Part 19

»Det finns en gammal orphisk hymn, som låter: gör oss rika och friska, gör oss även visa och kyska! Årtusende har rullat fram efter årtusende. Världen har icke förändrat sig så värst mycket från den stund, då den gamla hymnen steg mot himlen. Vi ha visserligen samlat en hel del mer guld på jorden — åtminstone somliga av oss. Om vi i någon avsevärd mån blivit friskare nu än förr vill jag låta vara osagt. Bönen om rikedom och hälsa är det förnämsta på jorden. Det är helt naturligt. Det är så påfallande yttre fördelar, som äro förenade därmed. Visdomen och kyskheten ha däremot sällan stått högt i kurs, och på den nuvarande marknaden för andliga värden torde deras kurs vara lika med noll. Vem har bruk för visheten och kyskheten i dessa tider, fulla av förhävelse, självförgudning och ruttenhet? Vilka människor skulle finna på att vid en offentlig fest smycka sig med vishetens och kyskhetens symboler? De skulle riskera att bli utskrattade. Vilken har mod att stå upp och sjunga en hymn till visheten och kyskheten? Vem har mod att vara idealist — framförallt i handling? Han skulle bli inspärrad såsom sinnessjuk eller korsfäst enligt god, gammal hävd, när det gäller ideella upprorsmakare. Människorna ha tyvärr icke blivit klokare än att de inbilla sig, att idealismen kan spärras inne eller korsfästas likaväl som att rättfärdigheten kan klubbas ihjäl. Detta är naturligtvis ett gruvligt misstag liksom överhuvud taget alltid, när man förväxlar personen med begreppet. Jag förstår så väl, att idealister äro obehagliga, förargliga och påträngande varelser. Bara detta att ha en idé, som ingen annan har, är närmast en förbrytelse. Vad ligger närmare till hands än att bestraffa förbrytaren, som med sin idé vill rubba de cirklar, inom vilka vi vant oss att leva i fred och belåtenhet? Om idealismen trots allt lever, beror det på, att den på något säreget vis sammanhänger med den längtan till ett högre mål, som trots allt lever innerst hos oss alla, mer eller mindre dold. Denna idealistiska längtan kan ibland få spontana paroxysmer och kommer då till synes i det vi med ett något svulstigt namn plägar kalla hjältedåd och som i vanliga fall plägar belönas med guldmedaljer. Det finns andra hjältedåd också, de tysta hjältedåden av alla dem, som offra sitt liv, sin kärlek för en idé, ett högt mål. Jag har själv sett ett exempel på ett sådant tyst hjältedåd, där både ungdom och kärlek offrades. När sådant kan försiggå i våra tider, kan man hoppas, att världen icke är obotligt sjuk, hur svår febern än tycks vara. Som läkemedel skulle jag vilja rekommendera idealismen, ehuru jag icke tillhör de läkekunnigas utan de dömandes fördömda släkte.

Er unga ber jag i synnerhet få anbefalla idealismen! Det är ingen skam att bedja gudarna om vishet och kyskhet. Det är ingen skam att offra sig. Som gammal domare borde jag avhålla mig från att driva en revolutionär propaganda bland ungdomen, då det icke är otroligt, att den kan ha vådliga följder så till vida, att ungdomen kanske icke blir rik, om den följer mitt råd. Jag kan dock icke avhålla mig från att uppmana er, ungdomar — bliv ideella revolutionärer! Inga sådana, som störta riken och troner överända. Det är ett kortvarigt nöje, det försäkrar jag er, och skulle bara medföra ett obehagligt möte mellan oss inför ett helt annat forum än vid patron Boströms bord i denna sköna sommarnatt. Nej, ungdomar! Revolutionera era själar! Rensa ut dem från hat, avund, egoism och bered dem i tid på att, om det gäller, kunna offra både ungdom och kärlek för något större och skönare! Då har ni i sanning icke levat förgäves!»

Torsell pauserade. Hans röst hade fått en varm klang och drog med sig bravorop och jubel.

»Innan jag slutar, har jag ytterligare ett par ord att säga. Stunden är snart inne, när vi skola bryta upp.»

»Nej! Nej!» hördes röster. Patron Boström slog avvärjande med händerna.

»Jag upprepar det. Stunden är inne!» sade Torsell. Hans blick sökte sig bort till Sigrid. Hon inbillade sig se hur hans ögon lyste till. Kanske var det reflexen från marschallerna. »Innan vi bryta upp, ha vi någon att tacka, som vi glömt. Glömt allt för länge, otacksamma som vi, människor äro. Det är hon, som står därborta ensam!»

Alla vände sig mot Sigrid.

»Hon döljer sig som de tysta hjältarna för sed hava. Ni kanske icke vet det, men jag vet vad hon gjort.»

Han gjorde en mycket kort paus. Sigrid blev dödligt rädd. Vad tänkte han säga?

»Hon har varit vår osynliga värdinna, vår goda ande i dag. Jag föreslår, att vi tackar henne med ett fyrfaldigt leve. Må hon alltid förbli vår förebild! Leve Sigrid Persdotter Bjurcrona!»

Fyra rungande, taktfasta hurra följde och sedan ett oändligt jubel. Torsell, som lett hurrningens takt med armen, steg ned från den gröna upphöjningen. Patron Boström gick emot honom.

»Jo, jag tackar!» utropade han. »Tack, skall du ha! Det hade jag aldrig i livet trott, att du kunde säga några hyggliga ord också en gång.» Och så omfamnade han Torsell och dunkade honom studentikost i ryggen. »Aldrig trodde jag det om dig, gallblåsa!»

»Inte jag heller», sade Torsell torrt. »Det var också en förlöpning. Men jag ångrar den inte.»

Sigrid hade omedelbart efter hurraropen omgivits av en massa människor, som ville trycka hennes hand och tacka henne. De flesta bedyrade, att de icke haft en aning om att hon varit värdinna, något som hon icke visste, om hon borde uppta som en artighet eller icke. Många passade också på att säga adjö. Det var mest de äldre damerna, som, trots sina männers eller följeslagares protester, ansågo, att de borde ge sig av, eftersom det började bli sent. Bland de gifta paren, som bodde i trakten, föranledde detta de mest beklagliga skilsmässor. Herrarna förklarade, att de tänkte stanna till solen gick upp. Då skulle det bli sillfrukost hade Gustaf Boström lovat. Från de äldre gifta damernas sida uttalades många tvivelsmål om deras män voro riktigt kloka, ett spörsmål, som besvarades med vanvördiga skratt och patron Boströms egen försäkran, att det var sista gången i hans liv det firades något bröllop på Alby. Icke ens denna förmildrande omständighet, som Torsell sade, kunde rubba en del damers beslut att fara hem. Den ena vagnen efter den andra började också rulla bort i den bleka sommarnatten. För varenda vagn, som for, hurrades det. De gifta män, som stannade kvar, voro de ivrigaste att hurra, skamlöst nog för sina bortfarande hustrur.

Bland dem, som kommo fram och tackade Sigrid, voro också Johan och Greta. De omfamnade och kysste henne och anförtrodde henne viskande, att nu tänkte de i allra största hemlighet ge sig av. De hade redan sagt farväl åt pappa, förklarade Greta. Ville tant Sigrid fara med eller tänkte hon stanna?

Sigrid visade på människorna omkring. Omöjligt för henne att resa allaredan, så länge det fanns så många damer kvar.

»Ja, så reser vi ändå», sade Johan. »Vi ses i morgon!» Han kysste Sigrid skrattande.

En stund efter körde Bjurnäs’ kalesch med suffletten uppslagen över gårdsplanen. Magnusson hade god fart på parhästarna, men naturligtvis upptäcktes det genast vilken dyrbar last vagnen förde. Där blev ett väsen och ett skrik och ett hurrande utan ända. Man rövade blommor från rabatterna, man rev ned girlander och vräkte över kaleschen. Några av de djärvaste ynglingarna stego upp på fotstegen och bombarderade brudparet med rosor. Magnusson hade all möda i världen att lugna hästarna. En hel skara följde springande efter vagnen och jublade och önskade lycka.

»Ja, nu är de borta», sade en sardonisk röst alldeles bredvid Sigrid.

Hon hade varit så upptagen av att se och lyssna till tokerierna att hon icke märkt, att Torsell närmat sig henne.

»Jag tillåter mig också draga hädan», fortsatte han och bugade sig.

»Nej, nej, ni får inte!» sade hon brådskande och grep efter handen, som han sträckte mot henne. »Först måste jag riktigt tacka er!» Hon tog hans hand mellan sina båda och tryckte den varmt.

»Inte behöver ni tacka mig för att jag tackar er. Nog är vi ett tackande folk, vi svenskar, men så mycket är icke nödvändigt, min bästa fröken Bjurcrona. Jag förrättade bara en skyldighet, som alltför länge uraktlåtits.»

»Nej! Nej!» sade hon avvärjande.

Hon såg på honom med sina stora, härliga ögon. Han kunde icke se, att de voro mörkblå. De skiftade i alla färger allteftersom marschallernas ljus speglades i dem. Det var sol och natt i dem, hav och himmel, skog och ängar, blommor och lågor, allt. De voro som två underbara stjärnor. De hörde knappt jorden till.

Ett drag av smärta gled över Torsells magra, härjade ansikte.

»Jag beklagar, att jag icke kunde säga mer.» Han böjde sig ned och kysste hennes båda händer. Han såg ännu en gång på henne. Det var som om hans blick velat smeka hennes mörka, vågiga hår, hennes klara, rena panna, burret vid öronen, den fina näsan och munnens våglinje, som blivit så sträng med åren. Han såg henne rätt in i de tindrande stjärnorna. Det var som om han velat säga något mera, men så knep han ihop ögonen, bockade, viskade ett knappt hörbart tack och gick.

Strax efteråt for han ensam. Ingen kastade rosor på honom, och ingen hurrade.

Några timmar senare reste Sigrid. Gustaf Boström hade erbjudit sig själv skjutsa hem henne, men hon hade avböjt under häntydan på hans plikter mot de ännu kvarvarande gästerna. De flesta hade dragit sig inomhus. Det hade börjat bliva kyligt på morgonsidan. Sigrid for obemärkt över gården. Det inbrytande dagsljuset var obarmhärtigt. Bordsdukarna fläckiga, söndertrampade blommor, halvfulla glas och buteljer, trasiga girlander. En av marschallerna stod och osade med dödsmärkt låga.

Sigrid tyckte det var riktigt skönt att komma ut på landsvägen. August körde friskt undan. Han ville vara tillbaka så snart som möjligt. Fiolgnället hördes ännu från stora logen.

Dagen började vakna. Fåglarna kvittrade i buskarna, och morgonvinden susade i de stora rågfälten. Det gick som böljor över dem.

August behövde icke köra längre än till trädgårdsgrinden vid Bjurnäs. Där steg Sigrid ur och August vände med vagnen.

Luften var full av små, lätta rosenskyar, som drevo mot väster. Bakom skogstopparna stod solen i begrepp att stå upp. Kanten på ett rökrött smalt, långt moln lyste redan i guld. Det doftade av syrener och av den söta trädgårdsblommen. Hela trädgården stod som en enda stor brudbukett.

Sigrid gick drömmande uppför alléen. Mitt fram i det gröna lövverket skimrade Bjurnäs vita gård. När hon kom upp på gårdsplanen, såg hon fönstren hos de unga stå på vid gavel. Hon öppnade den tunga dörren så tyst hon kunde och nästan smög sig uppför trapporna.

För att de unga skulle få vara riktigt i fred hade hon återtagit sitt gamla tornrum. Det var dit hon gick. Det gamla urverket arbetade lika tungt och besvärligt som vanligt, och golvtiljorna knarrade, trots alla Sigrids försiktighetsmått.

Aldrig hade tornrummet sett så inbjudande ut. De skära kretonggardinerna, eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fasettspegeln, rokokobyrån och kopparsticken på väggen i svarta, blanka ramar, allt var som en vacker dröm, som hon återfunnit i verkligheten.

Hon gick fram till fönstret och slog upp det.

Ängar och gärden lågo i morgonsol, och tuppen på Bjurnäs kyrka blixtrade till. Hur hon älskade allt detta! Vad jorden var skön!

En gång för längesedan hade det legat frost över allt. En morgon för mycket, mycket längesedan. Då hade hon ängslats och rädits. Nu kände hon sig lugn. Alla sina kära hade hon omkring sig. Nere i kapellet lågo far och mor och Erik. Och under henne vilade Johan och Greta. Kanske i varandras famn.

Hon sträckte ut armarna. Att icke leva förgäves hade han sagt i sitt tal, där han stod i natten. Han visste hennes hemlighet. Det var för henne ensam han talat. Varje ord hade varit riktat till henne.

Hon gick och såg sig i spegeln. Jag har blivit gammal. Jag har fått gråa hår, men jag har lärt mig älska livet, människorna, jorden, tänkte hon.

Hon klädde av sig och gick till sängs. Fönstret stod öppet. In genom det strömmade den friska morgonluften. Hon log för sig själv, där hon låg med slutna ögon och sakta gled in i sömnens land.

Hon hade icke levat förgäves.

End of Project Gutenberg's Sigrid Persdotter Bjurcrona, by Ernst Didring