Part 2
Det mörka landet, som ur natten höjer sin vemodspanna mot den bleka solen, det flyktigt leende, som flyktigt dröjer i sköra sommarprakten, strödd kring polen, det vintertysta, svept i millioner, av stormar vräkta, vilsna flingors dok, det mörka landet under främlingsok -- jag ser det vakna i ett stänk av toner.
Bondfiolen.
En melodi ifrån bondfiolens strängar, en av de halvt förglömda, muntra, gamla, kan så som ingen spridda bygden samla till glam, till dans på vårnattsljusa ängar. Och som en kväll, när glöden dör på härden, -- en vinterkväll med stämning som i sagan -- fiolen tolkar hjärtats fröjd och klagan, så talar ingen annan röst i världen.
Visans veckor.
Sådden är gjord, i lidren vila plogarna. Borta på vägen slamrar stadsbudskärran. Kvällen står ljus kring fälten och kring skogarna; fjärran blir nära, nära blir ett fjärran.
Visan på läppen föds i såddens veckor, visan om kärlek, hopp och trofast minne. Göken han galar, hörs på långa sträckor. Häggblommen faller. Visans tid är inne.
Ringdans efter slåttern.
Nu är höet bärgat in och lyktad slåtteranden. Runt kring röda gårdarna stå vida fälten tomma. Nu är varje lada stinn. Nu rägnar bröd i handen. På de bara snesarna ses bondens glädje blomma. Och nu klingar ringdansvisan, ärvd från hedenhös, över slagen linda sprakar hennes lusteld lös. Ordena bli trånga. Toner orden fånga. Ringdanstoner, löftestoner ut i rymden strös.
Glammet utmed tågen sprids, och snart går byn till vila. Stilla smyger dagningen emellan husens rösten. Drängen fyller så och ho och låter tanken ila över sommarns tröskel hän till flyttningen om hösten. På sin bro står bonden som en kung på tingets sten, mäter lugnt sitt rikes vidd, dess fält från ren till ren. Kring hans slott, det röda, mognar kärntung gröda, och en bofink slår revelj på borggårdsalmens gren.
När sköterna bärgas.
Hon sjunger i båten så glädjefull i gryets ljusnande timma. I aftonens visa var sorg och mull, men morgonens toner glimma. Han över svallarna blytungt tåg lyfter, och hallarna bärgas ur våg, och fjällen händerna rimma.
Första sköten var skimrigt vit, och dubbelt tung var den andra av silver, som lönar en fiskares slit. I sommar stimmena vandra in genom sundena. Havet slår varmt över grundena. Fisket går med fröjd, när man tyr till varandra.
Svällande segel på skötbåtsmast! Stigande brus kring skären! liar, som jaga i sträckande hast strimmiga strömolnshären! Fram över stänkande böljestråt! Fram med blänkande last i båt mot vaknande landamären!
Sjömanvisan.
Men långt på Östersjön, där högsta vågen har höjt en grönvit plym bland vreda toppar, ett ensamt skepp det smäckra sprötet doppar i sjöarna, och stänket yr kring tågen. Ett ensamt skepp! En relingsgränsad värld, emellan hav och himmel rolöst slungad, från sjö till sjö mot mörkblå synrand gungad! Ett ensamt skepp på enslig världshavsfärd!
Dess segel bada bugnande i glansen av gränslös himmel, smekt av gränslöst hav. Den käcka sjömansvisan lyfter av allt kvalm, som ruvar i den gråa skansen.
Allt kvalm, som tynger, och allt agg, som sårar! Vart gammalt kval, som sinnet har igen! Som stänk mot bogen minnena av tårar och avskedshandslag virvla bort i den.
Så stiger inget skepp ur vågens famn som diktad stäv ur visans lätta bölja. Så nämner ingen lönnligt dyrkat namn som visan, klingande i fjärran hamn, när gröna sammetsvågor dynen skölja.
* * *
Där hänger i en skärgårdskyrkas kor en snidad brigg. När altarljusen tindra, kajutans gula rutor stilla glindra. Där inne någon vänlig ande bor.
I diktens kyrka, rest med torn och tinne av drömmar, flyktade från tid och rum, ett gyllne skepp i krans av snövitt skum skall stråla som vår hembygds äreminne.
Nylands vapen.
Sång, tillägnad Porkala ungdomsförening.
Hell salta sjö! Hell havets stålgrå bölja, som fosterbygden i sköldarna bär! Hell hemmets kust, som vita kammar skölja! Hell röda stugor på grönskande skär! Hell hembygdsblänk från fyrars lågor! Hell fjärdar, fädrens kämpastråt! Hell strömmen med de egna vågor, den gyllne båt, den gyllne båt!
Nylands vapen: en båt av guld mellan två silverströmmar på blå botten. "Stark ström på egna vågor går genom havet" har fått burskap som nyländskt studentvalspråk.
Hugg in med klinga blank, där hugg behöves! Du Nylands skara, ej vare du sämst! Hugg in för ljusets sak, när folket söves! Hugg in, hugg in och var djärvast och främst! Giv detta svar på fega frågor: framåt, vår unga flock, framåt! Hell strömmen med de egna vågor, den gyllne båt, den gyllne båt!
Den vita fanan med vår hembygds tecken -- där striden ståndar för fädernesland, hon blåser ut. Sydvästen jämnar vecken, och båten glimmar i solskenets brand. Då spännas viljor och förmågor. Oss följe genom livet åt den starka ström med egna vågor, den gyllne båt, den gyllne båt!
Junimorgon i skären.
Den bundna sången spränger bojorna, och det blir dag kring fjärdarna och sunden. Hur röken ringlar ljus från kojorna! Hur solen glittrar över klibbalslunden! Som bokars lövprakt i en jylländsk dal du snudda ser mot Bältets juniblånad, så viras kransarna av djupgrön al kring Nylands hav i sommarns gryningsmånad.
Kom upp på bärget! Kumlets vita rund, hur hög den välves över skärens riken! Hur bjärt i gryet blänka fjärran sund! Hur grynnor glimma långt i Finska viken! I luften larm av måsars morgonkör och tärnors gälla, skriande diskanter! Och solen stiger och sydvästen kör med unga böljors spann mot näsets branter.
Men in mot land den första båten ror med fångst ombord. På fjärden andra följa. Det dunklar blått, det lyser pärlemor från nätens strömmingsskatt och viddens bölja. Ett rägn av fjäll på toft och bord och spant, en jämn, sydvästlig morgonsjö mot suden är fiskelyckans granna underpant, när skärens sommar ler i högtidsskruden.
DIKTEN OCH LIVET
Meditationer.
Hur skalden längtar, att den svaga handen, som pennan för, titanens vore, vilken svingar branden och flammor strör kring de förslavade och mörka landen!
Att dikta är att lida. Lida är ej att i egen själ mot mörkren spana. Det är att se, hur varje mänska bär kring ännet skuggan, vilkens djup vi ana, när jorden höljer den oss mest var kär.
* * *
Nu viner stormen och solen sår i rymden sitt flammande säde. Det våras i dungar och videsnår. I spirande broddar en susning går. Men du, o människoande, står alltjämt i ditt svarta träde.
När gryr din vår?
Och skyarna ösa sin rikedom, sitt silverrägn, över fältens rund. Du kala, tvinande lund, när springer din gren i blom?
Korallrevet.
Brusande rev av korall, ring, I ett världshav kastad, klyvande sjöarnas svall, med bländande pärlor lastad -- ensamt, som aldrig en dyn, aldrig en klippa vid stranden! Trista och glimmande syn, smyckande himlaranden!
Brusande rev, med din palm visar du väg genom havet! Hägrar i middagens kvalm, halvt i din dyning begravet. Skälver i vitnande trots, när stormens förtöjningar lossats, och kämpande skepp förgåtts, och bävande hjärtan krossats.
Brusande rev av korall, ensamt som du är mitt hjärta efter sin härlighets fall, bortom sitt världshav av smärta! Solen vid banan är smidd. Skeppet har hamnen att fly till. Brusande rev, på din vidd äger du intet att ty till!
* * *
Men när violblä kvällnings vinge snuddar vid västerns bryn, ett kolmörkt hav emellan silveruddar står fram ur skyn.
Där glider _Skeppet_ över dunklets spegel, som bris ej stör. Ej rörs en år. Ej glimmar vitt ett segel. Men _Skeppets_ för
bär _Korsets_ bild. 1 prakt dess lågor brinna, dess gnistor dö. Förgäves höjer _Duvan_ att dem hinna sin vinges snö.
Förgäves slungar _Molnet_ att dem hölja sin slöjas svall, ty _Korsets_ fyra strålefloder skölja kring vidden all.
Ur svarta spegeln sticka _Valens_ barder och _Skyttens_ pil och _Skorpionens_ gadd bak milliarder av tomma mil.
Den svarta spegeln, o hur stilla bär den sin last av ljus! Mitt öde rev, min andes hem i världen, vad vill ditt brus?
* * *
Havets olivgröna siden frasar mot strändernas ör. Kuvad i stormmånadsstriden, vågen på vidderna dör. Ångarn, den grå triumfatorn, där han ur synlinjen dök, sprängande väg mot ekvatorn, textar sitt avsked i rök.
Virvlande, solkiga flagor draga vid kolvarnas takt över en synrand av sagor, över en himmel av prakt strecken, de svarta, som skära världar av skönhet itu. Drömmande rev, huru nära skönhetens urgrund är du!
Dyningen bubblande skurar din rand -- men korallernas slott strålar med milshöga murar, trollgrönt och sagoblått. Svalarna bada i lågor. Facklor lysa dess vall djupt under sorlande vågor och frasande dyningssvall.
* * *
Drivande strömolnsfjunen flyga så högt, tindra så vitt, speglas så mjukt i lagunen, som vaggar i revets mitt.
Gråhyllt bleka och trista, -- fångar på marsch, slagna i järn -- dess böljor vandra. De brista som dödsdömt svall i en tjärn.
Djupt i mitt väsen bunden, brister som de, en våg, en ton. Kring haven och himlarunden jag söker mitt land, min zon.
Den gamla drömmen.
Jag drömmer mig en stuga, timrad mellan tallars stammar, ej långt från hav, ej långt från fjäll med molnbehängda kammar. Jag ville tro, att pappret, lagt på svalens furubord, blev fyllt av nattens visa språk och gryets purpurord.
Jag ville tro, att böljans ton i bränningen vid stranden kan sjunga i min rytm engång, att snön vid jökelranden kan lysa i mitt rim -- --
Min dröm, han tar en sällsam riktning! Ej rörs en våg i fruset hav! Ej böljar isad diktning! Men över kustens bård av snö strös löven, frostförbrända. Mot nord, mot storm, mot yr, mot natt sig årets dagar vända.
Långt till dag.
Kring min stolta hembygds jord sångens nät jag spunnit, men min diktnings lycko-ord har jag aldrig funnit. Jag har sträckt för djärvt mitt stag, lättat ankarflyet alltför arla, fruktar jag. Ännu dröjer gryet.
Ej på länge solens ur bådar dag för skären. Ännu gömmer dimmans mur fjärran grundbarriären. Än för nattlig nordans fläkt vajar björkens hänge, Hon skall komma, dagens väkt. Men hon dröjer -- länge.
Den enda stigen.
Det går en stig, en enda, ner i lugnets dal, där friden lisar hjärtat, som din blick en snövit tinne. Det finns i livet blott en vän, som ej är fal, vars hand ger tröst, vars själ är godhet innerst inne.
Det är din moder ej. Emellan höst och vår bär vägen genom gröna sommarveckor. Men mellan dig och en, som snart ur livet går, hur djupa klyft, hur vida ökensträckor!
Det är ej hon du över allt har kär, din maka ej och ej din älskarinna. Vid altaret du står allena, när med höga lågor dina böner brinna.
Och minst det är den vän, som dig med handslag mött i en förtrolig stund och som du träffar gärna. Man hör varandras ord och fattar dem förstrött, som från ett däck man ser en glimt av en lanterna.
Din väg till lugnets dal går fram, där fjärdens flik står blå mot jord, som gula löven höstar. I stilla blicken ur en djupögd vik, där bor den enda makt, som tröstar.
Vågor på vidden.
Fåfängt grubblar du vid årens gråa flod på mänskovårens snabba vissning. Tingens rot når ej en tanke, når ej grubbel. Livet är en böljas bubbel, lyst av morgonsolens klot.
Låt blott havets vågor glida! Lär att ingenting förbida av en dags, en levnads flykt! Före dig ha många tusen släktled skådat stjärneljusen från den kust, där bo du byggt.
Efter dig skall bölja brusa, bränning mullra, vindsång susa över strån i strandens ör. Som i vita sanden spåren ljudlöst glättas ut av kåren, tidens fläkt ditt verk förströr.
Livet -- det var bruset, språnget från ett namnlöst, mörkt förgånget mot en solig synrands svall, vågens språng mot viddens under, följt i bristningens sekunder av miljarder likars fall.
I Granmoraskogen.
I Granmoraskogen, i granars rund, en ensam vildros blommar som ett irrbloss, tänt på en fattig grund över sagornas rikedomar.
I viken, där byars och skurars brus drev fisken från lockande agnen, där dallrar i mojnande höstnattens ljus Lyran och Karlavagnen.
Och min dikt, som tonade brusten och grå under jagande skyars vimmel, har fångat ett stjärnskott sist ändå på klarnad septemberhimmel.
En nyårsdikt.
Så ha vi nyår. Den väg vi gå är brant som stigen i alpen, där han ur skogarnas famn vill nå den bara, svindlande stalpen. Hur är den stigen ej vemodsvit som askan av brev, som brunnit! Och dock -- han bär genom molnen, vi blott i vår längtan hunnit.
Så ha vi nyår. En ny spiral av vägen är lagd till rygga, som leder upp ur vår barndoms dal, ur ängden, där mänskor bygga. Jag ser dem plöja sin teg och så och harva och skördar skära. Hur fjärran, fjärran! Och fästets blå oändlighet -- hur nära!
Tolv små dikter
Såg du de glimmande fjäten tvärs över äng, snett genom by? Såg du de glimmande fjäten under ett tindrande ny?
Hörde du dallrande strängar klinga i fjärran och klinga helt när? Varandets hemliga strängar, det ljusa i allt som är!
Flora har kommit, och spåren de glimma, de sprida sig tusendefalt. Flora har kommit, och våren blommar i alla och allt.
* * *
Hur sällan till min fjärd, som vaggar tonlöst kall emellan skärens stup och gloppens bråda svall, ett ensamt, vägvillt segel hinner! Hur sällan i den rymd, vars valv vårt öde sträckt till gräns för tankens färd i livets korta väkt, ett stjärnfalls gyllne fåra brinner!
I dag står världen full av glans från hav, från sky. Mot fjärran synrands blänk de vita seglen fly, som 1 en saga svanar lyfta. Det skimrar i min själ en sällhetsfylld minut, en korad stund, som då ett vildrosstånd slår ut sin första blom i bärgets klyfta.
* * *
Finådrat vita dina fötter stiga i böljestänk på atlasgröna hällen. Kring skären klara morgontimmar tiga.
Din nakenhet, vars glans du själv blott såg, slår ut sin unga kalk, och mot den höjas med brus allt sveks symboler, våg bak våg.
O, strandlös brånads hav skall inom kort slå ring kring dig och lottlös kärleks vårar i dina lemmars skimmer vissna bort!
* * *
Linjen har ord för allt, språket är armt. Linjen din flickgestalt smekande varmt fäster på vita blad. Linjen din gåta ger. Ordet skall vittra ner, dött på sin rad.
* * *
Vad var min dikt? Av skärens lök en bård, i skrevan spirad, en lätt girland av ångbåtsrök, längs öde synrand virad, en våd på någon enslig strand av dyninglöddrets rosor, en stiltjestrimma, sträckt från land mot skeppens fjärran kosor.
Och vad var jag, att så mitt liv du kunde solbelöna? Nu sväll, min duk, och stäven driv i skum på sjöar gröna! I stilla dröm från båtens bett du ser, hur skären glida förbi, förbi. Jag ser blott ett: min lycka vid din sida.
* * *
O, du säger, din skönhet flyr dag för dag! Mörk över Styx en julle styr. Du och jag sitta på toften, höljas av disen, lyssna till eviga glömskans täta, jämna, suckande böljeslag. Glömd blir jag som min dikt av falnande solgångsglans. Glömd blir du som din fägrings vissnande törnroskrans. Glömskan besegrar minnet av tonerna. Glömskan kuvar dig. Glömskan begraver dig. Dag skall komma, då ingen vet, att engång din strålande skönhet fanns.
* * *
Allt vackert vill jag minnas, jag vill låta det glittra som mellan furustammarna ett blånande hav, förgätande den bittra och vrånga dom vår dröm du gav.
Men aftonglöd pä kammarna av skyrest alp av skuggor nås, och stjärnorna i dammarna bland svarta moln förgås, och vad jag svept i toners dräkt, var havsblå syn, var solljum fläkt från gömda sund bland skären, de sälla landamären, i vilkas lä vi rott, blir jord i jord och multnar såsom frön, som aldrig grott.
* * *
Sätt vackra lögner hop! Låt gökens ömma rop ett löfte föreställa! Låt trastens drill, som sprang med gränslös lyckas klang ur skogens fred, som dess fullbordan gälla!
När kvällen skrider tom, sätt ängens ersmässblom: de röda vivorna, i vas på bordet! Och dröm: på stigens strå nu trampa fötter små, och snart vårt möte verklighet är vordet.
Så sjöng min dikt. Min själ, vars svall har sagt farväl åt lyckans kuster sedan år tillbaka, låg stilla -- lik ett sund, som speglar blomvit lund och skära purpurmoln i nattens vaka.
* * *
Spanande kretsar en ensam lom. Vidden är tom. Sökande svävar min ensamma båt. Vågens gråt snyftar i natt mot stäven.
Spridde ej våren där uppe i land lövdoft kring strand, smög ej bland löven en blommande stig, trampad av dig, -- det sloge så tungt ej mot stäven!
* * *
Säg, minns du, vi möttes en gång, vi två, i smyg på din hemgårds mark? Två bäckar, som ila mot slättens blå genom samma vajande park, två stigar i doftande vildmarksvärld, som smyga tillhopa i en, två speglande vikar av samma fjärd i sommaraftonens sken.
Och minns du, vi växlade loven och tro och byggde vår dröm om varann så högt, som på svindlande fästets bro den glimmande månen brann? Du minns det. Vi se våra svärmande år som skyar av vemod och sorg, som falnande rosor i gulnande snår kring vår lyckas grusade borg.
* * *
Längesen de tystnat, mina veka toner. Vårens anemoner blommat sista gången, forsen under spången inga silversträngar äger kvar. Men jag lever, lyssnar jämt till nya lutor, ser i nya rutor vita händer ansa rosorna, som kransa lyckans port. -- Dit in jag aldrig drar.
* * *
Vindlös är natten. Öde ligger vägen. Tala jag ville, men till vem, till vem? Månljuset faller som i någon sägen, som på blomrabatten kring ditt vita hem.
Månljuset faller. Hela rymdens tystnad dalar kring vägen, där mitt steg dör bort. Tala jag ville ord om hjärtats lystnad dess förbrunna lycka, falnad inom kort.
Dig vill jag minnas. Minnas, om jag kan det! Du, som jag älskat, bor du i min själ? Du är alltför fjärran. Här är döda landet. Av din stämma minns jag blott ett armt farväl.
Kanske den klingar än i några dikter -- -- Vindlös är natten. Tomt är rymdens sken. Tala jag ville -- -- Döda världars vikter pressa mitt hjärta mot en bädd av sten.
En SÅNG OM KÄRLEKEN
Skymningstimmen.
På dynens ås låg fiskarbyns hotell, i två mils krets det enda natthärbärget. För trappan, lik en målning i pastell, en grupp av buskar stod, med dynblom kransad. En trädgård i sitt slag, -- av stormen ansad -- vars murgrönsslinga är det gråa snärjet, vars ros är röd konvolvelblom, som putar ur mjällvit pudersand lik mandelstrutar på julgransbordet mellan bomullsvåder. Längst ut på stupet käckt en blomsteråder av gullgul väppling lyste. -- Nedanför låg slätten. Men mot dynens andra brant det salta havet sina sjöar kör och bryter larmande och grellt och grant.
Nu föll den första skymningen på plagen. En kylig kåre blåste opp i väster. För trappan körde bondbyns ekipagen: karosser, vurstar. Dagens skörd av gäster till trammen fraktades. Kring dyrfen, stranden, föll tystnad djup. Blott ebben sjöd i sanden.
Och kvällens blåa portar slogos opp för lätta dagrars svävande baner. Det rosenröda från ett dynbärgs topp i sakta glidning sjönk mot havet ner. Det silvergråa över himlaranden sig bredde likt en trånsjuk dikt, som sänder sin längtans svalor ut mot drömmens länder. Men hastigt höjdes över kust, som sov med blomsterrevor doftande på dynen och musselslingor utmed vattenbrynen, den ljumma nordsjökvällns baner av måv.
O färg, förtrollande, försåtligt fager! O alla aftondagrars aftondager! Vad du är olik hemlandskvällens klarhet, där allt är vithyllt, livlös underbarhet! En stelnad, genomskinlig rymd av snö med dis av frost kring molnets purpurö är aftonhimmeln där. Han fryser, speglar en jord, som kastat glädjens masker av, och utan ankar grund din längtan seglar i jäktad oro på hans vithets hav.
Måvdunklet är en florfin trollridå. Bakom den flydda år i blomning stå. Vi minnas händelser med solglans i och våra hjärtans vackra hemligheter och strofer våra ungdomsårs poeter ha bräddat med en evig poesi. Måvdunklet är en tjuserska, som hastar med snabba fjät till dagens vilorum. När bort hon flyktat, ljus kring havet kastar blott ebbens fräsande girland av skum.
Två liv.
Och dunklet gled längs dynerna och hann hotell verandans bräm av vildvinssnärjen. Mot träbarriären lutad, stod en man av blond och nordisk typ. Hans röst i färgen var lyckligt ljus. Han hade just bemött med en replik sin följeslagarinna och bidde svaret.
Hon.
Jag är trött, trött, trött på dessa aftnar med sitt skymningsfall, som lovar, vad det inte hålla kan. Jag reser söderut.
Han.
Jag norrut.
Hon.
Gott! så skiljas vi i dag i alla fall.
Han.
Du har mig ganska grundligt missförstått. Hör på: från dig, vid gud, jag skiljes ej! Jag slog blott an din egen rebusstil. Ditt nej, du vet, är ja, ditt ja är nej. Om alla jordens vägar, mil för mil, du satte hop och på den gatan gick ditt hela liv mot ständigt nya länder, jag följde dig ändå.
Hon.
O, sluta, hör mig, och tro mig nu: du aldrig lyckliggör mig! Jag trott mig älska dig -- ett ögonblick. Jag trott mig älska många. Du har rätt: jag kunde gå mitt hela liv kring jorden på spaning efter soln jag aldrig fick. När först vi möttes, var jag vårligt lätt till sinnes. Ångarn bar oss bort från norden med rökens vimplar över havet flygande och skrovet timme efter timme smygande i sjöarna, som om dess stäv av stål sin fåra plöjt mot något hemligt mål.
Och målet, det var du! Vårt mötes första stunder och vandringen mot plagens skymningsunder! Det var den första lyckovägens slag, den första natten på vår första dag.
Han.
Och nu? Mot andra mål? Lik böljan, fångar du stjärnans bild och mot den nästa flyr. Lik stigen över ökenhavets döda, förbrända dyningar, du ständigt styr mot nya vidders nya solnedgångar, allt mera snabba och allt mera röda. Men aldrig skall din sällhets kust du nå. Din kvinnosjäl dig kuvar sist ändå. I varje kvinnas längtan susar hägnet, det hemomgärdande, med gyllenrägnet. Ett hem, där ditt bekymmer anförtros åt en, blott en, -- där lågan smyckar veden med dina drömmars kronor, -- fönstrets ros strör doft av frid -- säg, bor ej där ett eden?
Hon.