i juli, men ännu nämndes icke ett ord om Agnetas återkomst. Karin Maria, som på sista tiden blivit otroligt djärv -- mamma tyckte »egenmäktig» -- häntydde väl på det ett par gånger, och majoren lät undfalla sig ett par försiktiga vinkar om att, »då det ändå inte blev av med Marieholmaren, tjänade det ju inte till någonting att tvinga flickebarnet» -- men hennes nåd var obeveklig. Hon tänkte förnämligast på, och det gjorde hon ingen hemlighet av, hur »illa det nu skulle se ut», om Agneta, efter det att baron Stjerne »ratat» henne -- vid detta ord brukade majorskan stolt knipa ihop läpparna och se den hon talade med rakt in i ögonen -- om Agneta nu hux flux giftes bort med Joachim. Man hade pratat nog om Agneta i trakten -- nu borde folk få tid att glömma henne.

-- Men mamma, kunde då Beata säga, alldeles gråtfärdig, om kusin Joachim då går ut i krig?

-- Så får han gå, svarade majorskan trankilt. Det kunde bara göra honom gott. I min ungdom hörde det till, att en karl hade varit med åtminstone om _ett_ fälttåg, innan han slog sig till ro.

-- Men mamma, invände Beata blygt, han kunde göra mycket mera nytta här hemma på Munkeboda.

-- Menar du det? ... Han gjorde klokare, om han läte stenarna ligga på åkern i fred, svarade majorskan kort, och mössbanden skälvde under hakan, då hon tänkte på alla de reformer Joachim föreslagit och delvis redan utverkat farbroderns samtycke till. Där de ligga, kosta de varken krut eller pengar och plats ha vi gudskelov nog av i Göinge härad!

Den enda, som inte gjorde någon direkt ansträngning att beveka faster Charlotte och i det hela på sista tiden tycktes vara komplett likgiltig för om Agneta kom hem eller stannade i Kristianstad, var kusin Joachim själv. Han talade nästan heller icke mera om henne, och hans lynne var det bästa man kunde önska sig -- något ojämnt, men i regeln briljant -- _för_ gott, tyckte flickorna, stötta på systerns vägnar, och Beata hade aldrig anledning att mera klaga över några »Roquairoller».

Karin Maria hade emellertid sina misstankar: hon hade givit akt på, att kusin Joachim på sista tiden hade onaturligt mycket maskopi med mamsell Fiken, och då hon ihågkom hans ord vid ett föregående tillfälle, slöt hon därav med rätt stor bestämdhet, att han äntligen på ett eller annat sätt vetat sätta sig i förbindelse med den älskade. Men hon meddelade ingen sina misstankar och sökte aldrig få _veta_ något -- vad skulle det tjänat till? Det hade ju blott varit att besvära sitt samvete med en ny börda, och Karin Marias samvete var redan icke så fritt, som det brukade vara.

Men med stackars mamsell Fikens samvete var det ännu sämre beställt, ty, som Karin Maria gissade, så förhöll det sig verkligen. Med en djup övertygelse om att i krig och kärlek äro alla medel tillåtna, hade Joachim skickligt förlett den beskedliga mamsell Fiken att vara mellanhand i en högst livlig brevväxling mellan honom och Agneta. Hon hade naturligtvis gjort litet svårigheter och talat både om hennes nåd och om fjärde budet, men då hon dels var mycket romantisk och hade det ömmaste hjärta i världen och dels, i sin halvt omedvetna världsklokhet, räknade ut, att det kanske en gång i framtiden inte kunde vara så dumt att ha gjort den blivande ägaren av Munkeboda en tjänst, gav hon under många tårar efter för »lajtnangtens» bedårande men något sofistiska vältalighet. Hon tog emot breven till Joachim under sin adress och fann med en outtröttlig, aldrig svikande påhittighet oupphörligt nya utvägar att utan ringaste uppseende framskaffa hans epistlar till Agneta. Avtalet om denna brevväxling hade skett vid ett nytt nattligt besök i krigsrådets trädgård. Dessa hemliga ritter genom natt och mörker för att en halvtimme stå under den älskades fönster, hålla henne i sina armar, höra hennes röst och se in i hennes ömma, bruna ögon tilltalade i allra högsta grad den unge Skyttes sinne för det äventyrliga och romantiska. Emellertid -- då han sista gången på ett hår när hållit på att upptäckas av den yrvakna och nyfikna fröken Susen, var han för framtiden hänsynsfull nog att avstå från detta vågsamma och i mer än ett avseende alltför farliga nöje. Med själ och sinnen, med allt som fanns hos honom av trots och fantasi älskade han sedan månader tillbaka Agneta -- denna trägna och ömma brevväxling, i vilken hon naivt och hänsynslöst gav honom det innersta av sitt väsen, band honom ännu fastare vid henne. Han kunde timtals ligga ute vid en åkerren eller i den lummiga kalvhagen och läsa om och om igen dessa söta brev -- omedvetet trånande, förtrollande, dristiga och lidelsefulla som Agneta själv och därtill så oskyldigt snusförnuftiga och flickaktigt modesta, beständigt i stilen bärande vittne om mamsell Fikens pertentliga: »Med estime och affektion framhärdar ...»

Agneta förebrådde sig naturligtvis varenda dag sitt högförräderi mot mamma och sin dubbelhet mot moster Fagerhjelm och Susen. Men när hon hela eftermiddagen suttit och broderat i krigsrådets syrenlusthus och genom grenarna kikat ut på gatan efter Susens gradpasserare, medan moster Netten med outtröttlig känslosamhet läste högt M:me Cottins »_Mathilde_» och förlorade sig i reflexioner över medeltidens »vackra sentiments» -- kunde hon om aftonen, om det så gällt hennes liv, inte låta bli att titta inom hos Bak-Ulla och höra efter, om det inte vore »något bud hemifrån»... Breven till välborna och dygdädla fröken Agneta Skytte lades nämligen inuti ett papper, som adresserades till mamsell Fikens kusin, Ulla, vilken höll ett anspråkslöst konditori i huset näst intill krigsrådets. På det viset undgick Agnetas i hög grad utvidgade korrespondens all uppmärksamhet.

Men varken Susen eller moster Netten kunde begripa, varför Agneta ibland på de allra mest rörande ställena i »_Mathilde_» plötsligt kunde låta arbetet sjunka och sitta och se ut framför sig med stora frånvarande ögon, som hon sedan plötsligt slöt med ett leende -- ett leende så ömt och ljust och överlyckligt, att den gamla M:me Cottin visst aldrig i sitt liv framkallat ett liknande.

-- Agneta! ropade Susen och kittlade henne med sin virknål i nacken. Vad är det nu igen! ...

Men moster Netten Ekebeck såg ett ögonblick upp över de runda glasögonen och vände bladet med sin sticka.

-- C'est la chaleur, sade hon förstrött, ännu med franskan från »_Mathilde_» i öronen. Och därpå -- i det hon närmare såg på Agneta, som plötsligt rodnade och åter började brodera för brinnande livet -- välvilligt och skalkaktigt förstående:

-- La chaleur de la jeunesse! ...

XVI.

På morgonen den 20 juli stodo Beata och Karin Maria och plockade sockerärter i köksträdgården. De stodo på var sin sida av den smala sängen, där de gängliga, gulgröna ärtrevorna klängde sig högt uppåt riset och vävde sig så tätt in i varandra, att Beata, när hon skulle tala med Karin Maria, inte kunde se annat än hennes vita kråka. Vad Karin Maria angick, så var samtalet av en sådan natur, att hon för sin del inte alls hade någon lust att se på systern.

Beata stod nämligen och »undrade» -- som hon nu gjort i en månads tid -- över vad Nils Olof Stjerne då ville så ofta på Munkeboda. Senast i går kväll hade han varit där igen, och då de efter kvällsmaten allesammans hade följt honom ett stycke på väg, gick han själv med hästens tygel om armen och Karin Maria bredvid sig långt bakom alla de andra. _Vad_ i all världen hade de då talat om? Här stack Beata sin näsa så långt in mellan ärtriset som den kunde komma, men liksom förut såg hon bara den nedböjda kråkan och Karin Marias händer i halvvantarna, vilka stilla avplockade de tunna, gröna skidorna.

-- Man skulle nästan tro, han vore kär i dig! utbrast slutligen Beata efter en kort paus, indignerad.

Denna gång svarade Karin Maria. Hon sade spakt men ändå med värdighet:

-- Vore det så underligt? Jag är ju den enda, som alltid har varit hygglig emot honom.

-- Alltid? kunde Beata trots sin häpnad över detta otvetydiga medgivande inte låta bli att ironiskt fråga.

-- Ja, menade Karin Maria oförskräckt -- hon insåg att nu var tiden inne att bekänna färg. I _grund och botten_ har jag alltid haft både estime och sympati för Stjerne.

-- Du gode Gud, Karin Maria, Beata nästan sjönk ned mellan ärterna, så oerhört föreföll henne detta förräderi. Du menar väl aldrig, att du också är kär i _honom_?

Karin Maria hade nu tagit det första svåra steget och kände sig mer och mer som herre över situationen.

-- Kär, sade hon och drog litet på ordet, det ... det har jag nu så litet anlag för att bli ... Beata kunde lyckligtvis inte se, hur hon rodnade under kråkan. Men jag måste ärligt tillstå, att jag under denna tid, då vi träffats så ofta, börjat att ... att ... tycka mycket bra om Nils Olof.

Karin Maria kunde alltid säga en sak så, att den lät plausibel -- Joachim påstod, att hon hade en förmåga, som var alldeles ovärderlig, att tysta munnen på folk, bara hon öppnade sin. Det lyckades också denna gång. Beata kom sig på flera sekunder icke för att säga något.

-- Han har kanske redan friat till dig? frågade hon äntligen med ett spakt försök att ännu vara sarkastisk. Hon började nämligen redan känna den respekt för saken, som envar förståndig människa instinktivt alltid har för en _fait accompli_.

-- Ja, svarade Karin Maria alldeles lugnt och med en viss stolthet. Han lät undfalla sig några ord i går, som ... som ... jag tror mig ha rättighet att uppfatta på det viset.

Här kände Beata ovillkorligt nästan beundran för sin äldre syster. En prinsessa av kungligt blod hade icke kunnat omtala en regerande furstes frieri med större på en gång blygsamhet och aplomb.

-- _Vad_ svarade du? frågade Beata mer och mer imponerad, nu utan ringaste spår av sarkasm i rösten.

-- Jag bad honom vända sig till pappa och mamma -- naturligtvis.

-- Men då _vill_ du ju ha honom? ... utbrast Beata med en sista rest av klentrogenhet.

-- Jag är väl inte tvungen att ha precis samma smak som syster Agneta? sade Karin Maria litet högdraget och en smula vasst. Tror du till exempel, att _jag_ vill ha kusin Joachim?

Beata kunde inte få fram flera invändningar. Hon medgav för sig själv, att Karin Maria övergick hennes förstånd.

Det var ett ögonblick alldeles tyst emellan de båda flickorna. Bina surrade sömnigt i solskenet över sängarna, och från klöverängen intill köksträdgården hörde de det svagt vinande ljudet av Truls' lie, då han slog grönfoder till vagnshästarna. Karin Maria, som nu hade hela sin korg full, gick runt omkring ärtsängen och satte sig tyst mitt på den smala gången vid sidan av sin syster.

-- Kära Beata, sade hon som den naturligaste sak i världen, nu kunna vi få Agneta hem till mammas födelsedag.

Beata såg upp -- mötte systerns ögon, och plötsligt slog hon, alldeles försonad med »friaren» och hela tillställningen, bägge armarna om hennes hals.

Karin Maria sade ingenting, men hon besvarade omfamningen med mera känsla, än hon brukade ägna åt Beatas »anfall».

Den 11 augusti, Susannadagen, var hennes nåds, fru Charlotte Susanna Skyttes, födelsedag och tillika namnsdag, därför firades denna dag av hela familjen såsom den -- näst julafton -- största högtidsdagen på hela året. Härskarinnan på Munkeboda var ju annars, som Gud och var man visste, ingen vän av »hams», men denna dag fann hon -- trogen 1700-talets traditioner -- det passande att låta sig »surprenera». Därför tvang hon sig till att ligga ett par timmar längre i sängen än vanligt och hade alltid, när hon visade sig, ett välvilligt leende för flickornas och mamsell Fikens »syrpriser». Dessa inleddes gärna med en utklädning och deklamation om morgonen vid kaffet, som, när vädret tillät, serverades i trädgården -- den obligatoriska vardagsölosten kom naturligtvis inte i fråga på denna högtidsdag. Därefter kom var och en fram med sina presenter och lyckönskningar, vilka alla blevo nådigt mottagna och berömda, och efter middagen kommo grannarna på minst tre mils omkrets till gratulationskaffe och supé. »Syrprisen» förringades aldrig i minsta mån av, att majorskan åtminstone en vecka innan Susannadagen själv vänt upp och ned på hela huset med skurning, storbak, polering av silver och koppar samt äntligen de allra sista dagarna med slakt av lamm och höns, bakning av alnshöga spettkakor, tillredandet av efterrätter och bålar. Trots dessa storartade förberedelser, vilka naturligtvis voro en offentlig hemlighet (mamsell Fiken utfrågades fjorton dar i förväg, om man skulle ha gäddan med pepparrot eller ugnstekt, och om det skulle bli persiljekyckling eller vildänder till kvällen), var det ingen, som någonsin ens drog på munnen, då hennes nåd klockan nio precis avbröt dansen och bad herrskapet hålla till godo med en enkel smörgås och vad man annars »tillfälligtvis hade i huset».

Denna 11:e augusti hade emellertid icke hägrat på långt när så festlig för flickorna som de föregående. Beata, som annars var den ivrigaste, när det gällde att fira familjehögtider, hade inte ens kunnat förmå sig till att rådslå med mamsell Fiken om så mycket som en liten tarvlig utklädning. Efter samtalet med Karin Maria bland sockerärterna tycktes emellertid allting oförmodat klarna upp, och under middagen satt hon redan och arrangerade i sitt huvud festens sluttablå med de älskande paren, omslingrade av blomstergirlander i mitten, såsom hon sett på en gammal teckning av en fest på Drottningholm, där Hedvig Elisabeth Charlotta varit hjältinnan. Hon vaknade upp nästan som ur en dröm, då Bengta kom in och andfådd anmälde, att hon utifrån kökstrappan hade sett baron Stjernes schäs med vallacken uppe på backen.

Beata blev röd som blod och fick strax en förfärlig hjärtklappning. Medan de alla i hast reste sig från filbunken, såg hon med nästan brottsligt skuldmedvetande över bordet på Karin Maria, som höll sig tappert men också rodnade.

-- I dag igen! utbrast gubben Niklas förargad, i det han kastade servetten. Snart slår han sannerligen upp sina bopålar på Munkeboda! Han kom ta mig fan inte hälften så ofta den gången han gick på friarefötter!

-- Pappa, sade Karin Maria mycket nervöst -- Joachim och Beata togo icke ögonen ifrån henne. Jag tror ... jag är nästan säker på ... att baron Stjerne har ett _särskilt_ ärende till pappa och mamma i dag ...

Hon fick inte tid att säga mera -- Nils Olof trädde bugande, litet rödare än vanligt i ansiktet, in i salen och blev av mamma genast förd in i förmaket. Karin Maria och Beata gjorde energiskt tecken till sin far, att han skulle följa efter, och litet förbryllad gick gubben dit in.

Karin Maria hade nu blivit alldeles blek -- hon stod kapprak borta vid sin bordsända och lade mekaniskt ihop servetterna. Då hon såg upp, stod kusin Joachim bredvid henne.

-- Karin Maria? ... sade han bara och lade sin hand frågande över hennes.

-- Ja, Joachim, svarade Karin Maria lika uttrycksfullt och såg förfärligt brottslig ut. Beata var så uppskakad, att hon kunde ha krupit under bordet bara för att inte vara med om vad som förestod.

Plötsligt tog Joachim i sin överströmmande glädje Karin Maria om livet och lyfte hennes haka i vädret.

-- Käraste kusin, sade han innerligt, mycket belåtet, det här ställer ju allt till rätta!

-- Du tror kanske, att det är för _din_ skull jag gör det? mumlade Karin Maria halvt skrattande, halvt förtretad.

Joachim skrattade också och försäkrade henne på sin ära, att _så_ inbilsk var han inte. Därpå svor han i sin förtjusning en dyr ed på, att Nils Olof Stjerne var den präktigaste och hederligaste karl i världen -- om han än naturligtvis inte förtjänade en sådan pärla som Karin Maria Skytte! En komplimang, som Karin Maria tillika med den ty åtföljande lyckönskningskyssen tog emot med klädsam modesti.

Beata stod och hade en förskräcklig hjärtklappning, medan hon väntade på att mamma skulle öppna dörren och kalla Karin Maria in i förmaket. Denna ceremoni förekom Beata som något av det fruktansvärdaste hon ännu varit med om näst utsikten att sedermera själv bli inkallad och mitt på golvet få stå och niga och lyckönska den nye svågern, som kanske till och med skulle anse för sin plikt att omfamna henne.

-- _Nu!_ viskade Beata nästan hysteriskt och drog häftigt in andedräkten, då hon inifrån förmaket hörde någon lägga handen på låset.

Karin Maria rätade krampaktigt på sig och trädde in. Ett ögonblick stodo Joachim och Beata orörligt tysta, ofrivilligt lyssnande utan att höra någonting.

-- Kan du begripa, utbrast Joachim plötsligt tvärs över rummet i ett slags hög viskning, att hon vill ha honom?

Men nu blev Beata på en gång förnärmad på systerns vägnar. Hon hade redan under dessa timmar, sedan samtalet i förmiddags, lärt att betrakta Stjerne med helt andra ögon -- nu, då han, så att säga, tillhörde familjen -- och det var ingen ände på alla de förträffliga egenskaper, hon tillade Karin Marias fästman. Men plötsligt -- vid ett buller i rummet näst intill -- avbröt hon sig tvärt.

-- Kusin Joachim, hon tittade bönfallande upp på honom och drog sig hastigt baklänges ett par steg mot köksdörren. Säg till de andra, om de skulle fråga efter mig, att jag ... att jag gått upp till mamsell Fiken ett ögonblick. Jag ... hon slog nästan tragiskt ut med handen, jag _kan_ inte uthärda längre!

XVII.

På aftonen före den högtidliga Susannadagen kom Agneta, hämtad av pappa själv och åtföljd av farbror Fagerhjelm och fröken Susen. Genom brev från Joachim och mamma samt äntligen genom fadern själv hade hon fått underrättelse om Karin Marias oväntade förlovning -- nu fick hon om aftonen av Beata vid första lägliga tillfälle veta alla detaljerna så gott som Beata själv, huvudsakligen genom hjälp av sin fantasi, kände dem.

Agneta hade nu varit så länge borta, och det vilade till att börja med en så stadsboaktig nimbus över henne, att hon hela den första kvällen behandlades nästan lika ceremoniellt som Susen. Pappa påstod, att hon hade vuxit, och mamma konstaterade vid första blick, att hon blivit fylligare och lagt ut över bröstet. Hennes klänning hade ett modernare snitt, hennes hårfrisyr var mer kokett, hennes sätt hade vunnit betydligt i världsvana och säkerhet. När hon på aftonen -- de kommo inte fram till Munkeboda förrän klockan åtta -- ute i förstugan kastade av sig den bruna kamlottskappan och i sin ljusa, blommiga kattunsklänning trädde in i salen, blek efter resan och med de stora bruna ögonen strålande av hemkomstens glädje, tycktes hon dem alla i den milda sommarskymningen vackrare och skärare än någonsin. Joachim tyckte det åtminstone, då han med konventionell artighet förde hennes hand till sina läppar -- en varmare hälsning hade faster Charlotte under närvarande prekära förhållanden aldrig förlåtit honom. Agneta rodnade en liten smula med sänkta ögon; då hon därefter höjde dem och mötte hans varma, allvarliga och betagna blick, drog ett fint, förrädiskt, skälmaktigt löje över hennes läppar -- ett leende, som i samma nu gjorde den unge Skytte yr av lycka, munter och skälmsk som hon själv. Ty först nu kände han i den fina fröken riktigt igen sin söta, egensinniga, passionerade och rebelliska kusin Agneta, som nog kunde spela en artig komedi, men inte tog varken artigheten eller komedien så fasligt allvarligt.

Emellertid fick han icke tillfälle att tala ett ord med henne den kvällen. Dels lade den outtröttliga Susen med älskvärt koketteri uteslutande beslag på honom, dels visste de bägge, att mamma, fastän hon nu satt där och hörde så uppmärksamt på krigsrådets historier, nog hade ögonen med sig. Joachim var så glad, att han icke gjorde sig samvete av att kurtisera Susen till den grad »skamligt», att Beata blev helt upprörd över det. Efter supén, som drog långt ut på tiden, gick man nästan strax till ro; dels skulle de resande ju vila ut efter färden, dels väntade man, att Susannadagen som vanligt skulle bli rätt ansträngande.

Av artighet låg Karin Maria inne i gästrummet hos Susen. På det sättet fick Beata redan samma kväll tillfälle att inviga Agneta i alla »detaljerna».