Part 6
(Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor öfver scenen. Andra Borgaren går in i sin bod, den han stänger efter sig).
Andra Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer).
"Jag har den fackla, som ditt dunkla öde I blodrödt sken skall lysa upp", så föllo Ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem Igenom sömnlös natt och dagens hvimmel. Du öde, skall ditt dok du ändtligen För mig upplyfta! Fader, moder, hem! Hvad ljufva ord! jag sagt dem aldrig förr. Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig? Min hela själ är väntan, mina sinnen Försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag Ej steg, ej röster här! (Tornuret slår nio). Ah, timman slår!
Tredje Scenen.
DANIEL HJORT. KATRI.
KATRI.
Hvar är du, för hvars skull i tjugu år Min fot har blödande på törnen trampat, Hvar är väl du, så känd och dock så okänd, Uti hvars hand ett vapen jag förtror, Som blodshämd starkt, som dödligt hat så segt?
DANIEL HJORT.
Om mig du menar, är jag här.
KATRI.
Jag lofvat Dig säga, hvem du är. Jag kan än mer, Jag kan dig föra till din moders famn Och till din faders -- graf.
DANIEL HJORT.
Ve, om ditt hjerta En hopplös smärta känt och vågar dock Min öde själ med falsk förhoppning gäcka!
KATRI.
Jag gäckas ej, om sjelf du mig ej gäckar. Dock, innan någonting jag yppar, svara, Om du har mod att allting öfvergifva, Som förr du vördat, och i evig glömska Försänka allt, hvad förr din kärlek egt?
DANIEL HJORT.
Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs, Der ingen strid i fråga komma kan. Du ser framför dig här ett hjerta blott, Som ingen ömhet, ingen vänskap kännt, Som törstat, törstat hela lifvet efter En droppe kärlek och den aldrig nått, Som likt en fogelunge, ensam lemnad Uppå en öde klippa uti hafvet, I gränslös, evig ensamhet förtvinar. Du talte om min faders graf, hvar är den? Om under klippors hvalf och jordens grund Han låg fördold, jag sprängde dem och värmde Det döda hjertat med mitt lif till lif!
KATRI.
Håll upp, att ej den sista kraft, jag spart För denna stund, trots år af sorg och vanvett, Flyr bort.
DANIEL HJORT.
Så fortfar, säg min faders namn, Att i dess himmel jag får svalka mig! (Griper i henne och skådar henne i ansigtet). Du ljuger ej! En djefvul det ej kunde!
KATRI.
Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning. I himlens stjernljus här jag för dig står. Så sannt, som Gud har detta hvalfvet byggt, Så sannt det öfver menniskornas synd, Sjufaldt förlåten, sjufaldt remna skall, Så sannt det är, att dagens klara sanning. Tag till dig ropar med din faders namn: Bengt Ilkainen.
DANIEL HJORT,
Det namnet förr jag hört Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming I slottets fängselhålor lät förgås, Till straff, för det de reste sig mot honom? Ha! sjelf jag varit med och domen skrifvit.
KATRI.
Din faders bror det var. Din fader föll, Då än ett omedvetet barn du var. Långt upp i Österbotten stod hans gård, En grushög nu, der ulf och ormar smyga. Här finnes han, inunder galgen kastad Och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
Der! -- Ha! Min fosterfar min faders bane!
KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
Din fader var en fri och mäktig bonde. I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming Var då krigsöfverste; -- med vilda knektar Hvar gård han fyllde, ty den stolte herrn Oss bönder hatade, som honom vi. Så höll han krigets röda fackla hånfullt Vid jemn och varsam eld, för att med den I våra gårdar nödens mordbrand tända. I denna jemrens tid din mor dig födde. Jag minns en qväll, som om i går det varit, Din fader borta uti rian var, Din moder satt med dig invid sitt bröst Och såg för första gång det födselmärke, Som du vid hjertat bär, och undrade Hvad denna ormgadd väl betyda skulle. Då vildt en skara utaf Flemings knektar I rummet rusade, af blod bestänkta. De hade varit hos din far i rian Och fordrat der, att med den rest af säd, Som våld och krig uppå hans åker lemnat, Han genast skulle deras säckar fylla. Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog, Den fräckaste han lyfte upp och slog I blod till marken ned. De öfrige Hans folk ur rian dref; en strid begynte, Der knekten kom till korta. Flyende, Fölföljde af de våra, in de bröto Uti din faders hus. Ej mer blott ord Och armkraft gällde der, men spjut och pilar. Då lyfte en soldat dig på sin arm. Gick fram med dig till fönstret, ropande: "Den första pil, J rikten emot oss, Blir detta barnets död". Din moder dignade på golfvet ned. Ock när hon åter vaknade, då stod I lågor stugan, qvidande du låg På halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög Igenom eld och rök -- och gården hann -- der vred sig Din fader i sitt blod, och långt från fjerran Ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.
DANIEL HJORT.
Jag hör det tydligt, som jag lågan ser Och gården, skogen, -- åkern bort till höger. Ha! Minnet som en vådeld flammar upp I dunklet af den natt, der förr jag famlat.
KATRI.
Förstärkning hade Flemings knektar fått, De våra flytt, din fader sårad fallit, Och de, som började med rån och våld, Med mordbrand slutade sitt segerjubel.
DANIEL HJORT.
En skogsväg minns jag nu, en stormig natt. Emot en qvinnas axel tyst jag låg Och lekte der med ett par svarta lockar.
KATRI.
Det var din mor. Hon följde med din fader Till Åbo, dit han skickades att klaga Hos Fleming öfver knektarne.
DANIEL HJORT.
Nåväl?
KATRI.
Nåväl, för uppror och för mord beskylld, Emedan han sin egendom försvarat Mot Flemings knektar, dömdes han till bojor Och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag På knä för Fleming, bedjande om nåd. Den grymme mannen såg mig kallt i ögat Och vände sig och -- gick. Här är den plats, Der skuldlöst flöt din faders blod! Här är den plats, der liflös ned din moder Af smärta dignat! Här var det, som hon under nattens mörker Gret blek sin kind och sörjde håret grått. Här har hon lyft dig faderlös mot skyn Och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming. Här tappade hon bort förståndets ljus Och, liknöjdt irrande i skog och mark, Åt bark af träd och sina tårar drack.
(Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar sitt sken öfver dem).
DANIEL HJORT.
Min mor, min mor, ja, det är du, är du!
KATRI.
Kom mig ej när, ej än min son du är! Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra. Så satt jag engång invid vägens rand; Förbi red Fleming med en guldsmidd skara, Och halfdöd låg du vid mitt bittra hjerta. Mig tycktes då, att alla goda men'skor På jorden voro döda. Gud var död Och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor, Kring all den döda verlden. Här allena Uti mitt bröst ett hjerta slog; mig tycktes Som i en dröm, att du var död, det gjorde Min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker Omgaf mitt hjerta som en läkedom. Se'n vet jag icke hvad som hände mer. Allt nog -- du qved ej mera vid min barm; Och så kom jag tillbaks till Österbotten -- Gud vet uppå hvad sätt.
DANIEL HJORT.
Ah! det var då Mig Fleming tog från vägen upp. Du öde!
KATRI.
Der satt jag sedan på vår gårds ruiner Och vackra visor sjöng till fåglars qvitter -- Så vackra visor! En jag minnes än: "Min make föll i sitt röda blod, Bödeln som prest vid kistan stod, På grafvarna giftört växer".
DANIEL HJORT.
Hur bittert söndersliter denna syn Den sista flik af vördnad, som jag än' För Fleming hyser.
KATRI (med återvunnen fattning).
Fleming säger du! Hans skuldregister än jag icke slutat, Skrif upp på det, att han din slägt utrotat, Då Österbotten som en enda mun Sig reste mot hans jernok opp. Bengt Poutu, Din moders bror; Matts Ilkainen, din farbror, För denna stupstock fallit, eller hungrat Ihjäl i slottets mörka fängselhålor. Ej finnes qvar i hela Österbotten En enda man, som var din faders vän. På härjad åker rostar lemnad plog, Och floden suckar emot blodig strand, På härden ligger elden svart och död, Och kyrkan står, en öde helgedom. Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter, Borggårdar blott och kyrkogårdar frodas. Och sjelfva gräset uppå grafven hviskar: Hämd öfver Flemings ätt i sista led! Det ropet gaf mig åter min besinning, Mitt öga tändes, minnet vaknade Och dig jag mindes, mindes hur jag smög Ifrån dig, att du ej det skulle höra, Och hur jag såg dig se'n på Flemings arm I vägens dam vid krökningen försvinna. Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig. Dock aldrig skall jag i en moders famn Den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt, Förrän sin äkthet han bevisat mig.
DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst).
Se ormens gadd uppå mitt bröst och slut mig Intill ditt hjerta!
KATRI.
Gå tillbaks till slottet!
DANIEL HJORT.
O moder! mer du hatar, än du älskar.
KATRI.
Af kärlek hatar jag. Se här, min son! Tag denna ring, den tryckte hertig Karl, Då än en ung och fridsäll prins han var, Din far på hand, då denne segrande För folket en gång talte stolt på riksdag. Den ringen följde honom in i döden, Den hör dig till som arf.
DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
Invid mitt hjerta Den hvila skall, nytt lif ingjuta der. Och nu min moder.
(Breder ut armarna emot Katri).
KATRI (vänder sig bort).
När du först bevisat, Att du är folkets son. Till dess farväl!
DANIEL HJORT.
Ja, neka, moder, neka mig din famn, Så länge än jag håller detta namn, Så länge än jag denna klädnad bär. Som spunnen utaf Flemings silke är, Så länge än jag tjenar denna makt, Som folket uti natt och bojor bragt, -- Ja, neka till att skåda på din son, Så länge han är sina fäders hån, Så länge tills han slitit ur sin själ Allt, allt, som var. Till dess farväl, farväl!
(Han går).
Fjerde Scenen.
KATRI (ensam).
Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft, Min kraft mig öfverger. (Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt). Der går han, o min son! Se stjernljus sväfva kring hans mörka lockar, Och hög som natten växer hans gestalt. Du älskade, du lif, du vår, du sol, Vänd åter i min famn!.... Han hör ej mer.
(Hon dignar ned på schavotten).
Tablå.
(Studerrummet hos Ericus Erici).
Femte Scenen.
ERICUS ERICI (sitter och skrifver. Bibeln och några andra böcker på bordet). ARVID STÅLARM (inträder).
STÅLARM.
God afton, ers hogvördighet! Jag stör?
ERICUS ERICI.
För ingen del. Det är ett arbete, Som när som helst jag åter kan ta vid. Guds milda lära, här jag tecknar upp I enkla ord för folket, och så länge Hans andes frid bor i min själ, förmår All verldens strid mig icke deri störa.
STÅLARM.
Ett godt och nyttigt verk! Dock tyckes mig Ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager Ert snille bort från statens ärender, Som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.
ERICUS ERICI.
Hvar men'ska har sin gifna plats i lifvet, Jag tackar Gud för min och verkar der. Om ni tillåter, skrifver jag till slut Den mening, som ni med er ankomst afbröt.
STÅLARM (under det Ericus skrifver).
Ni är mig just en general, herr bisp. Ert stridsfält är det hvita pergamentet, Der svarta bibelsprängda små soldater Marschera uppå ert kommando fram. Bläckhornet är fältlägret och er själ Det mynthus, hvarur ni i guld betalar Den rika solden åt er trogna skara. Så leker ni som barn med tennsoldater Och bryr er litet om, hur det ser ut l statens stora, sönderfallna hushåll. Men säg, herr general, hvem är väl då Motståndaren, som så upptar er omsorg, Att för allt annat blind ni är?
ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet).
Det är Det onda, egenmäktiga och mörka, Hvari vi men'skor famla; och när det En gång är kufvadt, då, krigsöfverste, Ha dessa droppar bläck dock mer förmått Än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.
STÅLARM.
Ni gamle svärmare, så vill ni ställa Er utom tiden, tills med oberäknadt vingslag Den slår er hämdfull ned i stoftet snart.
ERICUS ERICI.
Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?
STÅLARM,
En ädel fromsint man ni är, Erici. Ej ni, som mången af vårt presterskap, Sökt reta folket upp emot sin konung, Men manat det tvärtom till fridsamhet, Der så ni kunnat. Er förtjenst det är, Att finska kyrkan stått så lugn, så värdig I alla tidens skiften. Ingen står Af rikets prester derför så i aktning Hos konungen som ni, och ingen hatas Af hertigen så mycket just som ni.
ERICUS ERICI.
Tyvärr! Jag vet det sednare.
STÅLARM.
Nåväl, Till eder kunskap har väl också kommit Det rykte, som er hela hjord har skrämt Och spridt i hopar omkring torg och gator.
ERICUS ERICI.
Det rykte menar ni, som åter vaknat, Att hertigen är hit på väg. Än se'n?
STÅLARM.
Än se'n? -- Jag kommit att en tillflyktsort Er bjuda inom slottet.
ERICUS ERICI.
Jag er tackar, Men tror mig ej behöfva den. Mitt rum, Det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
STÅLARM.
Ni vill då hellre ensam stå?
ERICUS ERICI.
Ej ensam; Med min församling och mitt hopp på Gud. Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig På edra strider, all min uppgift är Vår kyrka skydda lika mot de anfall, Som Sigismund med påfveläxans villor Försökt mot den, och lika mot det sätt, Hvarpå vår ärelystna hertig söker Att den begagna som en stege upp Till Sveriges thron. Ni ser såled's, jag har Ej något ondt af hertigen att frukta, Om han ock fruktar mig, då ondt han gör. Jag önskar ingen gunst af Sigismund, Om han den ock mig ger, då rätt jag handlar. "Förliter ej på förstar", är mitt valspråk, Följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
STÅLARM (stiger upp).
Och huru lyder då ert samvets dom?
ERICUS ERICI.
Den passar ej för edra öron, Stålarm!
STÅLARM.
Låt höra dock, jag har ett godt humör.
ERICUS ERICI.
Välan om ni så vill! Som Abels blod Ur jorden ropade uppå en broder, Så ropar folkets blod ock öfver er. Jag sjelf har utgått från det ringa folket Och lidit med det, tröstat, der jag kunnat; Men kunde slottets fängselhålor tala, Och hade landets hundra galgar tungor, De skulle hviska oerhörda ord, Om hur ni herrar här er makt begagnat; -- Vill än ni höra på mitt samvets dom?
STÅLARM.
Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det der. Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti, Och jag ock önskar mycket vore ogjordt. Men som det är, ni glömmer dock en sak, Att der vi hårdt förfarit, ha vi straffat, Och der vi straffat, ha vi straffat brott, Om våldsamt uppror ej ni nämner dygd. Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst: Den, som i leken går, får leken tåla. (Kanonskott i fjerran). Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
Sjette Scenen.
DE FÖRRA. OLOF KLAESSON (rustad till strid).
OLOF KLAESSON.
Till slottet skynda, Stålarm! Knappt du gått, Så kom ett ilbud ifrån Kastelholm, Det taget är af hertigens galejor, Vår vän Salomon Ille, slottsherrn, fången. Knappt hade budet återhemtat sig, Så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
STÅLARM.
Är hertigen på flottan sjelf?
OLOF KLAESSON.
Han har Landstigit med en här vid Helsingfors. Jag skyndar till vår krigshär att den föra Mot honom ut. Farväl om ej vi råkas Igen, tryck Johans hand på mina vägnar!
(Olof Klaesson går).
STÅLARM.
Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.
(Stålarm går).
Sjunde Scenen.
ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
Den, som i leken gått, får leken tåla, Den, som har gripit svärd, med svärd förgås; Gud styre allt! -- Hvar var jag nu igen?
(Han börjar skrifva).
Slut på Andra Akten.
TREDJE AKTEN.
(Scenen är närmast murarne på slottet. Till venster en kanonglugg, bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen en tom kanonlavett).
Första Scenen.
DANIEL HJORT. EN KNEKT.
DANIEL HJORT.
Nå, hvarför skjuter du ej?
KNEKTEN.
Dum jag vore, Om jag ej väntade. Så ädel vara Som krut har bättre mål än luft.
DANIEL HJORT.
Ja, visst!
KNEKTEN.
Ser ni den der galejan der. Den kommer Allt närmare. Snart vänder stäfven till. Då, -- fyr! ej förr! -- Ni skall få se, bur masten Skall braka ner och rorman mista knoppen.
DANIEL HJORT
Hvad har du då mot honom?
KNEKTEN.
Lustig fråga! Han är ju knekt som jag.
DANIEL HJORT.
Och derför skjuter Du honom ner.
KNEKTEN.
Han gör så han med mig.
DANIEL HJORT,
Och hvarför?
KNEKTEN.
Hm! Derför att jag med honom Gör just på samma sätt.
DANIEL HJORT.
Och hvarför?
KNEKTEN.
Fan vet hvarför!
DANIEL HJORT.
Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
KNEKTEN.
Jag också, för att ordern lyder: skjut!
DANIEL HJORT.
Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befallt Att krossa här ditt hufvud emot muren, Du skakade på hufvu't först ändå. Nej, men han skjuter, han, för hertigen, Som är så vänlig mot det arma folket, Det du som folkets son i grund föraktar. Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk, Du med att det försvara himlen vinna. Han hatar jesuiterna och adeln, Och du, du älskar båda uti grund Och derför gör du ganska rätt uti Att slagtas här för dem och slagta. Skjut!
KNEKTEN (betänksamt).
Hvad pratar ni?
DANIEL HJORT.
Hör på, hvem var din far?
KNEKTEN.
Det angår icke er?
DANIEL HJORT.
Visst ej en bonde, Ty bondehertigen föraktar du Och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven. Skjut ner den dumma rorman der, som tjenar En herre, som på lumpet småfolk tänker.
KNEKTEN.
Skjut sjelf, här har ni luntan.
DANIEL HJORT.
Nej, min gosse! Om ock en knekt jag vore såsom du, Jag icke för din lilla sold det gjorde. Två gånger mindre än den knektarna Hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
(Drager sig undan).
KNEKTEN.
Hvad mente han? Bor satan eller Gud I den der svarta rocken. All min kraft Han pratat bort. Nå, gudskelof, det är För sent att skjuta. -- Tvenne gånger mindre Än solden, hvilken hertigen består! -- Hvad rör det mig? Om icke bort han gått, Jag huggit honom ner. -- Ett sällsamt tal! Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud Rätt underliga tankar vakna upp, Är bäst med en god vän att derom språka.
(Han går).
Andra Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och blickar efter knekten).
Det var det första -- skall det bli det sista?
Tredje Scenen.
DANIEL HJORT. SIGRID STÅLARM.
DANIEL HJORT (för sig).
Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är, Den lilla engeln slokar sina vingar, Som om hon vandrat öfver lik och blod, Som om hon varit ner i fängselhvalfven Och sjungit Johan Flemings kärleksvisor Till kedjors rassel. Det var god ide! (Högt), God morgon, fröken Stålarm! (För sig). Sa' jag Blodarm!
SIGRID.
Hur mår du Daniel?
DANIEL HJORT.
Tackar, ganska bra, Om blott jag undantar en ryslig dröm I går på aftonqvisten.
SIGRID.
Tälj den då! Du drömde kanske, att du såg ett altar, Dit tyst en flicka kom och lade ner Ett offer, och det offret det var hjertat. Oroligt var det, ville icke hållas På altaret, men himlens englar kommo Och vaggade det in i sömn till slut Och sade se'n till dig, som stod der när: Väck ej det hjertat upp med dina suckar, Låt det ha frid och ljus.
DANIEL HJORT.
En vacker dröm! Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar, Jag drömde, att jag såg en blodig stupstock Men det förstår ni ej och det kan vara Det bästa, om det ej det sämsta vore, Att ni en gång dock måste det förstå.
SIGRID.
Förvirradt talar du.
DANIEL HJORT.
Förvirring är Ju tidens lösen och förvirring är Den enda lösningen på lifvets gåta.
SIGRID.
O, nej! försoning, frid.
DANIEL HJORT.
Det är en gåta, Att fast man vet, hur man skall lösa gåtan, Så vill man hellre den allt mer förvirra. Se det är knuten.
Tredje Scenen.
DE FÖRRA. JOHAN FLEMING.
SIGRID.
Johan!
JOHAN FLEMING.
Du, min Sigrid! Här midt bland storm och död? Gå in i slottet!
SIGRID.
Så herrlig morgon genom fönstret sken, Så fridfull vågen log, så tyst stod skogen, Att ut jag lockades.
DANIEL HJORT (för sig).
Det är lockfogeln, Som skall mig narra i sitt nät. Få se, Om ej de sätta gillret ut tillsamman.
SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming).
Då såg jag här Den stackars Daniel Hjort. Du känner allt; Gör honom till din vän, var god mot honom, Lär honom glömma...
DANIEL HJORT (som lyssnat).
Sa' jag inte det? Det här blir bra. Olycklig kärlek så Den stackars Daniel Hjort förvirrat har; Och är han inom eller utom muren Hvem fäster sig dervid; det hör till turen.
SIGRID.
Jag lemnar eder nu.
(Hon går.)
Fjerde Scenen.
JOHAN FLEMING. DANIEL HJORT.
JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
En himmel är Den ljufva flickans själ, så klar och ren, Att minsta vårmolns skugga märks derpå. Hjort, du mår icke väl? --
DANIEL HJORT.
Vill ni mig hjelpa?
JOHAN FLEMING.
Du saknar sysselsättning, och din själ Blir trött af bara intet, tanken mattas Och lynnet bittert blir.
DANIEL HJORT (för sig).
Han bort bli prest, Så kunde han ha aflat sig förvärfvat För fädrens synder.
JOHAN FLEMING.
Vill du, skall jag tala Med Stålarm, att han lemnar dig ett svärd Och gifver dig en plats. Du ser mig ut Att kunna föra svärd såväl som penna.
DANIEL HJORT.
Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd? Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten.
JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
Kan kärleken så bittert plåga kärlek?
DANIEL HJORT,
Är tisteln blomma och är korpen hvit?
JOHAN FLEMING.
Hvad menar du med det?
DANIEL HJORT.
Allt, allt beror På, hvarifrån man ser.
JOHAN FLEMING.
O manligt är Att sörja så. Om lyckan är vår ovän, Är lycklig du, ty smärtan är din vän. Upp, tag dess kraft uti din andes tjenst Och lär dig glömma!
DANIEL HJORT.
Lär mig glömma, -- hvad?
JOHAN FLEMING,
En fåfäng känsla.
DANIEL HJORT.
Ack, hvad ni är god! Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
(Stiger upp ock går.)
JOHAN FLEMING.
Det ligger något sällsamt, onaturligt I hans förändring, som jag ej förstår. Der speglas något brustet i hans blick Och ännu mera hörs det i hans tal. Dock hvarför skall jag tänka uppå honom, Slog han ej af min vänlighet med hånfullt Och bittert löje. Bäst är att ej märka På honom. Egenkärlek är hans sot Och andras liknöjdhet dess bästa bot.
Femte Scenen.
JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM. EN OFFICER (vandrande på muren). Senare EN PARLAMENTÄR.
OFFICERN.
Den slup, som nyss med underhandlingstecken Mot slottet lade, nu helt nära står; Nu lägga de vid muren till.
(Stiger ner från muren.)
JOHAN FLEMING.
Hvad vill man?
STÅLARM.
Ett hud från flottan att med litet prat Oss roa, medan krigsorkestern stämmer Till ett fortissimo.
PARLAMENTÄREN (uppstigande från sjösidan på muren med en hvit fana i handen).
Jag helsar dig Från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar Att eder landthär är vid Helsingfors Af hertig Karl fördrifven och besegrad. Godvilligt öppna derför detta slott Och afsvärj Sigismund för sista gången, Om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
JOHAN FLEMING.
Hvad säger han? Styr blinda lyckan verlden?
STÅLARM.