Part 12

»Fröken vill ta hem Johan till Bjurnäs?» sade han tvärt och stannade tumrörelsen. Det var ett av hans vanliga oratoriska knep att få anklagade att bekänna, när han förr i värden satt ting. Han talade om likgiltiga ting, förledde den anklagade att följa med ut på ett gungfly av motsägelser för att så helt plötsligt ropa till den anklagade några ord eller en mening, som verkade som om fast grund helt hastigt dykt upp. Sigrid Bjurcrona var långt ifrån att likställa med en anklagad, men hennes tvekan, hennes motvilja mot att tala rent irriterade Torsell och hans kroniska magkatarr.

Sigrid kastade sig också upp på den fasta grund han anvisat.

»Ja», sade hon. I nästa ögonblick rodnade hon. Hon var tagen på bar gärning. Det hade aldrig varit hennes mening, att saken skulle utveckla sig så snabbt.

»Hur kunde häradshövdingen gissa, att det var det, att det var jag, som ...?»

»Vem skulle det annars vara? Johan har inga släktingar i världen det vet jag, sedan Per Bjurcrona avlägsnat sig ur den. Era förfrågningar om Hanssons gård voro tillräckliga indicier. Apropå det! Hur fann fröken fosterföräldrarna? Voro de hyggliga?»

Sigrid berättade om besöket i Gränna och prisade Hanssons.

»Alltså fröken vill, att jag skall ta gossen ifrån dem?» Frågan var obehagligt rakt på sak formulerad. Hans grå ögon stucko till riktigt vasst.

Sigrid stammade några förlägna ord om den ekonomiska besparingen och om sin ensamhet. Hon kände sig förfärligt illa till mods. Hon hade icke alls tänkt på förut, att hon genom att taga hem Johan till Bjurnäs skulle komma att kränka någon annans rätt, göra någon sorg.

»Besparingssynpunkten kan jag förstå», sade Torsell. »Den är förklarlig och beaktansvärd. Den har mina fulla sympatier, ehuru jag icke tror, att resultatet av den i verkligheten blir så storartat som fröken tänkt sig. En annan sak är det med ensamheten. Har fröken aldrig tänkt att gifta sig?»

Sigrid tittade till på honom med ett så bestämt, förskräckt frågeuttryck i ansiktet att Torsell genast ingick i svaromål.

»Ja, jag har inte tänkt fria, min bästa fröken!» utropade han. »Men det kanske finns friare på närmare håll?» gäckades han och såg på henne menande.

Sigrid förstod icke. Hennes sinne var rent. Det föll henne aldrig in att tänka på att Torsell syftade på Gustaf Boström. Hon blev därför mer än häpen, när Torsell fortsatte:

»Patron på Alby, till exempel?»

»Nej, vet nu häradshövdingen!» Utan att vilja det, blev hon plötsligt ond. Han uppfångade det och slog om i en annan ton.

»Gott, så kanske jag misstagit mig», sade han torrt. »Alldeles uteslutet är det emellertid icke, att fröken någon gång ...»

»Jo, absolut», sade hon bestämt.

»Vilket?» frågade Torsell försmädligt.

Hon skulle velat slå honom. Där satt han och narrade av henne alla hennes hemligheter med ett stilla grin. Åhnej! Det skulle icke lyckas.

»Det vet jag förrästen icke», återtog hon. »Änse’n? Om jag gifter mig? Vad då?»

»Hur går det då med Johan? Ni säger, att ni vill ta honom till er som tröst i ensamheten. Det är mycket vackert handlat mot er själv. Men om nu fröken något senare, om ett eller annat år — fröken är ung ännu och har många yttre förutsättningar — ja, om fröken då får en annan tröst, hur går det då med Johan? Blir han icke bara ett obehagligt påhäng, som kanske frökens blivande tröst icke ens gillar? Påtager man sig ett ansvar, måste man också vara beredd att ta dess konsekvenser. Pojken har det bra där han är. Han är glad och nöjd och lever i lycklig ovisshet om herrgårdshemligheter. Är det icke bättre, att han får gå sin bana fram, bryta sig själv väg genom livet som så många andra fått göra utan besvärligt påhäng av tacksamhetsförpliktelser? Vad kan fröken egentligen göra för honom? Tänker ni adoptera honom och ge honom Bjurcronornas namn? Vad får pojken för glädje därav nu för tiden? Jag försäkrar fröken, det är tusen gånger bättre att bära namnet Hansson och plocka jordgubbar och skära rosor än att sitta på Bjurnäs och fundera över hur man skall få debet och kredit att gå i hop. Vår tid är en nyttighetstid. Det tjänar ingenting till att försöka göra romantik och återupprätta det, som är dömt att dö. Har ni tänkt på, att pojken behöver skolgång? Skall han gå i skola med bondungarna eller ha guvernant? Allt det där måste jag som ansvarig för pojken ha noggrant reda på. Jag kan icke tillåta, att pojken tas från Hansson utan att jag har garantier för att han får det bättre dit han kommer.»

Torsells röst hade blivit ovanligt hård. Han reste sig liksom han ville påvisa, att samtalet var slut. Sigrid reste sig även. Hon var upprörd i sin själs innersta över misstron, över anklagelsen, att hon icke skulle kunna dra försorg om Johan bättre än Hanssons. Och vad var det, som var dömt att dö? Romantiken? Var det något så oerhört romantiskt att försöka rädda Bjurnäs eller att ta pojken till sig? Hade hon icke rätt som sin fars dotter att hjälpa Johan?

»Häradshövdingen ställer så många frågor till mig, som jag icke är beredd att besvara. Jag trodde icke här skulle bli ett ingående husförhör för en sådan sak.»

Hon hade talat lugnt och säkert. Hon förstod icke varifrån den kom denna underliga förmåga att visa sig kall till det yttre, fast det sjöd inunder skalet varje gång något kritiskt inträdde. Hon kände hur oroligt hjärtat bultade, men över hennes panna drog liksom en sval marmorhand.

Torsell såg också på henne förvånad. Hennes längd gjorde, att han fick se upp till henne något. Det förargade honom. De lysande, blå ögonen gjorde det icke bättre. De talade om både mod och tålamod, två sällsynta egenskaper hos människorna. Han förstod, att hon icke skulle sträcka vapen i första stund. Hon var beredd att kämpa. Det syntes på henne. Gott, hon skulle få känna på hur det var att strida mot honom.

»Jag vet icke vad fröken menar med uttrycket en sådan sak. Är det Johan ni menar därmed, vill jag påpeka för er, att pojken icke är en sak utan en människa, visserligen en liten, men i alla fall en människa.» Torsell lade överlägset armarna i kors över bröstet.

Hugget tog hårt. Sigrid bet sig i läppen, innan hon svarade.

»Visst menar jag Johan. Vem skulle jag annars mena? Det är honom vi har talat om hela tiden, det jag vet. Låt oss inte vara småaktiga nu, häradshövdingen, och hänga upp oss på ord! Vi vill Johan väl båda två. Kanske det är därför vi ha svårt att komma överens.»

Hennes röst, som börjat i kyla, steg till värme. Hon gick Torsell närmare och lade sin hand på hans arm.

»Vad är det häradshövdingen har emot mig?» Hon såg på honom med de underbaraste ögon. Torsell hostade till, löste armarnas Napoleonsställning och gick bort till skrivbordet. Han blev rädd för henne. Hon var en farlig kvinna. Han kände hur han blev vek om hjärtat. Det dög inte. Han måste strida för pojken.

»Jag har ingenting alls emot fröken», sade han. »Detta gäller icke fröken. Fröken reder sig nog, det är jag säker på, i alla livets skiften.»

Där fick hon, tänkte han, för handpåläggningen och de underbara ögonen.

»Det är pojken det gäller, uteslutande pojken och hans framtid. Människoödet skapas i det hem man lever i som barn», tillade han.

»Och häradshövdingen anser, att Bjurnäs icke är gott nog för honom?» Hon gick fram till skrivbordet. De stodo på var sin sida om bordet och betraktade varandra, hon med ett småleende på läpparna och han med grym, hård mun.

»Jag känner icke Bjurnäs», sade han. »Hanssons känner jag. Det är hyggligt folk, som säkert icke begår några dårskaper eller kollrar bort pojken.»

»Men det skulle jag göra, menar ni?»

»Det har jag icke sagt.»

»Ni tänker det.» Hon var envis och ville icke ge tappt.

»Även om jag gjorde det — änse’n? Jag vet, att fröken har blivit en annan människa än när ni var uppe i Stockholm och roade er. Jag vet också, att ni arbetar och sliter som en hel karl för att hålla gården uppe. Ni har min beundran och min aktning, fröken! En annan sak är, om ni förstår er på att uppfostra en oäkta pojke till att bli äkta, äkta i ord och handling, i tanke och gärning. En riktig mor fostrar sitt barn i kärlek, i uppoffring. Hur skulle jag kunna veta, om ni kan offra er så mycket som behövs för pojken? Om ni över huvud taget kan offra er?»

Sigrids ögon sågo på honom stora och blanka. Hon stödde sig tungt mot bordet.

»Nej, hur skulle ni kunna veta det?» frågade hon sakta och såg oavvänt på honom.

»Fru Hansson har alltsedan hon fick gossen, och betänk, att pojken endast var några månader gammal, när hon tog honom, på det mest uppoffrande vis skött gossen. Jag kan lugnt säga, att hans egen mor kunde icke ha gjort det bättre. Nu kommer ni och vill ta pojken ifrån dem för att ni icke skall ha det så ensamt på Bjurnäs. Ni får icke undra på att jag ställer mig något skeptisk mot det förslaget.»

Hennes uttryck blev så sorgset, att han icke hade hjärta att stöta bort henne alldeles.

»Jag kan endast lova ett — kan ni få Hanssons att godvilligt lämna pojken ifrån sig, skall jag gå med på det — annars icke.»

Han såg på klockan.

»Fröken får ursäkta mig. Jag har icke tid längre, måste vara uppe i rätten klockan elva. Tänk på saken några dagar! Jag medger gärna, att ni som dotter av Per Bjurcrona har en viss rätt att bestämma över hans oäkta son, eftersom även modern är död, men är ni säker på att er far skulle velat, att hans oäkta son bleve i tillfälle att bli lika lycklig som fadern själv?»

Med denna ironiska fråga bugade han sig. Sigrid svarade icke utan gick tyst därifrån med en stum hälsning och for hem.

Hon var djupt bedrövad. Hon hade tänkt sig, att det skulle gå lätt att få övertaga Johan. När hon betalade för honom, borde hon också ha en viss rätt till honom, så hade varit hennes enkla slutledning. Torsells invändningar hade trasat sönder den fullständigt genom att påpeka, att det var han uteslutande, som ägde att bestämma över Johan. Hon hade ingen rätt alls. Icke ens kärlekens, ty den hade Hanssons, som uppfostrat honom.

Sigrid måste medge, att Torsell uttryckte sig riktigt, då han talade om, att det vore grymt att beröva Hanssons gossen. De hade säkert lärt sig hålla av honom. Det skulle smärta dem hårt att bliva av med honom. Om hon kunde övertala dem att lämna Johan ifrån sig så skulle Torsell gå in på det. Hur skulle hon kunna övertala dem? Vad hade hon att säga att beveka dem med? Att hon blivit så förtjust i honom så att hon ville ta honom med sig till Bjurnäs? Vad brydde de sig om hennes förtjusning? Hon kunde icke säga dem, att Johan var hennes fars oäkta son och att hon därför hade mer rätt till honom än de hade. Rätt? Vad menades med rätt att äga en människa? Kunde man äga en människa annat än med kärlekens rätt? Pappa! Pappa! Vad har du gjort? klagade hon för sig själv. Det var som ett sorgedok föll över Bjurnäs. Svårt var det förut. Nu blev det ännu svårare, tyngre. Vad hade hon kämpat för i dessa år? För ingenting.

Hon mindes så väl faderns enkla och dock högtidliga ord, när hon stod med fotografien i hand vid hans sjukbädd och undrade vem den föreställde — det är min son. Han hade slutit ögonen. Varför? Ville han icke visa sina tårar? Eller var det skam?

Sedan en stund efteråt, när han själv såg på Johans fotografi, hade han sagt — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs.

Vad de orden hade bränt sig fast i hennes minne! Aldrig herre på Bjurnäs. Åh! Nu först förstod hon honom fullt! Förstod vad han menade. Att flera år skulle gå innan hon kunde inse vad som låg bakom alla hans frågor den natten, innan han dog?

Först hade han frågat henne, om hon icke vill stanna hemma hos mamma och hjälpa henne. Sedan om hon icke skulle kunna tänka sig möjligheten av att sköta Bjurnäs. Nu förstod hon hans blickar, hans outtalade ängslan, som låg så väl dold bakom de många orden. Han hade tänkt mycket längre än hon. På sin dödsbädd hade han för några korta stunder sett möjligheternas paradis öppna sig. Hon skulle sköta gården, tills Johan blev vuxen och sedan —. Grym hade hon varit. Icke med ett ord hade hon svarat honom. Icke tröstat honom. Paradisets portar hade åter slutit sig för den döende.

Hon mindes hans melankoliska blick på porträttet och de tunga, trista orden — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs. I den tron hade han dött. Kanske full av ånger, skam.

Skam! Vad är skam? frågade hon sig, där hon satt i biblioteket som vanligt, när sorgen kom över henne. Är det skam att älska? Är det skam att älska sin oäkta son så högt att man på dödsbädden vill skydda hans framtid? Tvärtom. Det är ömhet och kärlek. Där kärlek finns, finns ingen skam.

Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs — i den tron hade hon låtit fadern dö. Grym, onaturligt grym och hård hade hon varit, när hon med ett enda jakande ord till frågan om hon ville stanna på Bjurnäs kunde skingrat all hans oro. Nu var det för sent. Allt var för sent.

Hon satt och såg sig omkring, tills hennes blickar stannade på den gamla uven uppe på bokhyllan. Vad tjänade visdom, lärdom till? De räckte icke till att lösa den enklaste mänskliga gåta. Varför hade hon lämnat Erik? Varför hade hon icke svarat fadern, när han frågade?

Hon visste icke vad det var, men hon kände något oändligt mjukt och vänligt smeka hennes oro, söka stilla den. Det kunde mycket väl vara en viskning från en annan värld, så mild var den. Den tonade svagt som en avlägsen klockklang från sällare rymder, från något högre än där hon själv dvaldes. Smekningen och viskningen och klockklangen, allt detta, som hon icke förstod varifrån det kom, formade sig till ord, visserligen svaga och liksom vaggande på osynliga vågor fram och tillbaka men i alla fall förnimbara. Hon hörde tydligt, om det nu var hon själv eller någon annan som sade det — jag ville det bästa — jag ville det bästa ...

De gungande och vaggande orden sövde hennes oro, vyssjade den till sömn. Och plötsligt liksom när en solstråle faller genom en molnspricka ljusnade allt omkring henne.

Nu visste hon varför hon stannat på Bjurnäs. Nu förstod hon sitt eget livs hemlighet. Det var icke bara för att hjälpa modern eller för att själv styra Bjurnäs, resa det ur undergången — nej, det var för Johans skull hon offrat sig, för försoningen, för upprättelsen.

Hon blev så innerligt glad. Där var målet hon dunkelt letat efter, där var meningen, där var svaret på alla frågorna.

Han skall bli herre på Bjurnäs, sade hon sig. Han skall.

När Torsell några dagar efter åter fick besök av henne, såg han genast, att hon fattat sitt beslut. Det vilade en prägel av lugn tillförsikt över det vackra ansiktet, och munnens annars så mjuka båge hade ett nästan manligt drag.

»Jaså, vi skall slåss igen?» började han skämtsamt.

»Jag har beslutat mig för att resa ned till Hanssons och tala med dem», sade hon. Hon hade icke ändrat en min vid hans älskvärda ord.

»Såå? Vad skall vi då säga dem?»

Hans vi gjorde henne osäker. Menade han, att han skulle resa med? Han tog genast henne ur den tron.

»Ja, jag tänker icke följa med», utbrast han. »Gud bevare mig! Jag har nog av scener vid rättegångarna.»

»Varför skall där nödvändigt bli scener hos Hanssons?»

»Varför?» Han skrattade till kort. »Därför att två kvinnor skall slåss om ett barn. Jag antar, att gubben Hansson icke tänker uppträda som någon Salomo, ty då fick ni nog avstå, eftersom ni inbillar er älska pojken högre än fru Hansson. Snarare kommer han att ingripa i diskussionen, om jag känner honom rätt.»

Hon brydde sig icke om att svara. Hur det skulle gå till att få Johan visste hon icke, men hon var övertygad om, att det skulle lyckas henne.

»Vad har ni att bjuda dem?» fortsatte han. »Ni förstår, att ni icke kan komma till dem och säga — giv mig pojken! Ni måste klart och tydligt kunna påvisa för dem, att ni har något bättre att bjuda på än vad som står dem till buds. Kommer ni tomhänt till dem, får ni gå tomhänt därifrån, det kan ni vara säker på. Och jag, det säger jag uppriktigt, kommer icke att lägga två strån i kors, för att understödja er. Pojkens framtid är tryggad lika bra där han är.»

Hans hårda ord gav henne stridsmedel. Det hade hon icke alls tänkt på förut.

»Ja, så länge jag betalar, icke längre», sade hon.

Torsell betraktade henne ännu noggrannare. Tusan till ruter i henne, tänkte han, men han framförde icke en så burdus komplimang utan sade långsamt, i det han började syna sina naglar:

»Naturligtvis. Det faller av sig själv. Jag trodde frågan i grund och botten var baserad på kärlekshänsyn från er sida, familjedyrkan och så vidare. Nu hör jag däremot, att ni vill dra in ekonomiska synpunkter också. Som ni vill, fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. Men akta er för det! Hanssons kanske avstår från betalningen bara de får behålla pojken. Dylikt har hänt mer än en gång hos så kallat sämre folk.»

Sigrid bleknade. Det var en påtaglig förolämpning, men hon måste lägga band på sig. Detta Sigrid Persdotter Bjurcrona var bara sagt för att reta.

»Det var icke jag, som började tala om, att Johans framtid var tryggad. Det var ni. Hur vet ni för övrigt, att Johans framtid är tryggad? Om jag skulle falla ifrån, går Bjurnäs icke till honom, det vet ni.»

»Åh, ni är ung, fröken Bjurcrona. Jag tror Johans bank är säker nog.»

Sigrid hade svårt att njuta av artigheten.

»Häradshövdingen sade, att ni icke ens ville lägga två strån i kors för mig», sade hon. »Vill ni icke ens skriva något slags intyg till Hanssons, att jag har ert tillstånd att tala med dem om Johan?»

»Jo, det är självklart. Var så god och vänta.»

Han gick ut i rummet bredvid. Sigrid hörde hur han dikterade för någon, som skrev på maskin. Om en stund kom han tillbaka med ett förseglat brev, som han räckte Sigrid.

»Jag vill icke säga lycka till», sade han med ett sötsurt leende. »Vi skulle ju också kunnat be fru Hansson komma hit upp, men gubben hennes skrev, att hon var så full av gikt att hon knappt kunde röra sig. Ni kanske vill läsa deras brev? Jag har en hel del från de sista åren.»

Sigrid skakade på huvudet.

»Nej, tack. Vad har häradshövdingen skrivit? I det här brevet?»

»Ingenting annat än vad jag med lugnt samvete kunde skriva.»

Han tänkte öppna det och visa vad han skrivit, men sin vana trogen att dölja sin rätta natur gjorde han det icke. Hon kunde gärna få tro i det längsta, att han var en hård natur allt igenom.

De skildes åt utan att yppa sina innersta tankar.

Sigrid hade verkligen undrat över om hon icke borde anförtro farbror Gustaf sina bekymmer angående Johan. Hon skulle naturligtvis icke tala om honom som Per Bjurcronas oäkta son utan endast så där mer i allmänhet höra efter vad farbror Gustaf tyckte om hennes plan att ta till sig ett fosterbarn. Hon gjorde också ett svagt försök men blev så rädd genast i början av samtalet med honom, att hon slog fortsättningen ur hågen. Gustaf Boström, som gärna ville skämta med henne och Greta, frågade om Sigrid icke ville ta patron Gustaf Boström på Alby till fosterbarn, en kvickhet, som väckte Gretas vildaste jubel och gav anledning till stora famnen och massor med varma kyssar till både fosterbarnet och den eventuella mamman.

»Då får jag följa med! Då får jag följa med till Bjurnäs!» skrek Greta förtjust. »Så skall vi riktigt hålla efter pappa!»

På Alby var inget allvarligt förstående för fosterbarnsfrågan att vinna. Sigrid beslöt att handla på eget ansvar, sedan fick farbror Gustaf säga vad han ville. En dag i december for hon.

Det blev ingen lyckoriddarefärd på Freja till Gränna den gången. Hon tog prosaiskt järnväg ned till Jönköping och därefter bil fram. Vättern var i vresigt humör över den dåliga behandling blåsten bestod. Sjön spottade och fradgade i vita brott på de korta, höga vågorna. Det var isande kallt i bilen. När den närmade sig Gränna, tittade Sigrid efter Visingsö. Den var borta, försvunnen. Allt var bara dimma därute. Sagan var slut.

Fru Hansson blev icke litet förvånad, när mannen underrättade henne, att det var en fin dam därute, som sökte henne. Johan, som varit och tittat i nyckelhålet, försäkrade, att han kände igen henne. Det var den där damen, som varit så konstigt klädd och som fått rosorna.

Fru Hansson var allt annat än glad att behöva lämna det varma köket, där hon satt och stoppade strumpor. Hon gick ut i det yttersta rummet, salen som den kallades, ehuru man aldrig åt där. Hon hade onda aningar, och giktsmärtorna gjorde icke ansiktet välvilligare, när hon kom ut och fick se Sigrid sitta vid bordet. Vad kunde människan vilja? Hon tänkte ropa på mannen i förskräckelsen men skämdes.

Mottagandet blev ungefär som vädret ute. Isande kallt.

»Jag vet icke, om jag är igenkänd», sade Sigrid och reste sig. »Det var jag, som var här i somras och fick rosor.» Hon sträckte fram sin behandskade hand. Fru Hansson gjorde ingen min av att taga den, men hon nickade stelt.

»Förlåt!» sade Sigrid och drog skyndsamt av sig handsken. Hon gjorde om försöket, och nu gillades det. Fru Hansson lade sin hand i Sigrids, men den var som livlös och gav inget svar tillbaka på den andras varma tryckning.

»Här är kallt», sade fru Hansson. »Fröken får ursäkta, men vi eldar sällan i det här rummet», urskuldade hon sig.

»För all del!» svarade Sigrid. »Mig gör det ingenting. Jag kan behålla kappan på, om jag får. Värre är det för fru Hansson med sin gikt.»

Sigrid ville vara vänlig. Det var icke kylan i rummet som var svår att övervinna. Det var kylan från fru Hansson. Denna tyckte icke om att andra talade om hennes gikt, allraminst fann hon det behagligt att bli påmind om det nu av en främmande person, vars avsikter hon icke fullt visste men som hon anade.

»Jag är van att lida», sade hon bittert. »Var så god och sitt!» Hon visade på soffan. Sigrid satte sig på stolen där hon suttit förut. Fru Hansson tog plats vid dörren, genom vilken hon kommit in. Hon ville ha betäckning i ryggen. Det var någonting i luften, det kände hon.

Sigrid hade svårt att börja. I bilen hade hon gjort upp vad hon skulle säga, men inne i rummet frös allt bort, om det nu var åsynen av den gamla kvinnans ansikte, kylan i rummet eller orden — jag är van att lida — som gjorde det. Sigrid skakade till. Hon frös långt in i bröstet. Fru Hansson sade ingenting. Hon satt med händerna i knät och nedböjt huvud. Hon såg ut att vänta det värsta. Stämningen var ytterst pinsam.

Sigrid fingrade inne i sin muff. Där hade hon brevet. Vid ingången hade hon tagit fram det ur väskan för att ha det till hands.

»Jag kommer från häradshövdingen», sade hon. »Häradshövding Torsell», tillade hon förklarande. »Jag har ett brev från honom till fru Hansson.» Sigrid drog långsamt fram brevet, reste sig och gick bort till den andra. Den gamla kvinnan såg upp. Omedvetet gjorde hon en rörelse för att skjuta brevet åt sidan, men så tog hon det och tittade på det liksom ville hon icke tro, att det var till henne. Det var så mycken kvalfull oro i hennes skakande händer att Sigrid skulle velat smeka den gamla och hennes grå, tätstrukna hår. Hon kunde det icke, vågade det icke. Hon blygdes över vad ont hon gjorde.

»Är det till mig?» sade äntligen fru Hansson. Hon vände på brevet flera gånger, så vände hon sig om där hon satt, öppnade dörren och ropade:

»Axel! Kom in ett slag!»

Mannen kom genast. Han hade icke varit långt borta. Han tycktes antingen ha hört eller gissat vad det var fråga om, ty han såg bister ut, där han steg in i salen, klädd i blåskjorta, och bred och stadig. Han hade pipan fortfarande i mun och bet ihop munnen om den. Ansiktet var icke fult men bestämt. Han nickade åt Sigrid.

»Vad är det om?» frågade han, sedan han tagit pipan ur mun.

Fru Hansson räckte honom brevet. Han tittade på utanskriften, på Sigrid och på hustrun. Han torkade av händerna på blåskjortan och tog brevet.

»Till dig, ja, det ser jag. Skall jag öppna det?»

Hustrun nickade. »Det är min man», sade hon. Ingen fäste sig vid yttrandet. Han fick fram en kniv ur byxfickan och skar upp brevet med ett raskt snitt samt ville lämna det till hustrun.

»Nej, läs det du!» sade hon. »Jag har inte glasögonen på mig.»

Mannen gick fram till fönstret för att se bättre.

»Läs det högt», bad hustrun.

Han hostade till och läste med stadig om än något dröjande röst:

»Bästa fru Hansson!