Part 4

Lyft därför hatten af min vän För silfverhårig gubbe, Du ser ej många slika män, Ty, som en kärnfrisk stubbe, Han nu bland idel småskog står I Svears krigartempel. O, yngling, när i strid du går, Följ gamle Storms exempel.

Sångaren.

Med harpan i handen jag börjar min färd Och finner på vandringen hela Guds verld Så innerligt rolig och fager. Allt herrligt och stort förtjusar min syn Från molnet, som seglar deruppe i skyn, Till sippan i solljusets dager.

Vid framtida minnen, ruiner och grus, Vid ståtliga borgar och halmtäckta hus Min klangfulla harpa jag strängar, Ej sorgligt som klagande fågeln i bur, Nej, glädtigt som fjäriln i Herrans natur Far fram öfver blommande ängar.

Helst dröjer jag dock uti skogarnes sus; Mig gläder de larmande flodernas brus Och vinden, som spelar i träden; Mig gläder de ljungande åskans skräll Och lundernas löfrika grottor och tjäll Och fåglarnas himmelska qväden.

Mig gläder de speglande sjöarnes glans Och böljornas sorgfria, lekande dans Och dimmornas praktfulla hägring; Mig gläder de sorlande bäckarnes gny Och liljornas skära, försmäktande hy Och rosornas glödande fägring.

Mig gläder de lifliga hjordarnes språng Och herdarnes enkla, okonstlade sång Och älvornas ringdans i parken; Mig gläder de landtliga tärnornas fröjd Och oskuldens lekar i dal och på höjd Och vilddjurens frihet i marken.

Så vill jag då sjunga -- dig öppna mitt bröst -- Om allt, som mig gläder, med jublande röst Och prisa Gud Fader, som gifvit Mig sångens förmåga i stället för gull, Ty silfver och gull är ej annat än mull, Så står det i bibeln ju skrifvet.

Arbetarens Sång.

Väl somliga sucka och klaga sin tid För stenar och träd uppå marken, Men jag tycker lifvet är glädje och frid, Mot mig ler hvar blomma i parken; Och därför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda -- ingen mer har uppå marken.

Förrän solen går opp, jag vid arbetet är, En lätting är sämre än djuren. Min börda, fast tung, jag med tålamod bär, Och gläds åt den fria naturen; Och derför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda -- ingen mer har.

När svetten den lackar från panna och kind Och solen i "synen" mig bränner, Då helsar jag glädtigt den svalkande vind, Och frisk omkring hjertat mig känner; Och därför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda -- ingen mer har.

Glad blickar jag ut de odlade fält, Och ser på den vexande gröda, Och tackar vår Herre, som så har beställt, Att tusenfallt lönas min möda. Och derför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda -- ingen mer har.

När aftonen kommer, så går jag förnöjd Mot trefliga hyddan tillbaka; Der möts jag i dörren med glädje och fröjd Af barn och kärälskelig maka, Och därför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och foda -- ingen mer har.

Den gamle knekten.

"Friskt mod, framåt, min fot, gå på, Håll takten nu som förr, Till höger vänd! Hurrah... se så Träd inom bondens dörr!

Guds frid, båd' far och mor! I qväll En gammal krigsman ber Om hvila i ert lugna tjäll -- Jag orkar knappast mer."

"Sitt ned, min vän! Du är väl matt? Lyft påsen från din rygg -- Du skall få ligga här i natt Och sova lugn och trygg!"

"Stor tack! Visst är jag trött och tung, Se'n hjessan blifvit grå... Förr var jag liflig, rask och ung, Helt annat var det då.

Som pilt jag afsked bjöd åt mot Och tog mitt svärd i hand; Vid Gud jag utan tvekan stor Att tjena kung och land.

I ledet stod jag stolt och grann Och skyldrade gevär; Mitt gamla tempo än jag kan -- Se det gick till så här...

Men ej ett svärd till lek jag bar, Som krigaren gör nu, Ty utan skryt jag varit har Och stridt i slagen sju.

I Finland miste jag ett ben -- Nu har jag ett af träd. En kula kom, som pep och hven, Och vips så strök det med.

På knä jag fäktade ändå Ha, det gick lustigt nog... Der föllo ryssar ned som strå Och löf i gulnad skog.

Vid Leipzig fick jag femton sår, Som blöda än ibland -- 0, det är tungt vid sjutti år Att gå med staf i hand!

Men ännu tyngre är den lott Att lida nöd och brist Och skörda hån och smälek blott Af verlden först och sist.

Dock ingen klagan, arma bröst! Snart har du kämpat ut -- Det lider emot livets höst: Den långa dag tar slut."

Så sjunger gammal knekt och går. Från dörr till dörr och ber Om bröd, till dess han sist af sår Och hunger dignar ner.

O, fosterland, din son han var, För dig han stridt och blödt -- Ett ansvar stort hos Gud du har: Af brist på _vård_ han dött.

Vallgossen.

Må andra klandra lyckan sin Och på sitt öde klaga, Jag är förnöjd med lotten min Lyss till min lefnads saga! Med getter, bockar, får och lamm Jag stryker som en stormvind fram I skogen.

Jag gläder mig åt Guds natur Och friskt min visa trallar. Men stundom blåser jag i lur Att det i bergen skallar, Och brådskande med fasligt gny Strax alla markens rovdjur fly I skogen.

När som jag matt och törstig är, Så godt är källans vatten, Och blir jag hungrig, mogna bär Jag plockar uti hatten Och äter se'n af denna rätt Och litet bröd mig nöjd och mätt I skogen.

Nog vet jag hvarje fågelbo, Hur högt de än må bygga, Men aldrig stör jag deras ro: För mig de leva trygga Och sjunga hela dagen lång Om tidens fröjdefulla gång I skogen.

Vid middag solens heta brand Min hjord i skuggan svalkas, Men på den täcka flodens strand Jag leker då och skalkas, Och bygger qvarnar i hvar bäck Och hus i hvarje löfrik häck I skogen.

När himlen blifver mörk och grå Och vreda åskor knalla, Och blixtar efter trollen slå Och strida skurar svalla, Då läser jag blott fader vår, Och sedan trygg min bana går I skogen.

Sist när som solen sjunker ner, Jag driver hjorden samman, Och under sång mig hem beger Med hjärtlig fröjd och gamman; Små blommor bär jag äfven hem Till henne -- tyst, jag vet väl hvem I skogen.

Så går min tid med lustig fart Förutan sorg och oro, Och stor och stark jag blifver snart; Ack, om jag nu det vore, Jag byggde mig ett litet hus Bland björkarna vid bäckens sus I skogen.

En hydda för min trogna vän, Som dela vill min lefnad, Jag önskar mig -- nog får jag den! Se'n har jag ro och trefnad, Och bryr mig ej om någonting På hela vida jordens ring I skogen.

Tiggaregossen.

Jag stackare lille får vandra omkring Och svälta och frysa och tigga; Jag har ingen glädje på jordenes ring; Hvar natt jag på golfvet får ligga; Dock somnar jag lugn och lugn jag uppstår, Ty ofta jag läser mitt: _Fader vår!_

Min fader han vill icke kännas vid mig, Min moder allredan är döden; Ej någon i verlden sig vårdar om mig, Ej någon mig hjelper och stöder; Dock vandrar jag trygg; hvarthän som jag går, Ty ofta jag läser mitt: _Fader vår!_

Ack, lycklig är sparfven, som äger ett bo, Som äger en vän och en maka; När aftonen kommer, så kan han få ro -- Men jag får i stället då vaka, Och bedja och klaga förrän husrum jag får, Dock ofta jag läser mitt: _Fader vår!_

Så tungt är att leva i nöd och i tvång, Till stöd ha blott tiggarestafven; Dock hoppas jag lifvet väl slutas en gång, Jag derföre längtar till grafven; Ty ljufvelig slummer och hvila jag får I grafven, när sist jag har läst _Fader vår!_

Herdinnan.

Tiden ståndar aldrig still, Timmarna som svalor fara. Sörja må hvem helst som vill, Jag vill glad och lustig vara. Fåglar, blommor och träd Glädjas och fröjdas med -- Hvi skulle jag sucka och klaga?

Trasten sjunger gladeligen I naturens stora kyrka: Han, som jag, väl har en vän Att i ro och tysthet dyrka. Dufvan kuttrar på qvist, Källan porlar så friskt Och bäcken hörs susa i dalen.

Lilla lärkan ljufligt slår Högt i rymdens blåa salar, Hennes sång jag väl förstår: Hvarje ton till hjärtat talar. Tjädern spelar i topp, Orren leker... Hopp, hopp! Se ärlorna trippa på ängen.

Göken gal i löfrik ek, Mygg och bi i stora flockar Svärma lustigt om i lek, Skatan skrattar, anden lockar Sina käresta små Ut bland böljorna blå, Der snöhvita svanorna segla.

Öfverallt är frid och fröjd: Endast muntra, glada väsen Sväfva kring från dal till höjd Ibland blommorna och gräsen -- Ingen klagande röst, Intet suckande bröst Mitt öra förnimmer i skogen.

Sorla lifligt, muntra bäck! Källa, porla friskt i dalen! Dofta rikligt, rosenhäck! Duva, kuttra ömt i alen! Min älskling kommer snart, Kysser mig -- det är klart -- Och se'n står vårt bröllop till hösten.

Sjömansflickan.

Med våta ögon ser jag på böljorna de blå Som hotande och villda mot klippeväggen slå, Ty långt i fjerran är Den som jag håller kär. Men jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.

"Till hösten är jag åter hos dig mitt unga vif", Så sade han, och slöt mig förtroligt till sitt lif, Men dagarna de gå Och böljorna de slå Och intet kommer vännen hur än jag vänta må.

Emellan oss är skog och sjö och äfven berg och dal, Emellan oss är frid och fröjd och äfven sorg och qval; Ty långt i fjerran är Den som jag håller kär Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.

Jag suckar och jag klagar jag tåras och jag ber Och spejande som falken utefter hafvet ser. Och dagarna de gå Och liljorna de slå Men intet kommer vännen hur än jag vänta må.

Ack, om jag hade vingar som fågeln högt i sky, I denna qväll jag skulle till andra länder fly, Ty långt i fjerran är Den som jag håller kär Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.

Ja länge har jag väntat, nu är min enda tröst Att när ej hjertat mera kan klappa i mitt bröst, Och inga dagar gå Och inga böljor slå Så får jag råka vännen i himmelen den blå.

Barnhus-Barnet.

Sjung, arma hjerta, sjung! Med stämma, späd och ung Din sorgsna lefnads-gång Uti en enkel sång.

Vid ingen moders bröst Kan jag få hemta tröst, Och slumra, blott en stund, En enda ljuflig blund.

Vid ingen faders hand Jag vandra får ibland, Att hemta kraft och stöd Mot oförrätt och nöd.

Med inga syskon små Får jag i lunden gå, Och svärma om i lek Vid lätta vindars smek.

Jag vet ej far och mor, Ej syster eller bror; Och hur jag grubbla må, Jag vet det ej ändå.

Likt fågeln inom bur, Som skådar Guds natur, Men den ej njuta får; Så ock min tid förgår.

Inom den trånga cell, Från morgon intill qväll, Försmäktar jag hvar dag, Blir lidande och svag.

Jag tänker ofta så: Hvi såg jag lifvet då, Ej någon menska vill Mitt hjerta höra till?

Hvart djur, på marken är, Det vård och omsorg bär Om sina ungars hop, Och känns vid deras rop.

Men menskan ensam blott Åt ödets grymma lott Kan lemna sina små; Hur skall jag det förstå?

Uti en farlig verld, Bland dårskap, synd och flärd, Och laster och begär, Jag ensam lämnad är.

Ty icke far och mor, Ej syster eller bror Jag nånsin veta får Hur grubblande jag går.

Men ett jag vet och tror: Högt öfver molnen bor En Gud i Himmelen, Som är de spädas vän.

Spelmannen.

Bästa lifvet under solen Är att vandra med fiolen Öfver både land och stad, Stråken drilla, spela, stampa, Takten trampa Städse lustelig och glad.

Hvar jag på min vandring länder Är jag utaf alla känder; Spelar jag en "visstump" blott Börja genast gamla, unga Glädtigt sjunga, Alla nöjde med sin lott.

Gnider jag en polska åter Som på "nya viset" låter, Hej och hoppsan, hvad det går! Gubben nickar gladt i sängen. Pigan, drängen Svänga kring i alla vrår.

I den fattigaste koja Höres glada röster stoja, När jag stryker upp en vals. Barnen bli af fröjd besatta, Hoppa, skratta, Känna icke hungern alls.

Sjelfva tiggaren, som fryser, Spärrar munnen upp och myser När jag stundom "klinkar" till. Liten, som i vaggan gråter, Slumrar åter Vid en ljufvelig "kadrill".

Så i lekstugan som salen, Vid en majstång och på balen, Hvar jag stämmer min fiol, Glädjen far på lösa vingar, Jublar, svingar, Lärkan lik, mot dagens sol.

Därför vill hvar fager tärna Ha en speleman så gerna Till sin enda, såta vän. Men jag känner deras snara; Hvarje fara Har jag lyckats undly än.

Den Liknöjde.

Glada sång, ljud fritt i skogen, Att det skallar rundt omkring! Fast min flicka ej är trogen, Gör det mig dock ingenting: Nog det finns väl flickor flera -- Hvad behöver jag "krusera"! Fastän hon var nätt och grann, Hoppsan, snart tar jag en an!

Hoppsan, snart tar jag en annan! Om hon ock mig öfverger, Skjuter jag mig ej för pannan, Liksom det ej funnes fler. Flickor finns så tätt som blommor: En bortgår, en annan kommer. En till slut skall jag väl få, Hoppsan, fast jag mistat två!

Fast af två jag sviken blifvit, kan den tredje väl bli min. Men om ödet så har skrivit, Att _hon_ också ger mig hin, Då jag svär att aldrig mera För en flicka kurtisera, Utan heldre all min tid Lefva sjelf i ro och frid!

Torparens Morgonsång.

Ur havet stiger solen så rosenröd och blid, Och alla fåglar sjunga i det gröna. Haf tack, o milde Fader, för nattens stilla frid Och för den ro jag i mitt bo fått röna. Af sömnen styrkt jag åter med helsa, kraft och fröjd Mitt arbete begynner -- så hjertans glad och nöjd -- För maka, barn och hydda.

Jag känner mig så lycklig. Hvad det är gladt och ljuft Att lefva ibland skogar, berg och dalar, Att dricka källans vatten och andas himlens luft Uti naturens friska blomstersalar. Allt under vindens vexling gå timmarna med hast, Och yxa, plog och spade jag sköter utan rast För maka, barn och hydda.

Hvad det är sällt att äga en egen åkerlapp Och derpå lägga ner sin flit och möda, Väl kan det stundom hända att grödan blifver knapp, Men aldrig har jag ännu saknat föda. Ty _Han_, som matar sparfven och kläder jorden grön, Har rikligen välsignad båd' arbete och bön För maka, barn och hydda.

Se râgen står i blomma och kornet skjuter ax Och glada hjordar beta uppå marken Och bien dra ihopa till honung och till vax Och päronträd och apel stå i parken... Allt detta jag planterat så glad i håg och sinn Och skall, om Gud behagar, till hösten bärja in För maka, barn och hydda.

O, Herre Gud i höjden, som vext och näring ger Ät allt, som finns på hela vida jorden, Till dig i dag och städse jag utaf hjärtat ber: Låt ymnighet och frid slå ut i Norden, Men skulle ovän komma och gästa Svea land, Låt mig i striden draga med farfars svärd i hand För maka barn och hydda.

Sång vid Majstången.

Livets glädje är så kort Som midsommars-natten, Flyger som en vårvind bort Öfver land och vatten.

Låt oss derfor njuta den, Medan blodet svallar! Älska, dansa, sjung, min vän! Så natur'n oss kallar.

Skogen, klädd i hoppets färg, För ditt öga lyser. Solen drömmer bakom berg, Rodnar, ler och myser.

Se, nu slår hon ögat opp, Likt en blygsam flicka. Strålande af fröjd och hopp, Dalens blommor nicka.

Fjäriln svärmar, göken gal Med en sorgfri tunga; Och i rymdens blåa sal Tusen lärkor sjunga.

Bäcken, sorlande och fri, Slingrar mellan stenar. Allt i fröjd och harmoni Sig med oss förenar.

Söker sorgen någon gång Att ditt hjerta vinna, Fäll en tår och sjung en sång, Och den skall försvinna.

Hoppsan, gosse, lustigt sväng Med din unga tärna! Låt det gå i fullan fläng -- Flickan följer gerna.

Som en blek och tynad ros För den kalla vinden, Flyger glädjen snart sin kos Lätt som snabba hinden.

Låt oss derför njuta den, Medan blodet svallar! Älska, dansa, sjung, min vän! Så natur'n oss kallar.

Till Vårens första Lärka.

Välkommen lilla lärka till min fredliga dal, Bygg på tufvan ditt bo, Ingen stör der din ro, Bland de leende blommornas tal.

Med längtan har jag blickat efter dig mången gång I det svindlande blå, Men du kom ej ändå; Denna vintern har varit så lång.

Sjung ut för mig din glädje både morgon och qväll, Och lär mig att nu Lefva lycklig som du I Naturens uppfriskande tjell.

Strö toner omkring dig som vintern strött snö Och gjut i mitt bröst Sångens himmelska tröst, Ty i sång vill jag lefva och dö.

När se'n du svingar åter utöfver land och sjö Låt sångarens själ Göra sällskap jemväl Till den eviga kärlekens ö.

Liten Visa.

Aldrig nånsin jag förglömmer Lilla såta vännen min; Om jag vakar eller drömmer Står hon ständigt för mitt sinn.

Vandrar jag i gröna lunder, Skådar jag blott öfverallt Bland naturens många under Hennes smidiga gestalt.

Lyssnar jag till lärkans qvitter Eller ock på bäckens språng. Som af lif och glädje spritter, Mins jag hennes glada sång.

Lockar skogens hulda dufva Makan till sitt varma bo, Hör jag i den stämman ljufva Hennes ord om evig tro.

Susar vinden för mitt öra Som en salig harpoton, Tycker jag mig endast höra Henne, ty _så_ hviskar hon.

Blickar jag i månskensqvällen Upp mot himlens stjernekrans, Ser jag der på blåa pellen Hennes milda ögons glans.

Derför kan jag aldrig glömma Lilla såta vännen min, Jag må vaka eller drömma: Ständigt står hon för mitt sinn.

Till Henne

Farväl -- jag får ej mer dig trycka Som förr intill mitt varma bröst. Du var min lefnads skönsta lycka, Du var mitt enda hopp och tröst.

Nu får jag aldrig mer i qvällen Förtroligt vid din sida gå Ut till de kära barndomsställen, Att höra näktergalen slå.

Nu får ej mer min lyra klinga För dig i dalens blomsterfamn, Och skogens echo skall ej bringa I återljud ditt kära namn.

Förflutna äro nu de stunder, Som jag med dig upplefvat har, Då timmar gingo som sekunder, Och blotta minnet är mig qvar.

Hvad är som skall oss så åtskilja? Jag vet du troget älskar mig. Jag läser tydligt hjärtats vilja: I blicken den förråder sig.

Du är den rika verldens dotter; Derför kan jag dig aldrig få. Hvi gaf oss ödet skilda lotter, Då lika hjärtan i oss slå?

En gång du sanna skall de orden I dina framtida levnads dar: Att ingen älskat dig på jorden Så ömt och troget som jag har.

Farväl -- lef lycklig dina dagar Och glöm mig evigt, om du kan! På ödets vilja jag ej klagar, Men lider tåligt som en man.

Qvinnotrohet.

En herreman, så stolt och båld, Som ägde tunnar guld Och flera hemman i sitt våld, Fick se en flicka huld, Bland parkens stammar ensam gå Och talade till henne så:

"Mitt vackra barn, hvad heter du? Säg mig ditt ljufva namn, Och sätt dig vid min sida nu I skogens blomsterfamn! Vi vilja språkas vid en stund Förtroligt här i enslig lund."

"Mitt namn är Elin... men jag får Ej längre dröja här, Ty dagens sol snart nedergår, Och jag skall plocka bär. I korgen, som jag har åt mor -- Hon väntande i hyddan bor."

"Ack, Elin, ingen flicka söt Och skön som du jag sett. Kom, hvila i mitt öppna sköt! Jag beder blott om ett: Gif mig en enda liten kyss... Var icke rädd -- ej någon lyss."

"Nej, nej, jag lofvat har vid Gud Att ingen kyss ge bort Förrän den dag jag skall stå brud -- Ack, det blir innan kort, Och då skall Gustaf hafva den; Från barndomen han är min vän."

"Hvad du är barnslig, blyg och from, Som sådant pjollra kan! Din Gustaf vet ju ej derom, Ej heller någon ann. Du skall få penningar... se här... Låt mig nu få hvad jag begär!"

"O nej, o nej, jag är ej fal För penningar och guld: De hjelpa ej för samvetsqval Och spe och evig skuld! Ett fredadt bröst är mera värdt, Har jag i katechesen lärt."

"Bedraga vill jag icke dig -- Tro hvad jag säger nu: Till slottet skall du följa mig Och blifva der min fru! Af pärlor, silfver skall du få, Långt mera än du kan förstå."

"Nej, nej, mig lockar ingenting; Af silfver nog jag har, Ty vet att en förlofningsring Jag fick se'n några dar Af Gustaf som jag älskar ömt, Och den har jag vid hjärtat gömt."

"Hör, Elin -- Gustaf fattig är, Ett torp jag honom skänkt; Men heligt inför Gud jag svär, Du har min ära kränkt, Och torpet tager jag igen -- Lef se'n i sorger med din vän!"

"Gör som du vill! Jag lefver säll, Om än bland snö och is; I ödemarken i ett tjäll Jag leta skall min spis, Blott jag vid Gustafs sida får Framlefva mina lefnadsår."

"Ej hjelper smicker eller hot -- Men vet i alla fall, Att, om det också sker med knot, En kyss jag taga skall Och till mitt hjärta trycka dig, Förrän du slipper ifrån mig."

"Jo, pyttsan!" Med en sidoblick Gaf Elin skälmskt till svar Och kastade sin _korg_ och gick. Med den stod herren qvar Och suckade: "En narr är den, Som gäckar qvinnotroheten!"

Ett Guldbröllop.

I en liten halmtäckt hydda Mellan gråa, dystra fjäll, Som mot köld och stormar skydda, Satt ett åldrigt par, en qväll,

Krya voro än de gamla, Som i deras lefnads vår; Ingen kunde se dem "famla", Fast de räknat sjutti år.

Gubben tälgde på en skopa Framför brasans muntra sken, Sopte spånorna tillhopa, Lade dem i spiseln sen.

Slog ett slag på messings-dosan, Tog derur en kraftig pris, Förde långsamt den till näsan, Nyste se'n på karlavis.

Gumman flitig satt vid sländan, Nickade alltjämt och spann, Misste då och då trå-ändan, Men på nytt den åter fann.

"Kors! hvad tiden fort försvinner" -- Sade gumman -- "vet du, far, Något jag mig nu påminner, Som du säkert bortglömt har."

Gubben fick ej tid att svara, Förrän dörren gångar opp Och der kom en liten skara Glada barn med lek och hopp.

"Goda mormor, mamma sände Mig till er med mjölk och gryn." Sad' en flicka, och sig kände Glad som fogeln i skyn.

"Kära morfar", vänligt sade Nu en gosse späd och fin, Och i gubbens händer lade Ned en flaska utländskt vin.

"Pappa, mamma komma sedan", Sade båda på en gång, "Vi ska sjunga, vi ha redan Lärt en liten bröllopssång."

"Hvad kan detta väl betyda", Sade gubben, "skynda dig, Kära mor, att hyddan pryda, Jag skall genast raka mig."

Gumman började att pyssla Flitigt med båd' fot och band, Hade mycket till att syssla, Log i mjugg åt far ibland.

Torkade af skåp och fönster, Bredde ut en duk på bord -- Väfven efter gammalt mönster -- Hvit som nyfälld snö på jord.

Satte blanka kopparpannan Öfver elden i sin spis, Hällde mjölk och gryn ur kannan, Dubbelt mer än vanligtvis.

Tog den stora ljusastaken, Som blott nyttjades om Jul, Från den blanka messingshaken -- Han var grannt förkyld och gul.

Tände tvenne stora, sköna Värmeljus i den mörka qväll, Strödde litet korn till höna, Smekte kisse, som var snäll.