Part 3

O, nej! O, nej! Hon slumrar lugnt och stilla, Som barnet i sin hulda moders famn. Det är forbi, hon fick sitt hjertblod spilla; Förgäfves nämner jag den huldas namn; Ty hon är död och kan ej mera svara... Hur det gick till, skall jag för dig förklara:

I Södern, närmare den varma solen Der låg i fordna dar ett mäktigt land Som kallades och kallas ännu Polen Fast derutöfver har gått eld och brand. Ett fritt och hjeltemodigt folk der bodde Som blott på Gud och tapperheten trodde.

Men krigets åska gick med storm kring verlden Och svepte himlens ljus i moln och damm. Allt stort och ädelt sköflades på färden, I Polen strök den som en stormvind fram. En svärm af getingar kan döda björnen, En svärm af vildar togo Polska Örnen.

All frihet var förlorad på minuten; Polonia, mitt arma fosterland, Blef snart i våldets grymma armar sluten, Och hårdt belagdt med centnertunga band, Och öfver fria männers hvälfda grafvar Fram vandrade en mängd af sorgsna slafvar.

För friheten, den höga, himlaburna, Vi kämpat se'n i många herrans år, Och lagrar skurit, som vid tidens urna Stå grönskande, hur vred än stormen går. I Häfdens helgedomar bör du leta, Om du vill våra bragders öden veta.

Men hvad ej Häfden ännu hunnit teckna För dig, jag tolka skall, så godt jag kan, Och om af harm dervid du skulle blekna, Bevisar det att du ännu är man... Först vill jag dock på vänlig blomstertufva Nedlägga dig min hulda, hvita dufva.

Nu suckar Polska folket, smidt i bojor, Behandladt som en nedrig röfvarhop: Från högaste palats till lägsta kojor Hörs endast jemmer, sorg och klagorop. Ljus, frihet, sanning, dessa gudaorden Har våldet bannlyst ifrån fosterjorden.

Bort till Siberiens hemska, öde trakter Nu släpas den, som yrkar rätt och väl, Och sedan djupt i grufvans dolda schakter Han vandra får, en hånad lifstidsträl. Mång tusen själar uti qvalfull möda Der, under slafveriets ok, förblöda.

Barn ryckas ifrån fäder, systrar, bröder, Och makar måste genast skiljas åt. En vink af herrskaren, -- som allt föröder -- Och strax är det förbi. Ej hjelper gråt Och böner, ifrän sönderslitna hjertan; Tyranner endast le åt bittra smärtan.

Hämnd! ropar derför späda barnets hjerta, Hämnd lågar i hvarenda ynglings bröst, Hämnd suckar modern under namnlös smärta, Hämnd fordra gångna fäders klagoröst, Och dubbel hämnd bor här inom mitt sinne, Ett sjudhett Hekla brinner jemt derinne.

Nyss reste sig en hop af ädla männer: För Polens frihet reste de sig opp, Och såsom fosterlandets sanne vänner De väpnade sig i det glada hopp Att hämndens timma redan hade slagit Och verldens jätte sista steget tagit.

Framåt! det skallade och svärden hveno Så skarpt som nordanvindens friska sus Och gyllne rustningar i månglans skeno Som klara stjernor i Allfadrens hus. Förliden natt var det i striden herrligt Att stå, fast blodet strömmade förfärligt.

Vi kämpade, men för att mera lida, Vårt olycksmått det var ej rågadt än. Från striden flög jag till min flickas sida Att finna tröst hos henne: hjertats vän. Det är så ljuft sig veta älskad vara, För kärleken försvinner hvarje fara.

Glad satt jag i en paradisisk villa Och tryckte hennes mjella, hvita hand. Hon log mot mig så vänligt ömt och stilla Som englar le i ljusets fosterland; Vi njöto hvad ej språket kan uttrycka Två kärleksdruckna själars sanna lycka.

Det var för mycket. Plötsligt ljuda röster Och blanka sablar blixtra rundtomkring; Kosacker nio, vilddjur ifrån Öster Omgåfvo oss, som ulfvar i en ring. 'I ären fångna!' hörs en stämma dundra. Nej! sade jag, vi tagas ej af hundra.

Jag drog mitt goda svärd med lust och gamman Och raskt min flicka drog en klinga med, Det blef en strid. Till slut dock allesamman Jag nederhögg, -- som lian mäjar säd; Men ve! Min brud hon nedsjönk, matt och sårad, Utaf ett giftigt dolkstygn genombårad.

Blek ligger hon nu här. Se dödens engel Har härjat hennes friska rosenkind. Hon liknar liljan, bruten från sin stängel I förtid ned af någon stormig vind. Blod droppar än från svandunshvita barmen Och sargad är den runda sköna armen.

Hit har jag henne fört, till Svenska jorden, Och beder om en stilla graf deri, Lugn skall hon slumra i den fria norden; Sjelf var hon till sitt väsen stolt och fri; Derför skall hon ej i den jorden hvila, Utöfver hvilken endast slafvar ila.

Till hemmets stränder vill jag sedan tåga Och kräfva blodig hämnd för älskad mö. För Polens frihet vill jag lifvet våga Och kan jag icke segra, kan jag dö. Friskt mod inom mitt varma bröst jag hyser På himlen ännu hoppets stjerna lyser."

Så sagt. Han redde nu en graf och sänkte Sin bleka lilja djupt i mullen ner, -- Hvad han dervid inom sin hjerna tänkte, Vet endast Gud som hjertats kamrar ser. Men morgonsolen klart på fästet blänkte -- På hennes strålar kom en andehamn Till grafven ned och spred en himmelsk fägring, Svann sedan åter bort, liksom en hägring.

Tyst främlingen till skeppet återvände, Se'n han med blommor sirat kullens sand; Det hvita seglet högt i topp han spände Och flög som hafvets örn mot hemmets strand. Till afsked dessa ord jag honom sände: "Strid tappert än en gång för fädrens land!... Det rätta, sanna, segra skall med tiden!... Hell dig och hell det svärd du bär i striden!"

Blekinge.

Här fins ett landskap i vår nord, Som Blekinge vi kalla, Det alldra skönaste på jord, Hur prisets dom må falla. Tror du det ej, kom hit och se Hur allt i sommarns drägt syns le.

Så långt som ögat skönja kan Hvad rägring prakt och under; Som på en tafla om hvarann Se kullar, dalar, lunder I bländande förtrollning stå Omfamnade af sjöar blå.

Se dessa täcka blomsterfält, Der klara bäckar dansa, Och bokeskogens gröna tält, Som bergens toppar kransa. Der sitta fåglar på hvar gren Och bada sig i solens sken.

Hör vattenfallets glada brus Och luftens sångarskara Och källans sorl och vindens sus, Dem qvällens ekon svara... Det hela är ett eden likt, På sång och vackra flickor rikt.

Skandinavisk Förbundssång.

Vid ljusets helga fana Vi svära denna stund All Svea, Nore, Dana I broderligt förbund Utgöra _ett_ tillsamman I med- och motgångstid! "Den drabbe Thor med flamman", Som bryter edens frid!

Vi trenne Gudar dyrka, Men blott i _en_ person: Vi tre till lif och kyrka Vi äro _en_ nation Och skola det förblifva, Så länge solens bloss Och månens silfverskifva Ses lysa öfver oss.

Må verldens åskor bullra Helt nära då och då, Och "österns jätte" mullra, Vi frukta ej ändå, Ty slutna tätt tillhopa, En bergfast kämpakrets, Vi trotsa fritt Europa Med runesvärdets spets.

Hör fädrens klingor slamra Högt jublande i Nord Och bergens dvergar hamra Sitt bifall under jord. För frihet, ljus och gamman Framät i djupa led! "Den drabbe Thor med flamman", Som bryter denna ed!

Till Svenska Bondeståndet.

Du fordna bondehär, du landets friska kärna, Som gick från hus och hem att folkets frihet värna, Som enkel var i drägt och trofast uti ord, Säg, lever ej din kraft som förr i högan nord? Ack jo, jag hör hur än, bland våra berg och dalar, I stormens friska gång och flodens brus du talar Om mannamod och tro och hugstor kämpastrid, Och bragder utan tal från en försvunnen tid, Om männer, som med kraft sin egen bana röjde Och ej för annan gud än himmelens sig böjde. I bröder, om i arv från fordom odalmän I ägen i behåll en frihets gnista än, Som kan ge lif och mod åt edra tryckta sinnen, Och om I vörden än de tappre fäders minnen, O, läggen då strax bort allt tomt och uselt prål, Som tär likt rost och mal på Sveas blanka stål, Ja, läggen bort allt prål, allt utländskt uti seder, Och varen svenske män!... Min sångmö manar eder -- Vid allt hvad heligt är, vid bergens runeskrift Och ekarna, som stå på murad kämpagrift, Vid Carlavagnens bloss, vid nordens höga minnen, Ja, vid allt ädelt, stort som lifvar edra sinnen -- Till tarflighet och dygd och ädla tänkesätt. Vi ha' en Kung, som vill att frihet, sanning, rätt, Skall gälla nu som förr i höga nordanlanden; O träden derför fram med allvar uti anden, Mot mörker och förtryck, med vett och styrka strid! Det stundar innan kort kanske en stormig tid, Som fordrar mannakraft så väl i ord som handling; Ty skall vårt land bestå, behöfs en snar förvandling -- -- Från Åreskutans spets till mörkblått Öresund Finns ingen ärlig svensk som ej af hjertans grund Hörs ropa: "Genast bort med allt det murkna gamla, Oss lyster längre ej att bland ruiner famla." Nu tiden inne är ett frihetstempel bygga, Inom hvars pelarhvalf vi kunna vandra trygga. Och dertill fordras främst upplysning, vett och mod; Ty visdom är den lots, som öfver tidens flod För statens skepp i hamn emellan skär och öar, Hur vildt än hafvet går och kastar sina sjöar... Upp derför, bröder! Nu med djerfva steg framåt På ljusets, bildningens och hoppets glada stråt! Mot våld och barbari, i broderlig forening, Må gladt vi träda fram och säga ut vår mening Som männer höfves! Ja, må bondens fria tal Sig göra gällande kring fjällar, fält och dal. Väl kunna än som förr, när Svea låg i bojor, Befriare gå fram ur låga bondekojor.

En Vinterqväll.

Hör, hur nordanvinden susar Friskt omkring dig hvar du står; Se, hvad prakt, som sinnet tjusar, Hvart du än i Svitjod går; Och du skall ej längre prisa Söderns qvalmuppfyllda jord, Ty hvad har du väl att visa Mot en vinterkväll i Nord.

Himlens runda fäste skiner Som kristall, en kupa, full Af de ädlaste rubiner Och det mest utsökta gull; Bleka äro väl dess stjärnor, Men de se hit ner så klart, Som de unga bygdens tärnor Se på något underbart.

Svärmiskt drömmande och stilla Vandrar månen, nattens sol, Men hvad glans och tjusningsvilla Råder ej vid nordanpol! Norrskenet i tusen strålar Flammar upp vid skogens bryn.

Och i regnbågsfärger målar Halva himmelen och skyn. Jorden, i snöhvita drägten, Ligger som en somnad brud, Medan friska nordanflägten Rimfrost strör i hennes skrud, Som likt äkta pärlor blänker Emot månens klara ljus; Skönare du dig ej tänker Smycken i Allfaders hus.

På det höga fjellets kanter Kämpevålnader ses gå, Klädda rikt i briljanter, Silfverskägg och rockar blå; Tunga svärden skarpt de svinga, Likasom i härnadsfärd, Gnistor fram ur stålet springa Tätt som ur en smideshärd.

Men i dalen, hvart du blickar Är blott lif och rörelse; Furuskogen står och nickar, Majestätlig till att se Här och der en koleld sprakar Fram ur djupa gruvschakt, Och ett blekrödt eldregn skakar Vidt omkring den hela trakt.

Insjön, lik en silfverbrygga, Ligger genomskinligt klar, Och med sinnen, friska, trygga, Öfver böljans sal man far, Lätt som fraggbestänkta vågen Häfves för en östanvind, Fort som pilen ifrån bågen Löper emot värnlös hind.

Strömmen jemt mot kölden strider, Blir besegrad allt ibland, Men han bryter dock omsider Sönder alla isens band, Och mot hafvets sköte rusar Oförvägen, glad och fri; Vattenfallet klangfullt brusar Som en orgel melodi.

Ur hvart hus och koja glimmar Klart ett sken från spishäll, Gladt förflyga qvällens timmar Inom nordens låga tjäll; Gubben framför brasan qväder Hjeltevisor för de små, Gumman sig i vävstol gläder, Flickan lustigt spinner trå'.

Hör, hur tunga hammarn klingar Som en klocka i hvar by! Se, hur röken lodrätt svingar Gnistrande mot blånad sky! Inom smedjan frie männer Smida svärd till fejd och strid; Hur de bita verlden känner Ända ifrån Odens tid.

Allt är skönt och stort och herrligt, Hvad du skådar eller hör; Folket, modigt, fritt och ärligt, Ingen ovän fruktar för. Det är klang i strömmens toner, Det är kraft i nordans ord; Glad försmår jag Söderns zoner Herrligare är i Nord!

Fatta Mod.

Det är sannt, att lifvet äger Många sorger och besvär, Men om rätt man överväger, Det ej någon sorg beskär, Som man ej i tid kan dämpa Genom bön och tålamod, Blott man vet att kraftigt kämpa, Blott man vet att fatta mod.

Tro ej alla, som predika Om vår verlds eländighet; Många blott af vana skrika, Andra uttal pjunkighet. Verlden är, hvad den har varit, Ömsom både ond och god, Ingen ännu vilsefarit, Som har vetat fatta mod.

Hvarför denna vecka klagan: "Jorden är af sorger full", Tag emot den gifna agan För din egen välfärds skull; Men misströsta ej i striden, Tro att Gud i allt är god, Snart är sorgens dag förliden, Blott du vet att fatta mod.

Är du ung, och lifvet dansar Lekande framför din syn, Fullt af täcka blomsterkransar, Fallna likasom från skyn, Och det skulle plötsligt hända Att det törne blir af allt, Fatta mod, ty Gud kan vända Törnet i en blomgestalt.

Seglar du i hoppets julle Uppå lyckans falska haf, Och din lätta farkost skulle Vilja gå med dig i qvaf På fördolda skär och bankar, Pejla djupet med ditt lod, Refva seglen, kasta ankar, Vet att hurtigt fatta mod.

Faller du från ärans höjder Ner i intets tomma famn, Och de flykta, jordens fröjder, Som en bleknad andehamn: Fatta mod! -- den sol, som ilar Neder bakom fjellets topp, Endast några timmar hvilar, Innan hon går åter opp.

Om din ljusa stjerna slocknar, Eller går i molnen ned, Och det rundtomkring dig tjocknar, Der du står på ödslig hed; Fatta mod! -- ej foten slinter På din nattomhöljda stig, Genom tidens labyrinther För ett högre väsen dig.

Söka hvassa tungor piska Dig med tadlets nässelblad, Bry dig ej om hvad de höviska, Utan modig var och glad; Väl de kunna etter spruta I din lefnads varma blod, Men de måste skamligt sluta, Blott du vet att fatta mod.

Skulle dina vänner ila Före dig på dödens stig, Stör ej deras ro och hvila Med en klagan sorgelig. Du och jag och alla andra Skola samma väg derann; Fatta mod, men icke klandra Hvad som icke hjelpas kan.

Om du är så fattig vorden, Att du verkligt lider nöd, Trampa icke modlös jorden, För att få en beta bröd; Lyft din blick mot himlens salar Och fall ned i ödmjuk bön, Gräf se'n uti berg och dalar, Och du får en riklig lön.

Jorden nekar ingen födan, Som med mod arbeta vill, Rikligt gifver hon i grödan Hvad din nödtorft hörer till; Sjelfva bergen kunna dägga, Kunna gifva märg och must, Om du blott med flitens slägga Dundrar på af hjertans lust.

Har du under vexelrika Lifvet någon mö dig fäst, Och hon skulle vilja svika, När du älskar som mest, Fatta mod, och sucka icke, Som en narr, ditt kärleksqval: Öfverallt, varhelst vi blicke, Flickor fins i tusental.

Men om du en ädel maka Utaf himmelen har fått, Modigt strid och lid och vaka, Att förljufva hennes lott. Qvinnan, Skaparns mästerstycke, Om hon älskvärd är och god, Värdig är att älskas mycke För sin kärleks tålamod.

Står du ensam och förskjuten, Och all verlden går emot, Fatta mod, ty på minuten Tystnar ofta stormens knot; Tänk, fast morgonen är mulen, Och sin skugga kring dig drar, Och, fast middagen är kulen, Kan dock qvällen blifva klar.

När som Engelbrekt utsträckte Armen mot förtryckets här, I mång tusen bröst han väckte Samma modiga begär; Modigt visste han att frälsa Svea ifrån slaveri, En den andra kunde helsa Åter såsom Svensk och fri.

Ingen konung Wasa blifvit, När bland Dala-folk han stod, Om han hade rådlös drifvit Och ej vetat fatta mod. Modigt Carl den tolfte ställde Upp sin här i Narva slag, Ingen enda modet fällde Derför denna hedersdag.

Den som modigt vill, kan timra Sjelf sin egen ärestod, Se hur hoppets stjärnor skimra Klart i verklighetens flod; Skapa sjelf sin egen lycka, Under måttliga begär, Och sin levnads afton smycka Med hvad Gud behagligt är.

Derför bör du aldrig klaga Uppå ödets hårda lott, Ödet är en gammal saga, Gjord för barn och dårar blott; En och hvar kan ödet dämpa Genom bön och tålamod, Blott man vet att kraftigt kämpa Blott man vet att fatta mod.

Minnessång öfver Nils Månsson i Skumparp.

Bland frie odalbönder än Ditt namn på ryktets vingar Med vördnad nämns af Svenske män, Och ej så fort förklingar; Ty ibland Dannemän du står, Likt eken uppå hällen, Som brottats många Herrans år Med stormarna på fjällen

Med öppen blick du trädde fram Och talte, hvad du tänkte; Ett drag af fordna Göthers stam, Som ingens ära kränkte, Framlyste ur din ädla själ, Stod tecknadt på din panna; Din lösen var: "för Allmänt Väl, Det Rätta och det Sanna."

Ej blef du fram i dagens sken Af andras vishet buren; Sjelf röjde du dig väg allen, Okonstlad som naturen. Sjelf byggde du ditt Riddarhus, Och kämpade i tiden För frihet, ära, rätt och ljus, Och segrade i striden.

Det lumpna dagens pris ditt bröst Med vishet lugnt försmådde, Ej smickrets gift bemängda röst Ditt mannahjerta nådde. Så fast som klippan står i nord, Hur verldens åskor ljunga, Så fast stod du vid hvarje ord, Som gick ifrån din tunga.

Väl hväste tadlets ormar kring Dig på din lefnadsbana; Men sluten i din brödraring Du höjde ljusets fana, Och ristade med djerfva drag I folkets bröst de orden, Som stå med guldskrift i vår lag: "Sann _Tryckfrihet_ i Norden!"

Se här, du stolta riddarhop, Som yfs i dina sinnen, Och grundar dina frihetsrop På fädrens stora minnen: Hvad hjärtats adel verka kan Till fosterlandets ära, Det visar denna ärans man, Som stred för ljusets lära.

Se här, I bröder! Lefver än Bland oss hans stora minne; Så lâtom oss som Svenske män, Med allvar i vårt sinne, Uppå den grundval, han oss lagt, Ett frihetstempel bygga, Och så med enighet och magt Vårt framtids-väl betrygga.

Soldaten Stång.

(Se Fryxells Berättelser ur Svenska Historien del. 4, sid 299, samt del 6, sid. 115.)

Du manliga, du Svenska sång Ljud högt som forsens larm, Och väck med dånet af din gång Friskt mod i hvarje barm! Flyt lätt som vattenfallets språng, Men stålsätt dina ord Och tala om Soldaten Stång, Förgäten snart i nord.

Han var en stor och ståtlig man Med alnslångt skägg och hår; I blicken hjeltemodet brann, Liksom när åskan slår. Hög stod han som ett skogvext berg Bland Sveas krigare, En vanlig karl var blott en dverg Mot honom till att se.

Ett dråpligt svärd han ärft af far, Blankt som en solskens-dag; Detsamma först hans stamfar bar Uti Bråvalla slag. Skarpt var det som ett vinterny Och lyste likaså, Som strålen af en ljungeldssky På himlarunden blå.

Så rustad för sin ärfda tro Och för "kong Gösta", gick Han som helt ung ur hyddans bo Med trottsig min och blick. Förutan sköld och hjelm han drog I striden med besked, Och med sin blotta handkraft slog Rätt mången kämpe ned.

Men blef det hett i härnadsfärd, Drog han sin tröja af, Och svängde se'n sitt goda svärd Som en förtrollad staf. Der haglade tätt om hvarann Stridt tunga slag på slag; Han nidhögg fem och sjutti man Vid Stangebro en dag.

Så hurtig knekt bar intet land I verlden förr väl sett: Tretusen man med egen hand I krig han döden gett. Och tiotusen Ryssar jemt -- Ett rätt ansenligt tal Han med sin bistra uppsyn skrämt På flykt åt skog och dal.

Från far till son en sägen har I Ryssland gått alltse'n Om denna kämpe, som dem var Till fasa, skräck och mehn. När nordanvindens friska fläkt Förbyts i storm och gny, Tro de det är hans andedräkt Och korsa sig och fly.

Dock icke blott i stridens larm Han fäktade så käckt; Ty, för det rätta ständigt varm, I fred han oförskräckt Sin mening öppet sade ut Mot svek och barbari, Och var från början intill slut Till själen svensk och fri.

Ännu i ålderns sena dar, Se'n hjessan blivit grå, Den allra skönsta man han var, Der han på post sågs stå I Stockholms slott vid Kungens dörr Ett lefvande bevis, Att nordens hjelteslägt var förr Båd' ädel, stark och vis.

Ty ofta, säger "krönikan", Sågs Gustav Adolf stå Vid sidan utav denne man Och lyssnade uppå Hans tal om flydda lefnadsår, Om bragdrik kämpastrid; Och högt, som stormig bölja slår, Slog Kungens bröst dervid.

När sist han somnade utaf Och gick till annan verld, I testamente han då gaf Åt Konungen sitt svärd, Som tacksamt äreskänken tog Till lidandets försvar... Hur han det se'n i striden drog, Det vet nu en och hvar.

Du krigare, som nu så spänd Bland buller gny och bång, Går styf och stolt med svärd vid länd, Lär af Soldaten Stång Att slåss för kung och fosterland, När pligten manar dig Att tåga ut med svärd i hand På östanfärd i krig!

Äreskänken.

Lyft hatten af för gubben der Med ålderns snö i håret! Ett svärd han vid sin sida bär, Fast han är bra till åren. Han dragit det med hjertans lust, Och stått med mod och ära I mången blodig fejd och dust För fosterlandet kära.

Det svärdet är hans allt, men tänk, För guld han ej det släpper, Ty som en kunglig äreskänk Han det vid länden knäpper; Dess bragders mängd med liflig blick Han täljer, glad till sinnes. Hur det gick till, när han det fick, Min sångmö noga minnes.

Vid tredje Gustafs sida stod Han stolt vid Walkiala, Och utan bössa eller lod Han sjöng sin krigarskala. Med blotta svärdet fram han drog Mot fiendernas leder, Och såsom löf i gulnad skog Han männer fällde neder.

Väl femtio och fler ändå Han mejade med svärdet, Som mogna ax och vissna strå Ses falla uppå gärdet. Så föllo Ryssar, der han gick Och många sågos springa För blotta elden af hans blick Och suset af hans klinga.

Det icke första gången var Som skäggig Ryss fick falla För Sveriges bästa tvillingpar, Dem jern och stål vi kalla; Men ej se'n många Herrans dar Han blödt för sådan glafven, De flesta trodde att det var Kung Carl, som gått ur grafven.

Alltsedan hedendomens tid I hela Svea rike Man knappt i någon enda strid Sett denne kämpens like, Ty Thore Storm, så heter han, Var i de unga åren En jättelik och ståtlig man, Och lefnadsfrisk som våren.

Vid stridens slut Kung Gustaf tog Den tappre varmt i näfven, Och sade högt, i det han log Och drog sin klinga äfven: "Tag, käcke stridskamrat, mitt svärd Till minne utaf striden, Du är den äreskänken värd! Mer skall du få med tiden."

Med vördnad Storm nu svärdet tog; I fiendens leder Han dragit det med hjelte fog Och bär det än med heder; Men något mera för sitt mod -- Och det gör honom lika -- Han aldrig fått, den kämpe god, Ty äfven kungsord svika.