Part 11

»Nej, det har vi inte, men frun eller fröken» — hon såg misstänksamt på ridbyxorna — »jag vet inte vilket det är kan höra efter hos skräddarns borta på gatan. Han har visst rum. Eller också i bokhandeln. De brukar ha reda på om det finns några lediga. Vi har icke flera rum än vad vi behöver själva.»

»Är det fru Hansson jag talar med?» frågade Sigrid. Hon var icke sinnad att låta köra sig på porten så hastigt. Hon måste försöka få se Johan.

»Ja, det är det, hur så?» Kvinnan såg förundrad på henne.

»Jag ville så gärna bott här», sade Sigrid. Vissheten om att hon icke kunde få rum hos Hanssons fördubblade hennes fantasi. »Jag tror jag aldrig sett något så vackert som er trädgård. Och vilken utsikt!»

Hon hade vänt sig om för att gå, då hon fällde de sista orden.

»Ni ser ju hela Vättern härifrån.»

»Ja, nu är här vackert», bestyrkte fru Hansson. »Men det är så lagom på eftervintern. Och på vårsidan! Framåt mars och april! Rysligt!» sade hon och följde Sigrid ut, sedan hon tagit en käpp i förstugan för att stödja sig på.

Trädgården var hennes skötebarn och Sigrids komplimang hade fallit i god jordmån.

»Då blåser och stormar det och kallt och fuktigt är det, så man blir rakt förstörd», klagade fru Hansson. »Gikten lämnar en ingen ro.»

»Stackars fru Hansson!» Sigrid klappade henne på armen. En sådan vänlighet måste belönas, tyckte fru Hansson. Ridbyxorna och stövlarna kanske ändå icke betydde så mycket. Och ansiktet var riktigt rart, ja vackert skulle man närapå kunna säga. Det var visst ändå en fin dam.

»Nej, se där har ni Kaiserinn Augusta», utropade Sigrid och böjde sig ned över en vit ros med en aning av blekgrönt i färgen. »Den luktar så härligt!»

Hon såg ut som om hon velat bryta den men hejdade sig.

»Och där general Jaqueminot och mrs John Laing och Frau Karl Drusky, jo jag tackar!»

»Fröken tycks känna till dem?»

»Vi har samma sorter hemma.»

»Nej, tänk!»

Vad fru Hansson tänkte mera förblev outtalat, men hon ropade med hög röst:

»Axel, var är du? Axel!»

Ingen svarade.

»Johan! Är du icke heller där? Det var då märkvärdigt. Jag förstår icke var de håller hus.»

»Trädgården tycks vara stor», sade Sigrid, som darrade av längtan efter att få se Johan. Hon drev framåt gången.

»Jo, de är nog därborta vid kasten», förklarade fru Hansson. »De pysslar jämt med vinet, när de kommer åt. Då varken ser eller hör de. Det skall gallras ordentligt, om det skall bli något.»

I detsamma kom en halvstor pojke springande. Han var barfota, med skjortan uppfläkt i bröstet. När han fick se Sigrid, saktade han farten och närmade sig gående.

Sigrid fick hjärtklappning. Jaså, det var Johan. Porträttet stämde. Han hade faderns näsa och ögon, men håret var ljust och krusigt. Men vad han var liten!

»Vad var det?» frågade han. Han såg icke på Sigrid. Han var blyg.

»Skaffa mig saxen», sade fru Hansson. »Vi skall ha några rosor.»

Pojken löpte genast i väg och var strax tillbaka med det begärda. Han ville lämna den åt fru Hansson.

»Du kan ta själv. Ta några riktigt stora och vackra, icke för mycket utslagna — den där röda där till vänster — nej, längre bort — den där ja — och så den gula där — nej, knoppen, kära barn ...»

Hon beskrev utförligt vilka han skulle taga. Han lydde villigt. Han var redan skicklig i yrket det syntes på det sätt varpå han undersökte varje ros, innan han klippte. Sigrid var alltför upptagen av att se på honom, på hans bruna ben, hans nakna hals, hans huvud, för att tänka på vad fru Hanssons avsikt var med kommenderingen. Vad han såg frisk och duktig ut!

»Så där ja, det räcker. Kom nu hit med dem!» befallde fru Hansson. »Vart skall du ta vägen, Johan?» ropade hon, när pojken sprang sin väg med rosorna.

Johan var omtänksammare än hon. Han var strax åter med dem. Under det han kom gående, lindade han bast om stjälkarna. Han räckte rosorna åt fru Hansson, men hans hastiga ögonkast på Sigrid visade, att han visste vem som skulle ha dem.

»Åhnej», sade fru Hansson och sköt tillbaka rosorna, »då kan du också gärna lämna dem själv åt fr...» — hon tvekade, men så bestämde hon sig för att säga — »fröken.»

Johan sträckte buketten åt Sigrid. Det skedde litet blygt, men blicken sade, att han tyckte hon var väldigt stilig. Sigrid rodnade, stammade några förlägna ord till tack och begravde ansiktet i rosorna.

Både fru Hansson och Johan åskådade akten under tystnad. Akten varade mycket länge. Man skulle rent av kunnat tro, att den unga damen kysste varje ros, så såg det ut. Hennes ögon voro så underligt blanka och stora, när hon tog rosenbuketten från ansiktet.

»Det var verkligen förfärligt snällt», sade hon nästan förvirrad.

»Åh, vi har sådana massor», försäkrade fru Hansson. »Det kan vara ett minne från Gränna.» Hon smålog. Johan smålog också, där han litet blygt stod och såg än på den fina damen, som var så konstigt klädd, och än på marken. Hela tiden var han livligt sysselsatt med att linda en bastända på och av saxen. Den där damen tittade så besynnerligt på honom. Så hade bestämt aldrig någon sett på honom förr. Han blev generad. Ännu mer generad blev han, när hon plötsligt ropade:

»Nej, jag måste tacka dig, Johan!» Han kände en smällande kyss på mun, i det hon böjde sig ned och omfamnade honom.

Det var gräsligt genant för en pojke på Johans år att omfamnas av en fullvuxen kvinna, i synnerhet en alldeles främmande, och därtill få en kyss mitt på mun, vilket är nära på det rysligaste, som kan hända en liten karl vid så framskriden ålder. Johan protesterade också med sina bara ben och tog till fötterna så fort han kom ned igen på marken.

»Han är bra söt», sade Sigrid.

Fru Hansson undrade, om hon borde bli ond eller icke. Hon tittade upp och ned på den ståtliga unga damen och bestämde sig för att bibehålla sitt goda humör. På sätt och vis var det smickrande för henne. Ingen kunde veta annat än det var hennes son.

»Hur gammal är han?» frågade Sigrid för att det skulle förefalla mer naturligt.

»Nyss fyllda fjorton.» Det var ändå märkvärdigt vad den unga damen var intresserad av gossen.

Sigrid kände, att det började sväva misstankar omkring i luften och tog adjö, sedan hon ännu en gång tackat för rosorna och frågat, om hon ändå icke kunde få betala dem.

Fru Hansson slog avvärjande med handen.

»Kommer aldrig på fråga!» Hon linkade med Sigrid till grinden och stängde den onödigt hårt efter henne. Fru Hansson var icke säker på om det icke var något sjukt med besöket. Hon måste rent av se efter på fönstren utåt gatan, om mannen möjligen satt upp något anslag om rum att hyra. Nej, där fanns ingenting. Märkvärdigt, att den där damen just skulle fråga hos dem. Tänk ändå, om det kunde varit Johans mor? Hon var kanske litet för ung, men det kanske hade gått på sned tidigt för henne. Varför hade hon annars kysst pojken? Visst var han söt, men inte brukade damerna ge sig till att omfamna och kyssa honom, åtminstone icke sedan han blivit så stor. Det var bestämt något på tok med det där besöket.

På kvällen förhörde fru Hansson allvarligt sin man, om han var absolut säker på att Johans mor var död. Trots att mannen försäkrade, att häradshövding Torsell sagt honom det, låg fru Hansson vaken till långt fram på natten. Det vore förfärligt, om man kom och tog Johan ifrån dem.

Sigrid kom hem till Bjurnäs i strålande humör, trots att hon ända från Jönköping haft det allra rysligaste väder. Kom rättaren och beklagade sig över att nu måste han visst be fröken att få pengar igen, skrattade hon bara, hon som alltid förut såg hemskt allvarlig ut, när det rörde sig om pengar.

»Det skall vi nog reda upp», svarade hon, och hon redde upp det till sist. Hur det gick till, var oförklarligt för rättaren, sådana summor som Bjurnäs slukade. Han visste icke hur Sigrid satt och våndades inne på kontoret över alla siffror och hur hon om nätterna många gånger vandrade upp och ned av oro över hur det skulle gå. Försommaren var värst, innan man hade något spannmål att sälja. Förra året hade varit gott, men den här sommaren såg ut att gå alldeles på tok. Vallarna brändes sönder i hettan ju längre det led. Juli var gräslig. Det föll icke en droppe regn. Timotejen och alsiken hade man för länge sedan fått ge förlorad. Lyckligtvis hade man på rättarens råd sparat hö sedan förra året, men korna behövde grönfoder också.

När Sigrid frågat sig för hos farbror Boström, hur han trodde det skulle gå, slog han ut med händerna och spådde missväxt.

»Men sälj inga djur förrän du behöver», var hans ständiga slutrefräng.

Rågen fick man in. Den var dålig. Havren såg eländig ut. På sina ställen låg potatisblasten brunbränd och avsvedd av den obarmhärtiga solen. Själva jorden sprack i djupa rämnor. Det var som också den våndats av inre kval.

En dag ringde det i telefon på kontoret, där Sigrid satt och kalkylerade över hur hon skulle kunna få in betalningen från andelsmejeriet tidigare.

»Hallå!» svarade hon. »Det är Bjurnäs. Hallå! Hallå!»

Det var ett surr och ett snurrande i apparaten. Hon hörde enstaka ord och röster. Det var något förvirrat och tokigt i alltihop, tokigare än vanligt. Det måtte vara långlinje, tänkte Sigrid. Hallå!

Plötsligt bröt en röst igenom.

»Är det du, Sigrid! Nå, det var då väl. Jag tror jag hållit på en halvtimme för att komma fram till Bjurnäs. Hallå där!»

Farbror Gustafs röst var ovanligt ivrig.

»Nu går det fan i våld! Kriget har brutit ut!»

Så kom det en lång förklaring och utläggning om den politiska ställningen. Sigrid förstod icke mycket. Hon hade aldrig varit intresserad av politik, och hon kunde nätt och jämt fatta, att farbror Gustaf blev så entusiastisk till sist i telefon, att han förklarade, att han skulle ta mig fan gå med själv om det knep.

»Gör framför allt inga utbetalningar, barn! Vi får säkert moratorium.»

Sigrid visste knappt vad moratorium var. Kriget var naturligtvis förfärligt. Kanske Sverige också kom med. Så mycket läste hon tidningarnas politiska betraktelser, att hon visste, att det var oroligt ute i Europa, men därifrån och till krig ...

Hon underrättade genast modern. Denna blev först alldeles utom sig och började tala om att sätta Bjurnäs i försvarstillstånd och ladda kaptens alla gevär.

»Har vi mat hemma, kära barn? Jag vet hur det är. Ingen har läst så mycket som jag om krig. Staten tar allt, och resten tar fienden.»

Sigrid tyckte, att fienden borde ha svårt för att ta resten, men sade ingenting utan försökte trösta modern.

»Vi kommer med! Du skall se vi kommer med!» ropade hennes nåd. »Och Per som är död! Inte en karl i hela huset. Vem vet vad folket kan ta sig till!»

Hon eggade upp sig själv till den grad, att Sigrid måste ge henne nervdroppar för att få henne att lugna sig. Hon försäkrade modern, att det icke var något farligt och att det var långt bort från dem som man krigade. Då började hennes nåd tala storpolitik om Tyskland och Frankrike och Ryssland.

Sigrid hörde på tåligt. Hon var mest rädd för att moderns hjärta skulle ta skada. Det var tillräckligt svagt förut, och doktorn hade sagt, att hon skulle skonas från alla upprörda händelser. Sigrid ångrade, att hon sagt något och bad också modern förlåta det.

»Kära barn, det var bra, så jag kan hinna ordna för oss. Det skulle bara fattats, att jag suttit här och icke vetat någonting, förrän en kula kommit indansande till mig. Det var riktigt snällt av dig, Sigrid!»

Härefter ingick hon på en vidlyftig plan hur de skulle ordna för sig. Själv skulle hon genast i morgon bittida låta Magnusson köra till handelsboden och skaffa hem vad de behövde. Det stod just i tidningen härom dagen att det i händelse av krig skulle bli en allmän rusning till alla livsmedelsaffärer. »Du har naturligtvis icke tillräckligt med kaffe och socker hemma?»

Sigrid tröstade henne med att Bjurnäs’ förråder alldeles säkert räckte. Det stod icke för livet att fara till handelsboden. Man kunde telefonera lika bra och be dem skicka.

»Ja, du kan försöka!» sade hennes nåd satiriskt. »På söndagen! Nå, du fick naturligtvis löfte, att han genast skulle skicka?» frågade hennes nåd, när Sigrid kom tillbaka. Sigrid måste fram med sanningen, att handelsmannen svarat, att han icke hade tid att skicka något. Den som ville ha något fick komma själv och hämta i morgon. Han gjorde inga affärer på söndagarna.

»Ser du!» sade hennes nåd triumferande. »Vad var det jag sade! Nu går du genast ned till Magnusson och säger till att han skall vara färdig med vagnshästarna härutanför precis på slaget fem i morgon bittida. Det är icke mer än en timme att åka. Jag skall åtminstone vara bland de första.»

Klockan fem på slaget åkte hennes nåd. Klockan nio kom Magnusson körande tillbaka. På hennes nåds tillsägelse att fälla upp suffletten för att folk icke skulle titta på vad de hade med sig i vagnen hade han gjort det strax vid avresan från handelsboden. Hennes nåd hade varit bland de första, som kommit in i butiken, ehuru flera av herrskapsskjutsarna varit där och folket stod i kö. De hade kommit mycket senare.

Hennes nåd brukade aldrig säga mycket, när hon åkte. Magnusson var van att köra men icke prata, när hennes nåd var med. Han satt också alltid rakare i ryggen än vanligt, när han körde för henne. Under den sista halvmilen hade han icke vänt sig om. Vid grinden vid smedjan stodo torparungarna på vakt. Magnusson behövde icke stiga av för att öppna.

Han körde i så pass god trav som de gamla vagnshästarna orkade uppför alléen och svängde upp mitt för trappan. Där steg han av kuskbocken för att hjälpa hennes nåd ur.

Hennes nåd gjorde ingen min av att vilja lämna åkdonet. Hon satt bakåtlutad i vagnen fullständigt orörlig mellan alla papperspåsarna och lådorna med kaffe och socker. Det såg ut som om hon sov gott. Hon log i sömnen, tyckte Magnusson.

»Vi är framme, hennes nåd», sade han.

Hennes nåd svarade icke, rörde sig icke.

VII.

Moderns bortgång grep Sigrid djupt. Därmed brast det sista bandet med det förflutna, och Sigrid blev ensam Bjurcrona på Bjurnäs. Till det yttre förändrades förhållandena på gården icke mycket. Hennes nåd hade de senare åren mest vistats inomhus, när hon var hemma på Bjurnäs. Folket märkte knappt, att hon hade gått bort. För Sigrid blev det en stor saknad trots moderns och dotterns olika uppfattningar om mångt och mycket. De stora rummen på Bjurnäs blevo ännu ödsligare och tommare. Hennes nåd hade dock fyllt på sitt vis med sin personlighet och sitt kommenderande. I grund och botten hade hon varit god. Hon var bara icke alldeles som andra människor.

Den frihet, som Sigrid nådde genom att bli allenarådande på Bjurnäs, tillförde henne ingen glädje. Förändringen var endast skenbar. I verkligheten hade Sigrid bestämt allt förut. Friheten kunde icke uppväga sorgen över att vara ensam. Sigrid tyckte, att det hela blev meningslösare. Hon hade uppgivit sin kärlek för att stanna hemma hos modern. Nu, när modern var borta, kunde hon icke återtaga kärleken. Den hade gått förlorad för evigt, även om minnet av Erik ständigt levde kvar. Det kom stunder, då Sigrid undrade, om hon icke skulle göra ett sista försök att uppsöka Erik och säga honom, att nu var hon fri. Hon sköt de tankarna åt sidan snart, ty nu kunde hon minst av allt lämna Bjurnäs.

Sedan den värsta skräcken för kriget dragit förbi, återtog arbetet på Bjurnäs sin jämna gång. Själv hade Sigrid aldrig känt någon ängslan. Hon hade förlorat för mycket redan i livet för att rädas för ett krig, där man allra högst hade ett att riskera, att gården brändes ned och hon själv dödades. Moderns oförmodade bortgång gjorde också, att hennes tankar inriktades åt annat håll än krigshändelserna.

Farbror Gustaf på Alby förebrådde henne ofta, att hon icke intresserade sig för hans på stora ekbordet i hallen på Alby fasthäftade karta, där han flyttade knappnålar med olikfärgade huvuden, alltefter telegrammen i tidningarna förmälde om framstötar och återtåg. Hon kunde icke deltaga i hans utbrott av förtjusning över att nu »fick de smörj igen». Hon var alltför mycket kvinna för att glädjas över att man tog livet av varandra ute i världen, och hon och Greta bildade en obehaglig majoritet på Alby, där Greta ofta framförde deras gemensamma omdöme — vad de är stygga, som slår ihjäl varann.

Meningarna om kriget voro högst delade, när de tre sammanträffade, och när Greta hotade fadern med att han icke fick någon godnattkyss, om han icke var snäll, föll han lumpet till föga och erkände, att de var stygga därute i världen.

Sigrid måste ofta över till Alby. Mobiliseringen hade tagit bort en god del av folket på Bjurnäs, och det var bekymmersamt att få in havren och rotsakerna. Mycket var det icke med någondera delen, men man måste dock rädda vad som räddas kunde. Moderns död hade, ekonomiskt sett, också förorsakat Sigrid extra tråkigheter. Det var ett trassel med att omflytta inteckningar och alla papper på Sigrid. Ny bouppteckning med värdering och inventering skulle upprättas. På sätt och vis var det gott för Sigrid, ty det drog hennes tankar från mycket annat, men hon tyckte ändå det var att börja från början igen. Det var en repetition av förhållandena vid faderns död. När hon fick se slutsiffrorna på bouppteckningen, blev hon lika skrämd som förut.

»Ja, men vad betyder det?» frågade hon häradshövding Torsell, som hjälpte henne. »Det här är mycket sämre än efter pappa.»

»Naturligtvis, det måste det bli. Vi har fått krig. Alla värden ramlar. Jag kan icke ta upp gården och inventarierna till samma pris som förr. Åtminstone kan jag det icke i närvarande stund, och fröken hade bråttom. Hade vi väntat en månad eller två, kanske det hade ljusnat igen. Det är ingen brådska med bouppteckningen. Vi kan gott vänta med att lämna in den.»

Det ville icke Sigrid. Hon uppsökte farbror Gustaf. Han skrattade.

»Ja, varför har du så bråttom?»

»Jag ville se hur jag har det, det förstår farbror. Det här är förfärligt!»

Sigrid var utom sig.

»Lugna dig! Du minns sist, hur Torsell svartmålade. Det är hans specialitet.»

»Tycker farbror jag skall minska på stallet?» frågade hon i sin nöd. »Freja kan jag i värsta fall undv...»

»Du är tokig!» avbröt Gustaf Boström. »Tvärtom! Nu skall du hålla på allt vad du kan. Gnid och snåla så mycket som är möjligt. Fortsätter kriget några månader till, och det ser ut som om det icke skulle ta slut så fort som vi trodde, kommer det att bli en oerhörd efterfrågan på hästar och nötboskap. Sanna mina ord, du kommer att bli rik, min flicka, på det här kriget, om vi icke kommer med i det. Har du icke märkt hur äggen och mjölken stiger i pris? Och köttet! Vänta bara!»

Sigrid gick mycket lugnare från Alby. Hon intalade sig mod. Kanske var det bara en tillfällig storm, ett oväder, som drog fram över henne. Att sätta sig och grubbla över kriget föll henne icke in. Hon hade nog med sina egna bekymmer. Skulle gården kunna räddas ur detta nya elände, så måste hon sätta till krafterna på allvar.

Hon steg upp ännu tidigare på morgnarna och lade sig ännu senare på nätterna. Hon slet värre än en dagsarbetare med piskan över sig. Rättare Gustafsson varnade henne. »Fröken tar livet av sig på det viset!»

Kanske hon ville det. Det såg ofta ut som om hon med vilja sökte spränga sönder sig själv med arbete. Mellan fyra och fem var hon uppe i de mörka novembermorgnarna för att ge hönsen mat. Sedan var hon i fullt arbete till sent in på kvällen, knappt unnande sig tid att äta. Hon slet för två.

En kväll, när hon satt inne på kontoret, fördjupad i siffror och grubblande över hur hon skulle kunna hålla det gående på Bjurnäs och var hon skulle kunna spara ännu mer, kom hon att se på häradshövdingens konto. Det var enormt! Det var sant, där var naturligtvis utredningsarvodet inbegripet och så betalningarna för Johan.

Johan! Det var någonting. Varför skulle hon sitta och betala mer än tusen kronor om året för honom? Det var meningslöst. Hon kunde likaväl ta hem honom till Bjurnäs. Det bleve mycket billigare och dessutom ... Hon måste upp och gå, så glad blev hon, att hon funnit den utvägen. Visst skulle hon ta hem Johan och det med detsamma. Han kunde likaväl hjälpa till i trädgården på Bjurnäs som hos Hanssons i Gränna. Tänk, att hon aldrig kommit att tänka på det förut? Hur skulle hon kunna tagit Johan till Bjurnäs, medan modern levde? Det hade varit omöjligt. Men nu, när hon var ensam. Åh, vad det skulle bli roligt!

Hon skrattade högt av förtjusning.

Nästa dag fick häradshövding Torsell besök av henne på kontoret.

»Nej, är fröken i staden! Det var mer än ovanligt. Om jag icke visste, att fröken vore den sista av ätten Bjurcrona på Bjurnäs, vore jag frestad att tro, att det förestode en ny bouppteckning och att vår gemensamme vän Gustaf Boström åter skulle få ett kärkommet tillfälle att voja sig över advokaternas oblyga arvoden.»

Även inför en så vacker och ung dam som Sigrid kunde han icke låta bli att lägga ut satserna i invecklade perioder med en liten klatsch på slutet.

»Vad är det alltså för krångliga saker vi skall reda ut tillsammans den här gången?» fortsatte han, när Sigrid satt tyst.

»Vill häradshövdingen vara god och upplysa mig om det finns någon uppgörelse med Hanssons i Gränna, att Johan alltid skall stanna hos dem?»

»Uppgörelse?» upprepade advokaten. Han lutade sig tillbaka i stolen, lade händerna på det ställe, där han med ålderns rätt borde haft en ansats till mage, och började sin favoritsysselsättning vid konsultationerna, att rulla tummarna. »Vad skulle det vara för slags uppgörelse?»

»Finns det några papper mellan häradshövdingen och dem?»

»Ja, naturligtvis. Papper, som jag respekterar mer än somliga av de krigförande gjort med sina. Han log sitt sardoniska löje, och de gråa ögonen stucko till. Låt oss hålla på rätten i det längsta, vi individer!»

Han reste sig och gick bort till skåpet och tog fram några papper.

»Här har vi allt, som rör överenskommelsen med Hanssons angående Johan. Kapten Bjurcrona var med på allt, fast han icke tecknat sitt namn under utan låtit mig göra det. Det är mest bestämmelser om det ekonomiska som fröken ser.»

Han bläddrade i dem.

»Det finns ingen bestämmelse om att de har rätt att behålla Johan?» frågade hon.

Han såg på henne. Löjet blev ännu mer sardoniskt. Han förstod vart hon ville komma.

»Absolut inte», sade han och återtog platsen mitt emot henne samt började rulla tummarna på nytt. »Kapten Bjurcrona hade troligen aldrig tänkt sig möjligheten av att beröva Hansson deras en gång anförtrodda gods. Från juridisk synpunkt möta inga hinder att förklara för Hanssons, att all den sympati och kärlek, som de eventuellt kunna ha satsat i företaget Johan, är fullständigt bortkastad samt att tiden är kommen för dem att avstå godset till annan person. I kraft av kapten Bjurcronas fullmakt äger jag att i detta fall handla som jag finner för gott. Anser jag, att Johan på grund av en eller annan omständighet bör anförtros i någon annans vård, kan jag i morgon dag, om det gäller, kräva tillbaka gossen. Den moraliska synpunkten föreskriver måhända ett annat tillvägagående, icke så att jag menar, att makarna Hansson borde tillerkännas något visst belopp för till följd av denna oförmodade skilsmässa möjligen förorsakad själslig sveda och värk, utan att rent mänskliga känslor måhända skulle kunna förbjuda en av etiska hänsyn alltför lidande människa att vidtaga en så brutal åtgärd som att skilja en fjortonårig gosse, som troget vårdats av goda människor, från dessa människor, vilka han i dum oerfarenhet om livets irrvägar hittills kallat far och mor. Det juridiska och det moraliska begreppet stå här som ofta annars i beklagligt motsatsförhållande till varandra, men med min vid domstolar förvärvade vana att lirka med bådadera torde det icke vara alldeles uteslutet att finna en lösning, som tillfredsställer alla parter.»

Den sista satsen påfann han för att mildra intrycket av det föregående. Han såg, hur Sigrids ansikte blev allt mörkare och dystrare under det långa anförandet, och ville ge henne en strimma av rättfärdighetens ljus.