Part 7

»Det spar vi tre tusen på, förutom det han stjäl eller förstör. Så har vi tjänarna! Ja, jag ber om ursäkt, Matilda, men jag måste tala rent språk. Det är fullständigt vansinne! Absolut vansinne! Bara piglönerna gå till nära fem tusen, inberäknat den sista. Jag säger ingenting om Eva. Hon är en präktig, gammal själ. Inte om köksan heller. Det är ett nödvändigt ont. Men Ida och Klara och Hilma och Anna och ...»

»Det är icke flera, Gustaf», sade hennes nåd milt, ehuru med något rödare ansiktsfärg.

»Flera! Är det icke nog, mer än nog», utbrast Gustaf Boström. »Sex pigor för att sköta om två människor?»

»Per ville ha det så», försvarade sig hennes nåd.

»För det första är Per nu borta», fortsatte Gustaf Boström grymt. »För det andra är jag icke absolut säker på att det endast var hans vilja, som därvidlag gjorde sig gällande. Och för det tredje är Klara eller vad människan heter, den nya, dimpen ned som från stjärnorna de sista veckorna. Sex pigor på Bjurnäs nu, det är, lindrigt sagt, oförnuft. Jag har två, köksan och husan, och det reder sig. Ni kan säkert nöja er med två också, bara ni vill. Alltså stryker vi fyra av pigorna såsom varande onödiga. Det gör — låt mig se ...»

Han gjorde en snabb kalkyl.

»Det gör tretusenfem, förutom presenterna till jul.»

Sigrid såg på modern. Matilda bibehöll sinnesnärvaron. Det var omöjligt att se på hennes ansikte hur hon upptog detta förslag till amputation. Endast hennes händer darrade en smula, när hon trädde på en ny, röd silkestråd för att fortsätta broderiet, som hon sysselsatte sig med.

»De har ingenting med mjölkningen att göra, det jag kan se», började Gustaf Boström på nytt. »Stataregummorna bestrider mjölkningen, efter vad jag kan förstå. Inget folk har ni i maten heller. Det bör gå som en dans. Köksan bestrider matlagningen och Eva serverar. Med dammningen kan Sigrid hjälpa till. Det är jag säker på.

Så har vi trädgården. Är han duktig, trädgårdsmästaren?»

»Kära Gustaf, begär icke jag skall veta det. Per var nöjd med honom.»

»Nå, då låter vi honom vara så länge. Trädgård är annars ett viktigt kapitel i en herrgårds historia. Där kan tjänas. Tjänas bra på tidiga bänkar, rosor och vindruvor. Frukt också i goda år. Men det fordras förstånd framför allt och kunnighet. Jag tog in över elva tusen rent på min trädgård sista året.

Inspektorn och pigorna förtjänar vi således sextusenfem på. Sextusenfem! Förstår du, Matilda, vad det betyder? Det är god hjälp till skatten.»

Hennes nåd tittade på honom. Hon kunde icke förstå, att det kunde vara någon hjälp, när det gick till skatten.

»Vidare», sade Gustaf Boström, »har vi stallet.»

Han hejdade sig. Han kom att tänka på hästarna, som han köpt. Det var grymt vad han tänkte säga, men det måste sägas.

»Ni måste minska på stallbesättningen. Ni har nitton hästkreatur, däribland sju fruntimmer. För Per, som var hästkarl och förstod sig på hästavel, var det kanske en god affär. För er blir det motsatsen. Ni reder er med elva, så mycket oxar som ni har till grovkörslorna. Där har vi genast, låt oss säga i runt tal, sju tusen för hästarna. För dem köper ni kokreatur i stället. Det är affär i dessa tider. Mjölkpriset stiger, och mejerierna skriker efter mjölk. Englandsexporten av smör, ni förstår ...»

På detta vis talade han vitt och brett. Han språkade om marknadspriser och vete och råg och utsäde och vallar och påläggning och reaktionsfria djur och om allt vad tänkas kunde i förbindelse med avsikten att sätta Bjurcronorna i stånd att behålla Bjurnäs. Trots svartmålningarna av det nuvarande tillståndet klingade det hela ut som en segerfanfar i framtiden. Huvudtemat var dock pinsamt för hennes nåd. Spara! Spara! Spara!

Han var alldeles röd i sin kala hjässa, när han slutade med påståendet, att redan första året skulle de ha nedbringat gårdens utgifter med trettiotre tusen kronor. Det var ovedersägliga siffror, påstod han. Huvudvillkoret var dock, att inspektoren avskedades genast. De båda damerna sågo osäkra på honom. Det låg däri en outtalad fråga vem som skulle göra det. Och hur skulle det gå med gården?

»Jag förstår», sade Gustaf Boström. »Det åtar jag mig. Var icke rädda. Jag har handskats med ilsknare kreatur. Jag har talat vid en av mina rättare. Han får komma över hit och hålla öga på gården den första tiden, tills vi hinner se oss om efter en annan. Det är en skötsam och duktig karl, äkta smålänning, och hederlig ända ned i stövelklackarna.»

Gustaf Boström måste resa sig. Han var vid strålande humör. Bjurnäs skulle sannerligen icke behöva säljas. Han frågade om damerna tilläto, att han tände en cigarr. Det kom fram whisky och sodavatten till honom. Hennes nåds bekymmer började fördunsta. Hon skulle säkert kunna behålla den nya jungfrun också, när man sparade så mycket pengar första året. Allt det andra angick henne mindre. Allt pratandet om vallar och utsäde och djur var troligen mycket förståndigt, när det kom från Gustaf Boström, men det var saker, som lågo långt utanför hennes cirklar. Bara jag får vara i fred, tänkte hon, få de göra vad de vill. Det var klart, att de måste inskränka sig. Allt för mycket skulle det dock icke bli, det var säkert. I tysthet gjorde hon reservationer, men öppet förklarade hon, att Gustaf Boström var förtjusande.

Epitetet var icke lyckligt. Med skallig hjässa och eldröda mustascher samt det högst vulgära om än goda ansiktet kunde patron Boström knappt förtjäna att kallas förtjusande, även om han var uppsträckt i långrock, grårandiga byxor och blankskinnsskor.

Gustaf Boström protesterade också svagt.

»Jo, du är förtjusande, Gustaf! Det är icke värt, att du säger något. Hela det sätt, varpå du tagit denna för oss så smärtsamma tilldragelse visar, att du är förtjusande — ja, bedårande.»

Hennes nåd hade lätt att finna vackra ord. Hon ville därmed tacka honom för hans fina ömsinthet. Hon misstog sig tyvärr avsevärt. Det skulle hon erfara genast.

»Har du fått räkningarna över begravningskostnaderna?» frågade den förtjusande Gustaf Boström. »Torsell påstod, att sorgkläderna skulle föras upp på dem. Vi kunde icke få tag i någon räkning, när vi sist var här. Och din klänning var ny, det sade du själv.»

Sigrid, som icke kunde finna saxen för att klippa av sytråden, bet av den och passade samtidigt på att se på modern. Hennes nåds ansikte mörknade under det vita pudret och fick en något blåaktig anstrykning.

»Ja, nu skall du icke tycka, att jag är småaktig, kära Matilda», fortsatte den förtjusande. »Har räkningen icke kommit, kan ingen hjälpa. Du kan telefonera kanske och höra efter vad klänningen kostar, så kan vi föra upp den.»

»Sedan, sedan», avgjorde hennes nåd.

Sigrid hade svårt att hålla tillbaka orden, som ville fram. Det var just räkningen på den klänningen och en annan, som kommit för några dagar tillbaka och tvingat henne att rida över till Gustaf Boström.

»Du förstår, kära Matilda, att jag icke vill ha några dyra efterräkningar sedan, om jag skall hjälpa er med att sätta Bjurnäs på stadiga fötter. Vi måste var fullständigt uppriktiga mot varann.»

Hennes nåd såg på honom och på dottern. Hon reste sig och gick och var snart tillbaka med ett papper, som hon räckte Gustaf Boström.

»Var så god, här är räkningen.»

Den förtjusande rynkade ögonbrynen, när han såg siffrorna.

»Har du betalt den?» frågade han.

»Varmed skulle jag betala den? Jag kan icke stjäla pengar», sade hennes nåd.

»Ja, men Matilda!» brusade Gustaf Boström upp. Hennes nåd lade huvudet en smula på sned och såg på honom medlidande.

»Vad menar du?» frågade hon. Hennes röst blev sammetslen mjuk.

Patron Boström svarade ingenting, men han tömde whiskyglaset i ett tag. Sedan stoppade han räkningen på sig.

»Bäst jag betalar den så länge», sade han. »Och du, Sigrid, har du några ouppgjorda affärer? Bäst vi får höra allt på en gång.»

»Nej, farbror. Ingenting. Jo, möjligen en eller två lektioner hos sångläraren, det kommer jag icke riktigt ihåg.»

»Det var sant, min flicka! Du talade om att resa. Det kan naturligtvis icke bli tal om nu, när vi skall försöka reda upp förhållandena här. Åtminstone icke de närmaste månaderna. Mamma behöver dig mer än väl. Har du inget särskilt, som drar dig tillbaka till huvudstaden, kan det icke vara så stor uppoffring. Vem vet, kanske du kan bli din egen inspektor på Bjurnäs med tiden. Jag vet icke hur det är med din räkning. Har du något begrepp om bokhålleri?»

Sigrid skakade på huvudet.

»Icke det ringaste, farbror.»

»Nå, det kan man lära sig. Allt kan läras, om man vill och om man icke är en fullständig idiot. Alltså, är det avgjort, att du stannar hos mamma tills vidare?»

»Visst gör hon det», inflickade hennes nåd.

Både hon och farbror Boström betraktade Sigrid. Hon satt med nedböjt huvud och tycktes icke gärna vilja visa ansiktsuttrycket eller svara.

»Den som tiger, samtycker», avgjorde Gustaf Boström.

Han reste sig och såg på klockan.

»Nej, mina damer, nu måste jag ge mig av. Jag väntar veterinären. Han skall titta på ett av kokreaturen. Hon ser ut att tänka kasta. Vi är således överens. Redan i morgon kommer jag med rättarn och ger inspektorn respass. Han kan vara glad, att han kommer undan så billigt.»

»Ring, Sigrid, och säg till, att man spänner för åt farbror», uppmanade hennes nåd.

Sigrid lade ifrån sig handarbetet och steg upp.

»Behövs icke. Jag sade till Axelsson, att han skulle hålla sig klar halv sju», sade Gustaf Boström.

De följde honom ut på trappan. Kvällssolen föll i en bred strimma mellan huvudbyggnaden och inspektorsflygeln över sandplanen ända fram till trappan. Där höll redan patron Boströms kusk med droskan förspänd.

»Men Gustaf!» Hennes nåd, som först trädde ut, måste gripa tag i ledstången. Vad menade han? Vad hade han gjort med hennes hästar?

»Vad är det?» Gustaf Boström log gott i solskenet. »Känner du inte igen dina hästar?» frågade han. »Dina egna?»

»Jo, men varför har du kuperat dem så förskräckligt.»

»Det är fint, hennes nåd!»

Gustaf Boström log fryntligt, tog farväl och steg upp i droskan.

»I morgon är jag tillbaka med rättaren», ropade han till avsked. Så bar det i väg nedåt alléen.

Hennes nåd tryckte handen mot hjärtat och gick in utan ett ord till dottern. Gustaf Boström var allt annat än förtjusande.

Sigrid drev ned i parken.

Domen hade således fallit. Hur skulle hon nu kunna säga modern sanningen? Det vore omöjligt. Varför hade hon icke talat ut långt före detta? Nu var det för sent. Allt sammansvor sig mot henne och hennes liv, hennes kärlek. Varför hade hon icke svarat, när de frågat henne? Hon hade endast behövt säga, att hon älskade Erik och icke kunde svika honom. Tala om kärlek i all denna prosa, det var orimligt, mitt emellan kontrakt och utsäde, vallar och rättare! Stanna några månader tillsvidare hade farbror Gustaf sagt. Det var detsamma som för evigt, evigt! Människorna voro kallsinniga och grymma. De frågade bara efter sig själva. Farbror Gustaf brydde sig bara om gården. Och mamma!

Jag vill icke, ropade det inom henne. Jag kan icke. Kan icke uppge Erik, sången, allt. Jag har rätt att leva jag också.

Varför red du då över till farbror Gustaf härom dagen? frågade en svag röst inom henne. Jag ville endast höra efter, endast känna mig för. Åhnej, åhnej! Det var något annat.

Hon hade kommit ned till trädgården och vek av första gången. De flesta rosorna hade ännu kvar vinterbetäckningen av granris men några hade berövats den och visade små, späda skott. På ett ställe gick trädgårdsmästaren och beskar dem. Det gjorde henne riktigt ont. Han skar ända intill tredje och fjärde ögat. Hon ville icke se det utan slog in på gången till de gamla lusthuset på kullen. Aldrig förr hade hon sett hur mossigt och murket trävirket var. Hon petade på det. Det föll sönder i bitar. Allt var gammalt, murket och eländigt.

Hon satte sig på bänken inne i lusthuset. Kvällssolen dröjde ännu på rutverket. En gång hade det varit grönmålat, det syntes. Nu hängde färgen i flagor och bucklor, och innanför hade masken borrat slingrande rännor i träet. Det hjälpte icke, att solen lyste på det. Snart skulle dess förgyllning slockna, och allt skulle bli grått och svart.

Genom ingångens valvöppning såg hon ut över trädgården. Över några av de högsta träden lyste ännu solskenet, men hon såg hur det kröp högre och högre upp och till sist försvann.

Hon satt där ensam och grubblade över sitt öde. Det hela var så meningslöst, så tomt och fattigt.

Om hon nu skrev till Erik och berättade allt, vad skulle han säga? Vad skulle hon skriva? Be honom vänta? En, två månader. Vad skulle det tjäna till? Det blev icke månader. Det blev år. Hade hon en gång stannat på Bjurnäs, skulle hon aldrig mer komma loss. Vad var det, som ropade ur jorden till henne, som höll henne kvar, som ville binda henne?

Hon reste sig och gick. Hon kom ned till dammen med de små, konstgjorda kanalerna med broarna över. Där hade hon lekt som barn. Där hade fadern och hon sprungit och jagat varandra runt, runt. Alltid hade han till sist fångat henne och lyfte henne högt upp i luften med ett glädjerop och kysst henne. Där hade han och hon satt små båtar i vattnet, båtar, som han täljde av barkbitar och på vilka han satte pappersbitar för att de skulle kunna segla. Vad ankorna hade snattrat och levt!

Nu var allt förstört. Broarna hade ramlat, och kanalerna voro fulla av blad från hösten. De lågo i stora, slemmiga klumpar. Ingen brydde sig om hennes barndoms lustgård mer. Och den enda hon älskat på jorden utom Erik var borta. Han låg ensam borta på andra sidan trädgården, i kapellet. Ingen mer än hon visste vilken hemlighet han tagit med sig i kistan.

Vad skall jag göra? ropade ångesten inom henne.

Hon fann inget svar, men frågan förde henne bort till Bjurcronornas kapell, som helgat för århundranden sedan låg på Bjurnäs’ ägor. Under granarna där det låg, var det redan mörkt. Hon kunde nätt och jämt skymta kistorna genom järngallret. Där stod stamfaderns kista i mitten på en granitkatafalk. I hörnet till höger skulle faderns kista finnas. Hon såg den inte. Därborta var svart.

Hon föll på knä. Bedja kunde hon icke. Hon fann inga ord. Men hon grät bittert. Något starkare än hon själv höll henne kvar vid denna jord.

Hon mindes den sista natten med fadern och hans fråga, om hon ville stanna på Bjurnäs. Hon såg framför sig hans stackars ombundna huvud, blicken ur hans ögon, och hon hörde ännu en gång de resignerade orden, att de icke mer skulle tala om hans förslag, att hon skulle stanna på gården. Varför hade hon icke heller då svarat? Varför hade hon varit tyst inför denna fråga, denna hans livsfråga, som blev störst inför döden?

»Jag skall stanna, pappa, jag skall», stammade hon, där hon låg med den brännande pannan mot det kalla järngallret.

Då var det som om hon hörde faderns röst — om du är bunden vid någon, vill jag det icke ... men min son — min son — Johan.

Sigrid reste sig förskräckt och såg sig omkring. Vem hade ropat?

Granarna stodo mörka och höga. En uggla skrek till — klä-vitt! klä-vitt!

Då började Sigrid springa. Hon stannade icke förrän hon kom upp på gårdsplanen. På trappan stod Eva.

»Jag tänkte just gå ut att söka efter fröken. Vi kunde icke förstå vart fröken tagit vägen ... Hennes nåd har redan ätit.»

Eva kunde icke förstå, varför Sigrid vid dessa ord omfamnade och kysste henne, innan hon gick in.

Flickan har bestämt gråtit, tänkte hon. Ja, de barnen, de barnen!

V.

När doktor Erik Lindstål kom ned från operationssalen, fann han ett brev på bordet i sitt rum. Han kände genast igen utanskriften och blev helt glad. Nå, äntligen hade det kommit. Sigrid hade dröjt flera dagar med att svara på hans sista brev. Det här var åtminstone ordentligt tjockt.

Han tog av sig den vita rocken och satte sig vid fönstret, sedan han slagit upp fönstren på vid gavel. Ute var det riktigt sommar. Bakom stadshusets nybyggnad blänkte Mälaren i vitt solglitter.

Innan han öppnade brevet, kom han att tänka på att en cigarr skulle fullständiga njutningen. Han måste upp och få tag i lådan. Det drog om en stund, ty rummet var ännu icke i ordning, eftersom han nyligen lämnat fru Söderbloms huldrika skydd. Såsom underläkare måste han bo på sjukhuset. Äntligen fick han cigarren tänd, satte sig vid fönstret igen och lade upp benen på en stol. Nu skulle det njutas.

Då han var en särdeles ordentlig man, skar han med pennkniven upp brevet. Det var ett verkligt fint snitt. Nästan lika fint, som det jag gjorde nyss, tänkte han.

»Älskade Erik!»

Doktor Lindstål nickade belåtet. Hans annars gravallvarliga ansikte, den breda, kraftigt utbyggda pannan och de mörka, små men pigga ögonen hade redan vid brevfyndet antagit ett högst belåtet uttryck. Nu sken det upp av så mycken lycksalighet som det kunde stämplas av.

Han läste och läste. Icke fort som vanliga förälskade utan långsamt njutande och liksom smakande varje ords sötma. Ju längre han läste desto mer förändrades emellertid detta sybaritiska uttryck. En stor rynka uppenbarade sig i pannan, ögonen vidgades och mungiporna drogos ned. Efter en stund tog han ned benen från stolen. Flera gånger läste han om meningar. Till sist glömde han bort att suga på cigarren. Halvvägs i brevet — det var många och tätskrivna sidor — såg han tillbaka på första sidan alldeles som om han velat förvissa sig om att detta, älskade Erik, verkligen stod där. Han utstötte esomoftast interjektioner sådana som äh! och åh! och när han äntligen slöt brevet skedde det med en suck, som kunde tolkas som om han sagt — vad i herrans namn nu då?

Först nu märkte han, att cigarren slocknat. Han tände och läste brevet en gång till. Nu gick det betydligt fortare, i synnerhet i början. Det var tydligen icke där kärnpunkten i brevet fanns. Den tycktes förlagd mot slutet, ty det läste doktor Lindstål flera gånger.

Sedan började han vandra av och an i rummet. Han var i starkt sinnesuppror, flyttade saker helt omotiverat från det ena stället till det andra, blossade alltför häftigt på cigarren samt yttrade halvhögt några ord om att — jaså, sådana äro de!

Hon ville bli fri från honom, det var hela saken. Och det skulle hon behöva skriva fem ark för! Bättre hon endast skrivit ett enda ord — adjö! Det hade varit klart, tydligt och enkelt, utan alla dessa omskrivningar och fraser, uppblandade med ömma ord och bedyranden, att hon älskade honom. Om hon älskade honom, skulle hon icke bete sig på det viset. Det fanns naturligtvis någon godsägare i trakten, som spekulerade på den rika arvtagarinnan på Bjurnäs. Alla kvinnor voro falska! Alla! Hon mest.

Denna något förhastade slutledning följdes ögonblickligen av reaktion. Förnuftet började småningom återvända i doktor Lindståls av operationer förut ansträngda hjärna.

Det här är ju fjolligt, sade han sig. Jag beter mig som en skolpojke och icke som en gammal karl. Vad är det hon vill. Slå upp? Nå, är icke det varje kvinnas rätt, om hon tröttnat eller funnit någon annan, som hon tycker bättre om?

»Ja, men det har hon icke», utbrast doktor Lindstål högt. »Det skri...»

Han avbröt sig mitt i ordet. Att tala högt för sig själv var början till sinnesförvirring. Han måste lugna sig. Måste taga saken kallt, överväga och tänka efter alldeles som när det gällde ett operativt ingrepp. Lugn framför allt, lugn!

Han tvättade ansiktet med kallt vatten samt sköljde av armarna ända upp till biceps. Det lugnade. Så tog han brevet på nytt.

Nu kunde han läsa det med någorlunda bibehållen kallblodighet. Ont gjorde det fortfarande vid vissa ställen i brevet, men han läste det till slut.

Hon ville slå upp. Det var klart. Varför hon ville det, var däremot långt ifrån klart. Hon ville stanna hos modern, skrev hon. Det kunde man förstå. Det skälet kunde godtagas. Men varför skulle hon behöva stanna för all framtid hos henne? Det var obegripligt. Han läste noga om frasen i brevet — — alltså förstår du, min älskade, att jag icke kan överge mamma nu. Hennes hjärta är dåligt, och jag vet icke hur länge vi få behålla varann. Inför detta har jag ansett det vara min plikt, min mycket tunga plikt, min älskade, att stanna här på Bjurnäs. Hur länge det blir, vet jag icke, kanske ett par år, kanske för alltid. Jag kan icke begära, att du skall vänta på mig, tills jag blir fri från denna plikt, det förstår jag så väl, älskade Erik. Därför är det bäst, att vi skiljas för alltid. Jag skall aldrig — — —.

Mer kunde Erik icke läsa. Det skymde för ögonen. Han måste upp och promenera för att bli lugn.

Nej, han måste vara rättvis. Hon älskade honom ännu, det märktes på hela brevet. Hon hade bara råkat ut för några griller, att hon var skyldig att offra sig för sin mor. Visst var det vackert, men det var icke livets lag. Livets lag var att man skulle följa den man älskade, vart det så än bar. Modern hade naturligtvis satt henne i huvudet, att hon skulle stanna hemma på Bjurnäs. Jo, det skulle allt bli muntert för Sigrid! Hon, som älskade sång, dans, middagar, teater och supéer. Det går aldrig, aldrig i livet. Det är något övergående, något högromantiskt som fallet är med unga flickor. Det skall vi snart ta bort. Genast. Ju förr, desto bättre.

Han satte sig ned vid skrivbordet för att svara. Han ville sprätta upp hennes bevis och få henne att förstå hur orimligt alltsammans var. Det skulle gå som en dans. Han älskade henne. Det vore märkvärdigt, om två människor, som höllo av varandra, skulle behöva gå ifrån varandra för en nyck rent av hos den ena parten. Nyck och dåliga råd. För säkerhets skull ögnade han igenom brevet. Det var av vikt att citera hennes bevis ordagrant för att kunna tillintetgöra dem, visa hur ohållbara de voro. Märkligt nog fann han inga andra bevis än de allmänna talesätten — hon måste — hon kunde icke annat.

Doktor Lindstål lutade sig tillbaka i stolen för att tänka. Det måste medges, att hela hennes brev var särdeles vagt skrivet. Det var som om hon själv känt, att hon icke hade några starka skäl utan försökte haka sig fast vid detta kategoriska — måste. Antingen fanns det inga andra skäl eller också ville hon icke fram med dem.

Synen av friande godsägare dök ånyo upp i Eriks fantasi. Nej, det var omöjligt! Därtill var Sigrids brev alltför äkta. Det andades för mycken kärlek till honom för att hon skulle tänka på någon annan. Nej, ren och god som guld var hon. Det var inget tvivel om.

Om jag skulle?

Doktor Lindstål skakade på huvudet. Nej, det vore för tokigt! Resa ner till Bjurnäs och tala med Sigrid? Vad skulle modern säga, om en främmande karl helt plötsligt ramlade ned i herrgården? Sigrid skrev själv, att hon icke nämnt ett ord ännu till någon om deras kärlek. Fru Bjurcrona hörde visst icke till de lättast tillgängliga varelserna, det hade han ofta förstått på Sigrids yttrande. Hon hade visserligen aldrig på något vis talat illa om sin mor, men Erik hade dock fått den uppfattningen, att fru Bjurcrona var högst kylig av sig. Det blev nog ett mycket svalt mottagande han fick. Och ändå! Det fanns inget annat sätt att få klarhet i saken. Skrev han till Sigrid, riskerade han, att hon aldrig svarade. Hennes brev var så allvarligt skrivet att han icke kunde övertyga henne. Hon måtte ha några okända känslomotiv, som icke kunde vederläggas per brev utan som fordrade en uppgörelse öga mot öga.

Doktor Lindstål satt länge och grubblade över vad han skulle göra. Slutligen bestämde han sig för att trotsa fru Bjurcrona och resa ned till Bjurnäs. Han kunde icke släppa Sigrid ifrån sig. Obehagligt vore det förstås, om fru Bjurcrona skulle ge sig in på några förfrågningar om hans släkt, om far och mor och dylikt. Då stode han där! Oäktingar vore helt visst icke mycket värderade inom godsägarfamiljerna på det hållet.

Nå, den saken redde alltid upp sig. I värsta fall kunde han säga, att föräldrarna voro döda. Det gick nog. Svårare vore det att få tjänstledighet på en eller ett par dagar. Han hade nyss tillträtt befattningen på sjukhuset. Överläkaren blev säkert icke glad. Han var överhopad med operationer själv.

Jag vågar det ändå, tänkte Erik. Han gick genast och sökte reda på professorn. Denne var välvillig och lämnade Erik tillstånd att vara borta en dag och två nätter.