Part 4

»Nu är det sagt barn. Jag vill icke be dig om förlåtelse. Det kan jag icke. Många, många tusen gånger har jag frågat mig, om min synd verkligen var så stor. Jag har alltid frikänt mig själv, ty jag älskade verkligen Maria, den lilla, präktiga, fattiga Maria. Det är bara en, som har rätt att anklaga mig, och det är hon. Hon gjorde det aldrig, icke ens, när slutet nalkades. Hon bad mig bara om en sak, och det var, att jag skulle ta hand om barnet. Det var hennes sista ord. Det lovade jag, och jag har hållit det orubbligt ända tills nu. Nu måste du lova mig Sigrid att laga, att pojken får sitt understöd som vanligt. Här i kuvertet ligger papper och adresser. Han är inackorderad i Gränna hos hyggligt folk. Pengar skickas genom advokat Torsell du vet. Han är den enda människa förutom du, som nu känner till historien om min stackars pojke. Matilda och jag har för längesedan utsett Torsell till utredningsman i boet. Nu ber jag dig under alla förhållanden — under alla förhållanden, hör du det, Sigrid! — tillse, att Torsell skickar understödet till Johan. Icke för att jag tror, att han tänker krångla, men det är mänskligt att glömma. Och den saken får inte glömmas! Icke på några villkor. Här i kuvertet ligger kvittona på alla Torsells utbetalningar för pojkens skull. Pojken själv vet icke annat än att han är son av fosterföräldrarna i Gränna. Och folket, som han är hos, säger ingenting. De kläder och föder honom väl. Det vet jag. För några år sedan började han skolan. Han lär ha gott huvud efter vad jag kan förstå av brevet, som Torsell fick tillsammans med fotografien. Här ligger också en bankbok. Det är Johans. Johan Hansson, som han heter efter fosterföräldrarna. Den är icke på så stort belopp. Tiotusen. Dem skall han ha, när han blir myndig. Allt detta får du nu ta hand om, Sigrid. Jag hoppas du icke vill vägra din gamla far den tjänsten. Den sista kanske.»

Per Bjurcrona lade in alltsammans i kuvertet igen och räckte det åt den förgråtna flickan, som fortfarande låg kvar på knä vid sängen. Hon kysste hans kind, hans händer och lovade, att hon skulle göra allt vad fadern begärt.

»Lås nu igen kassaskåpet och ge mig nycklarna.» Sigrid gjorde det.

»Och så låt mig få tala vid sköterskan, är du snäll. Vid mamma skall jag tala i morgon bittida. Ja, icke om detta, utan om gården. Gå nu och sov, barn. Och tack för att du ville lyssna till mig och icke alldeles fördömer mig.»

Det blev ännu ett rörande avsked mellan dem. Så gick Sigrid. Hon var så förstörd att hon nätt och jämt kunde meddela sig med sköterskan, som ensam vaktade i hallen. Uppkommen på rummet kunde Sigrid icke gå till sängs. Lampan brann ännu. Sigrid gick oroligt av och an på golvet. Hon tyckte helt plötsligt, att all världens synd störtat ned över hennes stackars huvud. Flera gånger stannade hon och såg på porträttet, som hon tagit fram ur kuvertet. Arvtagaren, som aldrig skulle ta arv efter sin fader.

Åter och åter kom hon tillbaka till faderns fråga om hon icke ville stanna på gården.

Nej, nej! Jag kan det icke! ropade rösten inom henne. Hur skulle hon kunna lämna Erik och allt? Aldrig i världen! Aldrig! sade hon sig, men det var nog mest därför att allra djupast ned i hennes medvetande steg liksom en aning om tvivel vad hon skulle göra, och det var denna aning hon redan nu ville döda.

»Jag kan icke!» ropade hon högt och kastade sig jämrande på sängen klädd som hon ännu var i faderns kappa.

Ingen hörde henne. Hon var ensam i tornrummet. Omkring henne fanns bara obarmhärtiga, tjocka stenmurar, som hört värre klagan och förblivit obevekliga.

Hon visste icke hur länge hon legat, då hon vaknade vid ett hemskt ljud. Det lät som en tjur eller en häst vrålat i dödsvånda. En enda gång hördes det. Sedan blev det tyst. Så hörde hon slående i dörrar i våningen under och rop.

Någon ropade henne. Hon famlade sig ut genom vinden och skyndade sig nedför trappan. Där måste hon stanna.

Hon visste på förhand vad som hänt, och dock gick det ända in i hjärtat. Det gjorde så ont därinne. Med möda tog hon det sista steget ut i hallen. Dörren till faderns rum stod öppen. Någon rörde sig därinne under lampan. Det var visst sköterskan. Tornuret började slå. Sigrid räknade mekaniskt till fem. Hon tog några steg framåt. Eva, som kom springande uppför trappan underifrån, skrek till, när hon fick se den uniformsklädda gestalten.

»Är det fröken?» sade hon. »Jag trodde ... Jag var därnere. Vad är det? Man ropade.»

Sigrid pekade mot den öppna dörren utan ett ord till svar. Så skred hon långsamt fram mot den, följd av trotjänarinnan.

III.

Så gick Per Bjurcrona ur tiden. Den natten glömde Sigrid aldrig. Hennes nåd var utom sig av förtvivlan över att man icke väckt henne så hon fick ta avsked av sin älskade Per. Hon utfrågade Sigrid, Eva och sköterskan vad han sagt och hur han dött. Det var icke mycket att säga. Det hade bara varit sköterskan inne hos honom, när det hände. Han hade på en gång satt sig upp i sängen och rytit som ett lejon som sköterskan uttryckte det. Därpå hade han fallit tillbaka, och allt var slut.

Hennes nåd stängde in sig på sina rum den första dagen och ville icke höra talas om någonting.

»Det får fröken ta hand om», svarade hon regelbundet på alla mer eller mindre viktiga frågor. »Låt mig få ha min sorg i fred», var det vanliga tillägget.

Allt begravningsbestyret lades på Sigrids skuldror. Det var icke litet, som skulle ordnas i samband med det. Man skulle beställa kista och skaffa dödsattest, gravkoret på Bjurnäs skulle smyckas, och så alla förberedelserna till själva högtidligheten med bjudningskortens utsändande och inköp av erforderliga varor.

Hennes nåd hade, innan hon stängt sig inne med sin stora sorg, lagt Sigrid särskilt på minnet, att Per skulle ha en ståtlig begravning, kosta vad det ville.

Den blev så ståtlig att man i långa tider talade om den på trakten. Alla bekanta från när och fjärran hade inbjudits. Där var mycket med uniformer i stor parad. Det lyste och blänkte. Hela regementets officerskår kom nästan mangrant till sin forna kamrats sista färd, och sex av dem buro kistan. Landshövdingen och chefen för arméfördelningen voro praktfulla. Hennes nåd såg ut precis som en drottning, där hon skred fram vid armen på domprosten, som särskilt kommit dit för att förrätta akten. Fröken Sigrid såg hård och kall ut, där hon gick på domprostens andra sida, åtminstone sade inspektorn det, men det var kanske därför att fröken och han hade haft en sammanstötning angående den kvantitet vin, som inköpts till begravningen men på något underbart sätt förminskats under tillfällig lagring i inspektorns källare under en natt.

Efteråt hade Sigrid nästan inget minne av själva begravningsdagen. Hon mindes bara, att där hållits vackra tal vid faderns kista både av översten för regementet och Gustaf Boström på Alby och att massor av människor, som hon knappt kände, tryckt hennes hand, ja, ibland omfamnat och kysst henne, där hon stod bredvid modern. När den stora middagen var över — hennes nåd hade mot Sigrids vilja drivit igenom att det efter begravningen skulle hållas en middag — kände Sigrid hur benen sviktade under henne. Hon hade varit i farten sedan morgongryningen för att ordna och övervaka allt, och hon kunde omöjligt förmå sig till att följa moderns uppmaning att stanna och språka en stund om pappa, sedan gästerna farit.

»Jag är så förfärligt trött, vet du, mamma, så jag måste gå och lägga mig», sade hon, när hon kom in i moderns sängkammare.

»Jag förstår inte ungdomen nu för tiden», sade hennes nåd. »Den duger ingenting till, orkar ingenting. Jag, som haft så mycket att stå i hela dagen, känner mig icke sömnig en gång och ändå hade jag landshövdingen på ena sidan och generalen på den andra under middagen. Hur tyckte du livet satt? Var det icke för trångt under armarna?»

»Du var så vacker, mamma. Det satt bra alltihop.»

»Gustaf Boström på Alby sade detsamma, men han var visst icke riktigt tillräknelig. Jag vet inte heller vad du köpt för slags Bourgogne, kära barn. Landshövdingen rörde den inte. Men Gustaf drack för två, såg jag.»

»Hur skall jag kunna förstå mig på viner, mamma? Jag tog vad handlarn bjöd mig.»

»Varför lät du inte mig välja?» hennes nåd satte sig vid det lilla, inlagda runda bordet och tog fram patienskorten.

»Ja, men mamma ville icke ha någonting att göra med alltsammans.»

Hennes nåds händer darrade en smula starkare än vanligt, när hon blandade och började lägga ut »de fyrtio martyrerna». Sigrid stod tyst och såg på henne. Det var något så orimligt groteskt i scenen. Bordet var fint inlagt, de patiensläggande händerna voro visserligen feta men ändå förnäma, och ansiktet var fortfarande drottningslikt, men den plisserade kamkoftan, som hennes nåd redan tagit på, gav något nästan löjligt åt den oerhört mäktiga figuren, som liknade en köksas. Briljantsmycket i håret »hoppade ur», som Erik sagt en gång, när han och Sigrid voro på teatern och sågo en liknande dam på scenen.

»Jaså, jag ville inte det», sade hennes nåd, när hon slutat att lägga upp korten på bordet och stod i begrepp att börja flytta. »Vet du varför jag inte ville det då?»

Hon såg upp dottern, som stod borta vid dörren. Hennes ansikte blev mycket högtidligt.

»Jag hade min sorg», sade hon. »Men det tycks du inte ha förstått, inte ens nu eftersom du förebrår mig, att jag icke ville ha något att göra med alltsammans.»

»Ja, men mamma ...»

»Jag begriper verkligen icke barn, att du på en sådan kväll som denna kan ha hjärta att förebrå din mor någonting dylikt. Just nu, när han ligger ensam därborta och du vet, att jag är så förstörd både till kropp och själ. Jag hade verkligen väntat mig något annat av dig» — hon torkade sina ögon med spetsnäsduken och började flytta på korten. »Här sitter jag ensam en kväll som denna och ingen bryr sig om mig. Icke ens min egen dotter ...»

Hon satte händerna med näsduken för ögonen och började snyfta. När hon såg upp var dottern gången.

Hennes nåd blev så häpen att hon lade en hjärter sjua på en ruter åtta.

»Nej, nu har jag då aldrig sett maken», mumlade hon. »Vilka barn nu för tiden! Vilka barn! Ja, gå du! Gå du!» sade hon sig.

Sigrid hade icke gått långt. Hon var kränkt i sitt innersta. Trotset växte i henne, men det höll sig icke länge. Som ovänner kunde de icke skiljas denna kväll, icke denna. Det hade varit orätt mot honom därborta. Hon betvingade sina upproriska känslor och gick tillbaka till modern. Det hela slutade i frid och försoning.

Sigrid förstod dock, att hemvaron skulle bli allt annat än angenäm, om hon beslutade sig för att stanna en tid hos modern. Erik hade hon genast efter dödsfallet telegrafiskt underrättat om, att hon tänkte stanna en tid på Bjurnäs och att hon skulle skriva längre fram. Några dagar efteråt hade Erik telefonerat till henne och begärt närmare upplysningar. Han hade varit mycket öm och deltagande och frågat om han kunde hjälpa på något vis samt bett henne skriva snart. Det hade hon lovat bara begravningen var över. Visst skulle hon skriva.

Det var detta hon inbillade sig skola göra begravningskvällen. Scenen med modern tog allt för mycket på henne. De följande dagarna kom hon sig icke heller för. Hon visste icke själv vad orsaken var, men hon kunde helt enkelt icke skriva till honom. De hade aldrig växlat ett brev med varandra. Allt hade skett muntligen. Hon försökte flera gånger börja ett brev till honom men kunde icke fortsätta utöver de första inledningsorden. Hon satt länge och tittade på:

»Min ömt älskade» — eller något liknande. Men det blev aldrig mer.

Hur skulle hon också kunna skriva till honom om allt vad som hänt, vad som hon fått veta? Hur skulle han förstå faderns känslor, hans förslag, att hon skulle stanna på Bjurnäs? Ännu mindre kunde hon skriva till Erik om faderns oäkta son. Det var rent av omöjligt. Det plågade henne att sätta sig ned och bekänna faderns synd. Dessutom kunde hon det helt enkelt icke. Fadern hade förbjudit det.

Sigrid uppsköt brevskrivandet dag för dag. Närmaste tiden efter begravningen blev icke stort bättre än veckan förut. Inspektorn kom med försmädliga frågor om, när utsädet var att vänta, och om han skulle börja på att sätta stallet i stånd som kapten ville, jämte andra för Sigrid obegripliga saker. Trädgårdsmästaren ville ha nya bänkfönster, som kapten lovat, och det måste nödvändigt skaffas hjälp till grävningen i köksträdgården för han själv kunde inte hinna med allt. Och en ny spruta till Bordeauxvätskan måste han ha, annars tog ohyran livet av fruktträden. Det dröjde inte kanske mer än en vecka, innan träden började blomma riktigt, och första sprutningen måste alltid göras före blomningen. Magnusson ville ha ny sits i trillan och Fiskar-Anders hade fått löfte på icke mindre än femton abborrnät.

Det var att bli förtvivlad. Det tycktes som om alla sammansvurit sig mot henne. De begärde aldrig att få tala vid hennes nåd utan alltid vid fröken. De liksom stodo och lurade på henne var hon gick för att överfalla henne med frågor. Sigrid svarade så gott hon kunde, men till sist gick hon till modern och underlade frågorna hennes nåds avgörande.

Hennes nåd slog ut med händerna.

»Kära barn, vad begriper jag av det där! Det får inspektorn bestämma. Jag avskyr att ha något med folket att göra. De luktar bara snus och snusk. Jag känner det ända hit, att du talat med dem.»

Hon levde ett så starkt fantasiliv att hon måste ta sin parfymflaska till hjälp för att få bort lukten.

»Jag litar inte på inspektorn», sade Sigrid. »Det gjorde icke pappa heller.»

»Ja, då förstår jag verkligen icke varför han tog honom.» Hennes nåd hade nyss stigit upp. Hon satt vid toalettspegeln och väntade på nya jungfrun, som hennes nåd, till följd av att det blivit så mycket göra efter Pers död som hon sade till dottern, engagerat för sitt personliga behov.

Sigrid ville icke inlåta sig på frågan närmare. Hennes nåds logik var oantastlig i detta enastående fall. Fadern hade själv sagt, att han tagit inspektorn. Modern glömde bara bort att säga, att det skedde, medan Per låg sjuk för några månader sedan, och att han sedan icke vågat avskeda inspektoren, emedan han icke känt sig stark nog att ensam ha tillsyn om allt. Något måste dock sägas till försvar.

»Pappa trodde honom kanske om gott i början», sade hon.

»Karlsson är visst ingen dålig karl», avgjorde hennes nåd.

»Det vill jag icke säga. Jag tror bara icke, att man kan lita på honom. Hur skall man kunna veta, att han behöver allt vad han pockar på? Mamma vet hur det var med vinbuteljerna.»

»Kom nu inte med de där buteljerna igen. Jag har fått nog av dem!»

Hennes nåds röst blev onådig. Hon tog puderasken.

»Som mamma vill. Jag ville bara veta, vad jag skall svara, när man frågar mig.»

Sigrids svar kom litet kort och tvärt.

»Jag får verkligen säga ...!» Hennes nåd vände sig om och såg med höjda ögonbryn på dottern. »Du har börjat tala till mig i en ton, Sigrid, som på det högsta, ja, på det allra högsta förvånar mig. Kan jag rå för att Per lovat hit och lovat dit? Är det jag, som skall fullgöra hans förbindelser? Aldrig i livet frågade han mig till råds vare sig i det ena eller andra, men nu plötsligt, nu skall jag stå till svars för om stallet ramlar omkull eller om Bordeauxvätskan tryter. Du får väl ändå medge, kära barn, att det är för mycket begärt.»

Sigrid hade blivit kall och blek. Hon liknade på pricken sin far, innan stormen brukade bryta lös.

»Vad du ser ut!» sade hennes nåd. »Det är som jag såg pappa livs levande. Vad är det du vill?»

»Jag vill, att någon skall bestämma här på gården och inte allt skall gå vind för våg. Mamma har visst ingen aning om, att vi snart äro ruinerade.»

Sigrids röst blev bitter, men hon sträckte på sig i sin svarta klänning.

»Vad säger du, barn? Ruinerade? Vem har satt det i huvudet på dig?»

»Pappa sade det själv samma natt han dog.»

»Och det har du inte sagt ett ord om förut till mig?»

Hennes nåd slängde pudervippan och reste sig. Sigrid väntade, att det skulle bli en stor scen som vanligt men bedrog sig. Hennes nåd gick bort till garderoben och tog själv fram den svarta klänningen och pälsverket. Sedan ringde hon.

»Säg genast till Magnusson, att han spänner för», sade hon till den nya jungfrun Hilma, som förskrämd kom uppstörtande och väntade sig snubbor för att hon dröjt. Hon försvann genast nigande. Hennes nåd for omkring i rummet så pass hennes fetma tillät, öppnade byrålådorna och slängde saker hit och dit. Det var ett begynnande oväder, som ännu icke koncentrerat sig utan nöjde sig med att virvla upp här och där de föremål, som kommo i vägen.

»Skall mamma fara ut?» frågade Sigrid.

»Ja, det skall jag!» ropade hennes nåd till svar. »Jag skall veta något jag, också! Om jag så skall åka efter svina.»

Sigrid kände, att nu var cyklonen snart färdig. Hon drog sig undan utan att säga mer.

Om några tiotal minuter körde Magnusson fram med kaleschen och de gamla, stelbenta vagnshästarna.

Hennes nåd fnyste, när hon kom ut på trappan och fick se dem.

»Till Alby!» ropade hon.

Gustaf Boström på Alby hade slutat frukosten och tänt sin vanliga Corona. Hans lilla, sjuåriga dotter Greta, enda barnet, bad just att få ta en sug, som hon uttryckte sig, men fadern höjde cigarren i vädret och försvarade sig mot det våldsamma angreppet, som genast följde från dotterns sida, genom att fegt och lumpet blåsa röken i ansiktet på den lilla, modiga angriparen.

»Fy, vad du är stygg, pappa», protesterade hon och hostade och skrattade om vartannat. Med en energi, som hade varit värd ett bättre ändamål, äntrade hon faderns knä och försökte få tag i hans arm med den lockande cigarren. Det gick icke, men hon fick en kyss i stället, en kyss från den skäggige munnen, något som smakade allt annat än bra, tillsatt som ömhetsbetygelsen var med både hårstickande och tobaksdoft. Han var simpel nog att trots hennes motstånd upprepa den.

»Det kommer någon», skrek hon och slank behändigt bort ur hans grepp. Hon rusade fram till fönstret.

»Bäh», sade hon helt bedragen. »Det är bara tant Matilda.»

Hon kilade ut ur matsalen och försvann.

Gustaf Boström på Alby var ingen kostföraktare vare sig på det ena eller andra området. Det gick många berättelser på trakten om hans äventyr, fast man var nog barmhärtig att förmildrande avsluta förtäljandet med tillägget, att karlstackarn var ju änkling. En sak var säker. Han älskade sin lilla flicka över allt på jorden. Hon var hans tyrann, hans bödel, hans ängel och hans Gud. Henne dyrkade han och henne skämde han bort. Hade icke barnet i sig själv varit en så hjärtans liten god varelse, hade hon blivit alldeles fördärvad. Många av hans äventyr, som folket kallade hans påtagliga svaghet för det motsatta könet, grundade sig ytterst på att han ville försöka finna ut en ny mamma till Greta. Tyvärr tillkommo sedermera andra motiv, något som komplicerade äventyren. Ofta förklarade Greta högt och tydligt, att hon visst inte ville ha någon ny mamma. Det var vanligen, när Gustaf Boström på Alby frågade henne vad hon tyckte om den eller den tanten.

Tant Matilda avskydde hon. Hon var rädd för hennes förnämt kupiga ögonlock, och hon kunde aldrig glömma den blick hon fick från tant Matilda, när hon på sitt barnsliga och rättframma sätt en gång frågade: »Hur blir man så där tjock, tant?»

Gustaf Boström på Alby var heller ingen beundrare av hennes nåd på Bjurnäs. Han hade aldrig förstått, att Per Bjurcrona tog henne. Visst såg hon bra ut och var den tiden ung och smärt, men ändå? Hon hade ett förskräckligt humör. Och så hysterisk sedan! Nå, det äktenskapet hade ohjälpligt gått i sär, det hade alla på trakten förstått, ehuru Per Bjurcrona åtminstone aldrig fällde ett ont ord om hustrun.

Gustaf Boströms första tanke, när han fick se hennes nåd på Bjurnäs stiga ur kaleschen med de gamla stelbenta kamparna framför, var den, att hon kom för att be att få tillbaka sina vagnshästar. Det skulle vara likt henne. Han mindes med förfäran, att han på begravningsdagen sagt en massa dumheter till henne om hennes härliga, sorgsna ögon och hennes förtjusande klänning. Hon måtte väl aldrig tro, att han ...?

Gustaf Boström på Alby hörde icke till de rädda karlarna. Han var stor och frisk och stark. Vacker var han inte, därtill var det fräkniga ansiktet med dess potatisnäsa, tjocka läppar, tvärhuggna haka och röda mustascher alltför vulgärt. Den från allt huvudhår absolut frigjorda skallen med dess något knöliga form gav dock en viss elegans åt honom och han förde sig gott, rak i ryggen som en bräda trots sina modiga femtio år.

Han skyndade att byta den mjuka hemrocken mot den blå kavajen. Han kom just lagom ut i salongen för att höra husan anmäla med ljudelig stämma:

»Hennes nåd Bjurcrona!»

In seglade hennes nåd i sin charmanta sorgdräkt. Hon gick hastigt rätt på värden och sade nervöst:

»Jag måste tala vid dig, Gustaf.» Hon slog tillbaka slöjan.

»Kära Matilda!» Han bugade sig och tryckte varmt hennes behandskade hand.

»Var kan vi tala ostörda?» frågade hon. Hennes mycket fylliga barm hävde sig tungt, och hon slöt en sekund ögonlocken.

Gustaf Boström på Alby kände henne för väl att icke förstå vad han borde göra. Han bjöd henne armen och förde henne in i arbetsrummet.

Hon vilade tungt på hans arm. Han bjöd henne taga plats i soffan och satte sig själv i skrivstolen.

Hennes nåd på Bjurnäs lät blickarna vandra runt kring väggarna med deras vapendekorationer, djurskallar och horntroféer. Hon såg ut som om hon gjorde värdering.

»Vi är ruinerade», sade hon till slut med av rörelse halvkvävd röst.

»Kors, är ni det!» utbrast Gustaf Boström. »Det visste jag inte.»

»Inte jag heller, men Per har själv sagt det till Sigrid samma natt han dog. Är det icke förfärligt, Gustaf?» Hon förde spetsnäsduken mot sina ögon och tryckte den försiktigt mot dem.

»Kära Matilda, lugna dig! Det är nog icke så farligt. Jag vet, att Per hade det svårt de sista åren med inteckningar och annat, men därifrån och till ruin är långt. Hur är det med testamentet? Har ni inbördes?»

»Det ville aldrig Per. Varför vet jag inte. Han kanske inte trodde jag kunde förstå mig på pengar. Jag!» Hon försökte le.

Gustaf Boström inlät sig icke på ett så delikat spörsmål. Med sin praktiska och sunda syn på saker och ting förstod han genast var skon klämde.

»Sigrid skall alltså ha ut sin arvslott.»

»Ja, om det finns något att få», svarade hon bittert.

»Åh, du tar då också till, kära Matilda. Vem har satt upp testamentet?»

»Det gjorde Torsell, advokaten du vet, som Per alltid hade att göra med i sådana fall.» Hon envisades alltid att kalla häradshövding Torsell för advokaten.

»Skall han göra upp bouppteckningen också?»

»Per ville det. Och nu tänkte jag fråga, om du inte också för Pers skull ville hjälpa till med det. Den där Torsell litar jag mindre på och så är han så obehaglig att göra med. Men du kanske icke har tid, Gustaf?»

Gustaf Boström på Alby hörde till de människor, som alltid ha tid. Hade han det icke, så skaffade han sig det. Alby med sina tvåtusen tunnland öppen jord kunde knäckt en annan man än Gustaf Boström. För honom var det ett nöje att arbeta och slita. Gällde det, kunde han sitta uppe natt efter natt och kalkylera. Duktiga underlydande hade han också. Inspektorn var en praktkarl, och rättaren var ett geni i sin art. Men så kunde Gustaf Boström på Alby också få vad folk han ville. Han behövde icke se på pengar. Ägendomen var skuldfri, och dessutom hade han inne i sitt bankfack i staden åtskilliga fina aktier, som det var ett nöje att klippa kuponger av.