Part 4

Allt hvad våren hunnit gifva af blommor och grönt sattes fordom vid pingsten i spisel, i ljuskronor och stakar -- liksom för att fira vårens seger öfver allt, där elden kämpat mot vinterns köld och mörker! Och huru "klädde" man icke hvar vrå vid midsommaren; huru kär var ej dess fäst med sin "majstång", sin dans och sin musik i sommarnatten! Men på många ställen i vårt land är nu också majstången tyvärr endast ett minne!

Alla dessa och andra enkla bruk, som sammanhängde med lifsuppfattningen och med årets tider, voro emellertid fulla af just det enkla bildspråk, den naiva skönhet, som lämpa sig för barnets behof och gifva poesi åt barnets stämningar.

Hvarje hem har ju äfven sina särskilda fästdagar, åt hvilka man dock nu mera ofta på samma sätt försummar att gifva denna särskilda fästprägel, som från en kär vana blir ett kärt, rörande minne. Födelsedagarnas och andra bemärkelsedagars traditionella blommor, fästrätter och "firningar" -- än med "utklädsel" eller knäckkokning eller plättkalas och dylika enkla nöjen -- kunna emellertid icke ersättas af några mer storartade, för hvar gång nya fästligheter.

Hvarje hem har plikten att göra äfven hvardagen och söndagen innehållsrika för barnen, genom små nöjen efter slutat arbete: om vintern sagostunder vid brasan, med äpplen och nötter vid särskilda anledningar; eller sång kring pianot eller läsning af en ny "rolig bok" eller förevisning af ett planschvärk. En mor, som är artist i hemlifvets konst, skapar för aftonens samvaro det lugn, som redan ger barnen en fästlig känsla; hon förstår att med några blommor i en vas eller andra enkla små anordningar för trefnaden fylla barnens sinne med omedveten skönhetsglädje, medan den mor, som saknar hemlifvets konstsinne, däremot dagligen pinar barnen genom den oro, den fulhet, den hållningslöshet, hon kring sig utbreder. Under gemensamma vandringar -- särskilt när hemmet är på landet -- öfverflöda glädjekällorna för den, hvilken förstår att lära barnen se hela naturen som en fäst, från framträdandet af sälgens luddiga "gåsungar", blåsipporna och lärkan, till den första hvita snön! Det är kunskap och poesi på en gång att låta barnet följa kornet fram till den gröna brådden, det lena axet och det fina mjölet; honungen från klöfverängen och lindblomman till den hvita vaxcellen; fågeln från det spräckliga ägget i boet till flyttfåglarnas färd genom den klara höstluften; äpplet från den rosiga blomman till den fyllda fruktkorgen!

Genom att de vuxna sålunda lära barnet se och förstå naturen, blir hela året för barnet fylldt af lefvande skönhet. Barnen räkna tiden efter det första gökropet, det första axet, den första linnéan, det första smultronet och de första nötterna! De lära sig älska all skönhet omkring sig, som konstnären älskar den. Och äfven den hvardagliga enformigheten genomtränges för dem af innehållsrikedom, när de vänja sig att med alla sinnen lefva, med alla sinnen njuta skönheten, först på barnasätt, i det lilla och enskilda, sedan -- då blicken vidgats -- i det stora och hela.

Mången kvinna, som själf är känslig för skönheten och naturen, som känner stämningens makt att ge färg åt tillvaron, som genomglödes af minnenas poesi, försummar dock nu ofta att för barnen rikta hemlifvet och söckendagen, liksom fäststunden och hälgen, med denna färg, denna poesi. Men när hemlifvet åter blir en konst, till hvars utöfning kvinnorna erhålla ro och tid, då kommer en af de uppgifter, åt hvilka de med djup skaparglädje skola ägna sig, att blifva den att, genom enkla och naturliga medel, fylla hemmet och barnasinnet med dagliga glädje- och skönhetskänslor.

4. Skymningsbrasan.

Om allt mellan himmel och jord finnas olika meningar. Enstämmiga äro emellertid tankarna om solen och om brasan; åtminstone äro alla nordbor rättrogna sol- och eldsdyrkare!

Men man lefver ej efter denna sin religion. På många sätt beröfvar man sig själf solen -- till exempel genom att täppa fönstren med gardiner eller sofva långt in på förmiddagen! Och år från år uttränges brasan af bränslesparande uppfinningar.

Det är icke mera den blossande julbrasan, som ger julaftonen dess ljusskimmer. De väldiga stockeldarna flamma icke längre i de stora öppna spisarna på herregårdarna, ty spisarna hafva måst ge vika för kakelugnarna, som nu i sin ordning ofta stå kalla. Just i vår tid, när man icke längre har ro att hålla skymning eller råd att elda med ved, har man börjat brodera braskuddar, inbjudande till långa pratstunder framför elden i skumrasket, kuddar, hvilkas oföränderligt prydliga skick emellertid visar, att brasan sällan brinner. Som andra gudomligheter före henne är hon förjagad af den prosaiska nyttan, denna gång i gestalt af patenterade kaminer och värmeledningar!

Men med brasan förlorar vårt folk mer poesi och skönhet än om tre fjärdedelar af alla våra skalders och målares värk ginge upp i rök!

Finnes det något äkta nordens barn, som ej först började drömma under stirrandet i den lekande, lockande elden, hvilken omöjligt kunde vara så stygg, som mamma sade? Bar drömmaren äfven gryet till en tviflare i sig, då blef en dag hågen att pröfva eldens egenskaper oemotståndlig: man brände under jubel den ena saken efter den andra, tills pappas tidning eller mormors stickstrumpa blifvit underkastade eldprofvet, eller de små händerna illa tilltygade under något försök att ta fatt den trolska elden. Men hvarken bannor eller brännblåsor kunde minska kärleken till elden: den skälfvande vördnad, hvilken utgör en så stor del af barnets kärlek -- liksom af all stor kärlek -- blef endast ökad och med den tjusningen.

Och när man blifvit några år äldre, då äro de växlande bilder, glöden dana, barnens käraste tafvelbok, en där de själfva äro de skapande konstnärerna.

"Hvad ser _du_?" frågar man hvarandra. "En jätte med ett glödande gap." "Jag ser en prinsessa på knä i en skog." "Ser du där, ett lejon, med eldögon?" "Ja, ja, och bakom en riddare med hjälm!"

Hvar och en i syskonringen -- ifall man har lyckan att vara flere syskon -- väljer i glöden sitt palats. Och många ramlade luftslott under senare år hafva framkallat mindre häftiga sorgeutbrott än det torn, som först instörtade, mången ståtlig villa mindre äkta glädje än det slott, som längst stod upprätt i den falnande glöden.

Och huru många hemska och rörande sagor hafva icke fått sina belysningar af brasan, när barnjungfrun berättat "mera", "bara mera", med barnaflocken lägrad omkring barnkammarelden, som lyst i tårarna på deras, af harm eller hänförelse blossande, kinder! När sedan sagorna tystnade, emedan småsyskonen skulle i säng, då afhandlades det hörda vid en brasa i salen; jättehufvuden knäcktes och troll stektes i inbillningen, medan nötterna och äpplena undergingo detsamma i värkligheten. Man täflade om att visa sig duktig genom att -- sedan man först brandförsäkrat fingrarna i munnen -- nappa de kol, som sprakade ut, och kasta in dem igen. Stundom lyckades det så väl, att en hel brand föll ned och måste in igen med hjälp af eldgaffel och en fyndighet, lik Tummelitens i dennes svåra lägen! När man lyckades med branden växte modet, och man undrade ifall man ej själf genom list och bragd kunnat bortsnappa sjumilastöflarna och hämta prinsessan ur jättens våld?

Allt detta afhandlades, medan falaskan föll öfver glöden, skuggorna djupnade i salens hörn och den döende brasans röda strimmor blefvo så hemska, att man kröp tätt intill hvarandra i tjusad skräck öfver dessa drömda faror.

När så den tiden kom, att man kunde läsa sagor själf, huru många förbud utfärdades icke mot att läsa vid eldsken för ögonens skull; förbud dem man gjorde väl i att öfverträda! Ty om än ögonen ledo en smula -- hvad vann icke fantasien af denna läsning framstupa vid brasan, hvars flammor lekte öfver Andersens Eventyr eller folksagorna eller Snorre Sturlason; hvars röda glöd manade fram syner af de blodiga böljorna vid Svoldern och Hjörungavåg!

Intet landtbarn glömmer väl någonsin den stora dag, då man för första gången fick elda i barnkammaren: huru man sprang till själfva vedbacken efter veden; huru man tiggde de torraste spingstickor; huru man tillgrep en hel bunt svafvelstickor, njutande af syskonens häpnad, de som ännu strängt förmanades att icke leka med elden! Ingen minister har med mera oro motsett voteringen om en kabinettsfråga, än en dylik sexåring afvaktat om den nytända brasan skulle ta sig!

Och när sedan den ålder kommit, då man icke längre är liten, men ännu ung, huru drömmas ej just vid brasan de finaste, skäraste drömmar om lyckan vid egen härd! Och huru ofta hafva ej under alla åldrar tårar torkats i brasans sken; huru klart har man icke vid dess ljus blickat in i de dolda gömslena af sin egen eller en annans själ! Huru många rika minnen hafva ej genom brasans trollmakt blifvit frambesvurna!

Man vet icke riktigt hvad en brasa är, om man ej firat skymning invid en dylik, som flammat ur spiseln i någon gammal bondstuga eller prästgårdssal eller kanske allra hälst i en herregårdssalong, en brasa, hvars sken fladdrande lekt öfver de träpanelade väggarna, belyst de mörknade familjeporträtten, glindrat i ljuskronornas prismer, kallat fram ur halfskymningen alla röda färgstänk i de gamla broderierna, all förgyllning på de antika stolarna och uppfört fantastiska dansar i det höga taket. Under tiden måste en kvinnlig familjemedlem af en föregående generation berätta -- på det äkta konstnärliga, stilla sätt, där berättaren själf försvinner -- och göra alla de romantiska släkt- och ortkrönikorna samtida, lefvande, förfärande och förförande. Medan man, under stirrande på eldens lekande tungor, lyssnade till den lugna, lidelsefria stämman, då vaknade kanske för första gången aningen om lifvets tragik: om lidelser, förtärande som eldslågor, om känslor, hvilka icke af stora vattuströmmar kunna utsläckas.

Brasan glöder aldrig så gyllenröd som i sådana skymningsstunder, utom när två människor i ett nytt hem blicka in i den, under drömmen att bli lyckliga genom hvarandra, och när den flammar som glädjebloss från härden i ett återfunnet hem.

Den religiösa kult, fäderna ägnade härden lika väl som altaret, har egentligen aldrig upphört i våra nordliga bygder, där elden under en stor del af året ersätter solens värme och ljus. Spåren af denna religiösa dyrkan lefva ännu i månget folkord, mången folksed ända från de tider, när vikingar, under af stockelden sotad ås, samlades till sagoförtäljande dryckeslag.

Hvad brasan dag ut och dag in är för fattigman på svenska landsbygden, det anar den, som en höstafton farit förbi bygdens små stugor och i brasans fladdrande ljus sett barnen samlade kring mor, som kokar gröten eller spinner på sin rock, medan barnen med hög röst läsa sin läxa i eldskenet, hvilket breder en stunds glans och skönhet öfver den tarfligaste omgifning. Och far ökar farten af sina nyss så trötta steg, när han ser det vänliga eldskenet lysa ur de små rutorna!

Det är en ännu återstående rikedom för landsbygdens fattiga att, huru stora deras umbäranden än annars äro, de mera sällan än deras likar i staden behöfva sakna eldens lifgifvande inflytande. I fattig mans stuga ersätter den från spiselhällen sprakande tallvedsbrasan delvis varma kläder och närande rätter, lampor och ljus, taflor, musik och poesi. Det var detta den franske diktare visste, som svarade sin dotter, då hon sporde om de båda glimmande punkterna vid synranden:

Tvänne världar, mitt barn, tvänne världar, fattigmans eld är en, den andra en stjärna ...

Men också i fråga om de burgna hemmen finnas de, som tro att hemkärleken står i så oupplösligt samband med eldstaden, att den aftager med denna och alldeles upphör i de land, där elden endast brukas att koka vid! Så mycket sanning ligger väl i denna paradox, att arten af hemkänslan helt visst blir en annan hos de folk, där inga brasor behöfvas.

Men dessa folk äga då en ersättning i rikare solflöden och i allt det myckna, som därmed sammanhänger. De nordbor åter, hvilka ej bland sina käraste barndomsintryck hafva brasan -- och dessa stackars människor blifva i kaminernas dagar allt flera -- dessa nordbor hafva ingen ersättning. De blifva, om icke sämre, så dock alldeles afgjort fattigare än de, hvilka äga denna heliga eld bland sina minnen. Och därför bör hvar och en, som kan det, låta sina barn växa upp med brasans glädje.

* * * * *

Under dessa funderingar öfver brasan hade jag nästan glömt min egen, hvilken föranledt dem.

Skörnade lågo träden i kakelugnen, färdiga att vid den lättaste beröring falla i sär med rödglödande kol, hvilka snart skulle kallna till en handfull aska, enda återstoden af hvad som en gång var den fina resningen af en glänsande, hvit björk, som speglat sin mjälla vårgrönska i en insjös yta; öfver hvars vajande grenar sommarmånskenets ljusa floder runnit; som på ängens höstdäfna tufvor strött skurar af gyllengula löf; på hvars fina, af rimfrostens silfver omspunna, kvistar vinternattens stjärnor hängt som blåblixtrande juveler.

Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all din rikedom, hindrade icke att yxan sattes till din rot, att sågen gjorde dig till ved!

Du blef "värderad" och du blef "samhällsnyttig". Men det kostade dig ditt lif ...

Den sista glöden mörknade. Under falaskans gråhvita flagor blänkte dock ännu några kol, ett par heta, glimmande ögon, hvilka tycktes spörja:

"Är då människornas öde annorlunda?"

Ja, svarade det inom mig, människornas öde är annorlunda men ej sällan ringare. Äfven vi ryckas ofta ur den sfär, i hvilken vi lefvat vårt värkliga lif, bort till nyttans värld. Men där bli vi icke, som trädet, lifvande, värmande skönhets- och glädjebringare. Vi förtorka, vi förbränna icke. Men först när vi inse att vi måste förbrinna, ifall vi skola lyckas göra lifvet varmare och skönare för oss själfva och för andra -- först då skola våra människoöden i innehållsrikedom kunna jämföras med trädets, hvilket falnar på vår härd!