Part 3

Af stor betydelse vore mer smak och färgglädje i ordnandet af skolrummen, i synnerhet i landsorten. Stockholmsbarnen hafva ju andra medel att utveckla skönhetssinnet, men i landsorten är det framför allt af vikt att göra skolan till ett åskådningsmateriel för vackra anordningar och värkliga konstföremål. Det vore därför i hög grad önskvärdt att landsorten ifrigt anslöte sig till den i Stockholm stiftade _Föreningen för skolornas prydande med konstvärk_, så att denna rörelse kunde komma att småningom omfatta hela landet. Vid valen af konstvärk böra emellertid icke främst historiska eller religiösa, utan konstnärliga synpunkter göra sig gällande och konstnärer, icke lärare, måste vara de afgörande. Framför allt får konsten icke bli ett nytt pluggämne för de stackars barnen, utan endast helt enkelt omgifva dem, så att de osökt och naturligt insupa intrycken af vackra byggvärk, af ädel, kvinnlig och manlig skönhet, af den stora konstens sätt att återgifva människan eller landskapet. Om skolan och skönheten sålunda närmade sig hvarandra, skulle detta mer än något annat bidraga till att barnen som vuxna sedan i sina hem -- i original eller åtminstone i efterbildning -- ville hafva några konstvärk. Och goda efterbildningar kan man nu få för några kronor. Äfven människor med mycket små tillgångar skulle därför hafva råd att gläda sina egna och sina gästers ögon genom en och annan god reproduktion af ett konstvärk, ifall de i sin gästfrihet behjärtade Ehrensvärds sats:

_Om man ej i norden lockades af mat, skulle man kunna glädja hvarandra med de ädla och varaktiga fostren af nöjen._

Har man lyckats erhålla några konstnärliga efterbildningar, då måste man framhäfva dem genom att väl välja både plats och bakgrund. Till kopparstick, träsnitt, fotografier passa släta, mörka ramar och en någorlunda ljus tapet; blågrått är t. ex. utmärkt för kopparstick. Till oljefärgstaflor äro mycket enkla guldramar eller de billiga, släta träramar, man själf kan bronsera, ofta att föredraga. De flästa oljefärgstaflor taga sig bäst ut på en röd eller -- än bättre -- en grågrön vägg. Men äfven fina blågrå och varmt brungrå toner kunna väl framhäfva vissa taflor. Efterbildningar af skulpturer i hvitt eller terracotta, i svart eller brons passa ungefär mot samma bakgrund som oljefärgstaflor utom att terracotta icke står väl mot en röd bakgrund.

Det är emellertid mycket sällan som den obemedlade har tillfälle att få en god oljefärgstafla. Han bör därför hälst hålla sig till goda reproduktioner. Men för oljetrycket bör han akta sig. Hvarför är oljetrycket fult men den goda fotografien vacker? Emedan den senare anspråkslöst och ärligt ger en värklig, ehuru svag föreställning om konstvärket, medan oljetrycket på ett dåligt sätt söker härma det. Är ett oljetryck värkligt godt, då är det också dyrbart. Däremot finnas nu fina, akvarelliknande färgtryck, stundom t. o. m. som bilagor till vissa jultidningar; det finnes utmärkta ljustryck, träsnitt, fotografier till billigt pris, och äfven en del kopparstick och raderingar äro jämförelsevis billiga i förhållande till sitt konstvärde. Vid valet af dylika konstsaker måste jag naturligtvis taga hvad jag själf finner vackert, ej hvad jag vet att andra finna vackert! Ty det är mina egna ögon, icke mina bekantas, jag med dessa ting skall gläda. Och det är dessutom endast genom att värkligt älska en konstsak, icke genom att köpa den, som jag äger den. En rik person, med väggarna fulla af taflor, dem han skaffat sig emedan det anses fint att ha taflor, är mycket fattigare än arbetaren, hvilken om söndagen på museum uppsöker de taflor, han lärt sig älska eller i sitt hem dagligen fröjdas åt en enda värkligt vacker afbildning af ett stort konstföremål. Den personliga smaken utbildas bäst genom att man rundt omkring sig ser det konstsköna och lär sig att uppskatta det. Men de i landsorten boende hafva i detta afseende icke mycket tillfälle att utbilda sin smak. En vacker domkyrka, ett gammalt slott, en och annan staty, ett och annat nytt hus är -- om man undantager Visby, universitetsstäderna och Göteborg -- allt hvad man i ett tiotal af våra landsortsstäder har att se med afseende å byggnader och skulptur! I de öfriga finnes intet. I fråga om taflor är man i landsorten ännu fattigare. Stockholm har ett par härliga byggnader: slottet och riddarhuset. Där finnas judiska synagogan, Katarina kyrkas kupol och några kyrkspiror att gläda sig åt bland tempelbyggnaderna. Där finnas några få bevarade äldre palats och några nyare, hvilka kunna ge en föreställning om vacker byggnadsstil. Där finnas t. ex. _Gustaf III:s_ och _Karl XIV Johans_ statyer, _Olaus Petri_ och _Axel Oxenstjerna_, _Fosterbröderna_ och _Farfadern_, hvilka gifva konstnärliga intryck. Där finnas alla nationalmusei konstslöjdssamlingar, Skansen och Nordiska muséet, i hvilka man kan lära känna både enklare och dyrbarare konstslöjdsföremål och olika tiders stilar. Där finnes nationalmuseums tafvel- och skulpturafdelningar. Men det tar tid och behöfver vägledning, innan man bland allt detta myckna värkligen lär sig urskilja.[B]

[B] En god hjälp är Eichhorns lilla, illustrerade bok öfver _De bildande konsternas historia_, häftad 2 kr. En utmärkt samling af afbildningar från konstens olika perioder finnes i det billiga arbetet: _Europeisk kulturhistoria_ af Bang. Pris häftad 8 kr. För den, som vill studera olika stilar, anbefalles ett arbete om _Konststilar_, bearbetat af E. Wrangel. Med 250 illustrationer. Häftad 1:50.

Genom flitiga besök i museerna och genom en öppen blick för allt, som möter oss af vackert eller fult på gator och torg, lära vi oss dock småningom upptäcka orsakerna hvarför den ena byggnaden -- som t. ex. Petersénska huset vid Munkbron, eller adelsklubbens hus vid Kungsträdgården, Hallwylska palatset vid Berzelii park, Bünsowska huset vid Strandvägen, teknologiska institutet i Kungsbacken, Adelsköldska villan på Villagatan, elektricitetshuset vid Smålandsgatan -- behaga oss så oändligt mycket mer än de hus, som omgifva dem. Eller hvarför t. ex. den ena statyn ger oss intryck af lif, den andra af död och därför lämnar oss alldeles kalla. Eller hvarför den ena taflan för hvar gång ger oss en ökad glädje, medan vi ledsna på den andra, hvars ämne kanske först tilltalat oss så, att vi föredragit den framför andra, i själfva värket värdefullare.

Villkoret för att finna skönheten är att söka den; villkoret att lära förstå den är att älska den! Då tränga vi med hvarje dag allt mer in i dess väsen, lära oss finna de äkta skönhetsvärdena och erhålla sålunda också möjligheten att åt vårt enda, lilla fattiga rum gifva en sådan prägel, att den som där inträder, skall känna att dess väggar omsluta en människa, hvars lif blifvit lyckligare genom att hon kan njuta och välja det sköna.

På landet är det ibland herregården och kyrkan, men dock mäst naturen, hvilken understöder och utvecklar skönhetssinnet. Där är det blommor och grönt, som bäst pryda hemmen; där är det alla årstidernas skiftande taflor man måste lära sig uppfatta och älska. Från och med vårens tindrande ljus öfver den ännu kala jorden till höstens grå himmel, mot hvilken träden så fint eller kraftigt teckna sig; från vinterns rimfrosthöljda hvita björkar till sommarens strålande färgprakt kan den seende ständigt finna nya taflor att njuta. Och om man än på landet har mindre tillfälle än i staden att för billigt pris kunna skaffa sig vackra föremål till hemmet, så har man däremot på landsbygden mera tid och råd att genom vacker hemslöjd -- väfnader, snideri och konstsöm -- pryda det. Hvarken land eller stad äro således lottlösa när det gäller skönheten! Denna kan öfverallt komma att meddela sitt glädjande, förädlande inflytande, endast människorna börja att öppna sina ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig inse att det vackra alls icke hör till lifvets öfverflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare, ifall man i sitt hem, det må vara hur litet som hälst, möter vackra former och färger på de ting, med hvilka man omgifver sig. Förstår man att uppsöka det sköna i konsten och naturen, då inser man snart af egen erfarenhet att skönheten ger hjälp och lyftning äfven under det tyngsta arbetssläp.

Men ingen konst, ingen lyx kunna gifva skönhet åt det rika hem, där den värkliga skönhetskänslan och skönhetsglädjen saknas. Det är förgäfves, som man söker ersätta dem genom prakt. Dessa antydningar -- om de enkla medel med hvilka man kan nå skönhet i de enklaste hem -- afslutas därför bäst med Ehrensvärds gyllene ord:

_Tingens skönheter fly mer och mer, som de blifva sammansatta och för människans natur onyttiga._

2. Hvardagsskönhet.

Invid mitt barndomshem fanns en lång hag-väg, tätt bevuxen med kort gräs, så att den såg ut som täckt med en gångmatta af grön sammet. Men så fort man började gå på vägen, fann man vid hvarje steg att också här funnos stickor och vissna löf, småsten och gropar: det var blott när man såg tillbaka och framåt, som vägen syntes alldeles grön och sammetslen. I synnerhet när man såg framåt!

För ungdomen ser framtiden ut som denna gröna stig. Snart får man dock erfara huru mycket mindre jämn lifvets väg är, än den ter sig för det framåtblickande ögat. Det står icke inom människoviljans makt att helt omdana lifsförhållandena, och därför ligger lyckan, som de gamle sade, "i gudarnas knän", icke i svaga människohänder.

Men ehuru det således endast till en del beror på oss själfva, om lifvet blir lyckligt, kunna vi själfva afgöra om det skall bli rikt och skönt.

Detta senare beror på om vi lära oss se, höra, gå ...

Många röster afbryta: "Vi äro lyckligtvis hvarken blinda, lama eller döfva!" Men för att veta om vi värkligen kunna se, höra o. s. v. måste vi kunna svara nej på en fråga:

Ha ni aldrig någonsin tråkigt?

De flästa medgifva då helt visst, att de ofta känna ledsnadens blyhätta öfver sitt hufvud, den, som gör allt tungt, grått och olustigt.

Men nu är det så att de, som värkligen kunna höra och se, för dem kan ledsnaden visserligen skymta förbi, men vågar ej närma sig dem annat än på höfligt afstånd.

Det skulle således finnas olika sätt att se, att gå och att höra?

Helt visst.

Den ena människan ser till exempel att där står ett hus, där en träddunge och att där ligger en oslagen äng.

Den andra människan ser också huru täckt huset ligger inbäddat i det gröna; huru vackert solljuset glimmar på trädens löfvärk; huru mångskiftande ängsblommornas färger blandas med hvarandra.

Den förstnämda människan märker väl att stormen viner och att fåglarna sjunga. Men den andra förstår hvad stormen talar, och fågelkvittret ger återklang i hennes hjärta. Den ena ser på taflor med öfverhalkande ögon; taflorna säga honom intet, han känner sig ej rikare eller gladare genom att gå och tänka på de djupa färgerna, det själfulla uttrycket i ett konstvärk. Han läser en bok för att få tiden att gå; ej för att få näring åt sin tanke, sin inbillning, sin känsla. Men den andra människan går omkring i sitt arbete med konstvärkets, med bokens lif i sin själ.

Den förstnämda människan kan nog se andra människors yttre företeelser, men märker ej ens om de äro värkligt vackra eller icke, ty hon söker ej själen i dragen, ej lifshistorien i uttrycket. Tusende ting, som röra andras sorg eller glädje, arbete eller hänförelse, äro för en sådan människa dolda. När hon talar, blir det därför också blott om ytligheter, pängar eller nöjen, mat eller kläder, vind eller väder -- ingen blir vare sig klokare, bättre eller gladare därigenom. Och hör hon andra tala innehållsrika ord, då gå dessa som moln högt öfver hennes hufvud, falla icke som fruktbringande rägn öfver hennes själs marker.

Man finner således, att det icke är alla som se, hvilka ha två ögon i hufvudet; icke alla som lefva, hvilka gå omkring på ett par friska ben.

En af de största andar, som mänskligheten ägt, är, som de flästa veta, den tyske diktaren Göthe, hvilken föddes 1749 och dog 1832. Han hade således haft ett ovanligt långt lif, men ej blott detta, utan äfven ett ovanligt rikt. Ej genom en mångfald af yttre öden, utan därigenom att han ända från sin tidiga barndom förstod att lefva, förstod att med vakna sinnen och öppen själ tillägna sig konstens, naturens och människolifvets rikedomar.

Bland de otaliga visa ord han yttrat om konsten att lefva är också detta:

"_Man borde hvarje dag se en vacker tafla, höra någon god musik, läsa i en värdefull bok och göra åtminstone en god gärning._"

Genom att vi följa denna Göthes lefnadsregel kunna tider, hvilka äljes skulle förflyta tomma och tråkiga, för oss erhålla ett rikt värde, liksom den grå vadmalsvåden, hvilken sägnen låter Sigrid den fagras make pryda med pärlor och ädelstenar.

"Men för oss är det alldeles omöjligt att följa den regeln", invända några röster. "Vi ha inga taflor hemma; på museum kan man ju inte gå hvar dag. Och hur ofta bjudes man på opera eller konsert eller ens vacker musik i sällskapslifvet? Böcker -- ja, dem kan man lättare få. Men har man boken, finnes ofta inte tid att läsa den. Och goda gärningar! Jag undrar just hur mycket godt man kan göra med sin veckolön -- som skall räcka till allt möjligt annat också!"

Och dock är det alldeles säkert, att äfven den, som bor där hvarken museer eller musiknöjen finnas, som sällan ser en ny bok och som kanske ej ens kan lefva på sin veckolön -- hon eller han kan i alla fall följa Göthes visa råd för att ge lifvet innehåll!

En del af dem, som läsa detta, se i sina hem, om icke riktiga konstvärk, så dock en eller annan afbildning af dylika, men de ha vant sig att betrakta dem ungefär som möblerna: som något hvilket hör till och man ej vidare tänker på. Börja nu värkligen se på dem; söken upptäcka konstnärens tanke och känsla i dem -- och dessa afbildningar skola för er bli lefvande, ge er daglig glädje genom sin åsyn!

Och, om ej ens sådana afbildningar finnas i hemmet, så har man i alla fall bilder och taflor rundt omkring sig, i hemmet och utom det: de vackert blommande växterna i fönstret; det lilla rödkindade, klarögda barnet; en gummas fina, gråa hufvud; här midt emot en ung arbeterska, som med behagfulla, lätta och mjuka rörelser sköter sin syssla; där far en landtman till torget: han ger en präktig bild af kraft och hälsa, då han med fast hand tyglar sina hästar. Äro ej träden här borta en tafla, där de stå med sin rimfrost på de fina grenarna? Är ej kyrkspiran eller bärgstoppen vacker, där den tecknar sig mot himlens aftonguld?

Den, som är nog lycklig att bo på landet, kan i naturens skiftningar, vid landtlifvets sysslor, dagligen finna nya taflor. Äfven där naturen icke är i vanlig mening vacker, kunna seende ögon upptäcka så mycket att glädjas åt: hedens röda ljung, eller åkerns gula vågor, skogens gröna djup, eller aftonhimlens färger.

Men musiken? Ja, också den kan man i viss mån skaffa sig själf. Har man ej öra för skogens och böljans melodier, för fågelkvittret och biens surr, för pärlande skratt och ömma tonfall -- då blir man nog ofta utan sitt dagliga musiknummer! Men har man icke öra för alla dessa toner från lifvets stora strängaspel, då är man nog inte häller bland dem, som skulle kunnat helt öppna själen ens för de största mästares toner!

Böcker finnas sällan godt om i svenska hem. Hos oss anse tyvärr äfven de rika, att de i allra främsta rummet böra spara på böcker och läsa blott hvad de kunna få låna -- ehuru i ett värkligt bildat hem möbler och kläder hällre borde vara enklare och böckerna flera! Dock finnes det nästan alltid någon utväg för den, som allvarligt vill nå fram till världslitteraturens haf. Baden där kunna ha sina faror, liksom baden i det öppna hafvet. Men man kommer upp ur dem friskare, starkare, vackrare än förut -- vackrare, emedan en rikare själ ger oss ett själfullare anlete!

För den, som endast har några få goda böcker inom sitt räckhåll, återstår det att dess mer fördjupa sig i dem man har. Och så kan man ju än flitigare vända bladen i naturens och människolifvets båda väldiga värk! Ofta kan man genom att följa en enda plantas utveckling lära mer, än af en afhandling; från en arbetarhustru får man kanske höra en lifshistoria, mer gripande än en roman; hos en gammal backstugusittare kan man finna en lefnadsvishet, djupare än hos mången lärd. Ty visheten och poesien finnas icke blott inom bokpärmarna, det kommer man snart att upptäcka!

De goda gärningarna slutligen?

Ungdomen vet icke, att den öfvar en god gärning endast därigenom att -- i hälsa och glädje, i godhet och oskuld -- finnas till! En sådan ungdom är helt enkelt tillvarons största skönhet och största välgärning för de åldrande, de af lifvets sorg och möda brutna.

Men både ung och gammal ha dessutom möjligheten att äfven på annat sätt göra godt, och icke en utan många gånger om dagen. Räcka våra pänningar ej så långt -- ehuru de med omtanke räcka icke så kort -- så finnes vår arbetskraft, som kan förmå en del. Och alltid finnes den finkänsliga vänligheten mot de lidande, med hvilken vi kunna göra godt, om också både pänningar och tid fattas oss.

Och dessutom finnes det inom hemmet så många goda gärningar att öfva! Där kunna familjens medlemmar på mångfaldigt sätt lätta arbetet eller spara stegen för hvarandra; där finnas tillfällen att försvara den oskyldigt angripna; att ställa till rätta en oordning, som annars skulle vållat ledsamheter; att uppmuntra eller trösta med ord, blick, leende; att dämpa tvister eller häjda förtal och tomt prat, genom att föra något bättre på tal. Vid arbetet, i kamratkretsen, i lifvet skall vanan att gå vår väg fram i värksam välvilja göra lifvet ljusare, rikare, skönare för vår omgifning och därigenom för oss själfva.

Alla inse nog nu, att det icke var öfverdrift i mitt påstående att man -- om också under enformigt arbete, tunga sorger, tryckta förhållanden -- förmår lefva ett rikt lif! Den fattigaste skall kunna äga mer af tillvarons värkliga skönhet och rikedom än den, som synes besitta allt världens goda, men som icke har en lefvande själ att omfatta det med.

Ty konsten, naturen, böckerna, människorna äro våra, blott i den mån vi själfva älska dem. Hängifvenhet är villkoret för all tillägnelse, vare sig af kärlek, godhet, vishet eller skönhet. Endast den, som ger, äger något ...

Detta är en af lifvets skönt allvarliga sanningar, hvilken vi visserligen kunna meddela hvarandra som ett råd, men hvilken hvarje människa hvar dag af sitt lif själf måste efterlefva för att värkligen inse.

3. Fästvanor.

När Verner von Heidenstam i sin geniala studie öfver _Svenskarnas lynne_ framhöll vår brist på sund konservatism, träffade han därmed äfven grundorsaken till den poesilöshet, som blifvit följden af vårt hänsynslösa handhafvande af gamla minnen och gamla seder.

Kvinnorna, hemlifvets och sedens skaparinnor, hafva framför allt skuld i att den vackra, starka konservatismen dör ut, att hemlifvet allt mer saknar den fasthet och skönhet, hvilka gifva djup åt hemkänslorna och åt fosterlandskärleken.

Jag vill här endast uppehålla mig vid en enda sida af den nämda hänsynslöshetens utplattande invärkan, nämligen den, som yttrar sig i utplånandet af de gamla fästseder, hvilka fordom voro orubbliga grundlagar i hemmen.

Att en del gamla seder måste komma att öfvergifvas, sammanhänger med nya lifsåskådningar, ändrade produktionsförhållanden, lifligare samfärdsel och andra tidens drag. Att hvarje hem kommer att fira sina fäster mer individuellt, är äfven en naturlig följd af utvecklingen. Men många af de gamla bruken äro icke afskaffade genom något annat inflytande, än slapp likgiltighet och bristande sinne för den glädje och stämning, dessa bruk medföra. Framför allt ha hållningslöshet och poesilöshet efterträdt den gamla innehållsrikedomen, emedan man försummat att gifva fasthet och följdriktighet åt de nya bruk, dem man i hvarje särskilt hem gör gällande. Ena året firar man till exempel julen på ett sätt och andra året på ett annat; den ena anordningen finner husmodern besvärlig, den andra finner husfadern onödig, och så öfverger man dem och det uppstår i fästvanorna en rörlighet, under hvilken barnen medvetet lida. "Hvarför få vi inte detta i år? Vi hade det ju så i fjol? Ack, låt oss få det så, som vi förr brukat!" hör man ofta barnen bedja. Och de röja genom denna sin konservatism en djup etisk och estetisk själfbevarelseinstinkt! Ty det är upprepandet, vanorna, hvilka på alla hemlifvets områden bestämma känslornas djup och innehållsrikedom. Illa sköter därför den uppfostrare sitt värf, som icke förstår att bruka årets fäster, liksom alla dess andra naturliga glädjeämnen, för att utveckla barnets känslolif, för att poetiskt fördjupa så väl dess ömhets- som dess skönhetsintryck.

Hemmet i staden har i detta fall färre hjälpmedel än hemmet på landet, men hvarje hem har dock någon möjlighet att göra afbrotten i årets hvardagsgång rika på färg, en färg, som ger en glödande glans ännu åt gubbens minnen, och som tårar främlingens ögon när han, i andras hem, ser några af de små drag, hvilka voro fästens kännetecken äfven i hans barndomshem.

I staden som på landet har man ju i regeln julgranar, och barnen själfva vaka så godt de förmå öfver att granen skall blifva prydd alldeles på samma sätt år efter år. Och öfver julmatens häfdvunna art vakar den manliga konservatismen!

Men annars består julens firande numera egentligen i hopandet af nya läckerheter och i massor af julklappar. Ingendera delen främjar den poetiska julstämningen! Men den gammaldags julfirningen med grenljus och stora högar af julbullar; med kärfve åt fåglarna och dopp i grytan; med julbock, julkrubba och julkubbe; på landet med den hänryckande färden vid bloss till julottan; med de gamla jullekarna ända till tjugondag Knut, då julen dansades ut -- alla dessa och andra gamla seder fyllde barnets sinne med hälgens säregna stämning, en stämning, som tyvärr allt mer förflyktigas genom det nutida julfirandet: fråssandet i ett öfverflöd af presenter, godsaker och stora barnkalas. Här och hvar uppehållas ju ännu en och annan af de gamla julsederna, men i det stora hela blifva dessa seder allt mer tillfälliga och höra icke till det ovillkorliga, det genom hvilket fästminnena bli djupa och skilda från allt annat.

Nyåret har länge saknat en särskild fästprägel, ty nyårsvakan är nästan alldeles fallen ur bruket. Men därför borde hemmen skapa hvar sin sed, enligt hvilken de unga -- i allvar och i glädje -- på ett vackert sätt sade det gamla året farväl och hälsade det nya. Trettondagen har numera endast kvar sin böna i gröten, sedan den fröjd, som stjärngossarna beredde barnen, äfven hör till det försvunna. Som folksed kan stjärngossarnas vandring ju icke återkomma, men som hemnöje för barnen kunde seden helt visst ännu bli långlifvad, i synnerhet sedan Skansen -- till hvars skapare den sunda konservatismen i vårt land står i outplånlig tacksamhetsskuld -- åter upptagit densamma, liksom Lucia med hennes brinnande ljuskrona.

Påsken har ju ännu på västkusten kvar sina påskeldar och öfver allt sina ägg, med målning och med inskrifter. Den glädjen kunde bli ännu stämningsfullare för barnen, om man följde den tyska seden att -- då man så kan -- utomhus, i det nyss bara gräset och bland de ännu nakna buskarna, göra fågelbon, i hvilka barnen sedan själfva söka och finna sina brokiga ägg -- den ännu kala markens första frukt för året! Endast i få bygder ser man nu vid Valborgsmässan eldarna flamma i den ljusa kvällen. Inte heller firas första maj som förr med våfflor och mjöd, af hvilket man drack sig märg i benen! Om hemmen åter upplifvade denna sed och -- i en tidsenlig form -- den gamla leken mellan de utklädda vinter- och vårkungarna, skulle barnen erhålla ett oförgätligt minne af vårens återkomst.