Part 17

»Du vet själv, Sigrid, hur länge det är sedan Greta bad, att du skulle bli hennes nya mamma. Nu behöver hon det icke mer. Johan och hon tyckas redan ha kommit på det klara med, att de skall ha varandra och att således den övriga delen av världen är dem likgiltig. Jag kommer kanske snart att bli ensam. Du också, Sigrid. Hur skulle det vara, om vi för att trösta oss i ensamheten slog oss ihop. Att jag håller av dig, vet du sedan gammalt. Jag vet icke själv, varför jag inte kommit långt förut och frågat dig, om du ville bli min hustru. Kanske var det därför jag trodde, att du skulle gifta dig med någon annan, att du hade någon kär vän i Stockholm. Det vet jag inte. Nu har jag sett hur åren gått utan att du gifter dig. Jag låg och tänkte grundligt på saken i natt, och så gjorde jag upp med mig själv — du kan alltid försöka, Gustaf Boström — du är förstås gammal och maläten i hjässan, men du är frisk och stark ännu. Ja, och så är jag här och frågar dig om du vill bli min hustru, Sigrid. Jag lovar jag skall icke bli sträng eller fordrande. Jag är karl nog att kunna bära dig på mina händer, och det skall jag göra, det lovar jag.»

Han såg kärligt på henne. Hon var bra vacker där hon satt med nedslagna ögon, den fina näsan och det mörkbruna, vågiga håret. Där funnos visserligen några små silverstrån vid tinningarna, men det gjorde henne bara ännu vackrare. Ansiktsovalen var underbar, och munnens amorsbåge förtjusande, fast läpparna blivit tunna de sista åren. I hela hållningen låg också något mjukt och kvinnligt, där hon satt och såg ned på sina händer i skötet.

Gustaf Boström lade försiktigt sin stora hand på hennes fina. Hon såg upp på honom, och då förstod han vad hon skulle svara. Det var ett tydligt nej i hennes blå, melankoliska ögon.

»Kära farbr...» — hon hejdade sig och fullföljde icke ordet — »det var gränslöst gott för mig att höra de orden, men jag kan icke — kan icke. Det är icke alls för att jag tycker, att ... att ... vi är så olika i ålder ... jag känner mig säkert mycket äldre än farbror ibland, men det är för att jag icke kan och aldrig vill gifta mig. Aldrig någonsin.»

Hon rätade upp figuren och såg på honom fast. Han hade sett det uttrycket hos henne förut och begrep, att det tjänade ingenting till att tala om saken mer. Han drog handen åt sig.

»Ja, farbror får förlåta mig.» Hon var redan säkrare på sig. Hon böjde sig fram mot honom och såg honom riktigt varmt in i ögonen. »Jag håller förfärligt mycket av farbror, men det andra — nej ...»

Hon reste sig och gick några steg.

»Det skulle för övrigt vara roligt att veta, varför farbror just i dag eller rättare sagt i natt kommit på den idén. I går kväll tänkte farbror bestämt helt annat.»

Hon drog på munnen, när hon tänkte hur tvär och butter han varit. Gustaf Boström, som var en av jordens ärligaste varelser, reste sig och sade:

»Det skäms jag inte för att säga. Jag ville slå ned skvallret i trakten. Jag är trött på att höra det här tisslet och tasslet överallt om att Johan är din son och om Stockholmslivets dåligheter med mera, med mera. Det är du för god till!»

Gustaf Boström rätade ut sin kropp i dess fulla längd. Han blev verkligt imponerande i sin svarta redingote, och det kraftiga ansiktet var fyllt av förtrytelsens helighet. Sigrid glömde i ögonblicket vad skvallret rörde sig om. Men hon måste tacka honom. Utan ett ord sprang hon fram till honom, omfamnade honom och kysste honom mitt på mun.

Nu var det hans tur att bli förlägen. Han klappade henne en smula valhänt. Det var för häftiga omkastningar för honom. Nyss hade hon förklarat, att hon icke ville ha honom och nu ... De kvinnorna! De kvinnorna! tänkte han.

»Det var således därför», sade Sigrid och drog sig bort från honom. »Det var därför farbror kom. Det skall jag icke glömma. Aldrig.» Hon gick åter fram till honom, tog hans hand och kysste den. »Tack, farbror Gustaf», sade hon.

»Ja, inte vill du, att jag skall tro på de där dumheterna. Jag tror på dig. Och jag kan räkna.»

De måste båda skratta. Därmed återfördes samtalet till normala förhållanden. Ännu gjorde patron Boström några svaga ansatser att förnya frieriet, men de verkade svaga vindpustar efter den orkan, som han först åstadkommit. Han tog dem knappt på allvar själv.

»Nej, nu skall icke farbror hålla på längre», försäkrade Sigrid. »Det lönar sig icke. Jag har en gång för alla beslutat att icke gifta mig, och därvid blir det.»

»Olycklig kärlek», föreslog Gustaf Boström småskrattande.

»Kanske det», svarade Sigrid, men hon skrattade icke.

De skildes åt som riktigt goda vänner, sedan han skämtsamt försäkrat henne, att om hon ändrade åsikt stode han alltid beredd att förnya sitt anbud.

Han var mycket gladare, när han for därifrån än när han kom. Inte är jag kär i henne, sade han sig, men nog är hon tusan så stilig.

X.

Några år gingo. Ingenting ändrades på Bjurnäs och Alby. Man umgicks som förr helt otvunget. Varken Sigrid eller patron Boström berörde frieriet. Det var avfört för alltid. Däremot blevo både Johan och Greta allt kärvänligare mot varandra.

Högsta rådet, som Gustaf Boström med en modern term kallade Sigrid och sig själv för, när det gällde Johans och Gretas angelägenheter, hade i stor konselj på Alby enhälligt beslutat, att de unga skulle ha varandra, eftersom de visade oförbätterliga anlag att ständigt hålla ihop. De promenerade, åkte, rodde och fiskade tillsamman. Åtskilliga gånger hade både Sigrid och patron Boström överraskat de unga, utbytande kyssar av påtaglig förälskelse. Det fanns ingen annan utväg för Högsta Rådet än att foga sig efter omständigheterna, och detta gjorde de så mycket hellre som omständigheterna i verkligheten alldeles sammanföllo med Sigrids och patron Boströms önskningar.

Efter det misslyckade frieriet hade det inträtt en ännu förtroligare ton mellan dem, och patron Boström vidgick öppet, att det skulle fröjda honom att få sätta foten på skvallret och belackarna genom att gifta bort Greta med Johan.

»Sedan tiger de åtminstone!» sade patron Boström. Han var medveten om sitt eget anseende i trakten och var fullt säker på att ingen därefter skulle våga säga, att Greta Boström gift sig med en oäkting.

»Hur vore det, om du rent av skulle ta och adoptera honom?» föreslog han.

»Vad menar farbror?» frågade Sigrid. »En» — hon höll på att säga syster — »tant kan dock icke adoptera en släkting?»

»Det vore märkvärdigt, om inte det skulle gå, när pojkens föräldrar är döda och du icke har några närmare släktingar. För det har du icke. Det har du själv sagt. Bäst, att du frågar gallblåsan Torsell om den saken. Han känner alla irrgångarna i juridiken. Du kommer icke att gifta dig efter vad du påstår. Varför skall du låta namnet dö ut? Det är inget dåligt namn, och förfädren hemma hos dig kan icke gärna rynka på näsan åt en, som i alla fall har en eller annan droppe av samma blod i sig. Det vore också ett sätt att få slut på skvallret. För ingen är ändå så dum, att han tror, att du vågar adoptera din egen son.»

Sigrid lovade höra efter hos häradshövdingen vid tillfälle.

Efter denna utvikning från ämnet återtog Högsta Rådet förhandlingarna om Johan och Greta. Det slutade med bestämmelsen, att de båda unga skulle förlovas med varandra, ju förr desto bättre.

»Jag gör dock som ett oeftergivligt villkor», sade patron Boström, »att Johan efter förlovningen reser till Ultuna och tar sin kurs där. Han är gammal nog. Jag vet inget värre än att se förlovade gå och hänga över varandra jämt. Det tar död på handlingskraften hos dem. Alltså — när som helst kan de förlova sig — i morgon redan, om du vill, Sigrid. Det kan ske hos dig eller hos mig. Om Johan är duktig, och det vet jag, att han blir för Gretas skull, lovar vi dem, att de skall få gifta sig på hans myndighetsdag. När är han född?»

»Sjunde juni 1900», svarade Sigrid.

»Bra. Den sjunde juni 1921 kommer här att firas ett hejdundrande bröllop på Alby. Som hemgift förbinder jag mig att till Johan överlämna alla mina inteckningar i Bjurnäs. De skall icke draga in i sitt nya hem med någon skuld på sig.»

Sigrids ögon lyste till besynnerligt.

»Nej», upprepade hon, »de skall icke draga in med någon skuld på sig.»

»Ja, jag menar, att sedan är gården skuldfri.»

»Det menar jag också.»

»Du sade det i så märkvärdig ton.» Patron Boström såg på henne.

»Gjorde jag?»

»Ibland begriper jag mig icke alls på dig, Sigrid. Du har ett sätt att tala och se på en, så att man blir helt egendomlig till mods. Har du verkligen varit olyckligt kär i någon?»

»Det ligger utom Högsta Rådets bemyndigande att spörja om», svarade Sigrid med ett blitt leende.

»Är han död?» frågade patron Boström.

»Nu skall farbror icke fråga mer, då blir jag ledsen», sade Sigrid.

»Förlåt, förlåt, kära Sigrid!» bad han och klappade henne på axeln. »Alla har vi våra sorger att dragas med. Somliga får en korg, andra ...»

»Åh, korgen tror jag farbror tog lätt», skämtade Sigrid.

»Om vi skulle lyckliggöra ungdomarna redan i kväll?» sade patron Boström.

Det hade Sigrid ingenting emot. Johan och Greta kallades in. De hade varit på en längre ridtur samman i skymningen och hade knappt hunnit svalka sig, när husan framförde kallelsen till dem, där de sutto i salen och berusade sig med varandras blickar och hallonsaft.

»Patron bad, att fröken Greta och herr Johan skulle komma upp.»

De unga sågo litet misslynta ut över att ha blivit störda i berusningen men lydde. Trots trappan upp till övre våningen var försedd med ledstång, måste Johan hålla Greta om livet hela vägen upp. Dessutom var han nog simpel att försena dem genom att stjäla kyss på kyss av henne.

»Du får inte», sade Greta. Men det var mycket lamt framsagt.

»Vad ni ser ut!» utropade patron Boström, när de unga trädde in.

»Vi har varit ända uppe vid Vargtorp», förklarade Greta, som var den smidigaste diplomaten och kände, att det låg något i luften. Hon skyndade fram till Sigrid och sökte nödhamn, eftersom fadern såg allvarlig ut. »Tant kan icke tro vad där är vackert», sade hon och slog armarna om halsen på Sigrid och tryckte sin heta kind mot hennes.

»Jo, det tror jag visst», svarade Sigrid och log.

Johan hade stannat mitt på golvet, beredd att möta faran. Det blev tyst en stund.

»Ni är visst mycket kära i varann, ni två?» började Gustaf Boström. Hans allvarliga min blev blidare. Greta dolde huvudet i Sigrids famn. Icke kunde man svara på sådant. Johan såg intensivt på farbror Gustaf men var lika stum som Greta. Sigrid märkte något av trots hos honom.

»Vi är så glada både farbror och jag, att ni håller av varandra», mildrade hon. Greta såg tacksamt upp på Sigrid.

»Tant Sigrid har som alltid funnit det rätta uttrycket», insköt patron Boström. »Vi är mycket glada båda två, att ni håller av varandra, och har därför i samråd beslutat att fråga er, om ni håller av varandra så mycket att ni vill förlova er?»

Greta tittade bort till Johan.

»Ja, nog vill jag förfärligt gärna, om Greta vill», svarade han. Hon kunde icke hitta på bättre svar än att springa bort till Johan och omfamna honom.

»Åh, Johan! Johan!» ropade hon och svängde honom runt i vild glädje. Sedan fick Högsta Rådet sin belöning i kyssar, klappar och omfamningar.

»Ja, ja», sade Gustaf Boström, som hade svårt att värja sig för Gretas ömhetsbetygelser, »det där är alltsamman mycket bra, men nu måste vi tala litet förstånd alla fyra. Ni skall tänka er, barn, att vi, både tant och jag, äro något äldre än ni och icke tål för starka sinnesrörelser.»

Ömhetsstormen lade sig. De unga togo plats bredvid varandra och sågo outsägligt lyckliga ut. Sigrid fann det riktigt svårt att höra på hur farbror Gustaf talade om hur Högsta Rådet bestämt, att framtiden skulle ordnas för de unga. Både Greta och Johan mörknade, när det blev tal om att Johan skulle till Ultuna, men löftet om det hejdundrande bröllopet på Alby på Johans myndighetsdag lättade åter på mörkret. Vid kvällsbordet höll Gustaf Boström ett vackert tal för de unga och trädde på deras fingrar förlovningsringarna, som han i hemlighet inköpt.

Det blev en av hemkänsla, ömhet och godhet uppfylld kväll. En lyckoblomma, en fyrklöver, som Gustaf Boström ovanligt poetiskt uttryckte det, hade slagit ut i Alby. Liknelsen var icke så bra funnen. Han menade, att de fyra personer, som sutto samlade omkring bordet, voro att likna vid en fyrklöver. Talare försäga sig ofta.

— — —

När Johan efter långa och smärtsamma avsked lämnat sin älskade för att fara till Ultuna, kom det en dyster tid för Sigrid på Bjurnäs. Hon hade vant sig vid att ha brodern hos sig, höra hans röst och ljudet av hans steg. Ibland när hon hört honom gå i hallen eller trappan lät det alldeles som fadern gått där. Samma säkra, kraftiga steg. Det blev tyst i de stora salarna. Värre än innan Johan fanns. Greta åkte eller red ofta över till tant Sigrid, och då tröstade de varann med att tala om Johan. De älskade honom båda, var och en på sitt vis. För båda var han framtiden, ehuru på olika sätt. För Sigrid representerade han meningen, avsikten med hennes strid. För Greta var han målet för hennes drömmar. Greta hade sin ungdom till hjälp och dessutom sin far. Men för Sigrid blevo dagarna tyngre och mörkare. Det hjälpte icke, att hon flyttade ned från tornkammaren och tog faderns sängkammare till sin. Det blev nästan värre.

Arbetet på gården, som genom Johans bortresa blivit mer än förut hopat på Sigrid, höll henne uppe till framåt vintern. Där var alltid mycket att tänka på med en så stor gård som Bjurnäs. Hon hade täta rådplägningar med rättaren, som på sätt och vis var glad, att herr Johan rest, då rättaren åter mer kunde framträda som den ende manlige, som hade något att säga på Bjurnäs. Han återfick något av den makt, som han haft förut men som han så småningom undanskjutits från allt efter Johan blivit vuxen och börjat tjänstgöra som förmedlande länk mellan fröken Sigrid och rättaren. Av alla på gården var rättaren den ende, som kände sin tillfredsställelse stiga efter Johans avresa. De andra tyckte gården blivit ödsligare, och gamla Eva uttalade sin förundran flera gånger om dagen över vad det var märkvärdigt vad en enda människa kunde betyda mycket.

Efter jul stod Sigrid icke ut längre hemma på Bjurnäs. Arbetet på gården låg också i vinterdvala. Skogshygget och ladugården var det enda, som levde fullt liv. Det blev olidligt för Sigrid. Det var dock icke endast saknaden efter Johan, som gjorde det mörkt på Bjurnäs. Hos Sigrid fanns även något annat, som mer och mer drog henne bort från gården.

Alltsedan den första sorgen över Eriks död hunnit lägga sig, var det en tanke, som förföljde henne — var fanns han? I urklippet hade endast stått, att han dödats. Om han blivit begraven eller om han trasats sönder stod ingenting. Många gånger hade hon tänkt skriva till utrikesdepartementet och fråga, om det kunde taga reda på något mera om hur det gått till, när han försvunnit. Hon drog sig för det. Vad skulle de tänka på departementet, om hon frågade efter doktor Erik Lindstål? I notisen stod det, att han icke hade några släktingar. Vad kunde fröken Bjurcrona ha för intresse att fråga efter doktor Lindstål? Hon tordes icke. Hon överdrev rent barnsligt vilken verkan en efterfrågan skulle få i departementet.

I ensamheten efter Johan gjorde sig den tanken — var finns Erik? allt plågsammare påmind. Hon kunde icke komma ifrån den. När hon till sist började ligga vaken om nätterna och hörde vinterstormarna tjuta och bara tänkte på sin stackars älskade, som kanske låg i en ensam grav i främmande land, övergiven av alla, utan släktingar, utan någon människa, som brydde sig om att sätta en blomma på hans grav — då insåg hon, att hon måste göra något för att få frid i sig själv. Rösten, som kallade henne, måste komma från honom. Han hade icke frid i sin grav. Han ville hem. Det var på henne han ropade. Det var hon, som skulle föra hem honom.

Varför skulle hon icke göra det? Nu, efter krigets slut, reste massor av människor ut. Det var bara att begära pass och resa. Bjurnäs kunde rättaren gott sköta ensam en eller ett par månader. Farbror Gustaf kunde få fullmakt för henne. Hon behövde icke ange något skäl för sin resa. Hon var trött och önskade omväxling. Det var den enklaste sak i världen. Ingen kunde ana varför hon i verkligheten gav sig ut.

Så snart hon fattat sitt beslut var det som om rösten inom henne blev lugnare. Hon förberedde allt i ro. Med farbror Gustaf och rättaren var allt snart ordnat. Greta ville gärna fara med, men tillhölls av fadern att tänka på utstyrseln, och när tant Sigrid icke tycktes vidare tilltalad av att få henne med blev hon hemma på Alby.

Innan Sigrid for, gjorde hon häradshövding Torsell en visit.

»Vad står nu på?» frågade han. »Inga fler fosterbarn, hoppas jag.»

»Jag tänker resa ut.»

»Det gör ni rätt i. Ni ser ut att behöva det, fröken. De sista åren ha tagit er hårt. Ja, icke för att er skönhet bleknat, men ni har fått något blekt i blicken. Det tycker jag icke om. Ni får icke arbeta ihjäl er. Gården står på stadiga fötter nu. Det kan vara tid att pusta.»

»Det tänker jag också göra. Det är därför jag reser ut.»

»Johan är på Ultuna hörde jag av patron Boström. Han har det bra?»

»Jo, tack. Det är också närmast för honom jag kommer.»

»Såå?» Torsells små grå ögon började sin borrande verksamhet, men Sigrid mötte den lugnt.

»Farbror Gustaf har egentligen givit mig idéen. Han föreslog för länge sedan, att jag skulle adoptera Johan. För min egen del har jag ingenting emot saken, om den på något vis kan göra Johans ställning tryggare. Häradshövdingen vet, att han i mitt testamente redan är utsedd att ärva mig. Nu tänkte jag, att, eftersom jag reser ut och man aldrig vet vad som kan hända, det kanske skulle vara förmånligare för Johan, att jag adopterade honom.»

Hon hade talat klart och tydligt. Det var endast, när hon sade, att man aldrig vet vad som kan hända som rösten fick en känsligare ton.

Häradshövdingen var som vanligt sysselsatt med sin tumrullning. Han betänkte sig några minuter.

»Vad är det, som skulle kunna hända? Dö, menar fröken?»

Hon nickade till svar.

»Jag vet icke om Johans ställning blir säkrare genom adoption. Ni har inga släktingar, som kunna göra honom arvet stridigt, eller hur?»

»Nej.»

»Det är litet besynnerligt, att en syster adopterar sin oäkta bror. Från juridisk synpunkt möter det inga hinder, då endast ni och jag vet, att han är er halvbror. När er far dog, roade jag mig att närmare taga reda på hur saken med Johan låg. I kyrkböckerna finns ingenting annat antecknat än att fadern är okänd. Att ni adopterar en annan kvinnas barn gör ingenting, när kvinnan är död. Det enda skulle vara, om någon släkting till henne en gång i framtiden skulle kunna uppenbara sig, men den faran torde vara alldeles utesluten, då mig veterligt Johans mor också stod ensam i livet och inga släktingar till henne framträdde med några som helst anspråk vid hennes död. Jag vet det mycket väl, ty jag ordnade på er fars begäran alla med denna något invecklade historia förknippade omständigheter. För säkerhets skull kan vi gå igenom papperen tillsamman.»

Han reste sig och fick efter en stunds sökande ute i arkivet fatt på dem. Han visade henne dem. Det var endast torra fakta.

»Jag tror vi kan vara alldeles lugna för Johan. Han är så släktlös på moderns sida som någon kan vara. Det är endast på den okände faderns sida vi har släkten.» Han skrattade till.

»Det går nog att ordna», fortsatte han. »Det skall jag styra om medan fröken är borta. Ni kan vara alldeles lugn. Rättfärdigheten är betryggad, och ingen kan med fog säga annat än att Per Bjurcronas minne är upprättat.»

Det låg en aning om elakhet i orden. Sigrid fäste sig icke vid det. Hon började förstå Torsell och hans försök att ge sig ut för sämre människa än han var. Hon hade viktigare att tänka på.

»Det är också en annan sak, som jag gärna ville fråga häradshövdingen om.» Hon sänkte huvudet. Hon hade svårt att finna de rätta orden. Hon var rädd för att han, hur försiktigt hon än uttryckte sig, skulle kunna finna något misstänkt i vad hon sade. När hon gick upp till honom, hade hon tänkt sig framställa en fråga om häradshövdingen trodde, att hon hade rätt att begrava en avlägsen släkting i gravkoret på Bjurnäs. Nu gick det icke. Nyss hade hon bejakat, att hon icke hade några släktingar. Hon måste välja en annan form för sin fråga. Och hon måste fråga. Det gällde Erik.

»Nå, kom med den svåra frågan», sade Torsell, när hon tövade. »Eller är den så komprometterande, att fröken har svårt att framställa den? I så fall kan jag vända mig bort.»

Hon blev på en gång kall. Hans sarkasm kylde.

»Åh, det var bara en bagatell egentligen», sade hon. Hon tyckte icke om hans granskande blick. Hon måste spela likgiltig.

»Jag fick underrättelse för en tid sedan, att en god vän till oss stupat i kriget. Han var ute för att studera sårskador och tjänstgjorde vid ett av fältlasaretten i Frankrike. Det stod i notisen — jag har den förresten med mig», sade hon och tog fram urklippet ur väskan — »jo, det står här, att han dog ogift och icke efterlämnar några släktingar.»

Hon räckte honom urklippet. Han tog det och läste.

»Nu har jag fått den tokiga idén, ser häradshövdingen, att jag tänkte förbinda min resa utomlands med ett försök att få rätt på honom och föra hem honom till Sverige samt låta honom få vila i vårt gravkor. Tror häradshövdingen, att detta låter sig göra? Ja, jag menar att sätta hans kista i vårt gravkor på Bjurnäs? Han var en så god vän till oss, och jag tycker det är så vemodigt att tänka sig, att han kanske ligger där ensam ute i främmande land.»

Hon tyckte själv, att hon talade fullt naturligt. Ingen borde kunna misstänka något i dessa enkla ord. Hon visste icke, att hennes röst fick en darrning på slutet av den långa utläggningen.

Häradshövdingen höll ännu urklippet i handen men läste det icke längre. Hans blick gick mot fönstret, där det snöade utanför.

»Det finns många fader- och moderlösa här i världen», sade han. Han steg upp och gick några slag fram och tillbaka i rummet, innan han stannade framför henne. Hans blick var sig helt olika mot annars. Den var blank, fuktig, som om den passerat genom en dimma. Den gjorde Sigrid underlig till mods.

Han har förstått allt. Han har förstått, att det är min älskade, tänkte hon. Hon vågade icke slå ned ögonen. Det vore detsamma som att bekänna. De sågo på varandra som voro de ensamma i världen och frågade tyst — vad är det högsta på jorden?

Hans små, annars så skarpa ögon blevo vemodiga. Han rörde sig icke. Till sist talade han med beslöjad röst.

»Sätt ni lugnt doktor Lindståls kista i Bjurcronornas gravkor. Han är värd det. Det är jag säker på. Icke minst därför, att han var er vän. Det finns så många hjältedåd ändå, som aldrig får sin belöning. Det vet jag nu.»

Han hostade till och gick bort och satte sig vid skrivbordet. Han drog ut några lådor och rotade i dem. Han fann ingenting. Så smällde han igen dem hårt som om han plötsligt blivit ond.

»Var det något mer?» frågade han med sin vanliga kärva röst.

Sigrid reste sig. Hon var icke tillräckligt mycket människokännare för att förstå vad som försiggick inom honom, men hon var rörd över vad han sagt om Erik. Hon fattade icke då, att talet om hjältedådet hade en helt annan adress. Hon tackade honom varmt för vad hon fått veta och tog adjö.

»Var rädd om sig nu, fröken», förmanade han. »Vi har icke råd att mista sådana människor som er.»

Hon hade aldrig tyckt så bra om Torsell som när hon den gången lämnade honom. Han var en riktigt god människa.

Hemkommen satte hon sig genast att skriva till Johan och förbereda honom på adoptionen samt att hon skulle resa utomlands en tid. Hon skrev, att det hade blivit så tyst och ensamt på Bjurnäs sedan han farit. Hon behövde komma ut. Vore det någonting han behövde, skulle han sätta sig i förbindelse med häradshövding Torsell eller farbror Gustaf.

Efter några detaljer om hur det stod till på Bjurnäs och om hur fölungarna mådde slutade hon med en maning till honom att sköta sig.