Part 6

Han viftade med hatten för att visa var han var. Sigrid svängde genast av. Hon red som en husar. Per Bjurcrona hade alltid hållit styvt på att dottern skulle lära sig rida ordentligt.

»Vad i Herrans namn tänker du på, Sigrid, som ger dig ut på den där japanska smällaren?»

Han tog med stark hand Freja i tygeln.

»Såja, flickan!» medlade han, när Freja fnyste och dansade. »Trampa mig icke på tårna, toka där!» varnade han.

»Kan jag få tala med farbror en kvart?» frågade Sigrid.

»Visst, kära barn, visst det. Rid upp till trappan så länge så skall jag säga åt August han kommer och tar hästen.»

»Åh, jag kan själv sätta in den.» Sigrid svängde om Freja och red bort till stallet. Om en stund kom hon gående tillbaka med ridspöet i hand.

Gustaf Boström tyckte hon såg tusan så säker ut, men så hade hon också god färg efter ritten. Han gick henne till mötes på halva vägen.

»Nå, vad har du på hjärtat som är så brådskande?» sporde han, när de kommit in och han hade bjudit henne sitta ned i stora, blå salongen. Han hade sitt vanliga, fryntliga sätt att ta henne sedan gammalt med ett visst slags farbroderlig förälskelse, som ofta yttrade sig i klappar och omfamningar. Den här gången kom han sig icke riktigt för med de farbroderliga friheterna. Det hade kommit något bundet och slutet över Sigrids ansikte, och själva figuren i den stramt åtsittande klänningen hade fått en ynglingaprägel, som rent av förvirrade Gustaf Boström. Hon hade icke satt sig utan stödde sig mot en av de sidenklädda stolarna helt lätt och såg på honom med en blick, som gjorde patron Boström högst osäker. Det var långt ifrån någon kritisk blick, ehuru hans yttre kunde förtjänt det, iförd som han var allt annat än rena stövlar, slitna benkläder och den gamla, malätna, mörkblå kavajen, som han älskade över allt på jorden. Nej, det var icke kritik han kände. Det var snarare en outtalad undran från hennes sida, om man behövde se ut på det viset för att sköta lantbruk. Själv var hon onekligen en avsevärd motsats i klädsel. Ridklänningen, som var knappt ett år gammal, hade hängt till sig i garderoben under Sigrids bortovaro och såg förstklassig ut; de koketta stövlarna skeno lång väg; den lågkulliga hatten satt käckt på det kastanjebruna håret och det breda kräppbandet kring armen markerade elegant sorgen.

Gustaf Boström kände sig underlig i hjärtat. Det vore en mor för Greta det!

»Du tycks ha svårt att komma fram med det», sade han, när hon icke sade något. »Freja stöter kanske, så du fått hjärtat i halsgropen?» skämtade han.

Hon var fullständigt oemottaglig för den lilla roligheten. De mörkblå ögonen sågo lika tunga ut och munnen höll sig fast sammanpressad.

Gustaf Boström kände allvarstrycket och kastade mössan i soffan.

»Sätt dig!» kommenderade han. »Är det något, som har hänt?» frågade han.

»Nej», sade hon. Hon talade ansträngt och besvärligt. Så satte hon sig.

»Säg mig, farbror, allvarligt, är det svårt att sköta lantbruk?»

Gustaf Boström måste sätta sig. Frågan var alldeles oväntad. Han trodde, att hennes nåd hade fått slag, inspektorn givit sig av, ladugården brunnit eller någon liknande nyhet från Bjurnäs. Men om det var svårt att sköta lantbruk?

»Det beror på vad du menar med svårt, kära Sigrid. Jag tror det är lättare att spela piano eller sjunga. Varför frågar du det?» Han makade emmastolen en smula närmare henne. »Tänker du bli lantbrukare kanske?»

Frågan gnäggades fram. Han tyckte det lät så absurt. Han kunde icke låta bli att småskratta, medan han strök sina präktiga, röda mustascher.

»Jag vet knappt vad jag tänker», svarade Sigrid. »Du sade härom dagen, att vi kunde undvika att sälja Bjurnäs, om vi gjorde inskränkningar och försökte sköta gården själva.»

»Nej, min nådiga, det sade jag inte. Jo, om ni fick en duktig rättare och ville nöja er med småsmulor. Det viktigaste är, att det finns en karl, som kan styra på en gård. Ni är och förblir — med all respekt för övrigt — dock icke annat än kvinnor.»

Han klappade henne farbroderligt på knät. Hon tycktes icke märka det. Hon hade lagt ridspöet tvärs över knäna och hennes fingrar knöto sig hårt om det.

»Farbror tror således icke att — att jag skulle kunna sköta Bjurnäs?» frågade hon. Hennes ögon lyste till. Det var Per Bjurcronas blick upp i dagen.

»Tror och tror», sade han. »Jag vill så gärna tro som jag vill leva. Och likaså gärna vill jag, att ni får behålla Bjurnäs. Men, min flicka lilla» — Gustaf Boström reste sig och började mäta salongen med långa steg — »det vill jag säga dig, lantbruk sköter sig icke själv. Där skall plöjas, harvas och sås, där skall slås och skördas; där skall dikas och gödslas; där skall stängas och gärdslas; där skall huggas och sås igen; korna skall ha mat; hästar och svin likaså. Mjölken skall provas och kreaturen undersökas, om de äro reaktionsfria. Utsäde skall köpas och utsäde säljas. Där skall tröskas och malas. Statarna skall ha sitt och torparna sitt. Ett år blir gott så man tror att det regnar manna från himlen. Nästa år blir det nödår. Ingenting går till. Höstsäden skjuter för tidigt. Vårsäden fryser bort. Kälen dödar ett och solen ett annat. Ibland har man tur med bärgningsvädret. Ibland står rågen och ruttnar på fälten och havreskylarna driver bort med översvämningar. Så har man mjölkningsstrejker och kreaturen stupar. Så kommer mul- och klövsjukan och man blir dömd att slakta ned besättningen.»

Gustaf Boström stannade mitt för Sigrid och tillade:

»Nej, svårt är det icke att sköta lantbruk, det hör du. Bara man har tur och har rygg att stå emot de svåra åren och lär sig att aldrig gapa över för mycket och leva över gårdens tillgångar. Där skall räknas och kalkyleras. Ingenting skall lämnas åt sig själv. Jorden är som ett barn. Den behöver vård och tillsyn för att bli någonting, för att ge avkastning. Det kan löna sig att köpa några tusen säckar gödningsämnen likaväl som det kan hämna sig att låta jorden ligga i lägervall. Viktigast av allt är dock ett ...»

Sigrid hade lyssnat uppmärksamt. Glansen i hennes ögon förgick mer och mer, medan han talade. Hon förstod, att hon fått höra den enkla, osminkade sanningen. Hon förstod också, att allt detta översteg en kvinnas kraft. Hon sänkte huvudet motståndslös. Först när Gustaf Boström kom till detta — viktigast av allt är dock ett — såg hon upp. Han såg själv mycket allvarlig ut.

»Ett», upprepade han, »och det är att älska jorden, älska den som man älskar en kvinna, älska den i nöd och lust; älska den, när fröet spirar i den, när brodden ligger begraven under snön, när den bugnar av gyllene skördar eller ligger svart i träde, när frosten mördar och rosten dödar. Gör man det, ja, då är det icke svårt att sköta lantbruk. Det går av sig själv. Kanske är det så med allt förresten. Man måste älska det, som man vill ha något ut av på den här planeten.»

Hans ton slog om i lustighet. Sigrid reste sig.

»Tack», sade hon.

»Skall du redan ge dig av? Vill du inte ha en kopp kaffe eller ett glas vin?»

Hon vägrade bestämt. Hon hade icke tid. Hon måste vara hemma. Där var så mycket att styra och ställa med. Hon kanske snart reste igen.

»Såå», skämtade Gustaf Boström. Man kanske hade någon liten förälskelse i huvudstaden? Ja, Bjurnäs var nog icke så roligt. Hennes nåd var säkert besvärlig. När skulle hon resa?

Det visste hon icke.

»Jag kommer över i morgon, om jag hinner», sade han. »Annars senast i övermorgon, så får vi rådgöra med mamma närmare. Skall du icke hälsa på Greta? Hon, som är så förtjust i dig.»

Jo, det ville hon gärna. Och så kom flickan instörtande och kastade sig i famn på tant Sigrid och kysste och fägnades. När hon hörde, att Sigrid strax skulle gå, blev hon utom sig. Nej, se det blev då visst icke något av. Tant måste nödvändigt stanna till middag. Hon kramade tanten så Sigrid hade det riktigt svårt. Där kom ett regn av kyssar från den söta barnamunnen.

»Jag tycker pappa gärna kunde be tant Sigrid stanna här alltid», sade Greta. »Vill du inte bli min mamma?» frågade hon. »Jag skall bli så snäll!»

Gustaf Boström harklade och hostade förläget, och sade någonting att av barn och dårar får man höra sanningen. Sigrid låtsade icke förstå. Hon kysste den lilla tokan och gick. De andra ville nödvändigt följa henne ned för att se henne sitta upp. Greta klappade förtjust i händerna, när Sigrid gav sig av med Freja. Hon sprang ett långt stycke efter och viftade. Tyvärr såg icke Sigrid det. Hon var fullt upptagen av att sköta Freja, som satte av i vild galopp utåt landsvägen och visst inbillade sig, att hon kunde få fara fram som hon ville. Sigrid tog snart in henne och fick Freja att ta till trav. Den unga fröken hade visserligen späda armar och fina händer samt hade icke ridit på flera månader, men hon hade ritten i blodet sedan barnaåren och visste hur hon skulle sköta sig på hästryggen. Ansträngningen eggade hennes motståndskraft. När Freja längre fram vid avvägen till Bjurnäs gjorde ett nytt försök att durka, fick hon smaka ridspöet och det gick i full karriär fram mellan granarna. Hon lydde faderns gamla, beprövade råd att icke låta någon häst inbilla sig, att det var hästen som ville löpa utan att ryttaren ville det. I den branta backen upp mot Smedstorp var Freja utpumpad, saktade av sig själv farten och började gå i skritt. Då klappade Sigrid Freja uppmuntrande på halsen.

»Så där ja, min flicka, nu är vi vänner igen», sade hon.

Dagen var solig och varm. Det kändes bäst, när de kommo upp på backkrönet och solen började badda på ordentligt. Vid första skogsvägen tog Sigrid av. Hon hade icke lust att rida hem ännu. Hon hade ingen brådska alls fast hon låtit påskina det. Hon hade fått svar på sin fråga. Det var huvudsaken.

När hon fattade sitt beslut att rida till Alby för att spörja farbror Gustaf om råd, skedde det i förbittring över några räkningar, som kommit samma morgon. Det gällde moderns kläder. Räkningarna voro rent av orimliga. Någon utväg måste finnas från allt detta oförnuft. Faderns fråga om Sigrid kunde stanna på gården och hjälpa modern hade uppenbarat sig på nytt, och så hade Sigrid klätt sig i riddräkt, sadlat på själv och givit sig av huvudstupa till Alby utan att närmare tänka på saken. Det var därför hennes fråga till Gustaf Boström kommit så tvär och förutsättningslös.

Jaså, han tror mig icke om att duga till någonting, tänkte hon där hon red fram och lät hästen gå som den ville. Hon rodnade av harm, när hon tänkte på hur han skrattade, då han frågat, om hon tänkte bli lantbrukare.

Visst var det mycket att tänka på, det förstod hon. Så mycket hade hon levat på landet. Allt det Gustaf Boström räknat upp hade hon hört fadern göra. Han kanske icke gjort det med samma gemyt som farbror Gustaf, men det hade varit samma lovsång och samma klagan. Lovsång över goda år och klagan över dåliga, dock med den skillnaden, att farbror Gustaf visst älskade lantbruket även när säden frös bort för honom. Älska jorden, hade han sagt. Hur kunde man älska jorden? Det var vackert med blommor och grönt och böljande rågfält. Det var också vackert, rent av förtjusande, när solen gick ned bakom Sållarydsskogarna och sjön låg som en spegel. Men älska den? För att älska måste föremålet vara en mänsklig varelse och icke en död jord, där det bodde maskar i det svarta under all den fagra ytan. Älska!

Sigrid hade velat sträcka armarna mot himlen, när hon tänkte på det. Lyckligtvis skakade Freja på huvudet ogillande, när Sigrid höjde armarna ett stycke på väg mot det blå. Freja tyckte visst, att det var skönt att få gå i lugn och ro och nafsa till sig litet friskt gräs här och litet nyutsprunget löv där. Ibland frustade hon till eller klippte med öronen, lyssnade inåt skogen, men annars tycktes hon trivas gott.

Vad skulle Erik säga om alltsammans? Ville han vänta ett år eller två, tills allt hann ordnas på Bjurnäs? Omöjligt! Han hade ofta förklarat, att så fort han fick sin praktik i gång skulle de gifta sig. Icke en dag tänkte han vänta. Livet är kort, den som vill ha något med av det får skynda sig, var hans valspråk. De hade redan tillsamman en gång varit och sett på en våning, bara för skämts skull, men ändå ...

Sigrid red drömmande fram. Solskenet sipprade genom träden. De nyutslagna björkarnas hängen sågo ut som guldregn, där solen föll på, och tallarna buro små ansatser till knopp. Sadelgjorden knarrade. Insekter surrade. Långt bort i skogen hördes det korta, skarpa ljudet av någon, som högg.

Sigrid drog djupt efter andan. Långt ned, ända ned i hennes hjärta var det någonting, som längtade och längtade, något som var släkt med allt det nyvaknade livet omkring henne, med björkarnas gyllene hängen, med de små julljusliknande knopparna på tallarna, med insekternas surr och med solstrålarnas dans. Och alla blommor sen!

Hon hoppade av Freja och ledde henne framåt, i det Sigrid bröt en blomma här och en blomma där. Blåsipporna voro redan försvunna, men vitsippor fanns det ännu gott om. En solig glänta stod full med gullvivor och prästkragar och maskrosor. Det var som ett litet paradis för sig med den blå himlen över och kringgärdat av skogen. Där stod en gammal, förfallen stuga med mossa och gräs på taket. Knylbräckor hade slagit sig ned däruppe i mossan. Det var icke högre än att Sigrid gott räckte upp att plocka de vita blommorna, som luktade så rart mandel. Freja, som följde henne troget i hälarna, tog sig en munsbit av gräset på taket, och passade på att gnida halsen mot stugknuten.

Det var sövande, stilla frid. Och dock fanns det i allt detta något, som slog och bultade, som hade brått, som surrade och blänkte till, som ville fram och ut, som sprängde skal och hyllen, som ville sträcka sig uppåt mot ljuset, mot solen, som ville blomma, bära frukt, fullkomnas. Det låg en myrstack vid en stubbrot bortom stugan. Där krälade myrorna omkring och luftade de vita myräggen i solskenet.

Sigrid gick framåt stigen med de plockade blommorna framför ansiktet. Hon drog in deras doft. Det var som om hon sugit in det bästa av vad som fanns omkring henne. Hon gick och drömde ovissa drömmar. Ibland såg hon Eriks ansikte skymta genom blommorna. Det såg mycket frågande ut. Varför skriver du inte? Du lovade ju ... När kommer du?

Ja, visst hade hon lovat att skriva, när hon skulle komma. Hur skulle hon kunna säga tiden? Allt var kaos. Ingenting hade samlat sig till en kärna att hålla fast vid. Allt flöt simmande omkring. Det fanns icke en plats, där hon kunde sätta sin fot med känsla av att ha fast mark under fötterna. Hon visste icke om modern ville, att hon skulle stanna på Bjurnäs eller icke. Modern ville troligen bara ett — vara i fred. Hon tålde icke sinnesrörelser. Hennes hjärta var klent, hade doktorn sagt.

Vad skall jag göra? frågade sig Sigrid.

I brist på annat beslut hejdade hon Freja vid en sten och satte sig upp. Klockan borde snart vara tolv. Solen stod högt. Det var tid att ge sig av hem. Hon visste icke riktigt var hon var. I sina drömmerier hade hon slagit in på skogsstigar hon icke kände. Hon fick bättre fart på Freja och litade på att stoet skulle hitta hem till gården. Trakten blev vildare och ödsligare, granarna stodo mossigare och mer lavbehängda. Där lågo väldiga granitblock med repor se’n istiden, sådana, som fadern många gånger visat henne på under deras ensamma ritter genom skogarna.

Jag måste vara i närheten av Vargtorp, tänkte hon. Men då skall här finnas ett rävgryt. Hon tittade sig omkring men fick icke syn på något. Det var märkvärdigt. Hon mindes så väl att fadern och hon skjutit en räv där för två år sedan, en ful, gammal räv, som brukade vara nere på gården och skatta hönshuset.

Ja, det var den tiden! Då hade fadern varit glad och frisk och de hade ridit som galningar hem, han med rävsvansen i hatten jagande förut på Svarten och uppmanande henne att ta honom. Det var något till roligt.

Nu låg han ensam och kall i sin kista.

Det skymde för hennes ögon. Hon skyndade på Freja ännu mer. Det gick i kort trav framåt skogsstigen. Plötsligt kom hon ut på en barbränd sluttning med svarta, kolnade stubbar.

Hon kände genast igen sig. Det var Brännberg, där eldsvådan gick fram för tio år sedan och hela traktens befolkning kom till hjälp för att släcka.

Hon höll in Freja.

Javisst, där långt borta låg Bjurnäs. Det såg verkligen ståtligt ut med sina båda torn. Runt om det vilade oändliga slätter och gärden. Där var den violetta trädan, där den gröna vårsäden, där timotejen och där havren. Det var fält efter fält, ruta efter ruta, delade av dikena. Sjön låg tindrande och spegelglittrande. Sigrid kunde tydligt se ekan nere vid stranden och Fiskar-Anders’ stuga. Det rökte ur skorstenen. Han kokade middag. Den stora mäktiga alléen, som förde upp till Bjurnäs, hade redan blivit ordentligt tät, annars borde hon kunnat se drivhusen och vinkasten. Takryttaren på stallet svängde till och blev borta. Det måtte blåsa därnere, tänkte Sigrid.

Freja stod med spända näsborrar och luktade mot Bjurnäs. Det såg ut som om hon vädrade hemmet.

»Ja, där ha vi det, flickan min», sade Sigrid. »Där har vi hemmet.»

Hon kunde själv icke förstå, varför hon blev rörd. Var det för att hon snart icke skulle äga något hem mer? Eller vad var det? Var det längtan efter ett eget hem med Erik?

Allt detta skulle hon lämna. Andra människor skulle draga in på Bjurnäs. De skulle komma åkande upp genom alléen, göra stora svängen på den nykrattade sandplanen och köra fram till trappan. De skulle peta på rustningarna nere i hallen och undra över de tjocka murarna. Vem skulle det bli?

Nej, det får icke, det får icke! ropade rösten inom henne. I detta ögonblick älskade hon fanatiskt Bjurnäs och fälten och ängarna och träden och sjön och ekan och röken ur Fiskar-Anders’ stuga. Hade hon haft tusen år att leva, hon skulle givit dem alla glatt i denna stund för att leva där ständigt och se ängar och gärden, skogar och sjö och den vita, härliga gamla gården.

»Ser du, Freja, där uppe i tornet bor jag. Där är Sigrids rum, Sigrid Persdotter Bjurcronas rum. Och där nere i stallet med den svängande takryttaren bor du, Freja. Nu rider vi hem, hem!»

Hon satte Freja i gång, men märkte snart, att hon måste rida mycket försiktigt. Vid stubbarna hade man planterat gran. De flesta voro knappt mer än några tiotal centimeter höga. Hela Brännberg var nyplanterat. Livet spirade ur den grå askan. Sigrid tänkte åter på fadern. Allt var hans verk. För vem hade han slitit och arbetat? För modern, nej. För henne själv, nej. Vem tackade honom, när han var borta? Ingen.

Sigrid kände dunkelt, att det fanns något hemligt bakom alla hennes frågor likaväl som hon anade, att det måste finnas bättre svar än dem hon själv givit.

Skulle man verkligen älska jorden för att förstå den?

Hon red mycket, mycket försiktigt fram mellan plantorna utför Brännberg. När hon kom ut på stora vägen, satte hon Freja i full fart. Då Sigrid såg trädgårdsgrinden, tänkte hon ta in Freja, men så for trotset och djärvheten i henne.

»Jag kan lika gärna dö», tänkte hon och red på. »Jag dör, jag dör, liksom pappa. Det är bra. Så blir det slut.»

Men hon samlade all sin seghet, all sin energi. De mörkblå ögonen lyste. Hon knep benet fastare om sadelhornet, liksom lättade på kroppen, samlade Freja och lät henne hoppa. Freja tog hindret fint och galopperade uppåt alléen med Sigrid.

»Det gick!» jublade det inom den unga flickan.

»Bravo, Freja! Bravo!» Hon klappade henne på halsen.

När Sigrid stigit av, märkte hon, att hon tappat det fina ridspöet. Det var bra förargligt! Men över kom jag, tänkte hon.

Gustaf Boström kom som han lovat ett par dagar efteråt till Bjurnäs. Han var ingen vidare duktig ryttare så han föredrog i allmänhet att åka. Nu kom han i nya pardroskan med hennes nåds för detta vagnshästar.

Magnusson, som sysslade med remtyg utanför stallet, undrade om patron Boström kom för att fria eftersom han var så fin i långrock och hög hatt. Inspektor Karlsson, som tjock och rund och liten och sin vana trogen gick omkring och latade sig, stannade vid kuskens högt uttalade undran och såg mot gårdsplanen, där Gustaf Boström åkte upp.

»Han kanske ska’ lämna tebaks hästarna», sade inspektorn med försök att vara ironisk på sitt sätt. Efter detta med sävlig röst framsagda förmodande fick han fram en cigarr ur västens bröstficka, som var laddad med flera, bet av snoppen och tände.

Magnusson, som åsåg akten med stilla avund, hoppades i det längsta, att han skulle bli bjuden på en cigarr. När detta hopp grusades, spottade han och sade:

»Det blev visst flera lådor cigarrer över vid begravningen.» Efter denna försåtligt avskjutna pil, återtog han putsningen av remtygen betydligt gladare än förut men med bibehållet yttre lugn. Inspektorn låtsade icke förstå. Han satte tummarna i västhålorna under armarna, spände ut sina runda behag och framkastade frågan, huruvida det var hennes nåd eller fröken besöket gällde. Det på Bjurnäs gård bland folket mycket diskuterade problemet vart cigarrerna tagit vägen var efter hans mening olösligt. Åtminstone kunde ingen bevisa något.

Magnusson svarade icke. Han gick fram och hjälpte patron Boströms kusk, som kom nedkörande till stallet, att spänna ifrån.

Gustaf Boström kom direkt från kyrkostämma. På sådana möten tyckte han om att vara snyggt klädd. Han var icke alls stadd i friarärenden, varken till hennes nåd eller fröken.

Samtalet, som varade flera timmar, rörde sig uteslutande om Bjurnäs’ herrgård. Gustaf Boström hade allvarligt tänkt över saken och angav i stora drag, hur man skulle kunna ordna det hela för den allra närmaste framtiden.

Redan i början av samtalet höll han på att köra i diket, som han tänkte för sig själv.

Hennes nåd och Sigrid sutto i soffan i kabinettet. Själv hade patron Boström burit in en stadig stol från salongen bredvid eftersom ingen människa kunde sitta på de där pinnstolarna. Han menade kabinettets empiremöbel i lackerat vitt.

»Hur du, Matilda, törs sitta i den soffan, förstår jag inte», muttrade han.

Hennes nåd log hult. Alltsedan besöket på Alby hyste hon undseende med hans ibland något oslipade sätt. Värre var det, när han ögonblicket efteråt kom att säga: »När Sigrid och jag härom dagen ...»

Han hejdade sig. Han hade fått en svag men dock kännbar påminnelse av Sigrids fot.

Hennes nåd höjde ögonbrynen mycket förnämt.

»Var har ni träffats? Det har icke Sigrid berättat något om.»

Gustav Boström förstod, att Sigrids besök på Alby varit i allra högsta grad privat, och lyckades, utan att snärja in sig allt för mycket, få fram en antaglig förklaring om att han mött Sigrid härom dagen, då hon var ute och red, och att de växlat några ord. Det var ingen direkt osanning. Han fick också en tacksam ehuru mycket förstulen blick från henne.

»Jag lovade just, att jag skulle komma över», fortsatte han. »Vi måste försöka få någon ordning i sakerna. Jag har satt upp några huvudpunkter här, som jag skall be att få framställa för damerna.»

Han tog fram några papper och började föredraga och fråga.

Först och främst skulle inspektorn avskedas. Det var en ful fisk, det syntes på inventeringen. Hur långt kontrakt hade han? Det visste ingen.

Sigrid fick befallning att söka bland faderns papper. Om en stund var hon tillbaka med en portfölj, på vilken Per Bjurcrona präntat »Kontrakter».

»Ja, se, det syns, att det är en karl», sade Gustaf Boström. Damerna fäste sig icke vid den underförstådda ohövligheten.

Patron Boström synade inspektor Karlssons kontrakt. Det var ställt på ett år.

Ja, det var ledsamt. Då hade han ännu nära nio månader kvar.

Nå, det gjorde ingenting. Man kunde ge honom lön för tiden och be honom ge sig av. Det vore ändå billigare än att ha honom kvar.

»Är det så att han bråkar, får vi tillgripa andra åtgärder. Både Torsell och jag såg, att han fuskat i räkenskaperna. Det är inte möjligt annat än han borde ha utsäde kvar. Alltså, bort med honom!»

Gustaf Boström lade kontraktet åt sidan.