Samlade dikter

Part 5

Chapter 53,935 wordsPublic domain

Derom vi tala må ett ord ännu. Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot Beskickningen. De här må svalka sig.

OLOF KLAESSON.

Hvad hin har farit i min käre broder? Han knappt mig ser, är tvär, som vore han Den adopterade och jag, minsann, Den äkta pojken så till själ som moder.

(Alla gå utom Daniel Hjort).

Andra Scenen.

DANIEL HJORT. BESKICKNINGEN frän Sverige, bestående af ERIK BRAHE, LAURENTIUS PAULINUS, och Biskop PETRUS af Wexiö.

DANIEL HJORT.

I värde herrar! vänten här en stund; Snart Stålarm redo är att höra er.

ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).

Säg känner ni den unge mannen der? Det bor en stolthet i hans blick och hållning, Som vore värd en Fleming.

LAURENTIUS PAULINUS.

En student, Som tjenade bland juniorerne I Wittenberg, den tid jag der tog graden. Uppfostrad är han uti Flemings hus, Ett hittebarn för öfrigt, fast det tycks Som finska adelsöfvermodet smittat. (Till Daniel Hjort). Är det ej Daniel Hjort? det tyckes mig, Som förr vi sett hvarandra.

DANIEL HJORT.

Så det varit.

LAUR. PAULINUS.

Rätt mycket är förändradt, se'n vi tjente Tillsammans under ljusets fana.

DANIEL HJORT.

Hoppas Ni med ert tal mig vinna för er sak, Ni tager miste.

LAUR. PAULINUS.

Hvilken sällsam tanke! Dertill er ställning alltför ringa är. Blott som en gammal vän jag talte här.

Tredje Scenen.

DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.

DANIEL HJORT (för sig).

Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra, Min egen tanke vill mig sjelf förföra. (Af.)

STÅLARM.

Varen helgade! Från hertigen J kommen. Vi äro icke vana från det hållet Att höra något godt; dess mer tack skyldig Jag eder blir, om nu det fallet är.

ERIK BRAHE.

På Svea-rikes vägnar komma vi Och helsa dig med frid och vänskap, Stålarm! Den vilda strid, som broder emot broder Och hat mot hat och död mot död har ställt, Ej längre för en sjelfvisk konungs skull Vårt folk, vår fosterjord förstöra skall. Du minns hur Sigismund, så snart han kronan På pannan tryckt och tagit hyllningseden Det land, som var hans fäders jord, uppfyllde Med polska knektars vilda öfvermod Och jesuiters stämplingar och list, Och sökte så vår kyrkas rena tro Och svenska folkets frihet undergräfva. -- Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad, På allmän riksdag hela Sveriges folk Skiljt honom från vanhelgad kungamakt, Och såsom föreståndare af riket Gett styrelsen åt hertig Karl; lägg derför Ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du Förrädiskt nu mot fosterlandet för, Och skilj ej Finland mer, med fruktlöst motstånd, Från glädjen af en dyrt beseglad fred.

STÅLARM.

Jag känner ingen annan fred än den, Som sätter landets rätte konung åter I frid uppå sin thron. Mig Sigismund Har utnämnt till krigsöfverste i Finland, Jag skall mitt vapen lägga ner, när han Mig så befaller -- ej då hertigen Befaller det, ty annorlunda skall Det fridens altar byggas, der jag tager Utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för Riksföreståndaren upp till Sveriges thron.

LAUR. PAULINUS.

Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt, Vet ni, hvad med ett längre trots ni gör! Som Fleming, eder företrädare, Vill ni förakta folkets makt och vilja Och ställer öfver det en sjelfvisk konung. Hvar tror ni då väl, att en krona är? Ett lån af Gud allen', som borgades På folkets aktning; och när den är kränkt. En skenbild blott af svunnen makt är kronan, En hägring falsk, som intet fäste har På himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm, Från orätt väg, än medan det är tid, Och sök förlåtelse för allt hvad här Du och Klaes Fleming brutit emot folket.

STÅLARM.

Om svenska folket har förglömt sin trohet, Har Finland den ej glömt och skall ej glömma, Så länge här en ädling finnes qvar, Som heder har och svärd till dess försvar. Det finska folket troget skall förbli Sin kung, sin ed -- och folket det är vi!

BISKOP PETRUS.

Ej samka ökad skuld med sådant tal Till Herrans vrede öfver detta arma Och ödelagda land. En trolös konung, En kättersk kung är Sigismund, som velat Med påfvelärans mörker släcka ut Det rena ljuset af vår kyrkas tro. Ej brottsligt uppror är, som störtat honom, Ej hertigen, ej folket. Sjelf han gjort det, Då de beslut, hvarmed Upsala-möte Slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka, Han falskt besvurit först och sedan brutit. Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu, Och innan han ödmjukat sig för oss, Skall Sveriges rike sorgsen enka stå. Som glömt den brudgum, henne ej var värdig, Och i Guds helga ord den tröst uppsöka, Som läker alla sår, hur djupt de blöda. Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår Förändra det som himmelen beslutit; Lägg derför ödmjukt ned ditt vapen nu, Att Herrans hand ej tung på dig må falla.

STÅLARM.

Ers vördighet, jag är för litet bisp, För att för det der kalfskinns pergamentet, Som i Upsala prester skrefvo hop, Uppoffra öfvertygelse och ära. Jag trodde på min Gud, förr'n det fanns till, Och än jag hoppas, han mig skydda vill. Den kung, han gifvit svärdet uti hand, Jag strider för till lifvets sista rand.

ERIK BRAHE.

Ert sista ord?

STÅLARM.

Jag underhandlar ej.

LAUR. PAULINUS.

Det svaret skall ni ångra än med sorg. Minns hur ni redan en gång blef besegrad Af hertigen och tvangs att honom hylla, Minns hur det löfte då ni honom gaf, Ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter. (Pekande på verserna ofvanför balkongen). Den versen der, han då i muren högg, Han hugga skall i blod på härdens blad. (Uppläsande den) "Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror, Härifrån åter jag går, lemnar ej spår af min hämd. Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve! Ingen förskoning då finns undan min straffande hand".

STÅLARM.

Vi den ej frukte. Orörd der den sitter Och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd. Må detta bli det sista ord vi byta!

BISKOP PETRUS,

Så fortfar då att anse mera värd En brottslig konung, än er fosterjord. Med sorg vi resa åter, snart med svärd Afgöras skall, hvad vi här bytt med ord.

(Erik Brahe, Laur. Paulinus och Biskop Petrus af Wexiö gå).

Fjerde Scenen.

ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.

OLOF KLAESSON.

God natt med er, J riddare af ordet, God morgon strid och muntert lif igen, God natt med kutter under jungfruburen, God morgon trummors larm, kanoners brumbas, God natt med middagslur och gäspning lång, Snart börja vi vårt glada näringsfång!

JOHAN FLEMING.

Af rättvis harm mitt hjerta mot dem lågar.

STÅLARM,

Vill än' du från oss resa?

JOHAN FLEMING.

Resa nu? Förråda vore det min konungs land, Och fast mitt svärd i striden väger ringa, Jag tror min kung skall veta det att svinga.

STÅLARM.

Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son. Nu till fru Ebba! I sitt bönerum Hon väntar oss.

(Stålarm går).

Femte Scenen.

JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.

JOHAN FLEMING.

Hör på ett ord, min bror! Vi varit nu en tid ej riktigt goda. Uppå hvarandra.

OLOF KLAESSON,

Jag det märkt förväl; Men kan ej dertill hitta på ett skäl.

JOHAN FLEMING.

Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro Till dig, till mig, till allt mig fatta vill. Hvarföre skulle Sigrid väl och mig Man för hvarann bestämma? Väcka så Uti min själ en fåfäng eld till lif! Kall, sluten, bort hon drager sig för mig. Om någon ann' hon älskar, är det dig. Tag henne då, gör slut på mina tvifvel Och gif mig ro! Er lycka skall bli min.

OLOF KLAESSON

Är detta skälet till vår position? Må hin all kärlek ta, som kastar så Ett sjelfviskt grand i vänskaps klara blick Och här oss begge hållit nu till narrar! Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore En fri och munter borgartös, då kunde Jag väl ha vågat på en hemlig kyss. Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra Och stolta flickan! Gå och säg åt henne Det ordet blott, hon skrattade dig ut Och gret på samma gång, att du ej bättre Förstår dig på ett litet blygsamt hjerta, Som troligen ej känner högre lott Än att få falla dig om halsen blott.

JOHAN FLEMING,

Nej, nej.

OLOF KLAESSON.

Det der, det duger ej, min själ; Hon måste än i denna dag bli din, Ty annars drunknar uti älskarn hjelten, Och sådant duger ej i tid som vår.

JOHAN FLEMING.

Men om hon icke älskar mig?

OLOF KLAESSON.

Åh prat! En flicka bär sin tro ej fram på fat; Den gömmer hon -- ja, bilden är fatal -- Som en rekryt sitt hopp att bli genral.

JOHAN FLEMING.

Förlåt den misstro emot dig jag närt!

OLOF KLAESSON.

Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit. Ty som, näst hertigen, af allt på jorden Jag hatar sorgen mest, så har jag sökt Förnärmad vänskap vända bort i löje Och skratta ut dig ur min glada själ. Men som det orätt var, låt det bli glömdt! Och nu -- ett ord ej om hvad föregått; Här har du gamla vännens hand tillbaka.

JOHAN FLEMING.

Jag tager den med hjertats tysta ånger, Jag trycker den vid minnet af den stund, Då, nyss till Finland kommen, första gängen Jag till min faders grafvård gick och der Dig knähöjd såg med kind af tårar stänkt. Hvem kunde derpå känna glade Olof, Hvarom i Warschau jag så mycket hört. Vi derför länge språkade tillsamman Och kände ej hvarandra alls igen, Till dess du hastigt mig om halsen for Och ropade mitt namn. Och det blef afton, Förrän vi skildes åt och himlens stjernor Bevittnade vår vänskaps varma ed.

OLOF KLAESSON.

Och troget ock skall denna eden hållas. Snart komma storm och strid, då pröfvas den; Då vet du, hvar du har en trofast vän.

JOHAN FLEMING.

Nu låt oss följa Stålarm till min moder!

OLOF KLAESSON.

Ännu i dag blir flickan din -- jag håller! Och om jag vadet tappar, eger du Min svarta frustande Arab.

JOHAN FLEMING.

Din tok! Du aldrig kärlek kännt.

OLOF KLAESSON.

Blott åtta gånger, Och hvar gång följd af små örtret och ånger.

(Båda gå genom vestra sidodörren).

Sjette Scenen.

DANIEL HJORT (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok).

Jag kan ej säga som den store talarn: "I skrift och tanke finns min fröjd och tillflykt; Så gladt finns intet, som ej gladare Blir genom dem; så sorgligt intet finns, Som genom dem ej mindre sorgligt blir!" Jag pröfvat denna sats, men den är falsk. När dig jag läser, gamle Linus, o, Ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest. När jag på edra stora strider tänker, Hur ringa synes mig ej denna strid! När jag ert tappra, stolta folk beundrar, Hvar ser ett sådant jag i denna tid? När för min själ en Brutus, Marius stå, Då faller bly tungt öfver mig mitt öde, Och, fängslad här af tacksamhetens skuld, Mig sjelf jag måst' besegra. O! att aldrig Jag skådat denna bok i Wittenberg, Att aldrig annat för min tanke kommit Än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst, På hvilken tiden, som en blodröd narr, Nu rider karnaval. Bort, sköna bok! Jag vill dig bränna upp. En bättre sats, Än den jag nyss citerat, vill jag svara: I dröm ock kärlek finnes fröjd och tillflykt; Så gladt finns intet, som ej gladare Blir genom dem; så sorgligt intet finns, Som genom dem ej mindre sorgligt blir. -- Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer Uti mitt bröst, att der blir ljus och frid, Slå upp din blick och hviska Sigrids namn! Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek Jag sett en engel blomma helig upp. O! jag ej orätt läst i hennes blickar, (tar fram ur boken en biljett). De skygga, drömmande. J skrifna ord, Åt henne yppen hvad jag ej kan säga. (Gömmer biljetten vid Mariebilden). Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas, Jag lägger omärkt den. När hit hon kommer Och ber sin bön, Guds moder bed för mig! Man nalkas! det är hon och hennes far.

(Går ut genom högra sidodörren).

Sjunde Scenen.

ARVID STÅLARM. SIGRID (med en krans af hvita rosor i handen. De inkomma bakom pelarena från venster samtalande).

STÅLARM.

Min dotter! Redan alltför länge har Trolofningen med Johan tyst du afböjt. Det går ej längre an. Jag sjelf ju ser, Hur dina kinders blommor blekna af. Du älskar honom, hvarföre då längre?

SIGRID.

Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar Än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag Ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer. Till Warschau åter reser Johan Fleming. Hvi vill du bort mig sända, att en främling Vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig, Min gode fader!

STÅLARM.

Barnsligheter, Sigrid! Dessutom reser Johan ej. Han blifver I Finland qvar att dela här med oss Den fara, som från Sverige hotar.

SIGRID.

Ah!

STÅLARM.

Nåväl, betänker du dig än?

SIGRID.

Låt mig Inför Guds moder hålla här min bön; Se'n skall jag svara dig.

STÅLARM.

Farväl till dess! (För sig). Som snäckans perla gömmer sig för dagen Och blygsamt drömmer i sin egen glans, Hon sluter tyst sin kärlek i sin barm, Min goda dotter!

(Går).

Åttonde Scenen.

SIGRID (på knä för Mariebilden). KATRI (senare).

SIGRID.

Heliga Guds moder! Min mor jag tidigt miste. Du min tröst, Min moder blef; så hör min bön, som fordom! Om andra dig förglömt, så hör dock mig!

KATRI (smyger sig in bakom pelarena).

Hur länge skall jag sörja i min själ, Och ängslas dagliga uti mitt hjerta, Hur länge skall min ovän sig förhäfva?

SIGRID.

Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var En gång mitt hjerta. Tyst det blöder nu, Du heliga Guds moder, gif det frid!

KATRI.

En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan? Tyst! Skrämmas skall hon, om hon blir mig varse. Ej för att böner höra, hit jag smugit.

(Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden).

SIGRID.

Gif åt mitt hjerta himlens kraft att segra Uppå dess onda böjelser och tankar.

(Fäster kransen under Mariebilden).

Nionde Scenen.

DE FÖRRA. DANIEL HJORT (från högra sidodörren).

KATRI (för sig).

Der kommer han. O, att jag ensam vore Med honom här! När skall den stunden slå?

DANIEL HJORT (blickande på Sigrid).

Skall jag till hennes fötter falla? Fråga Hvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'?

SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden).

Hvad? Detta papper?

DANIEL HJORT.

Ah, hon märker det!

SIGRID (tager biljetten).

Till mig. Jag känner denna stil! O Gud! Jag anar hvad den innehåller.

DANIEL HJORT.

Sigrid!

KATRI (för sig).

Han älskar henne. Blommar här hans lycka, Tyst, okänd som jag kom, jag går att dö.

SIGRID (fattande sig).

Ni här? Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst! Hvad är som gifvit skäl till detta steg Af er mot Stålarms dotter?

DANIEL HJORT.

Är det Sigrid, Som talar så? O, nej, det är ej möjligt! Har hon då glömt de ljufva barndomsstunder Af fridfull lek i Qvidjas gröna lunder? Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla, De fordna, glada, ljufva samtal alla Vi höllo förr. Och är det hon, som talar? Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.

SIGRID.

Ni lönar illa det förtroende, Min far bevisat er, och klandrar hårdt Den rena vänskap, som ett barn er skänkt, (med bortvändt ansigte) Och om -- -- --

DANIEL HJORT.

Säg ut, jag redo är att höra.

SIGRID.

Och om man finge känna denna djerfhet, Ni vet hvad er det kostade och mig.

DANIEL HJORT.

Ah!

SIGRID.

Här jag lägger brefvet, tag det åter. En evig hemlighet emellan oss Skall detta bli, er ingen förebrå.

DANIEL HJORT.

Ni älskar mig, ni älskar mig ändå! O! säg blott det och jag skall lugnt försaka.

SIGRID.

Ni ärelysten är. Om ni mig älskat, Förvisst ni hade spart mig denna stund. Jag er ej aktar.

DANIEL HJORT.

Ah -- Farväl!

SIGRID,

Blif qvar!

KATRI (för sig).

Jag andas åter. Snart jag honom har.

Tionde Scenen.

DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING.

STÅLARM.

Är nu den lilla blyga oron öfver?

SIGRID.

Ja, jag bestämt mig.

STÅLARM.

Och så allvarsam?

SIGRID (med förställd fröjd).

Du tycker det! Nå ja. Ett ja, min far, Det flyger ej med fjärilsflygt på tungan. Det tusen nycker, tusen skygga tankar Besegra måste, som så länge bry oss, Tills man tar mod och säger: här min hand!

(Räcker handen åt Johan Fleming).

JOHAN FLEMING.

Du ljufva hand! Hur har du icke låtit Mig vänta uppå dig! Än darrar den, Som om den bort sig ville från mig rycka. (Kysser Sigrids hand). Så tar jag denna pant uppå min lycka. Nu finnes ingen sorg och saknad mer, Och qvällens fest, som ämnad var att fira Mitt afsked, du förvandlat i en fest, Der kärleken är värd och fröjden gäst.

SIGRID.

Här är så qvaft i denna tunga sal! Hvar är din moder? Låt oss gå till henne!

JOHAN FLEMING.

Kom hellre ned i slottets trädgård då!

SIGRID (undvikande).

Re'n börjar aftonrodnan vestern måla, Och höstens blommor hälft förvissna stå.

JOHAN FLEMING.

Ser du på dem, de vakna upp och stråla.

(Sigrid och Johan Fleming gå).

Elfte Scenen.

KATRI. ARVID STÅLARM. DANIEL HJORT.

STÅLARM.

Gå lätta ungdom med din lätta oro! -- Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning! De skola hän till alla väderstreck, Hvarhelst vi ha en stridsbror rask och käck. Slut blir med frid och ro i slott som tjäll, Men gladt vi skola fira denna qväll. Hör svenner! (Betjening inkommer). Tanden ljus, låt lampor glimma! Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma.

(Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning. Musik höres utom scenen).

Tolfte Scenen.

KATRI. DANIEL HJORT. FÅNGVAKTAREN.

FÅNGVAKTAREN.

Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?

DANIEL HJORT.

Du! Så! någon finns, som märker också mig. Och denne är fångvaktarn, mannen från De här i hvalfven lefvande begrafna. En passlig man! Hvad vill du här?

FÅNGVAKTAREN

Jag skulle Blott säga till häruppe, att den siste Af fångarna har dött i natt.

DANIEL HJORT.

Ha, ha!

Det var rätt lyckligt för den stackars karlen! I dag är lyckan gäst på detta slott, Från Flemings son allt ner till Flemings fångar. Gå! Isig graflukt hemtar du hit upp! Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig.

FÅNGVAKTAREN.

Säg, är det sannt, att vi få krig igen? Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt!

DANIEL HJORT.

Får du ej någon annan dit, så skall Jag komma sjelf och bjuda mig åt dig.

FÅNGVAKTAREN.

Utaf den der får intet klokt man höra.

(Fångvaktaren går).

Trettonde Scenen.

KATRI. DANIEL HJORT.

DANIEL HJORT.

Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm! Du blef det bittraste af allt det bittra Uti min lefnad! Hvarför blef just jag En hemlös, vilsekommen gäst i verlden, Ett hittebarn förutan namn och far? Sin rot har minsta blomma, hafvets våg Ger upphof åt en annan, mossan har En grafsten dock att växa på, den fånge, Som dog i natt, han hade dock engång Ett lif att lefva för. Hvad eger jag!

KATRI (framträdande).

Mer, än du tror och mer, än här kan sagas.

DANIEL HJORT

Ha! Åter qvinna står du i min väg! Så tala, säg en gång, hvad vill du mig?

KATRI.

Jag har den fackla, som ditt dunkla öde I blodrödt sken skall lysa upp och ge dig Tillbaka allt, hvad här du saknat har. Möt mig i morgon qväll vid slaget nio På Åbo torg; man kommer, gå, farväl!

(Hon drager sig tillbaka bakom en pelare).

DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming).

Fjortonde Scenen.

KATRI. EBBA FLEMING.

EBBA FLEMING.

På nytt slår kriget vingen öfver norden; -- Och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden! Ner öfver oss din starka ande sänd Och samma kraft i våra hjertan tänd, Hvarmed du Finland höll med säker hand -- På tidens vilda stormupprörda vågor Hur folket stod i uppror och i lågor! -- Vid svuren trohets säkra ankartand! Ditt svärd var härar, och din kraft var spord Från Polens sol till norrskenet i nord, Och Sveriges krona hängde på ditt ord! Och samma själ, hur blid, hur varm den var I hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar! O! jag vid detta hjerta hvilat har.

KATRI (som stigit fram ock hört Ebba Flemings monolog, gör en hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af Ebba Fleming, som förskräckt studsar tillbaka).

EBBA FLEMING (med ett anskri).

Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?

KATRI.

Ohörd som sorgens suck i glädjens sal, Omärkt som, bland de mäktige, föraktet.

EBBA FLEMING.

Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom!

KATRI.

Det är för långt tillbak's till Österbotten. Var helsad från dess grafvar och dess öknar! Jag helsar dig ifrån din makes verk.

Femtonde Scenen.

DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING. SIGRID STÅLARM. GÄSTER.

(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat sig i fonden),

EBBA FLEMING.

Ah! Drifven henne bort!

(Förenar sig med de andra).

KATRI.

Kom mig ej när! Bereden er på hvad som förestår. I störtat folket i förderf och död, Men fast vår gård ni bränt, och från oss röfvat All kärleks kraft, så lefver hatet än! Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven, Det håller råd med skuggorna i grafven, Lyss vid palatsets dörr, i kojan talar; Då brista vapensköldar, remna salar, Så länge lefver det, tills hämdens dag Går ned i blod, -- och detta hat är jag!

(Aflägsnar sig skyndsamt).

Slut på Första Akten.

ANDRA AKTEN.

(Åbo torg med domkyrkan i fonden. Till höger ingången till en bod. Något fram på scenen en schavott. Skymning.)

Första Scenen.

TVENNE BORGARE.

FÖRSTA BORGAREN.

God afton, du, hur' står det till?

ANDRA BORGAREN (vid boddörren.) Ingenting att säga derom i så oroliga tider, som dessa.

FÖRSTA BORGAREN. Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd.

ANDRA BORGAREN. Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inqvartering, dryga utskylder, flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen, spöken som strida i luften, sjöfarten hindrad till Sverige. -- Usch! det finns en sorg på hvar fingerled den här tiden. Jag väntar bara att en vacker natt få se slottet dansa polska med domkyrkan på ett munkrep, för att allt i verlden skall vara upp och ned, utom vi två.

FÖRSTA BORGAREN. Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte utom oss, så finnes det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar oss, sade far min i tiden, dess bättre menar han det med oss". Det säger Biskopen också. Ni var inte i kyrkan i sista söndags.

ANDRA BORGAREN. Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare, en rask karl, må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige och snart skall han komma hit också.

FÖRSTA BORGAREN. Jo, jo, så säger man. Det finns många herrar i riket nu för tiden, och ju flere kockar, dess sämre soppa, och vi äro soppan vi --

ANDRA BORGAREN. Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson, det sker hiskeliga saker om natten, der omkring schavotten.

FÖRSTA BORGAREN. Huh! Det mörknar redan!

ANDRA BORGAREN. Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om midnatten tisslar och tasslar det jemt här utanföre och lemnar oss ingen ro i huset. I går natt, Jansson...

FÖRSTA BORGAREN. Nå, i går natt...

ANDRA BORGAREN (stängande boden). Så rang det liksom af domens klockor i luften, och här omkring schavotten sjöng en dödspsalm sig sjelf, utan att man visste, hvarifrån det kom.

FÖRSTA BORGAREN. Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt, kära bror!

ANDRA BORGAREN. Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap?

FÖRSTA BORGAREN. Tack, tack! I sådana här tider trifs man helst hemma vid ljus hos hustru och barn sina. Måtte det bli bättre tider for dem en gång. God natt, god natt!