Part 2

Om man vill se ett hem, hvilket med enkla medel nått det hemtrefligaste och originellaste artistiska intryck, då bör man besöka målaren Carl Larssons uppe i Sunborn i Dalarna. Där äro sofrummens möbler endast de allra vanligaste träsängar, trästolar och träbord. De äro i ena rummet målade gröna; där är då taket också grönt, väggen är hvitlimmad och på den äro målade enkla ornament i gult, rödt och grönt. I ett annat sofrum är väggen helt hvitmenad, alla möblerna hvita, och endast litet rödt här och där lifvar upp hvitheten. Sålunda går rundt omkring rummet en smal, rödmålad bokhylla, som hvilar på pelarlika konsoler, hvilka sitta tätt, och mellan hvar sådan röd konsol är insatt ett stycke papper i djupblå färg. Med detta medel är den trefligaste dekorativa värkan uppnådd och en hvar måste bli glad som vaknar i detta rum! Äfven de allra enklaste rummen, med bara, naturliga träväggar, med grön- eller rödmålade möbler, med ett litet, grönt eller rödt, dekorativt streck här och där, värka idel hemtrefnad, luftig friskhet och färgglädje. De här nämda anordningarna äro så enkla, att en hvar kan åstadkomma liknande intryck med liknande medel, ifall man nämligen har en konstnärligt vaken blick och en van hand, ty annars blir det naturligtvis icke vackert. Exempel på en enkelt smakfull inredning ger också Kungsholms läsestuga i Stockholm.

För den, som ännu är osäker i sin smak, är det ett godt råd att låta allt så mycket som möjligt behålla den af materialet själf betingade, naturliga formen och färgen. En omålad eller betsad stol är vackrare än en svängd och polerad af oäkta material. Men den helröda eller helgröna eller pärlhvita stolen är vackrare än den omålade. Däremot är det ej vackert, som man ofta ser i bondhem, att sitsen målas svart. Ty svart värkar dystert och dessutom ger den svarta sitsen intryck af ett mörkt tomrum, icke af en säker hviloplats.

Man kan, om man har smak, nå mycket vacker värkan med rediga, kraftiga, klara, väl sammansatta färger, till exempel gult och blått, grönt och rödt, rödt och djupblått. Äfven rödt och hvitt eller blått och hvitt och ännu andra sammansättningar bilda ett behagligt färgintryck. Som bekant erhåller man, då det hvita solljuset går genom en prisma, det så kallade spektrum, med färgerna rödt, orange, gult, grönt, blått, indigo, violett. Hvitt ljus uppkommer genom en blandning af rödt och blågrönt; af orange och cyanblått; af gult och indigoblått; af gröngult och violett. Dessa färger, hvilka sålunda parvis ge hvitt ljus, kallas komplementfärger och genom att sammanställa dessa komplementfärger når man lättast en vacker färgvärkan.

För dem, som ej själfva hafva säker smak, är det bästa rådet att undvika vridna och tillkrånglade former eller granna, mångbrokiga och skrikande färger, och välja enkla former och entoniga färger, när de köpa något. Detta är ett säkert medel att göra äfven det fattigaste vindsrum vackrare. Och ha dess invånare håg för böcker och blommor, då ger en hylla med goda och snyggt hållna böcker, några väl skötta bladväxter genast ett intryck af trefnad och förfining, om än bohaget är aldrig så tarfligt och slitet! Har man sedan lyckan att få sol in i rummet och släpper in den i fulla floder, då är ett sådant rum mycket vackrare än många rikas praktgemak.

För dem, som själfva i stad eller på land hafva tillfälle att inreda sin lilla våning eller sitt rum, vill jag framhålla några goda regler.

Den första är att knappt något värkar stilfullare än den norska seden, att göra väggar och tak af trä, som antingen behåller sin färg och endast betsas, eller också målas i några toner. Jag har i Norge sett en vacker ljusblå vägg med röda tulpaner upptill som bård, en röd vägg med grönt och hvitt liljeornament upptill och så vidare. Vill man däremot hafva tapeter, då bör man lika noga, som man aktar sig för sjukdom eller skulder, akta sig för de mörka tapeterna, med meningslösa ornament, rödbruna eller svartgröna eller brungrå pladaskor, dem man stundom sökt försköna genom sirater i guld. Af sådana tapeter blir man, i synnerhet i ett land som vårt, med en lång, mörk tid, alldeles mjältsjuk. Framför allt är en ljus, lugn tapet med mild färg i sofrummet af värklig vikt för hälsan. Det är farligt, ej blott för ens närver utan ock för ens ögon, att mötas af det fula, röriga och meningslösa! Och sådana tapeter slå dessutom skoningslöst ihjäl allt, som hänges på dem eller ställes emot dem!

Man kan nu, för en ganska billig pänning, erhålla de vackra, ljusa, glada engelska tapeterna med deras stiliserade växt- och djurmönster. Dessa passa bra i rum, där man inte har mycket att hänga på väggarna. För konstvärk bilda dessa tapeter däremot sällan en riktigt god bakgrund. En sådan får man allra bäst genom en tapet, hvars mönster endast helt obetydligt skiljer sig från tapetens botten eller allra hälst genom en helt enfärgad vägg. Enfärgade tapeter äro dyra. Men man gjorde förr på landet sina enfärgade tapeter själf: man målade med limfärg -- blekrödt eller blekblått eller grönt -- på papp, eller "marmorerade" tapeten med att sedan stänka ett par andra färger mot grundfärgen. Nu kan man mycket enkelt skaffa sig en enfärgad vägg genom att köpa tapeter för tjugufem öre rullen. Ty just dessa, de allra billigaste tapeterna, hafva en mildgul eller grågrön eller blekröd ton på afvigsidan. Och det blir därför afvigsidan, man skall vända utåt. Sålunda har man för tre, fyra kronor erhållit vackra väggar, mot hvilka allt tager sig väl ut!

I monumentala byggnader -- såsom slott, museer, kyrkor, offentliga samlingssalar och dylikt -- äro vägg- och takmålningar på sin plats. Men däremot alls icke i boningsrum. Där äro till exempel alla sådana tapeter eller målningar, hvilka härma byggnader och landskap, stillösa. Ty väggarnas ändamål är att omsluta oss, icke att inbilla oss att vi äro ute i fria luften. Och lika olämpligt är det, ifall de äro fyllda med figurer. Dessa bli stympade af det, som ställes emot dem; de värka oroligt och bilda en dålig bakgrund för allt, som hänges på dem. Äfven om målningarna i och för sig äro utmärkta, är därför ett sålunda prydt rum som boningsrum stillöst. Ty vi vilja icke bo i konstvärk, men i rum, dem vi pryda med konstvärk! Endast på en gobelin i matta färger störa mänskliga figurer föga. Och i en barnkammartapet, där de roa barnen och där man i allmänhet har helt få möbler som skyla den, kan en vacker figurtapet vara på sin plats.

Men alltid är i ett boningsrum den vägg vackrast, som endast är en enkelt prydd yta, hvilken aldrig söker dölja sin egenskap af att vara vägg i ett slutet rum, väggen, hvilken enligt Morris regel, bör "värka färg icke färger". Detta är hufvudvillkoret för att väggen skall bilda en god bakgrund till allt, man vill ställa mot den eller hänga på den.

Trävärket i rummet -- panel, dörrar och fönster -- är alltid stilfullt, ifall det behåller sin naturliga färg och endast betsas. Vill man måla det, bör man välja en komplementfärg till väggens färg eller en mörkare eller ljusare skiftning af denna. Till blått äro t. ex. gula och gulbruna toner vackra; till en grön vägg ett rödmålat trävärk, och omvändt gröngrått eller grönt till röda väggar. Det orena gulgrå eller brungrå, som nu så mycket brukas på trävärk, är i de flästa fall förkastligt. Äro tapeterna ljusblommiga, är i regeln det hvitmålade trävärket det vackraste, ifall det hårda hvita dämpas af en ton, som passar hop med tapetens hufvudfärg.

Det är vackrare, när färgskalan ljusnar uppåt än nedåt, ty det förra värkar lättare och gladare. En vacker bård mot taket, eller åtminstone en bred kant, som öfvergång till detta, är oundviklig, ifall väggen skall ge ett afslutat intryck och motsatsen till taket vackert förmedlas. Taken böra vara ljusa, lätta och tomma eller, ifall de prydas, bör detta endast ske med några stiliserade, obetydligt framträdande ornament. Ehuru de största mästare målat i tak, är detta dock i grunden stillöst. Äro målningarna mästervärk, pinas man af att ej fullt och lätt kunna se dem. Och att i boningsrum hafva människor och djur öfver hufvudet på sig, borttager all lugn trefnad! Stuckornamenten äro äfven meningslösa. Det värkligt vackra är det måttligt prydda eller helt släta trä- eller tapettaket och -- i brist på detta -- ett alldeles slätt hvitt tak, dämpadt af en ton, som passar till rummets färg.

De flästa nyare stadsrum vanprydas af granna kakelugnar. Det bästa är, när man alls inte lägger märke till kakelugnen. För den skull bör den vara ljus i ljusa rum och mörk i mörkare rum. Hårdt och kallt värkar en hvit kakelugn bland fina, dämpade färgtoner. Och har vårt rum i öfrigt sådana toner, då bör man hälst själf måla öfver sin kakelugn i någon färg, som smälter samman med hela rummets ton.

Är rummet hållet ljust, passa också hvita golf till detsamma. På golfvet måste man då i regeln begagna gångmattor. Och för detta ändamål äro de gamla "trasmattorna" såväl de starkaste som de vackraste, ifall man färgar trasorna och låter dem bilda ett smårutigt eller smårandigt mönster. Vacker är också den gamla seden att strö gran- eller enris på de skinande hvita, nyskurade golfven. Men i rum med möbler och väggar i mörkare toner, värkar de hvita golfvens färg kall och hård. Man kan visserligen mildra den med mattbitar. Men bättre är att fernissa golfven. Detta låter sig bäst göra på nya eller omlagda golf. På gamla golf måste springorna tätas, för att ej dricka för mycket olja och för att golfven skola bli snygga.

På ett nytt golf sker däremot denna fernissning mycket lätt. Man köper för detta ändamål kokt linolja, en styf borste och hos en färghandlare ett kärl s. k. _Flatting varnish_. Man stryker sedan golfven (tunt) med linoljan, 2 à 3 gånger, och låter dem för hvar gång torka väl. Sedan behandlar man dem på alldeles samma sätt med flatting varnish. Hälst bör detta ske om sommaren, då torkningen går fortast. Man får sålunda -- för 5--6 kronor till ett mycket stort rum eller ett par mindre -- en vacker gulbrun färgton på sina golf. Dessutom slipper man den ohälsosamma skurningen: man endast tvättar af golfven. Och -- ifall icke mycket barntramp nöter dem -- behöfver man endast hvart fjärde eller femte år förnya denna behandling, om den göres fast och grundlig första gången.

Behöfver man, för värmens skull, mattor, då böra dessa aldrig spikas fast -- en af äldre tiders mäst hälsofarliga vanor. De böra läggas lösa, endast om så behöfves vara fästa med ringar på storhufvade nubbar, så att de lätt kunna tagas af och piskas. Mattor böra alltid vara dämpade i färgen, hälst enfärgade i rummets hufvudfärg eller i en komplementfärg till denna. Tycker man att det enfärgade allt för lätt blir solkigt eller att det värkar enformigt, då bör man i alla händelser endast välja mycket småmönstriga mattor. De yppersta exemplen på god stil i mattor äro de orientaliska, med sina ej ens klart tecknade, geometriska mönster, hvilka ge ett smältande rikt färgintryck, men intet intryck af figurer. Att det är lika obehagligt att nödgas trampa på landskap, människor och djur, som att se dem öfver sitt hufvud, faller af sig själft! Golfvet liksom taket skall värka alldeles lugnt och ingendera får i något afseende draga uppmärksamheten till sig.

Detsamma gäller om möbeltyget. Enfärgade eller på sin höjd småmönstriga äro de enda möbeltyger, man ej ledsnar vid; de enda, mot hvilka vackra handarbeten och människorna själfva taga sig riktigt väl ut, liksom dessa äfven "stå bäst" -- som det heter på konstnärsspråket -- mot den lugna, entoniga tapeten. Denna borde därför få en bundsförvant i kvinnans lust att behaga, ifall den icke redan äger en i hennes skönhetssinne!

Svårast är det för dem, hvilka hafva håg för det vackra, men ej mycket råd att tillfredsställa denna håg, att erhålla någorlunda stilfulla möbler. Ty de äldre, stilfulla och bekväma möblerna äro dyra. De äldre, stillösa, från 1840--1870-talet, med sina lösa, svängda former, sina meningslösa, ofta påsatta utskärningar, äro stundom bekväma men afskyvärdt fula. De helt modärna, jämförelsevis billiga möblerna -- järnsängen, inventionssoffan, lavoiren, matbordet -- äro bekväma, men ofta lika fula. Särskilt vidrig är den inventionssoffa, som kallas turkisk divan, en dammgömma om dagen, en usel liggplats om natten; den fulaste klumpighet -- i synnerhet med den vanliga klädseln af dåligt, mörkfasonerat möbeltyg -- hvilken kan vanpryda ett rum!

Men med litet omtanke, litet möda kan man dock lyckas erhålla ganska vackra möbler för billigt pris. Sålunda har man i de flästa hem några reservmadrasser och kuddar för gäster. Om man af omålat trä gör en ställning t. ex. 2 meter lång, 80 centimeter bred och 35 centimeter hög; spikar en sadelgjordsbotten ofvanpå denna, därpå lägger sina öfverloppsmadrasser och kuddar, öfver alltsamman breder ett skynke af boj, fris, eller hemmaväft tyg samt ställer det hela med ena sidan mot en vägg, utmed hvilken man staplar kuddar -- då har man en vacker "divan", bekväm att sitta i, härlig att hvila på om dagen och i en handvändning förvandlad till bädd för någon familjemedlem eller gäst. Ett målat öppet bord -- på hvilket står ett _stort_ handfat och dito kanna -- är den bästa och renligaste lavoir.

Köper man enkla djupa korgstolar, i en dämpad, grågul färg, och syr några kuddar till dem af de stilfulla och billiga engelska kretontygerna, har man ett par bekväma och ganska vackra länstolar.

Om man, i stället för de vanliga dyra matborden med utdragning, hvilka kommit i stället för de runda borden med sina besvärliga ben, beställer ett enkelt fyrkantigt bord med stadiga ben, samt ej belastar det med mycket saker, då har man ett bord, som familjen bekvämt kan samlas vid för sina arbeten och lätt afröja för sina måltider, ifall man har hvardagsrum och matrum i ett. Men äfven ifall man har en särskild sal, borde man aldrig ha ett större matbord än ett fyrkantigt, med plats för högst tre vid hvar sida. Ty för ett värkligen innehållsrikt samkväm gäller den gamla lukulliska regeln: att man icke bör vara färre än gracernas antal -- d. v. s. tre -- och ej fler än musernas -- d. v. s. nio. På sin höjd kan man addera gracernas tal med musernas och sålunda bli tolf. Men att gå öfver talet tretton är olyckligt -- icke för vidskepelsens men för sällskaplighetens skull!

Hvad möblerna för öfrigt angår, så kunde man skaffa sig värkligt vackra sådana för ytterst billigt pris, om man vid sin bosättning följde en ung flickas exempel, hvilken själf -- med den gamla pinnsoffan och pinnstolen till utgångspunkt -- ritade upp en hel, stilfull möbel, den hon lät en landssnickare göra och sedan själf målade i grönt samt sydde kuddar till af bondväfnader.

Den mäst fullkomliga stolen är den från sextonhundratalet med den raka, breda, lagom höga, djupa, tunt stoppade sitsen, de raka, breda, lagom höga armstöden och det fyrkantiga, äfven stoppade, ryggstödet. Och denna modell är mycket enkel samt lätt att i billigt material eftergöra. Denna länstol är fullkomlig, emedan den på ett vackert, värkligt och varaktigt sätt fyller ändamålet med en stol, i hvilken man vill kunna på en gång hvila och arbeta, hvilken bör vara lätt flyttbar och dock ej rankig.

Den obemedlade har icke samma fara som den rike, hvilken, då han vill ordna sitt hem smakfullt, ofta ger det prägeln af en utställning i konstindustri, med rum i renässans och rococo, gustaviansk- och empirestil. Eller också öfverfyller han, som ofvan sades, rummen med möbler och prydnadssaker. I sådana hem får man intrycket att människorna äro till för möblernas och rummens skull, icke dessa för människornas. Äfven sådana "stilfulla" rum sakna sålunda, för en djupare estetisk blick, värklig stil. Ty rum böra ej värka som vore de tillkomna för sin egen skull. De böra vara ett uttryck af invånarnas personliga behof och smak, af deras minnen och känslor, af deras historia. Mormors gustavianska byrå kan mycket väl finnas bland nyare möbler, men man bör blott icke störa dess ädla enkelhet genom att sätta modärnt småplock på densamma. Farfars tunga länstol behöfver alls icke flyttas upp på vinden, endast skjutas in i ett hörn, där den icke står i vägen eller än hällre: där den inbjuder till hvila för att betrakta en vacker utsikt eller tafla. De små 1700-tals-taburetterna kunna gärna passas in mellan modärna möbler, men bara inte klädas med ett möbeltyg, som hör till en alldeles annan stil, utan t. ex. med något småblommigt eller randigt i ljusa färger. Hvitmålade möbler kunna godt blandas med mahogny- eller valnötsmöbler, men däremot borde man hälst undvika alla imiterade träslag. En afdelningsskärm är nyttig i sängkammaren, men står oftast blott i vägen i förmaket. Det är icke nödvändigt att hvar byst erhåller en piedestal, men ytterst viktigt att ingen byst ställes på något af plysch omlindat föremål, ty det mjuka tyget ger intet intryck af bärande kraft. Det är sådana och tusen andra ting, en kvinna lär sig inse, när hon vid valet af hvarje sak frågar sig om den har stil, d. v. s. ej blott motsvarar sin uppgift, utan klart och fulländat uttrycker den, genom att ändamål, form och dekoration harmoniera med hvarandra. Hvarför är t. ex. den korta och tjockhalsade vinflaskan fulare än en långsmal och finhalsad? Först och främst emedan man mindre lätt häller ur den förra. Hvarför är en tallrik vacker, när dess kant prydes med väl stiliserade blommor, men däremot ful, när den har en dalkulla eller ett landskap i bottnen? Emedan det är löjligt att äta på en dalkulla eller ett landskap! Hvarför är det enfärgade blomglaset vackrare än det med blommor målade? Emedan de målade blommorna blanda bort blomglasets mening, som är att anspråkslöst framhäfva men ej att täfla med de lefvande blommorna. Och samma sak gäller om målade frukter på frukttallrikar. Både de målade frukterna och blommorna värka dödt bredvid de lefvande. Men en frukttallrik prydes däremot vackert t. ex. genom blommor i kanten. Allt porslin att äta på bör endast vara dekorerat i kanten, och på sin höjd upplifvat genom något lätt bottenornament. Mycket vridna eller öfverlastat slipade glas äro, de förra för sköra, de senare för tunga att vara riktigt vackra. Ju enklare formen på ett glas är, desto vackrare är det i regeln, och pokalformen förblir troligen den vackraste.

Hvarför misshaga konstgjorda blommor och färgade gräs? Emedan dessa härma den _friskhetens lycksalighet_ som blomman i värkligheten meddelar. Om det också blott är en kvist med höströda blad, ett sparrisgräs med sina bär, en tistel, som man om vintern kan sticka ned i sina vaser, så äro dessa vackrare än de konstgjorda blommorna. Hvarför är det japanska sättet att i en vas ledigt ordna blommor af endast ett slag, i de flästa fall vackrare än hvarje annat sätt? Emedan detta just ger intrycket af "friskhetens lycksalighet", af att blomman ännu växer. Hvarför är det smaklöst att sätta fast vackra tallrikar på väggen, men smakfullt att med dem pryda panelhyllan i en matsal? Emedan de i det senare fallet pryda, på samma gång som de äro färdiga att tjäna sitt ändamål, hvilket de däremot i förra fallet ej göra. Hvarför är en med broderi fylld bordduk mindre tilltalande än en slät duk med endast en bård? Emedan dukens ändamål -- att skydda bordet -- ej bör dölja bordets ändamål att bära saker. Och detta ändamål framträder bättre genom den släta dukens jämna yta än genom den af ornament fyllda duken, ornament hvilkas linier dessutom stympas genom de saker, som ställas på bordet. Detsamma gäller äfven om lampmattor och pallar. Hvarför är ett ljust, lätt draperi omkring ett fönster vackrare än ett tungt och mörkt? Emedan det senare strider mot afsikten med fönster, som är att släppa in ljus. Och för att nå denna afsikt -- att kunna dämpa, släppa in och äfven tillfälligtvis utestänga ljuset eller ljudet -- böra hälst hvarken gardiner eller förhängen sättas fast, utan löpa lätt, på ringar eller breda fållar, öfver en rund stång, vare sig en dyrare af trä eller en billigare af metall. Om gardiner och förhängen gäller äfven att de böra vara småmönstriga; äro de randiga, böra ej ränderna vara mycket breda. Vackrast äro de enfärgade draperierna med bårder. Storblommiga eller storfasonerade gardiner och draperier äro olämpliga, emedan deras mönster förlora sig då de afbrytas af vecken, som ju måste bildas, och dessutom värkar det stormönstriga oroligt. Fastsatta draperier äro meningslösa, såvida de icke afse att endast bilda en inramning kring en dörr eller ett fönster.

Om vi fortsatte våra frågor, så kunde vi t. ex. undra hvarför en spegel sitter väl mellan fönstren, men illa midt emot dem? "Emedan man speglar sig bättre i första fallet", svara strax alla kvinnor. Ja, men dessutom därför, att spegeln midt emot fönstren skapar det kalla och otrefliga intrycket att man bor i ett glashus! Hvarför är det hvita duktyget vackrast? Emedan endast detta ger det bländande intryck af renlighet, som är en viktig del af behaget vid en måltid. Men det är god smak att lifva det hvita med kulörta bårder i fina färger, med en bordlöpare, men framför allt med blommor! Låga skålar med blommor, ett tenn-, ler- eller porslinsfat med frukter äro de vackraste bordsprydnaderna. Men alla bordsuppsatser med klippor, palmer, strutsar, hjortar äro löjliga, ty dessa ting ha ej på ett bord att göra och alla höga bordsprydnader äro olämpliga, emedan de skymma.

Tusen andra _hvarför?_ lär man sig själf besvara, i den mån man erhåller eller själf ger sig den ögats och tankens uppfostran, hvars resultat är en god smak. Ju mer denna smak öfvas, ju finare blir urvalet, ju säkrare omdömet, ju större ifvern, när det gäller att förena det nyttiga och det sköna inom hemmet och att sålunda äfven i yttre afseenden där lyckliggöra genom att skapa harmoni.

Och ju mer man därvid själf är värksam, ju bättre. Den återupplifvade hemväfnaden, med det hemmaspunna och i naturfärger färgade ullgarnet kan t. ex. blifva ett ypperligt medel för en kvinna att på ett personligt sätt pryda sitt hem. Som vägledning för smaken finnes bland annat den rikhaltiga mönstersamling, som Handarbetets vänner utgifvit. Kvinnorna borde äfven värka hvar inom sin ort för att man ej längre skulle bortslumpa eller bortskänka de gamla stilfulla möbler, träkärl, tennstop, lertallrikar och dylikt, hvilka hafva ett mycket större tillgifvenhets- och prydnadsvärde i det hem, dit de af ålder höra, än hvad de hos en samlare erhålla. Och därjämte vore det önskligt om kvinnan allt mer förlorade smaken för de små onyttiga prydnadshandarbetena, med hvilka jag förut framhållit att hemmen nu öfverfyllas. Vi böra i hela vår ästetiska sträfvan söka förena det enkla med det vackra, det vackra med det nyttiga. Och den skönhet, som nås med den minsta möjliga tidsförlust och kostnad, är för de enkla hem, om hvilka jag här talar, den mäst värdefulla skönheten. Om man blott följer denna hufvudregel, kan sedan den personliga smaken taga sig mångfaldigt olika uttryck, ju fler, ju bättre. Hem, som ordnas efter ett visst skönhetsrecept, äro det ledsammaste af allt. Det är vanan att tanklöst följa modet, som på de nuvarande hemmen satt likformighetens prägel jämte smaklöshetens. Hvad som passar i ett visst rum, för vissa vanor, vissa förhållanden, det passar ju ej i ett annat. Och den värkliga smaken är den, som förstår att skapa ett tilltalande helhetsintryck ur de mäst olika förhållanden och med de mäst skilda medel. Den värkliga smaken är äfven den ädla smaken, den som vet att måtta och enkelhet äro villkor för skönheten, såväl i hemmet som i det konstnärliga skapandet.