Part 5

Medlertid satt gubben glader Inom barnens muntra lag, Talte stolt om sin farfader, Som var med i _Narva_ slag:

"Tjugo Ryssar slog han neder Med sin värja, som bet hvasst; Kungen sjelf slog djupa leder, For på fältet fram med hast.

Farfars svärd i arf jag äger -- Öfver sängen hänger det; Fem och tjugo mark det väger Säkert, om jag minnes rätt.

Rostigt var det till den dagen Finland blef från Sverige skildt, Då blef det så blankt som dagen, Ljungande så skarpt och vildt.

Jag var redan gammal vorden, Ägde icke kraft, som mod, Annars skulle det i norden Åter druckit Ryssars blod.

Än vid midnattstimman slamrar Det på väggen med stor makt, Liksom dvergen då han hamrar Vredgad inom grufvans schakt.

Det vill säkert ut att strida, Och en aning säger mig, Att det en gång vid din sida Gosse, skall på nytt i krig.

Derfor skall du ärva svärdet Efter mig du unga örn, Lät mig se du känner värdet; Strid och fäkta, som en björn!"

Pilten log och tacksamt tryckte Gamla morfars varma hand, Som en kung han re'n sig tyckte, Hjärtats fackla stod i brand.

Nu steg måg och dotter, båda På en gång, i hyddan in; Det var rörande att skåda. Gubben blef så glad i sinn.

Bad dem vänligt sitta neder Främst på hyddans bästa bänk, Sade: "Er ske pris och heder För er gåfva och er skänk!"

Mycket språkade tillsamman, Om besynnerliga ting, Måg och svärfar med hvarannan, Medan barnen "gömde ring".

Men i köket mor och dotter Hjelptes åt att laga mat; Som der icke fanns karotter, Lades fisk och gröt på fat.

Ändtligen var maten färdig, Hvar och en vid bordet satt; Nu steg mågen opp helt värdig, Tog i silfverbägarn fatt;

Höjde den helt högt, och sade: "Femti år ha gjort sin rund Se'n J båda, unga, glade, Knöto kärlekens förbund.

Många sorger med hvarandra Ha'n J delat denna tid; Ödets lag bör ingen klandra, Alla få den kännas vid;

Men långt mera fröjd och lycka Himlen Er gifvit har: Helsans rosor kinden smycka, Glädjen bor i blicken qvar.

O, mån J, med fröjd och gamman, Ännu lefva många år, Som ett lyckligt par tillsamman, Förrän sista timman slår!

Skål, för hvad J hafven varit, Skål, för _edra_ framtids dar, Hjertlig skål för Brudeparet! Gud välsigne Mor och Far!" --

Gladt instämde allesammen I en bön för deras väl. Och de gamle sade: "Amen!" Af allt hjerta, håg och själ.

Så tillsammans, kärt förtroligt, Lefdes hela natten om... Man med litet kan ha roligt, När man blott är nöjd och from.

Den Fattiges Ode.

(Sann händelse.)

Barmhertighetens nådeport i trång.

Nicander.

Som ett fridsbud rundt kring nejden, Klingade i qvällens tystnad Klockans malm från herregården, Och förkunnade arbetarn Att hans frihets timma slagit. Knappt hann skogens echo åter Ifrån bergets grottor svara På dess sista ljud, förrn Ola, Som på åkern grävde diken, Kastade sin tunga spade Långt ifrån sig -- lyfte sedan Litet på den slitna hatten, Och med grofva lintygsärmen Torkade sin våta panna. Tog derpå sin läder-ränsel. Fyllde den med bark och syra Och gick vacklande mot hemmet, Sorgsen uti håg och hjerta. Sorgsen, ty han tänkte säkert På de fordna glada dagar, Då han ännu stark och frodig Växte upp bland bygdens drängar, Hade helsa, kläder, föda Och en fästmö på köpet, Rosig som en sommarmorgon. "Då var roligt till att lefva; Men nu är det annorlunda." Så han tänkte. Strök ur ögat Litet vatten, och omsider Trädde inom öppna dörren I sin lilla, låga koja, Vänligt helsande: "godafton."

"Ack välkommen", ljöd en stämma, Och ifrån sin stråbädd reste Sig hans bleka, sjuka maka, Med ett litet barn vid barmen; Och från golfvet sprungo fyra Nakna ungar upp och sträckte Sina händer jemmerfulla. Bedjande om blott en beta Bröd att stilla hungerns smärta. "Många dagar ha vi fastat Och det svider så i bröstet... Käre, gif oss endast något"... Stum tog Ola fram en knippa Syra och bland barnen delte. Gick till sängen fram och sade: "Anna, Anna, hela dagen Har jag gräft på åkern diken, Utan att det minsta smaka, Endast för att kunna spara Detta lilla hem åt eder, Som jag har så hjertligt kära. Tag och ät, och om du sedan Orkar stiga upp från bädden, Skola vi af bark och syra Litet bröd åt barnen baka." Honom svarade hans hustru: "Käre Ola, ät allena! Sjelf förmår jag icke mera Af det svarta bröd förtära; Ty det gifver ingen föda Åt den _lilla_, som jag närer Vid mitt bröst, jag arma moder. Gif mig blott en droppe vatten, Förr'n jag dör; ty icke längre Vill jag qvar på jorden leva." --

"Nej, vid Gud", sad' Ola sorgligt, "Dö, det får du ej, af hunger. Jag skall ut och skaffa föda, Menniskor om hjelp anropa, Och om än de voro hårda Som den kala, gråa klippan, Kunna de väl icke neka, Då jag tiggande dem beder. -- Om en timma är jag åter. -- Trösta dig till dess, mitt hjerta; Efter stormen, regn och sorger, Låter Gud ju solen skina... Glädje kommer efter smärta, Trösta dig dermed, mitt hjerta."

Nu tog Ola vangringsstafven, Mätte skogens smala gångstig Fort, som krafterna tilläto. Kom så fram till herregården, Mötte straxt vid porten Grefven; Räckte ut sin hand och sade:

"Ack, ers nåd, der hemma ligga Barn och maka, sjuka, svaga, Färdige att dö af hunger. Öfver dem er mildt forbarma." "Usling", ropte Greven harmfullt; "Har jag icke hela året Hulpit dig och likväl kommer Du med slika klagovisor. Gå och kom ej mera åter." "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola; Gick så fram till kyrkobyen, Kom till rike Nämdemannen, Bad om blott ett enda qvarter Mjölk, till lindring uti nöden. Vredgad svarar Nämdemannen: "Tiggare, så tätt som flugor, Stå här hela da'n och skrika, Veta icke hut om qvällen. Likväl hafva vi beslutit: _Hvarje by skall föda sina._ Gå och kom ej mera åter!" "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola; Gick så vidare till Prosten, Satte sig längst ned vid dörren, Talte om sitt hårda öde. Prosten reste sig från bordet, Gäspade helt tungt och sade: "Jag kan icke hjelpa alla! Gå till Grefven, som du tjenar. Han har lofvat att försörja Sina fattiga för sommarn. Gå och kom ej mera åter." "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola, Och gick stapplande på gården. Plötsligt kallade en stämma, Mild som flöjtens ljud i kvällen, Honom till att återvända, Och med lättadt hjerta ställde Han sin kosa in i köket. Der fick han utaf Prostinnan Tvenne kannor mjölk och tvenne Stora kakor bröd, som gåfva. Med ett: "Gud välsigne eder!" Tog han afsked af Prostinnan, Och gick fröjdefull mot hemmet.

"Anna, Anna", ropte Ola, "Dö, det skall du ej, af hunger! Barnen skola det ej heller; Ty, ifrån Prostinnan bringar Jag båd' mjölk och bröd tillräckligt Att oss allesamman mätta... Nu är tid att vara glade..." Glade blevo också alla. Barnens matta blickar lyste Klart, som morgondaggens droppar Lysa i små blomstrens ögon, Och så fort som sädesärlor, Trippande på åkern plocka Kornet upp ur svarta mullen, Plockade små barnen hvarje Smula bröd, som föll på golfvet Upp och stoppade i munnen. Men den stackars Anna kunde Ej det minsta bröd förtära. Endast litet mjölk hon hällde Uppå sin förbrända tunge, Prisande derjemte alla Goda människor och Ola. Mest för det hon ej fick höra Barnens jemmerrop i natten.

Redan hade sömnens engel Stänkt sitt valmodoft i hyddan, Och försänkt i ljuvlig slummer Barn och maka, -- när som Ola Smög ifrån sin hustrus sida Och gick ut i vilda skogen. Här föll han på knä och sade: "Fader! Du, som ser till hjärtat, Styrk mig uti denna stunden, Och förlåt mig, om jag syndar, Ty jag har för morgondagen Ingen hjelp i vida världen, Och jag kan omöjligt längre Se hur barn och maka svälta. Styrk mig derfor, milde Fader! Och förlåt mig, om jag syndar"... Så han bad. Steg upp från marken Tog en knippa furugrenar, Lade dem vid stuguväggen, Lockade ur stål och flinta Eld, och blåste sedan varligt Tills det började att brinna. -- Sorgligt glad i själ och hjärta Gick han nu intill sin maka, Slingrade kring henne armen, Sjönk så neder invid barmen, Ögonen tillsamman lyckte, Och en kyss på kinden tryckte.

Medlertid flög stormens ande Fram och härjade derute, Blåsande alltjämt på elden, Som i alla fyra hörnen På den sommartorra hyddan Spridde hungrande sin flamma... Taket föll uti detsamma, Och de blefvo alla -- döde... Gråt med mig vid deras öde Du, som har ett menskohjerta; Men gå bort, med blod och smärta, Du, som i ditt överflöd Nekar uslingen få bröd.

Längtan från Staden.

(1842.)

Jag längtar hä'n från stadens qvalm Till skog och dal och sjö. På landet under björk och alm Jag lefva vill och dö.

Här är väl roligt några da'r Att gå och se uppå Hur herrar, damer, par om par, Med stolta steg framgå.

Här finnas många stora hus, Och granna äfvenså; Men lefva jemt i sus och dus, Är vådligt ändå.

Hvar menska glömmer att hon är En menska, tror jag visst; Man pratar, ljuger, skrattar, svär Och bugar först och sist.

Farväl, o stad, med all din prakt Och all din herrlighet! I fjärran dal, i okänd trakt Ett bättre hem jag vet.

Der är så ljuft att lyssna till Den glada lärkans sång Och orrens lek och trastens drill Och bäckens muntra språng.

Der hemtar jag vid källans brädd Min dryck ur hennes sköt, Och njuter se'n på blommors bädd En sömn så god och söt.

Der spelar vinden nu som förr I skogens täta snår -- Och vid den lilla hyddans dörr Min väna flicka står.

Hos henne, skild från stadens qvalm, Jag lefva vill och dö På landet under björk och alm Bland skog och dal och sjö.

En Mulen Stund.

Hemskt hviner stormen genom öde lunden, Och sopar marken ren i kulen höst, Men ännu hemskare på hjertegrunden En storm hörs hvina i mitt eget bröst, Der lidelsernas hvirvelvindar hejdlöst rasa Och svepa allt i mörker, natt och fasa.

Det var likväl en tid för mig då lifvet Låg skimrande i hoppets ljusa glans, Då det på hvarje blad deraf stod skrifvet, Att tro och vänskap uti verlden fans; Den tiden flytt, jag tror ej sådant mera, Ty menskligheten känner ingendera.

Nej, stolta mänsklighet, du är och blifver En rosa sminkad hycklerska som går, Och under svekets helgonmantel drifver Ditt fräcka gyckelspel från år till år, Du säger dig från själva himlen stamma, Men jag tror förr du är en afgrundsflamma.

Det visar du fullkomligt i din vandel, Som är en väfnad af bedrägeri Med Dygd och Samvete du driver handel Och smider nästan lömskt i slaveri, Du smädar oskulden, du ler åt smärtan Och droppar sorgens gift i ädla hjärtan.

För dig finns intet heligt här på jorden, Och ingen himmel lär du tro uppå, Väl är du englamild och söt i orden Men djefvulsdragen skymta fram ändå Inunder masken af den lånta drägten Förstelnande, som bistra nordanflägten.

Jag känner dig... du skall ej mer mig dåra Med fagra löften och med sirligt tal, Väl kan du ännu länge hjärtat såra Och fråssa sniket af dess bittra qval. Men -- aldrig kan du fängsla detta sinne, Och sångarfåglarna, som bo derinne.

Så diktade jag vildt i feberyra Till tröst för hjärtats sjuka fantasi, Men sångens engel rörde vid min lyra, Och allt blev åter frid och harmoni. Förlåt mig mänsklighet de djerfva orden, Ty mulna stunder gifvas ock på jorden.

Men dessa fly, och ack, de ljusa komma Som lärkor qvittrande i grönklädd vår Och hoppets rosor spricka ut och blomma Och glädjens näktergal i barmen slår Och bättre toner ifrån lyran klinga, Ty, "Skaldens sorger äro ändå inga".