Part 5

Det var icke tidsfrågan, som hindrade honom att svara med detsamma. Han var rädd för att komma i för intim kontakt med hennes nåd på Bjurnäs. Han var icke säker på att de skulle komma att dra jämt i en så vansklig sak som en bouppteckning. Men däremot fanns det något annat, som frästade honom att svara jakande. Det var unga fröken på Bjurnäs. För henne hade han alltid varit litet svag. Flera gånger hade han på skämt rekommenderat sig som svärson till Per Bjurcrona, varvid denne regelbundet gapskrattat honom mitt i ansiktet och sagt, att han var säker på att hans dotter åtminstone hade så mycket smak att hon icke ville gifta sig med en gammal, flintskallig mastodont, ett yttrande, som icke var så värst träffande men som visade, att svärsonsskapet icke var särdeles efterlängtat från Per Bjurcronas sida.

»Jag förstår, att du måste betänka dig, Gustaf», sade till sist hennes nåd, när han icke svarade. »Du har tillräckligt göra med Alby.»

Hon suckade och makade slöjan längre tillbaka med en mycket behagfullt trött åtbörd.

»Det har jag», sade Gustaf Boström, »men det hindrar icke, att jag skulle kunna hjälpa dig med bouppteckningen.»

»Du är en ängel, Gustaf, det har jag alltid sagt.» Hennes nåds ögon blevo fuktiga av glädje och tacksamhet.

Gustaf Boström bugade sig, där han satt, inför denna överdrivet sköna liknelse och strök tankfullt sin kala hjässa.

»Ni är alldeles utan pengar, tänker jag?» Han såg spörjande på hennes nåd. »Per brukade aldrig ha mycket pengar inne», tillade han.

»Visst är det svårt för oss, nu i synnerhet. Jag trodde Per fått in bra med pengar, när han sålde både Stella och mina vagnshästar för några veckor sedan, men det tycks ha gått redan.»

Hon hade betonat mina vagnshästar väl skarpt. Gustaf Boström tog det åt sig.

»Ja, det var icke jag, som bad att få köpa dem», sade han. »Per kom till mig en dag och ville nödvändigt jag skulle ta dem.»

»Vad gav du?» frågade hennes nåd intresserad.

»Tiotusen. Det var dyrt, för det var bara högerhästen, som var fullblod. Den andra var tvivelaktig och dessutom en smula inhov, vilket jag icke tycker om. Men Per var tydligen i stor förlägenhet och behövde pengar. Han hade några besynnerliga anfäktelser den sista tiden alltsedan han var sjuk och talte alltid om, att det var bäst han ordnade för sig om något skulle hända.»

»Ja, var han gjorde av pengar, det begriper jag rakt icke. I alla händelser fick jag icke något med av de tiotusen, det är då säkert, fast det var mina hästar han sålde. Mina!» utropade hennes nåd patetiskt. »Vad tycker du?»

Gustaf Boström ville icke debattera en så trasslig fråga.

»Han hade troligen affärer, som skulle ordnas», sade han kort.

Hennes nåd förnam skiftningen i rösten.

»Ja, du får icke bli ond på mig, Gustaf! Du vet icke hur svårt jag har det. Alla kommer de till mig och vill jag skall hjälpa och råda och skaffa pengar. Än är det stallet, som skall repareras. Än är det utsäde. Jag vet inte allt. Dessutom skall jag säga dig Gustaf, att Sigrid långt ifrån är samma flicka som förut. Jag vet icke, om det är huvudstadslivet, som förstört henne, men hon har ett sätt och en ton mot mig, som jag som mor absolut icke kan tåla. Absolut icke!»

Hennes nåd reste sig i upprördheten och gick fram till Gustaf Boström.

»Kan du tänka dig vad hon frågade mig i dag, alldeles nyss, innan jag reste hit? Jo, vem som skall styra på Bjurnäs! Har du hört på maken? Liksom någon annan än jag hade att säga där, sedan Per är borta.»

Gustaf Boström hade rest sig också. Han kunde icke sitta inför henne. Dels tillät honom artigheten icke det, dels tvingade hela hennes massiva men dock drottningartade uppenbarelse att stiga upp. Han kunde dock icke underlåta att säga sin innersta mening.

»Nej, bara du kan det, kära Matilda. Att sköta en gård nu för tiden är minsann icke någon lätt sak.»

»Åh, jag har Karlsson.»

»Kan du lita på honom?»

»Varför skulle jag inte kunna det? När Per gjorde det?»

»Är du säker på att Per gjorde det?»

Hennes nåd Bjurcrona lättade på slöjan. Hon började bli het fast hon hade ansiktet alldeles fritt. Det samstämmiga tvivlet både från Sigrids och Gustaf Boströms sida var ovanligt irriterande. Hon förstod, att hon måste söka in på en sidoväg utan att svara.

»Du kanske vill, att jag skall låta Sigrid styra?» frågade hon lidelsefullt.

»Kära Matilda, låt oss framför allt tala lugnt om den här saken.»

Han förde henne ridderligt bort till soffan. Hon sjönk ned i den. Han satte sig bredvid.

»Jag tror uppriktigt sagt, att varken du eller Sigrid är karl att styra Bjurnäs. Det är icke det, som det gäller nu närmast. Huvudsumman är, att vi får reda på den ekonomiska ställningen, innan det blir fråga om styresmannen. Man skall först veta vad man har att styra med, innan man kan styra. Ger bouppteckningen vid handen, att ni kan behålla Bjurnäs, och det skall vi hoppas, kan ni alltid arrendera ut gården. Det är bättre det än att sälja den. Arrendatorer finns det gott om. Huvudsumman är att få en duktig karl, som inte suger ut jorden. Bjurnäs är ingen dålig gård, även om Per de sista åren fått lov att spara på gödningsämnen och låtit för stor del av den ligga i träde. Emellertid är det bäst, att vi väntar med allt annat, tills vi fått boet klart. Jag skall fara in till Torsell redan i morgon. Per brukade alltid ha sina räkenskaper i god ordning, så det hela kan vara klart på en vecka, bara nu Torsell har tid. Vet du, om ni har mycket spannmål kvar?»

Nej, det visste icke hennes nåd.

»I alla händelser kommer jag över någon av de närmaste dagarna. Karlsson skall alltid kunna ge upplysning om något.»

Gustaf Boström talade länge och ingående med hennes nåd Bjurcrona. Hon kände sig som en helt annan människa, när hon på nytt reste sig.

»Ack, ja», sade hon, »om Per hade varit som du, så att man kunnat tala vid honom. Aldrig fick jag veta något om gården.»

Gustaf Boström var hädisk nog att tänka, att det gjort detsamma, om hon fått veta något eller icke. Han frågade, om han fick lov att bjuda på ett glas vin. Det blev drucket på stående fot, ty hon såg, att han hade bråttom att få slut på samtalet. Hon var bara rädd för att han skulle glömma bort pengarna han talat om förut.

»Nej, nu måste jag fara», sade hon.

»Var nu icke för sträng mot Sigrid», varnade han. »Tänk på att de unga har hetare blod än vi.»

»Ja, bara hon lämnar mig i fred med sitt kält om pengar.»

»Det var sant! Det hade jag glömt bort. Hur mycket behöver du?»

När hennes nåd dröjde med svaret, frågade han:

»Räcker fem tusen? Det är ungefär vad jag har inne. Tur att jag fick från mejeriet i dag, annars hade du fått ta en check, och det är alltid besvärligt.» Han gick bort till skrivbordet och tog fram pengarna samt räckte henne dem.

»Åh, kära Gustaf, det är alldeles för mycket.» Men hon stoppade dem glatt i väskan och sade adjö.

»Vänta en smula», genmälte han. »Först ett kvitto, min nådiga!»

Han log och satte sig ned för att fylla ut en kvittens.

Hennes nåd tyckte det var förfärligt futtigt av den rike patron Gustaf Boström på Alby att komma med sådant, men hon skrev med bibehållen sinnesnärvaro under kvittensen.

»Så där ja, nu är allt bra, hoppas jag. Adjö, kära Gustaf och tack för allt vad jag fått veta. Glöm icke bort oss!»

Hon smålog hult mot honom. Han kände sig nästan som om det varit han, som fått låna och icke hon. Han bugade sig och kysste hennes hand. Hon slog ned slöjan och gick. Han följde henne ända ut till kaleschen och hjälpte henne upp. När hon for, tyckte han, att hon egentligen förtjänat att åka efter de fina vagnshästarna han köpt av Per.

Hennes nåd var lugn och värdig, när hon kom hem. Medvetandet av att ha fem tusen i väskan gav en behaglig trygghetskänsla, och hon förklarade för Sigrid, att Gustaf Boström på Alby sagt, att det visst icke var fråga om att sälja Bjurnäs utan att allt skulle ordna sig, bara man gav sig tid och icke hade för bråttom. Vad reparationerna och allt det andra beträffade, kunde Sigrid säga till folket, att det skulle göras som kapten befallt.

»Ja, det är nog mycket bra, mamma, men varifrån skall vi få pengar?»

Hennes nåd höjde ögonbrynen på det säreget överlägsna viset och förklarade, att det fick stärbhuset betala. Hon hade lärt sig termen under samtalet med Gustaf Boström.

»Stärbhuset?» upprepade Sigrid. »Det är du och jag det. Jag har inga pengar. Jag har inte ens att betala min pension i Stockholm. Pappa glömde skicka mig, och jag är skyldig för flera veckor.»

Hennes nåd öppnade väskan och tog fram en tusenlapp.

»Tag den här och gör upp vad du är skyldig. Resten kan du behålla till småutgifter, och se’n vill jag icke mer höra talas om pengar. Någon av dagarna kommer Torsell och Gustaf och gör bouppteckning. Se till, att vi får en ordentlig middag. Jag är trött och behöver vila.»

Därmed var audiensen slut. Sigrid drog sig tillbaka. Det var icke utan att hon beundrade modern i detta ögonblick för hennes lugn och säkerhet. Det hade hon aldrig trott modern om. Kanske när allt kom omkring det icke var så farligt med gården som fadern föreställt sig.

Sigrid gick genast upp och skrev två brev; det ena till fru Söderblom med pengar i och med begäran att sakerna skulle få stå kvar tillsvidare i rummet; det andra till Erik med utförlig redogörelse av det som hänt. Hon uteslöt dock allt tal om pengar och om faderns bekännelse, men i stället överflödade brevet med ömma ord och försäkringar om att hon snart skulle skriva igen, bara bouppteckningen var över.

Några dagar efteråt kommo patron Boström och häradshövding Torsell körande till Bjurnäs. De satte genast i gång med bouppteckningen. Tack vare Per Bjurcronas enastående ordentlighet i bokföringen och utförliga inventarielistor var det snart gjort.

De båda männen sågo häpna på varann, när resultatet blev klart. Bjurnäs var nästan konkursmässigt. Och ändå hade man att räkna med obekanta skulder kanske, som icke kommo fram förrän man annonserade. Utestående fordringar, som icke funnos i bokföringen, voro däremot säkert mycket små.

»Jag förstår icke hur han kunnat hålla det gående», sade patron Boström och vandrade oroligt fram och tillbaka.

»Han gjorde som andra. Han lånade», sade Torsell försmädligt.

»Hur skall man kunna säga det här åt fruntimren! Det är omöjligt!»

Häradshövding Torsell, som till följd av magsjukdom och överansträngning skrumpit samman nästan till skelettets dimensioner och mycket på grund härav ofta befann sig i ett tillstånd av sardonisk gallfeber, snörpte ihop munnen, stack till med de små, grå, vasst blickande ögonen och sade, i det han lutade sig bakåt i stolen och rullade tummarna:

»Även om man måste medge, att ovetenhet är det lyckligaste stadiet av mänsklig tillvaro, synes det mig vara vår så kallade plikt att icke undanhålla hennes nåd på Bjurnäs så angenäma nyheter. Vad fröken beträffar tycks hon redan på förhand vara invigd icke bara i denna av oss nu hänsynslöst avslöjade hemlighet utan även i andra mer privata, vilka min ställning som kaptens jurist tyvärr förbjuder mig att uppenbara för dig, min käre bror. Hur man skall kunna säga det till fruntimren är icke märkvärdigare än att säga något i allmänhet. Man öppnar munnen och talar. Det är allt. Fröken Sigrid och jag har redan i morse haft ett ingående samtal om andra saker. Efter vad jag kan förstå hör hon till den förnuftiga delen av kvinnosläktet. Hennes nåd Bjurcrona torde däremot svårligen kunna räknas till den kategorien, men även hysteriska kvinnor har en otrolig förmåga att inför stora och avgörande skeden i deras liv behålla sinnesnärvaron under det att de totalt tappar bort den, om de sticker sig på en synål eller biter sig i tungan av misstag. Alltså talar vi.»

Häradshövding Torsell gjorde en paus. Han hade ett retsamt sätt att bygga sina ordperioder. Han menade ingenting därmed. Tvärtom. Han var i grund och botten en hygglig karl, som icke ville någon människa något ont. En människokännare skulle snart funnit dessa motsatser i hans väsen. Gustaf Boström på Alby hade aldrig brytt sig om att försöka tränga till botten av de människor han kände. Han var själv för kemiskt ren till hela sin läggning för att tro att andra personer sade ett och menade ett annat. Han tog folk som de visade sig.

»Gallblåsa!» sade han därför. »Har du då inget hjärta i bröstet?»

»Jo, men det sitter en smula för långt till höger, påstår Enander. Kanske det är därför ...»

»Ordvrängare! Lagvrängare!» bröt Gustaf Boström ut. Men han kunde icke låta bli att skratta. »Alltså du anser, att vi utan omsvep skall säga dem sanningen redan i kväll?»

»Eftersom sträckbänk numera är bortskaffad både ur lagen och rättsmedvetandet, tycker jag det är onödigt att hålla hennes nåd i ovisshet längre. Vi har arbetat i nära två dagar. Vårt arvode blir för stort.» Han smålog och började ordna papperen.

»Arvode! Är du galen, människa? Tror du jag tänker ta betalt för det här?» röt Gustaf Boström till och blev blodröd i ansiktet.

»Nej, men jag», sade advokaten milt och reste sig. »Skall du eller jag säga till?»

Gustaf Boström gick utan ett ord ut ur Per Bjurcronas arbetsrum, där de suttit, och uppsökte hennes nåd.

»Ja, nu är vi färdiga, kära Matilda, om du vill komma in och titta på papperen. Bäst att vi får fatt i Sigrid också.»

Inne i arbetsrummet samlades de. Häradshövding Torsell föredrog utan spår av känsla de torra siffrorna. En del av detaljsiffrorna hoppade han på Gustaf Boströms något kärva uppmaning över. Hennes nåd och Sigrid sutto stilla och lyssnade. Det var mycket, som de icke begrepo, men när Torsell med något höjd röst slöt med orden — boets behållning uppgår således till femtontusentrehundrasextiofyra kronor och sjuttiotre öre — förstodo de fullt att, de voro så gott som ruinerade.

Ingen av de fyra personerna sade ett ord mer. Torsell plockade i papperen. Gustaf Boström stod med pannan tryckt mot fönsterrutan och stirrade ut. Hennes nåd hade sjunkit tillbaka i ena skinnstolen, begravande sina tankar och sin sorg bakom slutna ögonlock, och Sigrid satt borta i ena hörnet av rummet med huvudet nedsänkt. Alla kände de, att siffrorna måtte talat sanning, och att där icke mer fanns att tillägga. De små, obetydliga tio siffrorna, som bara växlade plats på ett stycke papper, hade blivit de talande, de handlande, de mäktiga inne i Per Bjurcronas arbetsrum. Torsell såg dem hopade i långa kolumner, sida efter sida på papperen; Gustaf Boström hörde dem ännu ljuda i öronen på sig; hennes nåd tyckte, att de vältrade fram ur alla skrymslen och gömställen, fast hon fortfarande satt med slutna ögon, och Sigrid kände hur gigantiska väsen svävade över Bjurnäs, beredda att i nästa stund krossa allt. Det var en pinsam tystnad, ungefär som i en rättssal, när dödsdomen fallit.

Torsell fann sig till sist föranlåten att bryta den, men just icke på något behagligt sätt.

»Nu vet visserligen varken patron Boström eller jag, om det finns mera skulder. Innan tre månader gått kan vi icke vara säkra. Kanske hennes nåd känner till om det ännu finns några skulder, som icke kommit med här?»

Frågan var enkel och naturlig, men den hade en egendomlig verkan. Hennes nåd reste sig långsamt och gick ut.

»Jag kan icke — jag kan icke», stammade hon, »icke nu ...»

»Kanske fröken har reda på några?» fortsatte häradshövdingen.

Gustaf Boström vände sig häftigt om. Den där Torsell var ändå för obarmhärtig. Sigrid såg upp med en blick, som kunnat röra sten. Hon var hemskt blek i sorgdräkten.

»Nej», sade hon stilla, »såvida icke mamma ...» Hon erinrade sig med blygsel, att modern kommit hem med pengar. Det kunde icke ha varit annat än Gustaf Boström på Alby, som lånat henne dem. Varför fanns icke något sådant lån upptaget? Hon hade särskilt suttit och lyssnat efter det, därför att det plågat henne, att modern lånat.

Gustaf Boström gjorde ett hemligt tecken till henne. Den lilla struntsumman på fem tusen hade ingenting att säga. Och uppriktigt sagt har jag glömt bort den, viskade han för sig själv.

Sigrid reste sig och gick fram till bordet, där Torsell satt.

»Är det något fröken vill veta», sade han. Han hade fått en viss respekt för henne redan förut på morgonen, då de bland annat avhandlat penningsändningarna till den där pojken i Gränna, som fröken uttryckt det. Det var tydligt, att det fanns ruter i den flickan, det såg Torsell då. När han nu såg in i hennes ögon, blev han osäker på sitt omdöme. Hon såg nästan döende ut, och det hade kommit en förgrämd min i det vackra ansiktet.

»Var står den där summan ni slutade med?» frågade hon. »Behållningen i boet?»

Torsell visade på papperet, där summan fanns omgiven med en bred, svart ram, alldeles som på ett sorgkort. Sigrid såg länge på den. Det var som om hon hade svårt att förstå den. Gustaf Boström, som iakttagit henne, kom till hjälp.

»Ja, naturligtvis är den summan för låg», sade han övertygande. »Det sade jag också åt Torsell. Inventarierna, möblerna, speciellt, är upptagna alldeles för lågt.»

Torsell var icke sen att försvara sig.

»De är värderade till ungefärligt de priser man kan få vid försäljning. Kommer bror hit och bjuder, kanske det blir några tusenlappar till för möblerna, men annars tror jag nog, att jag åsatt det rätta värdet. Jag känner till auktionsvaktmästarnas sätt att värdera. Det tilltalar mig inte. Titta bara på summan för pappas skrivbord, det här. Tvåhundra kronor. Tror fröken någon människa har lust att ge mer? Och här kan fröken se på värderingen av rubb och stubb i frökens eget rum. Elva tusen kronor! Det är rundligt tilltaget, i all synnerhet som jag icke är säker på att Hauptska byrån är äkta. Vid all värdering i dödsbon måste man tänka på den eventuella summa man kan erhålla vid försäljning. Fasettspegeln uppe hos fröken ville patron Boström ha upp till tvåtusenfemhundra, fast kapten i sin inventarieförteckning icke tagit upp den till mer än sjuhundra. Vid en försäljning ...»

Här avbröt Sigrid honom.

»Det är således nödvändigt, att Bjurnäs säljes.» Hennes röst fick en hörbar skälvning.

»Jag för min del skulle tillråda det. Det hela är för belastat med lån och inteckningar för att damerna skola kunna reda upp det. Vad säger bror?»

Han såg på Gustaf Boström, som å sin sida stod och betraktade Sigrid. Hennes ångest var synbar, men hans sanningskärlek segrade ändå.

»Ja, kära Sigrid», sade han. »Jag måste tyvärr ge Torsell rätt. Hur vanskligt det än är att sälja så stora gårdar som Bjurnäs nu för tiden, är en försäljning vida att föredraga framför att laborera med lån och inteckningar. Hade Per levat, ja då vore det en annan sak. Han kanske hade kunnat hålla det flytande ännu åtskilliga år. Det är en karl, som saknas här. Man behöver bara se på räkenskaperna. När Per var sjuk för ett par månader, kom allt ur sina gängor. Här behövs en stark hand och en klar hjärna. Per repade sig aldrig efter den där sjukdomen. Inspektorn har helt enkelt bestulit honom under hans sjukdom. Och vad mammas konto beträffar, i synnerhet klädkontot, är det fullständigt abnormt. Begravningen är här redan uppe i fyra tusen kronor nästan, och ändå är säkert bara hälften av räkningarna inkomna. Du kan själv ...»

Han började riva i papperen på bordet. Han tog en räkning.

»Se här på bjudningskorten till exempel — fyrahundrasextiofyra kronor! Det är vansinnigt, fullständigt vansinnigt! Jag vet, att när jag begravde Sofi, gick korten icke till mer än hundra. Ja, jag anklagar visst inte dig, kära barn. Men du bör förstå, att ni, två ensamma kvinnor, icke kan behålla Bjurnäs, som affärerna nu stå. Jo, om ni kan skaffa er en duktig rättare, köra i väg inspektorn, avskeda halva tjänarepersonalen minst, dra in på staten på alla möjliga håll och framför allt minska ordentligt på hennes nåds konto, som Per av för mig okända anledningar verkligen låtit överskrida alla förnuftiga gränser. Annars är det bättre, det måste jag ärligt tillstå, att sälja Bjurnäs. Alltid kan ni få så mycket, att ni kan dra er fram, ty som du redan hört, tror jag icke mycket på Torsells värdering. Att arrendera ut egendomen är vanskligt. Arrendatorerna suger bara ut jorden. Hade jag själv möjligheter att ta mera på mig, skulle jag icke tveka, men Alby ger mig tillräckligt att sköta.»

Han var tydligen uppbragt på sig själv över att icke kunna åtaga sig Bjurnäs. Likaså tyckte han nog, att han varit för frispråkig mot Sigrid, när han såg hur hon sviktade under hans ord.

»Nu skall vi icke tänka mer på det här i kväll», sade han med sin fryntliga älskvärdhet. »Nu går vi och lägger oss och sover på saken. Både Torsell och jag har legat i hela dagen och behöver sannerligen vila oss. Vi reser icke förrän elva i morgon förmiddag, så vi har tid att tala ut. Någon brådska med att sälja är det inte. Ingenting står för livet. Gustaf Boström på Alby skall icke svika Per Bjurcronas efterlevande.»

Det lät storlåtigt, och Torsell drog till med ett sardoniskt leende, som ingen av de andra såg.

»Allt reder sig nog, Sigrid», fortsatte Gustaf Boström och klappade henne på axeln. »Det gäller bara att hålla humöret uppe hos dig själv och hos mamma. Och lita på mig!»

Sigrid sträckte fram handen mot honom och såg på honom varmt. Något så vackert som den blicken hade Gustaf Boström icke sett på länge. Det var fullkomlig tillbedjan i den.

»Tack, farbror, det vet jag.»

Hon tog godnatt och gick, men hennes huvud var sänkt som under en tung börda. Hon gick direkt till modern för att säga godnatt och kanske också med en halvt omedveten längtan att få tala, gråta ut, men när hon kom in och såg modern sitta med de fyrtio martyrerna igen, under det att kammarjungfrun redde hennes hår för natten, kunde Sigrid icke mer än kyssa modern och gå.

»Kommer du in till mig sedan?» frågade hennes nåd.

»Nej, vet du, mamma, jag tror jag är för trött.»

»Det var behagliga nyheter», sade hennes nåd och flyttade upp en lång rad klöver på esset, som kom upp.

»Det kanske icke är så farligt», sade Sigrid. »Godnatt!»

»Godnatt! Dra’ icke så förfärligt i håret, Hilma.»

Sigrid förmådde nätt och jämt ta sig uppför trappan till rummet. Benen kändes blytunga och kring pannan satt som ett järnband. Och tanketom var hon som aldrig förr. Inom henne rådde den stora natten, natten med evigt, oändligt mörker. Hon tyckte hon hade gått så i många år. Inte en ljusstrimma. Är det döden? frågade hon sig. Är jag på andra sidan, borta i mörkret? Hon stannade. Vad var det?

Det stora tornuret var det enda, som levde. Det gick sedan flera hundrade år, lika orubbligt antingen Bjurcronorna levde eller dogo. Det täljde bara tiden. Människorna brydde det sig icke om. Vad var tiden?

Hon stod länge och lyssnade utan att röra sig.

Tick — tack! — Tick — tack! sade den stora klockan genom mörkret. Sigrid kunde icke urskilja loden, men hon visste att för vart knäpp sjönko de stora, tunga loden längre och längre ned. Åh, livet var tungt! Tiden var tung! Allt. Allt.

Inkommen på rummet brydde hon sig icke om att tända. Hon gick fram till fönstret och slog upp det.

Natten var sval och lugn. Ett fint, stilla duggregn föll. Hon sträckte ut sina händer tills de blevo våta. Så strök hon med dem över ansiktet. Hon ville gråta, men hon kunde icke.

»Erik — Erik», viskade hon.

IV.

Vid frukostbordet följande morgon saknades hennes nåd. Hon lät hälsa och tacka för vad herrarna gjort men kunde inte infinna sig på grund av huvudvärk. Sigrid däremot mötte, men var blek och stilla. Det talades fortfarande en massa siffror, och man skildes åt utan att ha fattat något avgörande beslut. Gustaf Boström lovade att komma över igen så snart han fick tid och tala vidare om saken. Hans sista uppmaning till Sigrid var att icke betala annat än vad som var nödvändigt samt att tillsvidare låta inställa alla reparationer.

Han blev därför mycket förvånad, när han några dagar efteråt fick se Sigrid komma farande på Freja som en valkyria. Hon red gammalmodigt i damsadel, och den korta, svarta ridklänningen formade sig bra kring den smärta figuren. Patron Boström stod själv borta vid längan och övervakade spannmålsuppmätning.

»Jag tror hon är tokig!» utbrast han. »Ta den där skengalna märrn!»