Part 10

Sigrid kände denna folkets i övrigt väl dolda ovilja. Hon brydde sig icke om det. Hon hade jämt och samt en aggande oro i sig de första åren, sedan hon brutit med Erik. Hon sökte döva den med arbete. Det var därför hon slet som hon gjorde. Glad var hon naturligtvis, när det började visa sig fullt klart, att de icke behövde sälja Bjurnäs. Farbror Gustafs kalkyler hade visserligen icke slagit in fullständigt, men tack vare hans anvisningar kom man så långt att räntorna på inteckningarna kunde erläggas i rätt tid, skulderna avbetalas enligt en bestämd plan och allt hållas gående. Det gav Sigrid en viss tröst. Det hände dock ännu ofta, att hon plötsligt återföll i det allra tyngsta svårmod. Då tänkte hon än på självmord, än på att lämna alltsamman och resa till Stockholm för att söka upp Erik. En gång hade det till och med gått så långt att hon packat handväskan en natt och bestämt sig för att resa upp till huvudstaden för att hälsa på.

Det var en vinternatt, och snöstormen rasade utanför. Klockan kunde kanske vara bortåt elva, då allt var packat. Hon hade förberett modern på att hon måste i en viktig affär resa upp till Stockholm nästa dag. Beslutet hade fattats på kvällen, strax innan hon gick upp från modern. Det hade varit en ovanligt dyster kväll. Hennes nåd var alltid i dåligt humör, när det var dåligt väder. Vädret var också förskräckligt. Fast de flyttade från det ena rummet till det andra, var det så gott som omöjligt att hålla varmt inomhus. Det pep och tjöt i knutarna. Ibland kom stormen farande som den försökte välta hela huset. Det suckade och våndades. Fönsterrutorna skallrade var man än sökte skydd. Det var som om stormen sprang runt huset för att komma in. Det fyrades på med brasor så kakelugnarna voro glödheta. Ingenting hjälpte. De sutto inlindade i filtar och fröso ändå. Hennes nåd hade till och med tagit pälsstövlarna på för att hålla sig varm om fötterna.

»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hon, när Eva bar in mer ved och lade på. »Finns det då inget rum i hela huset, där man kan få varmt?»

»Skulle inte hennes nåd kunna försöka biblioteket», föreslog Eva. »Där har varit eldat i dag och där är bäst ombonat, sedan fröken lät reparera. Jag kan sätta in en brasa till där.»

Både hennes nåd och fröken hade glömt bort biblioteket, mest därför att modern aldrig annars satte sin fot där. Sigrid fick befallning att pröva. Resultatet befanns så gott att damerna flyttade in.

Därinne var märkvärdigt lugnt. Stormen hördes utanför, men det pep icke i springorna som i de andra rummen. Sigrid använde rummet för bokföringen på gården och hade snyggat upp det. Uven ovanpå skåpet hade fått en gul porslinsknapp, som förut suttit i en av Sigrids blusar, i stället för lintotten i ögat, och jordglobens stativ hade hon själv förgyllt med guldbrons. De gröna gardinerna i bokskåpen hade slopats för alltid. Bakom de blanka glasrutorna såg man nu bokryggarna i skinn och pergament. På skrivbordet lågo en del böcker och papper.

»Du har riktigt trevligt här», sade hennes nåd. »Det hade jag aldrig trott.»

»Tycker mamma», svarade Sigrid. »Jag har gjort vad jag kunnat.»

Efter utbytet av dessa vänliga ord avled samtalet. Hennes nåd satt så nära brasan som möjligt. Hon tyckte om att bli stekt. I synnerhet i sådant Herrans väder som det var utanför. Där var verkligen riktigt rart. Hennes nåd slumrade till.

Sigrids tankar vände tillbaka genom åren, till den stilla och blida försommardag, då hon och Erik suttit där för första och sista, enda gången. Det var det, som gjorde, att allt det gamla, gångna, halvt förglömda vaknade upp till fullt liv igen. Hon måste se honom en gång till, en enda. De hade ju icke ens fått skiljas ordentligt. Detta liv var förfärligt. Snö och storm och ensamhet. Bort rann livet, hennes unga liv, utan spår, utan nytta, utan glädje. Kor och hästar och mjölk och folk! Vilket liv! Mamma och farbror Gustaf. Farbror Gustaf och mamma. Greta var söt förstås, men det var dock ingen människa för henne. Hon var ensam på Bjurnäs, ensam i världen.

Hon lade handarbetet ifrån sig och gick bort till fönstret. Det var igenmurat av snö. Hon var fånge inom dessa murar, fånge för livstid.

Hon började gå av och an i biblioteket. Hon gick tyst som ett vilt burdjur, men det var för att icke väcka modern. Vad skulle Erik säga, om hon ...?

Hon öppnade dörren och gick ut i salongen. Där hade brasorna redan slocknat. Luckorna för båda kakelugnarna voro stängda och spjällen skjutna. Trots det skallrade det till i luckorna då och då, när stormen tog i. Det lät som om benrangelsknotor skramlat mot varandra.

Jag måste bort från detta, innan det blir för sent, innan jag sitter och sover framför brasan i en stol som mamma. Jag vill icke dö som fånge på Bjurnäs, tänkte hon. Än en gång skall jag se honom, tala vid honom, förklara honom allt, även hemligheten med Johan. Han skall få veta, att jag älskar honom ännu och att jag är beredd att lämna allt, om bara han vill, om han kan förlåta mitt brev och vad jag skrev. Jag vill icke dö utan att ha sagt honom allt.

Hon gick ned och tog pälsen och pälsstövlarna på sig. Så gav hon sig ut i stormen för att visa, att hon ville något, att hon vågade trotsa. Stormen slog omkull henne flera gånger i drivorna. Jag skall ned till stallet, föresatte hon sig. Hon kom dit och lyckades få upp stalldörren. Hon gick in. Lyktan med dess eländiga belysning hängde och slängde i taket. Hästarna sovo. Unghästarna hade lagt sig, men de gamla, stelbenta stodo med hängande huvud. Ibland slog en hov emot spiltgolvet med ett dovt ljud. Sigrid stod en stund och såg på dem, försäkrade sig om att stallyktan icke skulle ramla ned och gick sedan tillbaka upp till gården. Det var riktigt härligt att känna snön piska i ansiktet. Det var gott att få kämpa mot stormen.

När hon kom upp i biblioteket, hade modern vaknat.

»Kära barn, var har du varit? Jag undrade vart du tagit vägen? Och så du ser ut», ropade hennes nåd.

»Jag var ute ett slag för att se till hästarna. Jag måste resa till Stockholm i morgon för en viktig affär», sade Sigrid.

»Kära du, det var då ett förfärligt väder du får. Kan du icke vänta med resan? Du kan icke ta dig fram för snö. Nog kan du vänta.»

»Omöjligt. Det måste ske i morgon. Går det icke med släde, rider jag.»

Sigrid stod mitt under hänglampan i taket, när hon sade det. Modern reste sig tungt upp ur stolen framför kakelugnen. Hon såg på dottern. Det var Per upp i dagen, livs levande. Samma lysande blå ögon, samma skimmer omkring dragen, stordådsdraget, som hennes nåd en gång i beundran kallat det. Rak stod hon där, flickan. Det mörkbruna hårets slingor hade löst sig av storm och väta och hängde nedåt kinden. Hon strök det otåligt åt sidan. Men hennes ögon och mun liksom logo.

»Som du vill, kära barn», sade hennes nåd och skakade på sitt gråa huvud. »Godnatt!»

Hon gjorde sig beredd att gå ensam in till sig som vanligt, men Sigrid bjöd henne armen till stöd.

»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hennes nåd, medan de passerade rummen för att komma till sängkammaren. »Att du törs ligga däruppe i tornet en sådan natt som denna! Det låter som det skulle blåsa ned.»

Sigrid gick upp till sig, packade och sov gott. Det var härligt att höra stormen. Den ropade på henne. Ut! Ut!

Nästa morgon var beslutet borta. Det blev ingen resa av. Hon skyllde på snön, när modern frågade, varför hon icke rest.

»Det var förståndigt, kära barn», sade hennes nåd. »Det står väl icke för livet med den där affären. Du kan fara en annan gång.»

Sigrid nickade till svar.

Det blev aldrig någon annan gång. Vad det var, som dödade hennes beslut den morgonen, när hon steg upp, blev hon aldrig klok på. Hon hade visserligen rotat i sina lådor, strax hon kom upp, för att hitta handväskan och hade då funnit både det bruna kuvertet och Johans porträtt, som hon gömt i nedersta lådan i byrån för att ingen skulle få tag i det. Hon hade satt sig att se på porträttet. Än se’n? Hade hon icke fullgjort alla skyldigheter mot honom och betalt till häradshövdingen vad hon lovat fadern? Nej, det kunde icke vara det! Hon brydde sig icke om att söka efter bevekelsegrunden till att stanna hemma. Det hade i alla fall icke tjänat någonting till att jag sökt upp Erik. Vad hade jag att säga honom? Han kanske också redan är kär i en annan, förlovad och gift. Det var riktigt bra, att jag icke for.

Det var det svåraste återfallet Sigrid hade. De mindre svåra inskränkte sig till att hon ville skriva till Erik och förklara allt. Det stannade vid viljeakten. Hon omsatte den aldrig i handling. På det sättet lyckades hon till slut förkväva sin kärlek, förvisa den till de allra mörkaste och hemlighetsfullaste cellerna inom sig. Detta våld på kärlekslivet hämmade sig hos henne. Hon kunde ibland bli retlig eller obehaglig som hennes nåd kallade det. Då måste Sigrid svalka sig med långa, halsbrytande ridturer eller strängt arbete.

Så småningom började dock hennes sinne att fyllas av en viss resignerad ro, men det drog år och dag, år och dag.

Det som mest läkte hennes hjärtesår till sist var lugnet, stillheten, friden ute på landet och framför allt detta, att hon började känna, att hon betydde något för Bjurnäs. Rättare Gustafsson förföll allt mer och mer till att på allvar följa hennes råd eller inhämta hennes förslag, ehuru det i början plågade honom att på detta vis bli avsatt från ledareställningen och endast bli en förmedlande länk mellan henne och folket. Han var klok nog att inse, att fröken i de flesta fall hade rätt, ehuru hon var kvinna.

Oviljan hos folket mot frökens sätt att lägga sig i allt förgick från den stund hon började låta reparera statarebyggnaderna och torpen, sätta upp nya tapeter, nymåla och sätta in nya järnspisar, där det behövdes. Det var något nytt för folket på Bjurnäs. Kapten Bjurcrona hade långt ifrån behandlat folket illa. Tvärtom. Han var varken snål med den i kontrakten bestämda spannmålstilldelningen eller lönen. Han gav ofta extra tillägg i en eller annan form. Han hade bara icke sinne för folkets hemtrevnad. Det var en sak, som icke angick honom. I det fallet fick folket sköta sig själv. Han var alltid en god husbonde, när det gällde att hjälpa eller stödja dem i deras bekymmer, men inredningen i folkets byggnader brydde han sig icke om att taga del av förrän de kommo till honom och klagade över att tapeterna ramlade ned eller järnspisarna föllo sönder. Vad det utvändiga av torpen och statarstugorna angick skulle det gå långt, innan han fann sig föranlåten att ingripa och kosta på några tunnor rödfärg. Folket beklagade sig nästan aldrig över detta. Hade de endast varmt inomhus — ved fingo de ta så mycket de ville! — och det icke regnade in allt för svårt genom taken, brydde de sig föga om utsidan. Torparna hjälpte ofta upp stugornas jämmerliga yttre med vildvin eller klängrosor. Statarna tyckte bättre om att kapten gav dem en slant till barnungarna än att pengarna skulle gå till rödfärg eller kalk, alltefter byggnaderna voro av trä eller sten.

Sigrid däremot tog som kvinna sakerna på ett helt annat sätt. När hon började få klart för sig, hur trasigt och smutsigt folket hade inomhus, tog hon en ordentlig husesyn tillsammans med rättaren över hela Bjurnäs. Varenda stuga inspekterades ordentligt från golv till tak. Torpargummorna och statarhustrurna fingo frambära sina bekymmer. I början gick det trögt. Man krusade och invände, att vi har det så bra, så.

»Säg ut nu, kära mor, vad hon har på hjärtat», var Sigrids vanliga svar, och så kom det till slut. Det skulle allt vara skönt, om de kunde få blommiga tapeter i kammarn och nytt golv i köket. Spisen var nog bra dålig, i synnerhet när det var tung luft, då ville han gärna ryka in, så om fröken ville laga, att det bleve gjort, ja, se då vore hon då hjärtans rar.

Det var en lång önskelista från den inspektionen. Rättaren, som i egenskap av smålänning var van vid svårare förhållanden i sin hembygd, tyckte i början, att det hela var bortkastade pengar, när man samtidigt ville spara på alla håll och kanter. Han hade svårt att förstå, att fröken hade lust att göra något för folket, när detta självt knappt ville ha något gjort. Man skulle icke truga gott på människorna. Det skulle vara en kvinna, som hade sådana tokiga idéer. Efter hand försonade sig dock Gustafsson med frökens strävanden att göra det hemtrevligt hos folket. Han märkte gott, hur folkets omdöme om fröken ändrade sig. Numera hörde han ofta, hur de prisade henne vitt och brett.

»Ja, se fröken, hon är då obegripligt rar och god», blev den vanliga visan hos statare och torpare på Bjurnäs. I synnerhet var det kvinnorna, som lovsjöngo henne. Det var annat än hennes nåd, det!

Hos Sigrid bottnade denna reformationsiver mycket i en annars väl dold ömhetskänsla. Greta Boström, som i likhet med de flesta barn var en stor psykolog, när det gällde äldre människor, sade högt ifrån, att tant Sigrid var den bästa människa, som fanns på den här jorden. Sigrid försökte aldrig göra reda för sig själv varför hon hade börjat intressera sig för att folket på Bjurnäs skulle ha det så bra som möjligt med de begränsade tillgångar modern och Sigrid kunde disponera över. Hade hon brytt sig om att söka efter förklaringen, skulle hon säkert upptäckt, att hon under de år hon varit hemma hos modern på Bjurnäs lärt sig vörda två viktiga grundfaktorer i livet, skapandet och vidmakthållandet.

För reparationerna på godset hade fröken till slut fått rättare Gustafssons förlåtelse. Värre blev det, när hon nödvändigt ville anlägga ett stort, modernt hönseri på gården med äggkläckningsmaskiner och dylikt. Rättaren, som tyckte att hönsen fullgjorde sina skyldigheter bättre än maskiner, stred emot i det längsta. Sigrid drev sin vilja igenom. Allra värst vart det, när fröken bestämde, att nya varmbänkar skulle anläggas längs den stora granhäcken mot söder, där solen riktigt kunde bränna på framåt februari, mars.

Det skulle vara roligt att veta, vem som skulle sköta allt det där, menade rättaren. Hönsen skötte sig själva, men kläckningsmaskinerna och bänkarna? Man skall icke ta sig vatten över huvudet, fröken! Ännu mindre kläckningsmaskiner och varmbänkar.

Vem som skulle sköta dem? frågade Sigrid. Hon själv, naturligtvis. Hon hade ingenting annat att göra.

Jaha, allt det där var gott och väl, men var skulle pengarna tas ifrån till allt vad fröken ville ha infört på Bjurnäs? Sigrid svarade ingenting härpå, utan gav en mycket snäv befallning, att varmbänkarna genast skulle göras i ordning. Bräder hade man hemma, och gödsel fanns det gott om.

»Ja, men fönstren och glasen, fröken lilla? Även om vi kan låta laga de gamla fönsterramarna och spröjsarna, kan vi icke göra glas själva. Såvida vi icke skall anlägga ett glasbruk här också med detsamma.»

Fröken kunde icke låta bli att skratta. En annan än hon skulle blivit ond över att bli kallad fröken lilla. Hon förstod honom. Han menade det bästa. Att spara.

»Alltid blir det någon råd, Gustafsson. Man skall aldrig förtvivla.»

Jaså, det låter så nu! Man skall aldrig förtvivla. Det var annat än i början, då fröken ofta sade till honom: »Ja, men Gustafsson, det här är rent förtvivlat!» Nej, man skulle aldrig förtvivla, det var just hans och alla smålänningars valspråk.

Han tänkte på sin hembygd med stenar och jordbitar om vartannat. Där kunde man förtvivla, men här uppe i Sveriges fetaste och bästa bygd! Det var löjligt! Här behövde man varken svälta eller frysa, bara man rättade mun efter matsäcken. Men se det hade fröken svårt att göra. Det låg naturligtvis i blodet.

Gustafsson passade på att vid ett besök på Alby anförtro patron Boström sina bekymmer över fröken Sigrids alla nymodigheter och tokiga påhitt.

»Det här går galet, patron», försäkrade rättaren. »Vi står inte ut med det. Folket räcker inte till. Fröken kan inte sköta allt, heller! Vad mig beträffar håller jag nog. Jag är av segt virke från småländska höglandet. Men fröken och folket ...»

»De, som icke äro smålänningar», inflickade patron Boström leende.

»Jo, ackurat!» Gustafsson klippte med ögonlocken. »Se, antingen får vi sätta en stopp för nymodigheterna eller också får vi skaffa mer folk på Bjurnäs.» Han slog bestyrkande med mössan mot benet.

»Så skaffar vi mer folk, Gustafsson. Det blir hans sak.»

»Har vi råd till det?» Rättaren tummade mössan runt och såg finurlig ut. Det kanske var bättre ställt med Bjurnäs än han visste.

»Jag skall tala med fröken», blev patron Boströms svar. Mer fick rättaren icke veta, men han grubblade länge och väl hur det hängde ihop med saken. Skulle det kanske ändå vara sant vad man viskade här och där, att patron Boström på Alby gick i giftastankar igen och att lilla fröken Greta redan kallade fröken på Bjurnäs för sin nya mamma?

Rättare Gustafsson fick flera märkvärdiga ting att undra över. Det märkligaste var, att fröken Sigrid en dag förklarade, att hon tänkte ta sig en längre ridtur på några dagar. Hon var trött och behövde vila sig, komma bort från alltsamman. Rättaren fann det märkvärdigt, att hon då ville ge sig ut på långtur med Freja. Det hade varit bättre, att hon gjorde som hennes nåd och låg i vilstolen och läste dagarna i ända. Nå, den stackaren hade sitt hjärta att dras med. Henne fick man förlåta.

När fröken Sigrid frågade rättaren, om han trodde, att de kunde reda sig själva på gården, medan hon var borta, hade Gustafsson svårt att hålla sig för grin. Fröken stod just i begrepp att ge sig av.

»Jag skall sköta kläckningen, fröken lilla!» Han menade maskinerna, men han hade sitt eget sätt att bilda meningar. Han klappade Freja på halsen. »Lita på oss, fröken! Här skall ingenting fallera.»

De skrattade båda. Hennes nåd stod i fönstret och vinkade farväl. Hon var riktigt glad, att Sigrid äntligen beslutat sig för att ta ledigt en smula. Det var visserligen en besynnerlig färdväg hon gjort upp. Men det var hennes egen sak om hon ville rida runt Vättern i den här sommarhettan, då man nätt och jämt kunde draga andan inne. Uh, sitta på en hästrygg i solhettan flera dagar, kanske en vecka!

»Adjö, med dig, kära barn! Roa dig gott och var rädd om dig!» ropade hennes nåd till avsked.

Sigrid hade talat sanning, när hon sade, att hon tänkte rida runt Vättern. Men hon hade också en annan plan. Hon ville åtminstone se stället, där Johan var inackorderad. Genom häradshövding Torsell hade hon fått mångfaldiga försäkringar om, att pojken hade det utmärkt hos sina fosterföräldrar. När hon begärde att få veta precis var stället låg, visade han henne det på kartan över Gränna, som han hade. Det var ingen konst att hitta huset. Hon behövde bara fråga efter Hanssons. Trädgårdsmästare Hansson.

I början av färden tog Sigrid det hett. Hon satt i sadeln till långt fram på förmiddagen och steg till häst i solnedgången. Hon älskade att rida på natten. Dels var det icke så varmt, dels var det mer poesi att trava fram i den bleka natten. Någon fara var det icke. En dum landsvägsstrykare gjorde en gång ett försök att hugga Freja i betslet, men Freja nafsade till så vilt efter honom att karlen gick baklänges i diket av förfäran.

Det var en härlig känsla att vara fri. Hon kände sig som en lyckoriddare — åh, hur hon mindes Harald Molanders lyckoriddare! Alldeles så hade hon det. Inget tak över sig annat än himlens. Inga väggar andra än skogens. Så red hon glad och fröjdefull att finna huset, där faderns son Johan bodde.

Vättern hedrade sig efter solnedgångarna och på förnatten. Den kunde ligga skimrande i guld och blod, i opal och i metall. Färgerna kunde gå och komma på den ofantliga vattenspegeln som färgerna på stålet, när smeden hemma på Bjurnäs härdade. Sigrid kunde hålla långa stunder ibland med Freja bara för att njuta av färgspelet. Vackrast blev det, när hon kom nedåt Grännatrakten, och Visingsö låg sagoartad därute.

Det var tidigt på morgonsidan. Solen hade nyss stått upp. Dess strålar jagade som guldpilar genom luften för att klyva morgondimmorna, som ruvade över vattnet. Vinden kom och hjälpte solen. Det susade i träden och sjöng i skogen. Fläkta i sidorna, kluvna av guldpilarnas regn började dimmorna rulla ut över sjön. Mitt i stannade de i ett allt tätare töcken. Här ville de icke släppa, här dolde de något i sina dunster. Tätare och tätare blevo de där. De bildade en mjölkblå kontur, lik ett moln, som simmade i sjön. Det var trolskt. Framom och bakom det mjölkblå, långa molnet glittrade och blänkte sjön. Slutligen började det glittra även i molnet. Det blev smala sund och öar, tills slutligen molnet löstes upp och försvann, och fram steg Visingsö liksom höjande sig ur djupet, ett avlångt smycke, infattat i silver med gröna ängar, träd och små vita hus med fönsterrutor av guld.

»Ser du så vackert, min flicka», sade Sigrid och klappade Freja på halsen.

Hon satt länge och såg på undret, innan hon red vidare. Hon red förbi morgontidiga mjölkskjutsar och nådde Gränna vid sextiden. En del bönder hade redan samlats på torget och höll på att breda ut sina produkter. Där funnos härliga jordgubbar. Sigrid fick sig en stor strut av dem och red bort till hotell Brahe, där hon beslutat sig ta in. Sedan hon ställt in Freja och ålagt drängen att se till att Freja fick sig ett ordentligt mål havre, gick hon upp och lade sig.

Strax efter middag var hon i kläderna igen för att söka rätt på Hanssons. Det var icke svårt att finna huset. Häradshövdingens beskrivning passade in på pricken — ett förtjusande litet hus med rundbågar — första tvärgatan till vänster bortom kyrkan — gröna luckor ... Det stämde. Häradshövdingens tillägg, att det fanns en oerhörd massa rosor i trädgården, var däremot svårt att betrakta som något särskilt kännetecken på Hanssons egendom. Alla trädgårdar voro fulla av rosor. Medan Sigrid stod oviss, kom en liten, hoptorkad och krokryggig gumma tultande gatan fram. Sigrid frågade henne var Hanssons bodde. Gumman såg kritiskt på hennes byxor och ridstövlar och visade på huset mittför utan ett ord till svar. Men längre bort ställde hon sig för att se vad den unga, fina damen hade hos Hanssons att göra.

Sigrid blev generad och gick vidare. Hon hade icke tänkt på att hon kommit till en äkta småstad, där man icke hade mycket att syssla med och där således en ung, ståtlig dam i lågkullig hatt, svart livrock, rutiga ridbyxor och blankskinnsstövlar var en något ovanlig företeelse. Det hjälpte icke, att hon klatschade upp sitt mod genom att slå med ridspöet mot stövlarna. Hon hade varit bra dum, som icke kommit till Gränna klädd som en vanlig människa.

Efter en rundtur genom staden och nedåt hamnpiren och efter en kopp kaffe med läckra bakelser inne på konditoriet vid den öppna platsen med Brahemonumentet, försökte hon än en gång sin lycka hos Hanssons. Den krokryggiga gumman hade för länge sedan ledsnat på att vänta. Sigrid hade fått en lysande, en högst lysande idé under kaffedrickningen. Hon skulle gå in och fråga hos Hanssons, om där funnos några rum att hyra. Det kunde aldrig misstänkas, eftersom det stod dylika anslag på flera andra hus.

Hon gick djärvt på. Ingen fanns i trädgården. Putsat och fint var det överallt. Sandgångarna voro nykrattade, rosorna väl uppbundna och fruktträdens stammar vitkalkade. Dörren till huset stod öppen. Sigrid fortsatte sin hänsynslösa upptäckarefärd. Hon knackade på dörrarna i förstugan. Huset verkade utdött. Ingen kom och öppnade. Efter lång väntan hörde hon steg i trappan. En äldre kvinna, snyggt men enkelt klädd och med påfallande gott och vänligt ansikte kom långsamt nedför trappan. Hon hade tydligen svårt för att gå. Sigrid skämdes över att ha besvärat henne. Kvinnan hade grått hår, tätt tillstruket vid tinningarna och benat mitt i.

»Jag trodde Axel var inne», sade hon. »Vad är det, som önskas?»

»För all del, ingenting viktigt», svarade Sigrid.

Kvinnan fortsatte ned. Hon granskade forskande Sigrids klädsel. Sigrid kände, att den fordrade sin förklaring.

»Jag kom ridande och såg mig om i staden. Här är så förtjusande vackert. I synnerhet hos er. Har ni möjligen några rum att hyra ut?»