Part 3

För mig är detta eden luft, lik hägringen. Bli orden verklighet -- då flyktar fägringen. I himlarna är eden. En och var, som blott har vingen, själens vinge, kvar, kan någon strand av någon himmel hinna. Tro blott, att allt, som är och blir och var, vart skapat av en vis och allgod far, och strax i altarljusens lågor brinna ditt edens solar! Strö blott ut ditt liv som plockad blom till blåstens tidsfördriv och tro på slösandets lycksalighet! Bränn dina skepp! Var vandringsman, poet, och fattig, biltog! Var en stavkarls like! Drick ödets skål på brädden av ett dike, och kring dess pölar blommar edens rike!

Han.

Du glömt vårt samtals utgångspunkt. Nåväl! Just dig blev skänkt en flyktbenådad själ. En prunkande kaskad av gnistor är den, ett fall av blommor, mörka, vällusttunga, och dock ibland så vit som bortom fjärden den unga häggens första blomsterklunga. Din själ en lustgård är.

Hon.

Min själ är död. Dess hägring blott du såg. Nu, låt mig tala! Du ser, hur snårens granna blomblad dala i mina lätta fjät, och tror mig gå mot någon synrand, lockande och röd, mot något fagert fjärrans älskogslycka. Du sagt jag lekt med dig. Det var ej lek. Du sagt jag svikit dig. Det var ej svek. O, att du kunde tro mig och förstå: ditt liv, men aldrig mitt, skall kärlek smycka! Må vara -- kärlek spirar upp, som gräsen i ljumma rägn, hos milda kvinnoväsen.

Men den, vars själ blev skapt för striden, gärningen, som på ett enda kast med lyckotärnängen satt in sitt vara och går fram längs stupet, som hänger över molnens tåg i djupet, han kan blott älska, när med fot i dans han fjället når, där morgongryet skänker sitt röda vin i rymdens skål, som blänker, och världen strålar i hans segrars glans.

Mig blev ett kall, ett rikt, ett enda, givet. Jag ville sjunga mig igenom livet. Som skalden diktar och som målarn målar, jag ville sjunga solar, stjärnor, strålar, och rägnets härlighet, när färg vid färg dess båge stryker över fjärran bärg. Jag ville sjunga om den vita staden, min stad vid nynnande, smaragdgrön flod, och eldflugsstrimmad natt med gräsen, bladen, i dallring, vignens susning i mitt blod. Jag sjöng. Min sång -- var aldrig -- svek och sken.

Hur månget diktord är ej bjäfs, som pryder, ty ordets tysta väsen sällan tyder en man. Han löser ut dess själ i luft, blå, tindrande och kall som hans förnuft. Han sovrar språkets glosor, en för en. Hans vers är ädelsten vid ädelsten, den outgrundligt rika vid den tomma. Men i en kvinnas sång dess världar blomma.

Han.

Jag tror du gör ett diktords ande fri.

Hon.

Min gärnings dag är slocknad och förbi. Så vemodsvekt blir ordet på min tunga, ej bittert mer, när gammalt féeri i minnet spökar. Allt blir skymning bara. Nu har jag föga mera att förklara. Jag kunde leva, när min ton var fri. Jag kunde älska, när jag kunde sjunga, nu -- icke mer. Helt visst, jag håller av dig. För varje fattigt skiljemynt jag gav dig du skänkt mig guld, rent, härligt guld, i byte Jag ser det för mig, som man ser ett smycke man längtat äga sedan många år. Man dras till det som till ett ungdomstycke, en gammal dröm, som ej ur hågen går. Men när ens anlet, tärt av spleenens sår, i spegeln röjer själens dolda lyte, då vet man -- --

Han.

-- Du för mörkt, för tröstlöst målar! --

Hon.

-- -- då vet jag, att kring smyckets gyllne nålar jag aldrig, aldrig vira vill mitt hår.

Han.

Förtvivlat syns mig livet, när dess botten ur ytans glada vågor sticker fram -- så sorgligt meningslöst som mellan brotten den svarta banken med sitt vrak i slam. Dock, kraftens ursymbol är gröna havet och kraft vår livsnerv. Ej din kraft är all, fastän du sveks på dina solårs kall och spanar vid var aftonskymnings fall dit ut, där ditt Atlantis vart begravet.

Ditt hopp är bräckt. Din tro, den ljusa, unga, man slagit har till blods med nävar tunga. Du drev i livet ut med lätta vindarna, och skärgrönt unglövssvaj i vägkantslindarna dig hälsade, och dig var ljuvt att gå. Och sen -- jag skildrar fritt -- --

Hon.

Och sen?

Han.

Förstå din sång var kanske för de vises skrå en svårlärd sak. Man vill ju passa på, att ej nån biväg vilseför adepten. Man vara vill till hands att stänga grindarna, ibland, förstås, att öppna dem också, i fall prestanda stämma med recepten.

Hon.

O, låt mig slippa säga, när och var och hur min konstnärsväg i kärret bar! Du stod ej vid min banas branta stup. Du anar ej min livsförtvivlans djup. Du tror jag äger kraft. Det är ej fallet. För mig var kallet kraften, kraften kallet. Ett mannaverk kan brännas ner på bål och födas om som eldförstörda skogen, som spirar fram ur brända stubbars kol och blir, med åren, åter blomningsmogen. Jag är ett träd blott vid en enslig älv, på stupet fallet. Ej jag sår mig själv. Men långsamt grönskan flyr, vill gärna skona, och fåglar sjunga i min döda krona.

Han.

Vad det blir mörkt. Vi se knappt mer varandra. Mot livets gräns av frost ditt tal mig för. I dina spår allt tyngre blir att vandra. Inom mig någonting för evigt dör.

Hon.

Det är din kärlek. Jag ej döda vill. Jag vill dig älska, men jag kan ej, kan ej. Blott dagen med dess sol hör kärlek till och nattens blå med molnet, stjärnan, nyet. och aftonskymningen och morgongryet med dimmorna, med dagg och fågeldrill. Jag är en vandrerska, som stilla glider i egen skuggvärld bortom dygnets tider. Jag bär en ros, och ung och purpurröd den doftar i min hand, fast jag är död.

Dimman över slätten.

Ur dikena gled morgondimman kall. Längs vägens kant av ler låg slättens landskap och drömde, obekymrat om sitt grannskap med girigt hav, som sjöd bak dynens vall. Det vaknade, helt långsamt, till sin dag av sol och blåst och vita långfärdsskyar och sävlig arbetsid i gamla byar, där tiden flyr vid sus av kvarnvingsslag.

Ännu blott här och där en liten fläck av slätten steg ur morgonväktens dis i grå belysning fram: en landsvägshäck, en kyrkas torn, en bondgårds frontespis. Allt annat var ett dugghav utan gränser, bakom vars tomhet ingen synrand glänser.

Längs vägen skred en man. -- Som fjärlar kretsa en afton kring en facklas bloss i ringar, allt trängre, trängre, och till dödsflykt hetsa i eldens trollglans sina skira vingar, hans tankar irrade kring samma punkt sen många dar:

"Hon stod mig mera nära än någon annan kvinna. 1 mitt blod sjöng hennes blod; -- i mina drömmar slingrades de tunga rankorna, med blommor skära, av hennes drömmar; -- höll jag hennes hand, brast vart bekymmers moln itu och skingrades. Det flöt från den en ström av levnadsmod i min. Kring henne blev det gamla ungt. Och hennes själ, där ödet, bärgskredstungt, så tidigt härjat, där de djupa såren så länge blött, mig tjusade ändå som stilla aftonvidder, dunkelblå, som unga björkars blänk och svaj i våren.

Det där är minnen nu. Framåt alltså! Framåt? Mot vad? Jag kunde gärna stanna, där nu jag står, med dugget kring min panna. Det lättar snart -- ger plats åt sol och bris -- är här igen med skymningstimmens dis. Vart än min levnads kosa ställs, jag går mot samma horisont, och samma dagrar av stål blå arbetsdag och kväll, som trår till gamla stigars överväxta spår, omkring mig sväva. Månader bli år, och åren bli ett liv, och glömskan lagrar omkring dess afton sina branta dyner av trist, grå sand. -- --

Jag tänkt ibland: symboler äro ungdomsårens syner. I dem vart landskap har sin egen färg, sin slöja med en hemlighet bakom. I dem var kalkvit stig i gröna bärg blir äventyret, som vi drömma om.

En gång på Östersjön sig dimman lägrade i skeppets fåra, men för stäven hägrade en ö, lik ett Morgana, född av gryningen. Dess fyr i havet stod, som stöpt ur dyningen, och bredvid den en kvarn och sist i raden ett lummigt träd. Man kunde ana bladen i kronans mäktiga och runda hatt. Ett ögonblick -- och så vart bilden matt och slocknade. Mitt hjärta snördes hop. Så vackert och så tomt! Så nära, nära, och dock långt bort, dit inga kölar bära! Ett löftesland, likt det i sommarkvällen vi skapa oss, när fjärden slår mot hällen och djupt i skogens fred hörs gökens rop!

Vad livet skänkte mig, vad mitt jag kallar, allt, allt är hägringar och drömmar blott. Jag byggt med sjörökstorn och töckenvallar på havets böljegrund min lyckas slott. Jag lämnat bakom mig så många stränder, så många vägar, slingrande längs dem. Var fattig stig ur trädens dunkel länder till sist till något solomstrålat hem, men jag har aldrig dröjt vid stigens sida. Jag skyndat fram, blott fram, på banor vida, mot slättens, öknens, havets perspektiv. Jag trott på kraftens seger i mitt liv, och tomhet famnar jag.

O, livets, dödens, vårt varas mål är våra kärleksödens! Av dem vi styras till vår sista dag, och de allena skriva kraftens lag."