Part 13

Det är från häradshövdingen», inflickade han. Därpå fortsatte han:

»Överbringaren av detta brev är en fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. Hon äger en gård i Västergötland, Bjurnäs. Vid en resa, som hon med mitt medgivande företog till Gränna för länge sedan, fick hon tillfälle att se Johan. Fröken Bjurcrona har känt Johans far mycket väl och var särdeles god vän med honom. Hon blev så intagen av pojken, att hon i dag varit uppe hos mig för att fråga, om hon kunde få övertaga honom. Rent juridiskt sett möter det från min sida inga hinder. Johans båda föräldrar äro döda som fru Hansson vet, och jag äger som Johans förmyndare, tillsatt av Johans fader, att uteslutande bestämma var Johan skall vistas. Jag har redan sagt fröken Bjurcrona, att jag mycket ogärna vill, att pojken tages från er. Ni har vårdat honom ömt som en mor. Då emellertid fröken Bjurcrona vidhåller sin bön, vill jag icke förneka henne rätten att få tala med er om saken. Jag tillåter mig i samband härmed få påpeka, att fröken Bjurcrona de senare åren bestritt Johans underhåll hos er uteslutande av vänskap för Johans far. Allt vidare överlämnar jag åt er själva. Vill ni behålla Johan, ger jag er mitt hedersord på att ni får det. Skulle ni däremot anse av ett eller annat skäl, att Johans framtid bättre tryggas genom att fröken Bjurcrona övertager honom, har jag för min del ingenting däremot. Ni får handla precis som ni själv vill. Jag vet, att ni båda hålla av pojken och att det blir svårt för er att skiljas från honom. Allt detta och mycket mer har jag sagt fröken Bjurcrona. Hon har det oaktat vidhållit sin bön att få tala med er. Låt henne tala! Överväg endast noga, innan ni fattar ert eget beslut. Hälsa herr Hansson och Johan från er Gösta Torsell.»

Hansson tystnade. Ingen av de andra tillade något. Det var som om ett tomrum mellan de tre personerna bildat sig under den långsamma och med enformig ton gjorda uppläsningen. Det kom inga utbrott av överraskning eller förskräckelse. Makarna Hansson kände det som om de alltid hade vetat, att en gång skulle stunden komma, då Johan togs ifrån dem. Dag för dag, år för år hade de skjutit denna tanke från sig. Ju längre det dröjde, desto tryggare inbillade de sig vara. Nu erinrade sig båda, att de många gånger sett en outtalad fråga på varandras läppar, en orosglimt i ögat och känt ett ängslans tag i hjärtat. Visst hade de vetat det, hela, hela tiden! De, som en gång förnekat Johan, skulle antingen komma själva eller skicka andra för att fordra tillbaka vad som lämnats endast som lån. Månadsbetalningen var ingen försäkran om att de evigt skulle få behålla Johan. Timmen var slagen. Uppbrottet stod för dörren. I avskedets stund har man inga ord, när man i åratal varit beredd på skiljas.

Det var också Sigrid, som först talade. Hon hade blivit angenämt överraskad av att höra häradshövdingens brev. Det var långt vänligare mot henne än vad hon trott. Människorna voro ändå icke så elaka som de kunde låta.

»Jag förstår», började hon, »att det blir mycket svårt för er att skiljas från Johan.» Hon hade varit så upptagen av att lyssna till uppläsningen att hon omedvetet begagnade sig av en av dess fraser. Hennes ord inverkade icke heller på Hanssons annat än så till vida att Hansson med något grumlig röst sade:

»Skall inte fröken sätta sig?» Han satte sig själv vid fönstret.

Sigrid följde automatiskt uppmaningen. Hon satte sig vid bordet, ungefär mitt emellan de båda makarna. Hansson lade brevet från sig och tände pipan.

Sigrid hade svårt att börja tala igen. Hanssons uppmaning var så realistisk att den ledde hennes tankar bort från vad hon velat säga. Hur kunde de taga saken så lugnt? Hon hade väntat sig rop och tårar, åtminstone från fru Hansson, och så blev det endast en uppmaning från mannens sida att sätta sig. Hon hade aldrig uppfattat folkets förmåga att tåligt bära motgångar och taga sorg som glädje lika, detta underbara tålamod, som har sina rötter i nödår, krig och lyckans täta växlingar.

Fru Hansson satt visserligen med huvudet nedböjt, väntande dödshugget, men mannen sög lugnt på pipan.

Sigrid såg från den ena till den andra.

»Häradshövdingen förberedde mig på det», återtog hon. »Jag är också förfärligt ledsen, om jag förorsakar er någon sorg, men vi kan alltid tala om saken, hoppas jag.»

Hennes indirekta fråga fick inget svar varför hon fortsatte.

»Johans far var en mycket, mycket god vän till mig.» Hennes röst darrade så pass att fru Hansson lyfte huvudet och fäste blicken på henne.

»Ja», sade Sigrid, »icke så att det existerade något förhållande mellan oss. Jag kan gott säga, att han var min käraste och bästa vän sedan många, många år tillbaka. Han levde själv i olyckliga förhållanden. Kanske var det detta, som drev honom i en annan kvinnas armar. Jag dömer ingen, allraminst honom. Alla har vi våra fel. Alla syndar vi. Jag vet, att han var mycket fäst vid modern. När hon gick bort i det ögonblick hon gav liv åt gossen, överflyttade han sin kärlek på gossen, det vet jag. Han älskade Johan. Tyvärr var han icke i stånd att taga honom till sig. Hans hustru skulle aldrig tillgivit honom det. Hade hon även förlåtit honom det, kunde hon tagit sig för hårt av det. Hon hade ett mycket svagt hjärta och tålde icke vid sinnesrörelser.»

Sigrid började bli upprörd. Allt det gamla steg så levande fram för henne. Hennes röst blev varmt bedjande i dess allt mer vibrerande ton.

»Jag var närvarande, när Johans far dog. Det sista han lade mig på hjärtat var att se till att Johan aldrig led nöd.»

Fru Hansson gjorde en rörelse.

»Jag vet vad ni vill säga, kära fru Hansson», sade Sigrid. »Johan har aldrig lidit nöd hos er. Det vet jag. Det har häradshövdingen försäkrat mig, och det såg jag på Johan själv, när jag var här sist. Det är icke heller därför jag kommer till er. Jag vill säga er sanningen så vitt i min förmåga står. Jag är ensam på min stora gård. Mina föräldrar är döda. Jag vill icke säga, att jag icke har något att leva för, men det skulle bli mig en stor tröst att ständigt ha Johan hos mig och på det vis ständigt kunna se till, att min väns sista bön blev hörd. Ni får icke anse mig grym, som kommer till er och ber er avstå vad ni kanske i denna stund håller kärare än jag. Det är möjligt, att ni misstänker några andra skäl från min sida. Jag försäkrar er vid allt vad jag håller högt och heligt — jag är icke Johans mor. Det är således icke något sådant, som föranlett mig att komma hit. Det är icke så mycket min egen önskan som icke mer min döde väns som gör att jag är här för att fråga er, om ni vill utan bitterhet och agg lämna Johan från er. Jag är icke så gammal som jag kanske ser ut — jag har också haft mina sorger — men jag är gammal nog att ta hand om Johan och försöka att fullfölja vad ni så gott påbörjat — att göra honom till en bra människa.»

Hon gjorde ett uppehåll, men då Hanssons fortfarande icke syntes hågade att tala tyckte hon, att hon borde beröra ett ämne, som måhända intresserade dem mera.

»Jag är långt ifrån rik», tillade hon, »men jag tror mig kunna försäkra er, att Johan skall få det bra hos mig. Här i väskan har jag med mig en sparbanksbok för Johan, om ni vill se.»

Hon öppnade väskan och tog fram en liten, blå bok.

»Den är visserligen icke på stort belopp. Något över elva tusen kronor, men med ränta på ränta kan det bli en god slant för Johan, när han blir myndig.»

Hon gjorde en rörelse som för att stiga upp och lämna Hansson boken.

Han skakade på huvudet.

»Behövs inte», sade han. »Vi tror fröken på hennes ord.»

Sigrid lade ned boken i väskan och fortsatte.

»Detta belopp har Johans far satt in. Han bad mig behålla boken tills Johan blev myndig. Vidare har jag beslutat, att allt vad jag lämnar efter mig skall gå till Johan. Jag har inga släktingar, som kunna resa några berättigade anspråk.»

»Och om Johan icke kommer till fröken, får han ärva ändå?» frågade Hansson. Han öppnade fönstret, knackade ur pipan utanför på fönsterblecket och stängde igen.

»Naturligtvis», sade Sigrid. »Likaväl som att jag icke kommer att indraga det understöd jag hittills låtit häradshövdingen lämna er.»

»Nå, det betyder icke så mycket. Det täcker långt ifrån kostnaderna för pojken, i synnerhet som priserna nu stiger på kläder och skodon», genmälte Hansson.

»Han gör nytta också för sig, Axel. Det skall du icke glömma», inflickade fru Hansson.

»Det glömmer jag visst icke», svarade mannen. »Jag ville bara upplysa fröken om rätta förhållandena så att hon icke tror, att vi skär guld med tälgknivar på att ha Johan hos oss. Vi behöver guskelov icke så mycket tänka på pengarna. Trädgården går bra. I värsta fall kan vi ha Johan hos oss utan understöd, eller hur, Anna?»

Han såg frågande på hustrun.

»Det begriper du bäst», svarade denna tungt. Hon hade för länge sedan förstått, att det icke fanns något annat att göra än att låta fröken Bjurcrona få Johan. Men hon visste också, att mannen skulle göra segare motstånd. Hon kände till hans sätt att tala, när han icke ville ge med sig. Och nu stoppade han dessutom en ny pipa.

»Nej, pengarna bryr vi oss icke om», upprepade mannen. »Det enda är det, att vi lärt oss hålla av Johan. Han är en rask och duktig pojke. Flink till att förstå är han också. Stor är han icke för sina år, men han kan växa i kläderna med tiden.»

Han tände pipan och började bolma.

»Ja, vad säger du själv, Anna?» vädjade han till hustrun. »Du sitter och moltiger och låter mig ensam svara fröken. Hur skulle det vara, om vi lät pojken själv avgöra?»

»Nej — nej!» ropade fru Hansson till. Det var rent instinktivt från hennes sida och hon skämdes över det, när hon såg hur Sigrid började le.

»Varför inte det?» frågade mannen. »Vill Johan gå med fröken, kan ingen hjälpa det, och vill han inte så är det bra för oss. Jag tycker vi skall fråga honom. Han är karl nog att veta vad han vill.»

Mannen reste sig upp. Han gick fram till hustrun och klappade henne på axeln.

»Var inte rädd du, mor! Johan vet vad han vill.»

Det skulle vara en tröst för hustrun. Det blev motsatsen. Fru Hansson visste bättre än mannen vad Johan ville. Hon hade icke glömt den gången, när Johan räckte rosorna åt fröken. Det var både beundran och kärlek i den blicken. En sådan blick hade fru Hansson aldrig fått av Johan. Hon var också så mycket kvinna att hon förstod, att ett manfolk även om han icke vore vuxen skulle föredraga fröken Bjurcrona framför fru Hansson. Det fanns ingenting att göra.

»Som du vill», sade hon. »Du kan gå efter honom.»

»Vad nu?» sade Hansson sakta. »Har dörren stått öppen?» viskade han. Alla tre personerna inne i rummet fäste ögonen på den. Det var lätt att se den smala dörrspringan.

»Du gick sist igenom», viskade fru Hansson tillbaka. »Tänk om — — —» De sågo rådvilla på varandra. Så öppnade Hansson beslutsamt dörren med ett — »Är du där, Johan?»

Pojken satt mitt emot på andra sidan. Han var något blekare än vanligt, men han såg Hansson frimodigt i ögat. Hansson var nära att fråga honom varför han satt där och lyssnade, men något i pojkens ansikte sade honom, att han alls icke satt sig där för att lyssna. Hansson erinrade sig med detsamma, att pojken satt på samma stol, när de skildes. Han var fullständigt oskyldig, men någon skrubba borde han ändå ha.

»Varför stängde du inte dörren?» frågade Hansson. Den frågan var omöjlig att besvara. Johan tittade i golvet.

»Kom med in!» sade Hansson. Johan rörde sig icke.

»Hör du icke vad jag säger?» Hansson tog honom något omilt i armen och drog honom med sig. »Hälsa på fröken där!» uppmanade han, när Johan trädde in i rummet utan att visa den artighet, som bruket och umgängesformerna i Gränna krävde.

Johan gick fram till Sigrid och gav hand och bockade. Sigrid skulle helst velat taga honom i famn. Hon vågade icke. Hon ville icke inverka på valfriheten. Hon förstod av gossens utseende, att han visste vad saken rörde sig om. Hon var både glad och ledsen åt det. Glad därför att det säkert varit mycket svårt att framställa saken likadant för gossen och ledsen därför att hon måhända sagt något, som han icke bort höra.

»Kom hit!» sade Hansson, när Johan något för länge stod kvar hos fröken i en tvungen ställning med händerna på ryggen och blicken fäst vid golvtiljorna, en högst egendomlig ställning för en liten karl vid hans år. Det såg nästan ut som om han varit generad över sina smutsiga skor. Fru Hansson fattade också hans något från regeln avvikande uppförande på det viset.

»Varför bytte du inte om skor, Johan?» frågade hon. »Kom här!»

Pojken svarade icke men gick bort och ställde sig hos henne i stället för hos Hansson. Det var lätt att förstå vem han höll av mest.

»Du är alldeles våt ännu.» Hon kände på hans kläder. Det tycktes lugna henne. Hon klappade honom på kinden.

Sigrid hade hunnit fatta sig.

»Känner du igen mig, Johan?» frågade hon.

Det drog ett litet överlägset leende över Johans ansikte. Skulle han inte känna igen? Jo, bland tusen, tusen stycken! Men det sade han icke. Han nickade bara och såg sedan upp på den gamla kvinnan, mot vars sida han lutade sig.

Barn förstå och känna allting mycket bättre än fullvuxna människor inbilla sig. Sviker deras förstånd dem någon gång i omdömet, ha de intuitionen att hjälpa sig med. Det är liksom de skulle vara försedda med osynliga känselspröt som äldre personer sakna. De fattas i många fall av sym- eller antipati redan vid första sammanträffandet med en annan människa. Hos somliga herrar lägga de förtroendefullt sin hand i känsla av att det är en snäll farbror liksom de gentemot somliga damer begå samma handling i övertygelse av det är en rar tant.

Johan hade redan förra gången han sett Sigrid blivit olyckligt kär i henne. Nu var hon helt annorlunda klädd, men han hade lika stor sympati för henne ändå. Hon var också mycket yngre och vackrare än fru Hansson. Han hade hört vartenda ord av samtalet. Allt hade han icke begripit, men så mycket hade han förstått, att den pälsklädda damen vid bordet hade en stor gård och hade kommit för att hans mor var död och att hon hade en sparbanksbok med många pengar, som han skulle få, när han blev stor.

Allt detta, som Johan fått höra, där han suttit stilla inne i andra rummet icke därför att han ville lyssna utan därför att han icke ville låta dem höra, att han var där, hade fullständigt störtat om hela hans begreppsvärld. Han var alls icke son till Hanssons utan till andra, som voro döda båda två. Han var icke ens son till den pälsklädda damen. Det var mycket underligt alltsammans. Det var därför han såg från den ena till den andra för att begära svar. Hade de ingenting att säga honom varför hade de då icke låtit honom sitta där han satt? Och vad var det de hade pratat om att han skulle välja? Han såg bedjande på den gamla.

»Ja, kära Johan, det är så», började fru Hansson, »att damen därborta vid bordet, fröken Bjurcrona, vill att du ...»

»Du behöver icke så långa redogörelser, mor», avbröt Hansson.

»Jag är säker på att Johan hört allt vad vi sade. Gjorde du inte det, Johan?»

»Jo», kom det frimodigt till svar, »men det var icke alls därför att jag ville lyssna utan för att jag icke tordes gå, när ni var så allvarliga härinne.»

»Det gör ingenting», avgjorde Hansson. »Du skulle ändå fått höra det nu.» Han harklade sig och fortsatte.

»Du vet således lika bra som vi vad det gäller. Du får välja själv, om du vill stanna kvar här hos oss eller fara med fröken Bjurcrona.»

Det finns många slags sätt att vara grym här i världen. Att ställa en barnunge inför en sådan livsfråga som att välja själv i ett dylikt fall som Johans, hör till de grymmaste. Gubben Hansson ansåg, att han handlade rätt och ädelt, när han lät Johan själv bestämma över sitt liv. Han begärde, att ett barn skulle bestämma vad de själva icke vågade avgöra. Han lastade över på denna barnasjäl det ansvar, som de själva icke vågade ikläda sig. Han var omedvetet grym.

När Johan icke svarade utan tryckte sig närmare fru Hansson, sade mannen:

»Släpp honom, Anna! Låt honom stå för sig själv, så får han välja.»

Fru Hansson sköt Johan dröjande från sig. Där stod den lille mannen, som skulle välja sitt öde, alldeles ensam. En härskara av stridiga tankar brusade genom hans huvud. Välja! Välja! Välja! Vad skulle han välja? Där fanns trädgården och rosorna, jordgubbarna och blommorna. Där funnos pojkarna att leka med. Där funnos baden om somrarna nere i Vättern. Där fanns Halta August att skoja med. Där funnos bergen att klättra i och träden att klänga i. Där fanns marknaden på torget varje vecka. Där funnos båtarna nere i hamnen, där man kunde skoja och hoppa från den ena till den andra. Där funnos många sköna ting i Gränna. Och så mamma och pappa — nej, de voro icke längre hans mamma och pappa. Mamma och pappa voro döda och lågo på kyrkogården med ett träkors, kanske en sten över sig. Varför hade han ingen riktig pappa och mamma som alla andra? Varför hade de lämnat honom ensam att stå där mitt på golvet i salen hos trädgårdsmästare Hanssons och välja? Vad skulle han välja? Inte visste han vad som fanns på frökens gård. Hon såg väldigt snäll och rar ut och förfärligt vackra och goda ögon hade hon — åtminstone nu, men mamma — nej, inte var det mamma — han hade ingen mamma längre — hon hade också goda ögon. Varför sågo alla på honom på det viset? Varför sade ingen något utan bara satt och tittade på honom. Visst var han förfärligt tacksam mot mamma och pappa — tänk, att han icke kunde låta bli att kalla dem det — och inte ville han göra dem något ont — de som varit så snälla mot honom — mamma hade varit gräsligt rar, när han låg sjuk i vintras och hostade och fick fläderté och bröstsocker och den där otäcka smörjan i flaskan. Hon hade bett och gråtit för honom och varit rädd, att han skulle gå bort från dem ... Nu skulle han också bort och mamma skulle gråta och be — icke högt — nej, det gjorde hon aldrig, utan sakta, stilla för sig själv, när icke pappa såg det. Och vad pappa hade varit ledsen över att han låg sjuk. Han hade många, många gånger om dagen kommit och tittat på honom, och när han vaknade hade han alltid skrattat och sagt — stå på dig, Johan! Stå på dig! Ge dig inte för litet hosta! Det ger sig ingen riktig karl för! Och så hade han satt tidiga vindruvor från kasten i mun på honom och lett så gott. De hade varit förfärligt snälla mot honom, och nu ville han lämna dem för den där fröken i pälskappan med det konstiga namnet! Om hon varit så god vän med hans far som hon sade, varför hade hon då icke kommit förr och hämtat honom till sin gård i stället för att låta honom stanna hos Hanssons? Det var icke snällt av henne, det! Men rara ögon hade hon. De voro alldeles blå. Det såg han tydligt fast det var så mörkt i rummet. Hon var visst mycket, mycket rik för hon hade så fin pälskappa. Han var också rik. Han hade många tusen det hade hon sagt, och dem skulle han få, när han blev myndig. Och då skulle han köpa sig jord och trädgård för det var det bästa som fanns. Och kor och hästar och höns och kalvar. Han behövde visst icke följa med henne. Han kunde köpa sig en gård vid Bunnsjön, för där var förfärligt vackert och där funnos stora, stora kräftor. Ja, men om det nu fanns alltsammans det där på hennes gård, då var det onödigt, alldeles onödigt. Välja, hade de sagt. Hur skulle han kunna välja? Han kunde icke överge pappa och mamma och följa den där främmande damen i pälskappan. Då skulle de bli förfärligt ledsna och mamma skulle ligga och gråta — gråta ...

Johan kände hur gråten på honom själv steg uppåt halsen. Du skall visa dig som en karl, sade alltid pappa. Det var icke så lätt att visa sig som karl, när det gjorde så rysligt ont i bröstet och han höll på att kvävas.

Jag skall visa mig som en karl, jag skall, sade han sig och bet ihop tänderna. Men gråten steg och steg genom halsen och näsan. Snart skulle han stå där och lipa som en liten flicka. Nej, aldrig, aldrig! Han ville icke alls välja! De voro elaka, allihop!

Han snyftade till och rusade på dörren. De hörde hur dörrarna smällde efter honom. Så blev det tyst.

Sigrid, som rent av våndats att se pojken stå där och plågas, hade så gärna velat öppna armarna för honom. Hon tordes icke för de andra. Det hade varit att ingripa till förmån för henne själv. När Johan rusade på dörren, kom det nästan förlösande. Avgörandet hade icke fallit. Åtminstone icke från gossens sida. Vad Hanssons beträffar sutto de tysta. Det var en tvivelaktig seger för deras sak.

»Jag hade aldrig tänkt mig, att Johan själv skulle välja», sade Sigrid och reste sig. Det var tid för henne att gå, det märkte hon.

»Inte jag heller», viskade fru Hansson.

»Han vet icke vad han vill», sade mannen glömsk av vad han sagt förut om Johans vilja.

»Han är ju bara ett barn», försvarade fru Hansson.

»Vad vill ni själva?» frågade Sigrid.

Makarna Hansson sågo på varandra. Ingendera svarade.

»Jag skall icke uppehålla längre», sade Sigrid. »Jag förstod förut, att vi icke skulle komma till avgörande med detsamma. Jag är glad, att ni lät mig tala ut. Tack ...! Tack!»

Hon tog båda i handen till farväl. Hon var mer gripen än de båda gamla.

»Skullen ni ha något att meddela mig, när ni hunnit tänka över saken, kan ni alltid skriva till häradshövdingen eller också» — hon öppnade väskan samt tog fram ett visitkort och en penna och skrev ett ord nere i kanten — — »se, här är min egen adress.»

Hon räckte Hansson kortet, böjde på huvudet och gick stilla ut. Hansson gick bort till fönstret för att se på kortet.

_Sigrid Persdotter Bjurcrona_

_Bjurnäs_

stod det tryckt. Under var det skrivet med fin stil

Åshöga.

»Jag undrar, om det är poststation?» sade Hansson. Ingen svarade, ty hustrun hade gått ut genom andra dörren för att ropa på Johan.

VIII.

Det blev en dyster tid för Sigrid. Vintern vart lång och mörk. Mycket snö föll det. Vägarna blevo ofarbara långa tider både för släde och ritt. Hon måste hålla sig inne. Rättaren lät ploga upp förbindelselederna mellan gården på Bjurnäs och uthusen. Resten lät man vara och väntade på stora landsvägsplogen.

Ofta vandrade Sigrid nätterna i ända omkring i det stora huset. Hon lät lamporna brinna i rummen och gick som en fridlös ande mellan dem. Sömnen hade börjat flykta från henne alltsedan besöket hos Hanssons.

I början hade hon trott, att hon skulle få underrättelse från dem, men ju längre tid förflöt, desto klarare insåg hon, att hon förlorat spelet. Hon telefonerade till häradshövdingen och frågade, om han hade fått något brev om Johan. Han tröstade henne med, att det kanske kommer. Det hjälpte föga. Hon började självanklaga sig. Varför hade hon blandat sig in i Johans liv och sått tvivel och oro hos honom? Hon kunde icke glömma pojkens uttryck, när han stod där ensam på golvet och skulle välja. Hade han icke valt ännu? Eller ville han icke förråda vad han valt?

Många hinder hade hon övervunnit sedan faderns död. Hon hade ansett dem svåra. Det hade ändock gått. Att ta Johan till sig hade hon från början ansett som den naturligaste sak i världen. Häradshövdingens invändningar hade visserligen väckt betänkligheter, och utgången av besöket hos Hanssons hade gjort klart för henne, att den som ytterst skulle avgöra frågan var varken häradshövdingen, Hanssons eller hon utan Johan. I hans själ lågo hindren förborgade. Vem skulle kunna övervinna dem? Att resa Bjurnäs ur dess förfall, att brottas med pengar och folk det var ett lekverk mot att brottas med denna barnasjäl. Ingenting fanns att göra. Bara att vänta, vänta.