Part 18

Sedan hon ordnat med passet och tagit ett varmt farväl av vännerna på Alby for hon ensam ut i sin hemliga mission.

Det var längesedan hon varit utomlands. Ett år hade hon på moderns uttryckliga önskan varit i pension i Lausanne för att lära sig franska, men hon hade nu nästan glömt bort språket. Hon for direkt till Paris, trängdes med folk och hade besvärligheter. Hon märkte dem knappt. Det stora målet hägrade för henne. Hon var på pilgrimsfärd till det heligaste hon visste.

I Paris gick hon genast upp på svenska legationen och bad att få alla upplysningar, som kunde ges, om doktor Erik Lindstål. Hon blev mottagen av ministern själv, och han var idel älskvärdhet.

Han erinrade sig mycket väl doktor Lindstål. Det var en särdeles sympatisk man. Han hade varit uppe hos ministern för att få hjälp med att komma ut till frontlasaretten. Det hade lyckats. Det var mycket sorgligt, att han dödats.

»Jag kommer icke ihåg själva detaljerna, men det kan vi lätt få reda på.» Han ville ringa, men Sigrid lämnade fram urklippet. Ministern läste det uppmärksamt.

»Ja, alldeles så var det. Vi fick aldrig några upplysningar sedermera», sade han. »Jag skall ögonblickligen skriva och höra efter. Senast om några dagar hoppas jag, att vi kan lämna fröken Bjurcrona närmare besked.»

Han var utsökt artig och förekommande. Han frågade henne om hon var släkt med en Johan Bjurcrona i Skåne, som han en gång träffat hos gemensamma bekanta. Jo, det var hon. Det var hennes farbror, men han var död för längesedan.

Sigrid gick tröstad från honom. Hon hade fått en god hjälpare. Hon väntade några dagar. Det kom ingen underrättelse. Hon väntade veckor. Alltjämt ingenting. Hon ringde till legationen och frågade, om man fått veta något om doktor Lindstål. Nej, tyvärr icke ännu. De franska myndigheterna voro överhopade med förfrågningar om stupade och försvunna, men ministern själv hade tagit ärendet om hand och gjorde allt vad göras kunde för att få klarhet i saken.

Sigrid måste ge sig till tåls. Hon satt mest på hotellrummet och såg ut över gatulivet. Så många myror, tänkte hon ofta, och alla ha de sin sorg, sin glädje, sin längtan, kärlek eller förbrytelse.

En dag kom det svar från ministern. Efter många besvärligheter hade han lyckats få reda på att doktor Erik Lindstål hade träffats av en skärva från en granat, som kreverat i lasarettet. Han hade ögonblickligen dött och några dagar efteråt under militäriska hedersbetygelser begravits på kyrkogården i närheten av den lilla stad, där lasarettet varit förlagt. Platsen hade sedan besatts av fienden, men var efter fredsslutet i fransk besittning, och det mötte alls inga hinder för fröken Bjurcrona att resa dit, om hon ville. Vad beträffade den av fröken Bjurcrona uttalade önskan att få föra hem doktor Lindståls kista till Sverige kunde ministern säkert utverka även detta.

Sigrids hjärta fylldes av tacksamhet. Icke bara mot ministern utan även mot försynen, som låtit henne återfinna Erik.

Ministern hade medskickat i brevet de franska myndigheternas förklaring samt även en rekommendation till mären i den lilla staden, där Erik begravits. Samma dag reste Sigrid. Hon kunde icke stanna i Paris en timme över det nödvändiga. Hon var icke ute för att se.

Hon kom till den lilla staden vid Ardennerna sent på natten. Hon lät föra sig till ett hotell och gick genast i säng. Sova kunde hon icke. Hon hade feber i sig, feber vid tanken på att nu skilde henne kanske endast några minuters väg från hennes älskade. Tidigt på morgonen var hon uppe och fick té. Så gav hon sig ut att söka efter kyrkogården.

Det var en duggvåt morgon. Ardennerskogen stod i dimma bortom staden. På gatorna låg smutsgrå snö. Några barn höllo på med kanaliseringsarbeten för att avleda vattnet. Hon frågade dem efter kyrkogården. En pojke följde henne för att visa väg. Det var icke långt att gå. En vit mur och en kyrka med nedskjutet torn angav platsen. Hon gav pojken en slant och fortsatte ensam. På muren sutto glasskärvor, och innanför sköto små hus och tempel med kors och madonnor upp bland granar och avlövade träd. Långsammare och långsammare gick hon. Nu var febern stilla. Nu var calvarievandringen snart tilländalupen.

Sakta trädde hon in genom järngrinden. Där var tyst och grått i de dödas stad. Stor var den icke. Hon stannade obeslutsam vart hon skulle gå. Överallt var det små hus av sten eller marmor med pärlkransar i svart eller vitt, fotografier, krucifix och konstgjorda blommor. Stenarna voro våta av dimman. Det rann som tårar efter tempelväggarna. Inne i en nisch brann en röd, liten låga.

Sigrid gick varligt framåt, läsande på inskrifterna. Hon kom till en gång tvärs den lilla kyrkogården. Där stod en barnvagn på en grav. Den var full av grönt och röda pappersrosor, blekta av väder och vind. Strax bortom reste sig ett monument i granit med den förgyllda, galliska tuppen skrikande högst upp. En jättekrans av granris med trikolorband och pappersblommor låg vid dess fot.

Här är det, tänkte Sigrid. Hon gick fram och läste på stenen. Idel främmande namn. Alla stupade på ärans fält.

Hon skakade på huvudet och gick vidare. Där stod en rad svarta kors till vänster. Hon läste och läste från kors till kors. Alla på ärans fält. För fosterlandet — alla — alla ... Endast årtalet skiftade.

Plötsligt stannade hon. Hon hade funnit honom. Tydligt stod namnet där i svart på en vit plåt. På det svarta korset hängde en brokig pärlkrans med trikolorens band. Hon segnade ned.

Hon låg där länge, länge. Dimman fällde alltjämt sina tårar på templen och gravarna, på kransarna och korsen.

Alla de gamla självförebråelserna och anklagelserna inom henne stego åter upp. Varför sade du honom icke sanningen? Varför kränkte du honom? Varför lät du honom gå ifrån dig utan ett ord, en kyss? De malde hennes stackars hjärta. Jag ville det icke! Jag ville det icke! ropade rösten inom henne. Åh, Erik! Erik, kan du förlåta mig?

Ingen, ingen svarade, men när hon slutligen reste sig upp var hon lugn. Hon plockade bort några stenar från kullen, varunder han låg, ordnade trikolorens band och förde med handen undan litet snö, som samlat sig vid korsets fot.

Flera gånger såg hon sig om, när hon lämnade honom. Det var som om hon icke kunde besluta sig för att överge honom.

Hon gick direkt till mären. Han var icke kommen ännu, men hon fick besked, att han skulle vara där om några timmar. Hon var tillbaka på överenskommen tid. Hon lämnade fram sina papper och sade vad hon ville. Mären läste dem noga och synade dem både på fram- och baksidan. För honom var det en ovanlig anhållan. Han talade om, att det var kärt för honom, att hans land fick hysa stoftet av en man, som stupat för det.

Sigrid, vars franska var knagglig, hade den allra största möda i världen att övervinna hans betänkligheter. Han gjorde anmärkning på att papperen icke voro till fyllest. Det fordrades andra intyg, andra formaliteter. Man kunde icke så där utan vidare ta upp en kista ur jorden. Och vad skulle prästen säga?

Sigrid, som för många år sedan i Lausanne hade hört talas om skilsmässan mellan stat och kyrka i Frankrike, försökte egga hans maktkänsla. Det tog bättre och han gav till slut sitt ord på att hon skulle få föra doktor Lindståls kista med sig vart hon ville.

Vad som sedan hände mindes Sigrid knappt. Hon kom ihåg, att hon fick närvara, när kistan togs ur jorden och när den sattes i järnvägsvagnen, som plomberades. Sedan blev det en lång och bråkig resa genom främmande länder och över gränsstationer med trakasserier i oändlighet. Ibland fick hon vänta en dag eller ett par dagar. Papperen voro icke i ordning. Då gick hon nere vid stationen och väntade tills hon såg vagnen kopplas i. Hon övergav honom icke. Hem med honom skulle hon. Hon öste ut pengar för att komma fram. Den dag, när hon såg den plomberade vagnen föras ombord på svenska färjan i Sassnitz och hade Erik under den blågula flaggan, då först blev hon lugn.

Äntligen hemma på Bjurnäs sökte hon upp prästen i församlingen. Hon anförtrodde honom, att hon fört med sig en vän till familjen för att bisättas i Bjurcronornas gravkor. Han gjorde inga svårigheter. Han kom till Bjurnäs, och en dag i slutet av februari jordfäste prästen det blomhöljda stoftet av doktor Erik Lindstål i närvaro av Sigrid och några av gårdens folk, som utan att vara inbjudna infunnit sig.

För farbror Gustaf och Greta omtalade Sigrid dagen efter enkelt och naturligt, att hon i Paris fått höra att en god vän till familjen stupat och att hon, eftersom han icke efterlämnade några anhöriga, hade fört hem honom för att bjuda honom en vilostad på Bjurnäs.

»Doktor Lindstål? Doktor Erik Lindstål?» frågade farbror Gustaf. »Jag kan icke erinra mig, att jag träffat någon doktor Lindstål hos er. När var han sist hos er?»

Sigrid såg honom rätt i ögonen.

»Strax efter pappas död», sade hon. Hon visste med sig, att i den stunden talade hon sanning fullt.

»Det var vackert gjort av dig, Sigrid.» Han klappade henne på axeln. »Man skall icke överge sina vänner varken i liv eller död», tillade han omisstänksamt.

Sedan ville han ha henne att berätta om hur det såg ut i utlandet. Hon var mycket fåordig, och när han frågade, om hon rest blind genom länderna, svarade hon, att det fanns ingenting att se. I den ena staden var flera hus än i den andra. Människorna sågo icke glada ut någonstädes. Allihop sågo ut som om de förlorat något, som de aldrig skulle finna igen.

»Ja, men du ser åtminstone nöjdare ut», sade patron Boström, »fast du magrat. Det är allt rart att vara hemma igen du, Sigrid! De därute har ingenting att lära oss, det vet jag förut.»

»Johan och jag skall i alla händelser ut en gång! Det har vi kommit överens om för länge sedan», förklarade Greta högt.

»Du hör vad tant Sigrid säger! Inte är det någonting att se.»

»Ja, hon, som reste ensam! Man skall vara två. Eller hur, tant?»

Sigrids mörka, blå ögon blevo ännu mörkare. Hon böjde sig fram och kysste Greta.

»Jo, man skall vara två», viskade hon.

Den kvällen gick Sigrid, när hon kom hem till Bjurnäs, ned till kapellet. Hon stod länge utanför järngrindarna och såg in i gravkorets natt. Där var kallt och hemskt och tyst, men det kom dock en svag doft av hyacinter och rosor genom mörkret.

XI.

Det var en junidag utan like. Himlen stod blå. Guldregn och syrener blommade i Alby trädgård, och den gamla, härliga kastanjen på gårdsplanen bar ännu sina ståtliga blomsterkandelabrar.

I veckor hade man rustat för bröllopet. Hela natten före den viktiga dagen hade allt folket på Alby varit i rörelse med patron Boström i spetsen för att värdigt smycka gården.

Redan nere vid de stora grindarna för infarten började grannlåten. Där hade rests ett par smäckra, höga granstammar, renskrapade så de lyste ända upp till toppen, där en liten grön ruska lämnats kvar. Strax under ruskorna smällde och levde de stora, blågula dukarna högt uppe i himlen. Det stod sång och sol om dem, och svalorna seglade ibland upp till dem med gälla vin.

På rabatterna längs vägen hängde girlander av vildblommor, blåklockor och Jungfru Marie sänghalm, prästkragar och nejlikor. De ledde mellan de höga stamrosornas gröna stöd, där praktfulla rosor i gult och blodrött, skärt och vitt samlat sig till stora buketter. På girlanderna sutto sparvarna och gungade och kvittrade på sitt vis och instämde i den allmänna glädjen.

Alla människor skrattade och voro glada. Patron Boström var vid strålande humör och lät köra fram det ena ankaret med öl efter det andra. Flinka händer bundo jättekransar av eklöv. Ju längre man kom uppåt gården, desto livligare blev det. Där knackades, spikades och hamrades. Flygelbyggnaderna, som hade sitt vildvin och kaprifolium att skyla sig med, brydde man sig icke om, men huvudbyggnadens nakenhet måste döljas. Där drogos järntrådar mellan stuprännorna, och där drevos in grova krokar i murarna. Hela planen var full med girlander. De sträckte sig som skönaste gröna ormar över sanden och väntade bara att få krypa upp på väggarna. Trädgårdsmästaren själv stod uppspetad på en hög stege, trotsande med dödsförakt den icke alldeles uteslutna faran att ramla ned. Den modigaste var i alla fall ladugårdskarlns yngsta pojke. Han låg på taket med huvudet utanför och firade och drog i järntrådarna på högsta befallning. Kvinnor och barn löpte om varandra. Blommor trampades ned och kransar bundos upp. De gröna ormarna kröpo uppåt väggarna understödda av starka karlhänder och spikades eller knötos obarmhärtigt fast vid träribborna eller andra stödpunkter. Kransarna hissades upp och surrades. Kring själva portalen restes en båge av eklöv och skära rosor. Därovanför sattes flaggdekorationen.

Patron Boström stod mitt på gårdsplanen och såg på verket. Hans bara skalle tävlade med den röda spegelkulan bakom honom i färg. Han kommenderade ändring av kransar. En skulle höjas och en annan sänkas. En tredje skulle flyttas åt sidan. Girlanderna måste också ändras. De gröna ormarna sågo sjösjuka ut. Några av dem hade slagit knut på sig själva. Det dög icke. Symmetri skulle det vara.

Timmarna runno fort undan. Patron Boström unnade sig själv icke frukost. Han fick ett par smörgåsar till sig. Det var bara att stå i, om allt skulle hinna bli färdigt. Patron hade velat, att man skulle börjat långt förut, men trädgårdsmästaren hade, med all den auktoritet han kunde göra gällande mot patron, sagt, att det viktigaste var att allt såg friskt ut, när gästerna kommo.

Klockan fyra väntade man dem. Vigseln var satt till halv fem och middagen klockan fem, allt på patrons befallning. Ordning och reda skulle det vara.

Ännu klockan tre var planen full med stegar, plankor, löv, kvistar och allehanda avfall.

»Nu får vi skynda oss», ropade patron Boström. Han tog själv en av kvastarna och började sopa gårdsplanen. Dammet stod högt i sky, där allt vräktes undan. Efter en halvtimme var hela planen fin och ren, och trädgårdsmästaren och hans folk drogo stora krattan över sandplanen i sköna, raka linjer.

Strax före fyra kom patron Boström ut på trappan. Han hade fått på sig frackkostymen, blankskinnsskorna, vita halsduken och vasaorden. Han gick försiktigt över sandplanen för att icke för mycket rubba krattningen. Han stannade vid spegelkulan för att kasta en sista blick på Alby.

Jaha, det såg onekligen bra ut — girlanderna och kransarna och flaggorna ... Vad nu då? Han stirrade häpen uppåt taket. Kors för tusan! Man hade glömt hissa flaggan.

»August! August!» vrålade patron i högsta nöd.

August kom springande nedifrån stallet.

»Flaggan! Flaggan!» ropade patron och pekade uppåt. August kilade in köksvägen, och några minuter efteråt steg Alby nya, blågula sidenflagga stolt till väders, klatschande stången.

Det var också på hög tid, ty strax efteråt började gästerna anlända.

Gustaf Boström hade sagt, att det skulle bli ett hejdundrande bröllop, och han höll ord. Han hade stort anseende på trakten icke bara för goda middagar utan även för duglighet, rättframhet och ärlighet. Han skröt av att vara av bondestam med pålrot i svenska jorden. När han bjöd, var det icke många, som sade nej. Albys stora salonger voro också fulla av folk på bröllopsdagen. Landshövdingen var där i stor uniform och ordnar. Biskopen hade också kommit och en Karl XIII:s riddare. Men där funnos också små lantjunkare och bönder. På baksidan av huvudbyggnaden hade ställts bord för dem, som ville äta ute, och där hade statarna och torparna tagit plats med rättarna på Alby och Bjurnäs som självskrivna hövdingar. Det var ett bröllop i gammal, god, hederlig stil utan förhävelse men också utan falsk blygsamhet. Det var varken aristokratiskt eller demokratiskt. Det var svenskt.

Alla skulle ha roligt på Gretas bröllopsdag, det var patron Boströms valspråk för dagen.

De flesta av gästerna kände Greta. Däremot var Johan Bjurcrona jämförelsevis obekant. På bjudningskorten hade inga närmare upplysningar om honom lämnats.

Vigseln skulle äga rum i stora salen på nedre botten. Där hade man väldiga dörrar direkt ut till trädgården, där de flesta av folket samlats. Kullerstolarna voro omgivna av rosor, och för biskopens bakgrund funnos ett par vackra Fenixpalmer nere från växthuset.

Greta hade icke visat sig för gästerna. Johan däremot fördes omkring av patron Boström och presenterades med en klapp i ryggen och det smickrande tillägget — det är min duktige svärson, Johan Bjurcrona.

Johan höll sig säker och rak. Vistelsen på Ultuna hade gjort honom gott. Den hade tagit bort en del av den blyghet, som gärna kom över honom inför mycket folk. De bäst invigde kände till att Johan var adopterad av Sigrid och viskade till varandra om den besynnerliga likheten, men större delen tog utan vidare för givet, att det var Sigrids son. De blevo egendomligt berörda, när de föreställdes för den långa, vackra kvinnan med de underbara mörkblå ögonen och några silverstrån vid tinningarna och som presenterades som fröken Bjurcrona.

Johan hade varit försvunnen några minuter för att hämta sin brud. Det var en behaglig syn att se dem komma in tillsamman. De prydde varandra. Han i svart och hon i vitt med myrtenkrona.

»Hon är förtjusande», viskade gästerna.

Biskopen förrättade akten med vederbörlig pondus. Det hela gick lyckligt, och ingen av de båda unga stakade sig på vigselformuläret. Sedan gick man till bords. I salarna, i salongerna och ute i trädgården. Det fanns ingen möjlighet att rymma alla gästerna i ett rum. Men alla dörrar och fönster stodo vidöppna i den varma junidagen så att samhörighetskänslan icke splittrades.

Det hölls många och välvilliga tal. Patron Boström talade för brudparet.

Han började rörd med — kära barn! — men gick sedan över i en mer humoristisk genre, skildrande hur de båda unga funnit varandra och hur Högsta Rådet beslutat att gifta dem med varandra. Han talade om den fader- och moderlösa gossen, som fröken Bjurcrona adopterat — här fingo de ovetande förklaringen! — och som hon fostrat med verklig släktkärlek som det anstår även en avlägsen släkting. Han karaktäriserade Johan som en präktig pojke, som visste vad han ville. Greta klandrade han för att hon måhända var för öm och att hon hade en farlig ovana att rycka i mustascherna för att få sin mening igenom — åtminstone hade hon gjort det med hennes stackars misshandlade pappa, som icke ens fått behålla ett enda hårstrå på hjässan. Nu var lyckan den, att Johan ännu icke hade några särdeles långa mustascher att rycka i, vadan det fanns förhoppningar om att Greta icke skulle få igenom alla sina önskningar, något som aldrig vore bra i ett äktenskap. Det bästa vore att man ginge halva vägen var i allt vad det gällde så blev aldrig vägen lång. Själv hade han en gång för mycket länge sedan — han blev åter rörd — prövat den taktiken. Tyvärr hade gudarna berövat honom hans kära maka tidigt. Han vore säker på att Greta skulle bli lika rar mot Johan som hennes mor varit mot Gustaf Boström och välvilligt överse med de fel, som alltid komma att föreligga hos manfolk ...

»Ja, kära barn, tag all jordens lycka! Jag unnar er den så gott som en far kan unna den åt sin enda dotter och sin kära svärson. Ensam kommer jag att bli, när ni lämnar mig. Det är livets lag. Jag knotar icke. Jag har goda hästar och det har aldrig varit långt mellan Alby och Bjurnäs, varken när det gällt hjärtan eller vägar.»

Han utbragte ett leve för brudparet och det följdes av fyra så taktfasta hurra från den månghundrahövdade skaran att alla snyltande sparvar kring borden i trädgården förfärade gåvo sig av.

Sedan kom tal för brudens fader och för brudgummens sköna adoptivmoder, för dem, som gått hädan för länge sedan, för damerna och allra sist för värden. Alla hälsades de med hurrarop. Glädjen stod högt i tak, och där var ett stimm och ett sorl så den ena hörde knappt vad den andre sade. Till och med de svartklädda statare- och torparehustrurna, som vågat sig med på festen och i början suttit tysta och käppraka vid borden, övergåvo så småningom sin reserverade hållning. De smuttade försiktigt på de många vinerna — alla skola serveras samma slags viner antingen det är landshövdingar eller koskötare var patron Boströms drastiska befallning för dagen! — och började smälta och tala.

Ja, se det var en fest, det! Så skulle det vara! Och så vackert patron talade om sin avlidna hustru! Det var ett exempel för många, det!

Och så sneglade de till sina män och fnissade. Visst viskades det också om den fasliga likheten mellan fröken Sigrid och brudgummen, men inte skulle patron gifta bort sin enda dotter med herr Johan, om där var något på tok. Nej, aldrig i världen!

På så vis var dagen i många avseenden betydelsefull.

Framåt kvällen blev det dans. Ute eller inne, allt efter behag. Naturligtvis dansades kronan av bruden. Det hörde till. De flesta av ungdomarna föredrogo att gå bort till den lövklädda stora logen och dansa. Sommarkvällen var vann och ljus. Fiolerna gnällde, och smeden på Alby, som var virtuos på dragspel, hade anordnat en extra dansbana på planen framför statarbyggnaden.

Patron Boström var med överallt. Han dansade, skålade, klappade om flickorna och skrattade. Hans blanka hjässa blev allt kraftigare i färg ju längre kvällen led.

»Roa er, barn! Roa er!» var hans ständiga uppmaning.

När det började skymma, tändes marschaller på stora gårdsplanen, och där serverades gående supé. Man hade god tid på sig. De, som skulle med tågen, behövde ännu icke fara på några timmar. Pratet och skrattet fortgick ohejdat kring de väldiga borden.

Sigrid, som ombetts att vara värdinna, hade en massa förpliktelser att uppfylla och fick icke tid att inlåta sig i långa samtal. För henne hade det icke varit en så ansträngande dag som för patron Boström, men hon började dock känna sig trött.

För tillfället hade hon dragit sig litet åt sidan och stod stilla borta vid trappan. Det såg helt fantastiskt ut på gårdsplanen med alla de livliga gestalterna, de knastrande marschallerna, den stora röda spegelkulan, som tycktes brinna, den mörka kastanjen med en aning om sommarnattsljus ännu uppe i kronan, stamrosorna och de mystiska, vinlövsklädda flygelbyggnaderna.

Det var ett vimmel av människor. Hon kunde endast fånga några av dem. Där pratade biskopen och landshövdingen. Där stod Karl XIII:s riddaren. Hans kors blänkte just till. Där dunkade farbror Boström rättare Gustafsson i ryggen vänskapligt, och där stodo doktor Enander och häradshövding Torsell. Johan och Greta såg hon icke till.

Hon kunde icke låta bli att se på Torsell. Som han stod, kastade en marschall röda flammor över hans ansikte. Han såg diabolisk ut. Han måtte sagt något roligt, ty Enander skrattade till. Det såg nästan ut som om de tittat bort mot henne.

Vad kunde han ha sagt? Var det något om henne?

Hon såg honom gå bort till farbror Gustaf och säga något. Patron Boström såg häpen ut men klappade sedan Torsell på axeln och drog honom med sig framåt mitten av planen bredvid den stora, brinnande spegelkulan. Patron Boström pekade på den gröna upphöjningen, där pelaren, som bar kulan, stod. Det såg ut som han uppmanade honom att stiga upp. Torsell vägrade men lät övertala sig. Han steg upp. Som han stod där, nådde hans axel över kulan. Han lade ena handen på det brinnande spegelklotet och väntade. Sigrid tyckte sig se hans sardoniska leende. Skenet från de fyra marschallerna kring den gröna upphöjningen fladdrade i röda ljusvågor upp och ned över honom och hans magra ansikte. Han såg ut som avgrundsfursten själv med handen på det brinnande jordklotet. Skulle han tala?

Patron Boström klappade oavbrutet i händerna.

»Silentium! Silentium!» skrek han med stentorsstämma. Sorlet sjönk så mycket att han kunde göra sig hörd.

»Häradshövding Torsell har bett att få säga några ord till ungdomen. Jag antar, att det icke blir de allra snällaste, för han är en gallblåsa, men i gamla Sverige bör åtminstone ordet få vara fritt. Silentium!»

Han steg åt sidan. Allas blickar vändes mot Torsell. Det blev några sekunders tystnad. Därpå började han.

»Bröllopsgäster!»

Hans annars så kärva stämma skar som en trumpet genom luften.