Part 4

Oskuld och behag bestråla Stigen, hvart hon går. Lätt i rosor kinden måla Hennes sexton år. Skönhet sig för hennes fägring Ödmjukt böjer ner, Tviflarn ser en himmelsk hägring, Bitterheten ler.

Oberörd af verldens hvimmel, Blott med blicken för Dygd och skönhet och den himmel, Dit hon redan hör, Så hon kom, med samma sinne Bort hon sig beger. Sjung, min sång, ett himmelskt minne! Nu hon synns ej mer.

Vid min älsklings sida.

Vid min älsklings sida vill jag Drömma att jag sitter här, Rår ej för dock att mitt hjerta Tysta qval i djupet bär.

Drömma vill jag, att hon frågar Om mitt dystra löje då. Himmelskt huld och ljuf hon lyssnar. Med en kyss jag svarar så:

Derför att i vida verlden Du allen är sann och öm -- Och dock är du blott en skugga, Såsom denna dikt en dröm.

Serenad till Helmi.

Fjäriln på rosen drömmer, Stjernorna milda le, Flickan i kudden gömmer Lockarne. O! den som finge Lätt som en stråle gå, Nog hvart jag ginge Visste jag då.

Till dig, hur lätt du drömde, Omärkt jag smög min gång, Bland dina blommor gömde In en sång. Skulle betrakta Stilla min vana vän, Kysste dig sakta, Flydde igen.

Stjernan i natten brinner, Månen ur guldmoln lysa, Sången allen dig hinner, Sångarns kyss. Vagga på vågor, Tonernas vågor du! Himlar och lågor Omge dig nu!

Ur gamla gömmor.

Was will die einsame Thräne?

Heine.

I.

När hjertats vår har vissnat bort, Vår ungdomskärlek rik och varm, Hur tomt blir lifvet innan kort, Och verlden tycks så mörk och arm.

Vår enda fröjd är minnas få, Hur ljuft vi älskade engång, Och läsa om från tider då Ett gammalt bref, en bortglömd sång.

Och sjelfva saknan sakna vi. Vårt qval vi ville gråta bort; Men allt far ögat kallt förbi -- Det skymmer blott, förblifver torrt.

II.

Allt på jorden, när det dör, Får att hvila i en graf. Hjertat blott, det döda hjertat, Vet ej hviloläger af.

Och ditt hjerta det är dödt, Der är vinter, der är natt, Fast det går igen och spökar Stundom under fröjd och skratt.

Tror du att man det ej ser, Hur du än det dölja vill? -- Ofta smärtsamt midt i skrattet Har jag hört det spritta till!

III.

Må de lycklige sjunga om ungdom och fröjd Och om frihet och fädernesland. Må de sjunga om sanningens strålande höjd, Och om kärlekens heliga brand. Må de sjunga hur stunden flyr bort som en dröm, Huru drufvan är varm, huru tärnan är öm, Hur i lifvet ler Gud såsom sol öfver sjö -- Jag vill krossa min lyra och lyssna och dö!

IV.

När barn få en sticka i fingret, De skrika tills trötta de bli, Får en yngling en flicka i hjertat, Straxt skriker han -- poesi.

Och skrattar hon, jord och himmel Han svärtar med gallbittert bläck -- Der stå nu jord och himmel Så mörka som i en säck.

För ett fnurr af en liten nähba, Är hela verlden på tok. -- Väl, om det ej blir värre Deraf än en dålig bok!

Elegi öfver en käpp.

O, du min käpp -- hvem kan sitt öde ana? -- Du som jag troget öfverallt kringbar, Du som på lifvets småstenslagda bana Min trogna vän och hjelparinna var! I går jag ännu lätt och muntert slängde Ditt späda spö, så böjligt, dock så fast -- Ack, när i dag jag åter så dig svängde, För sista gången var det, kryckan brast.

Minns du ännu, när jag dig köpte, stunden? Jag tror det var hos Göhle-Aspelin. Förutan prut blef vid mitt öde bunden Din elfenhand, så strålande och fin -- O, hur vi flogo sen i esplanaden, Så ljuft och troget hållna af hvarann, Så skön som du fanns ingen käpp i staden, Som jag så säll ej en förlofvad man.

Du fordrade ej kläder och presenter Och i mitt ungkarlsrum allen en knut. Du drog ej med dig svågrar eller tanter, Var alltid redo, när jag ville ut. Du alltid var med mig af samma mening Och sjelfva stenen älskvärdt kysste du, Och ingen nyck vår trefliga förening Som mången, mången annan, bröt i tu.

Om i en sak man om min mening sporde, Jag upp till näsan höjde dig och teg, Lät andra gräla, tills man allt afgjorde, Och högt i aktning för min vishet steg. Fick jag en ledsam Bacchibror på halsen, Jag svängde dig, tills han ur vägen gick; Kom der en mö, hur sirlig gick ej valsen, Hvari du flög, när hon min helsning fick.

Hur afundsamt du sågs af mina vänner, Hur sneglade hvar fiende på dig, Och än min grannes arga pudel känner Den tapperhet, hvarmed du värnat mig. Men ödet unnar menskan ingen lycka, Det slog ock dig, som det allt annat slår -- En stump är nu ditt spö, en bit din krycka, Förenas ej af sångens saknadstår.

Jag kunde till en svarfvare dig föra, Men såsom förr du blefve ej ändå, Jag kunde åt hos någon guldsmed höra Och låta silfver kring din remna slå. Dock nej, dock nej, det blefve ej detsamma, Jag dina brustna bitar gömma vill, Likt sköna minnen af en flyktad flamma, Den enda fröjd som sorgen mer hör till.

Min vän.

En vän, hur ock min lott må bli, Jag har så redebogen, Han har förstånd, han har geni, Han är så fast, så trogen. Och hvart jag går och hvar jag är, Han ger mig råd, är jemt mig när.

Så hände det sig häromsist Jag gick i giftasifver. Han skrek: hvad nu? vet du så visst Att flickan nej ej gifver? -- Och medan jag i tvifvel gick, En annan ja och flickan fick.

Jag då beslöt en elegi Till tröst i sorgen skrifva. Han fick den första raden se: Hvad f-n skall detta blifva? Du gör dig löjlig käre vän! -- Jag strök min vers och glömde den.

Jag tänkte att mitt kapital I en fabrik förränta. Håll, ropte han, din vinst blir skral Och snar konkurs att vänta! Jag läste åter till mitt skrin Och bjöd min vän på ett glas vin.

Att ta en tjenst jag sist beslöt, Straxt var han här och rådde. Han visste hur förtjenst mig tröt, Gräl, bråk och tråk mig spådde Så långt och väl att ett tu tri Ansökningstiden gick förbi.

Ja, sade jag, för evigt blif Min vän! blott för den tanken Han ställde genast till ett kif Och bad mig dra för fanken. -- Ack längesen jag gjort det, men Jag är, jag sjelf just, denna vän!

Kajsaniemi-visan.

Solen börjar skina, dimman löser sig, Snön den hvita, fina glänser på hvar stig. Talgoxen qvittrar på en löflös gren, Vinglaset glittrar uti solens sken. Uppå alla kanter flickor, mammor, tanter, Kjolar långa, små, hvita, röda, blå Kring oss stå. Hör hur de prata, se hur de le Flammor och fästmör alla in spe. Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.

Se hur alla lundar skaka frosten af. Blomstertiden stundar, isen bryts på haf. Lärkan mot höjden lyfter vingars par, Sjunger om fröjden högt i rymden klar. Snart går mön bland sippor, plockar blomsterknippor; Bäst hon plockar så, ler ur kalken blå Amor då. Nå sköna tärna, lycka då till! Gerna din skål nu dricka jag vill. Kling, klang, gutårt stämmen upp! nu är det vår.

Snön i silfverknoppar taket prydnad ger, Blixtrar bort och droppar längs verandan ner. Sångerna klinga, timmarna de gå, Kyprarne springa, korkarna de slå. Mamsell Myhrman blickar fram ur dörrn och nickar; Nu är god trafik, nu är god publik, Glad och rik. Solen är mild och hjertat är sällt, Hoppet är friskt och sorgen på svält. Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.

Allt i lifvet är ej sol.

Allt i lifvet är ej sol, Allt i lifvet är ej natt, Som en morgonljusning klarnar Allt omkring oss småningom.

Allt i lifvet är ej vår,

Lef i kärlek -- allt försmälter I en solomstrålad tår.

Sök ej i det högsta allt, I det lägsta bor ock Gud -- Under jorden ligger grafven, Är dock salighetens dörr.

Almqvist.

Monolog. (Fragment,)

Att våga eller icke är det första, Att lyckas eller icke är det andra, Och deremellan ligger handlingen. I handling ligger lifvets makt, all lycka, All ära och all rikedom. Blott den Bevisar att vi finnas. Hvad är tänka? Ett embryo till lif -- hvad samvetsqval? En sjuklig handlings mord emot sig sjelf. Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt Att intet högre finnes än förnuftet. Den tanken jag som mången öfvergifvit Och flytt till tron, sagt der det högsta finns -- Och medan jag i tysta böner ligger

Vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer Om sköna qvinnor, guld och glada lag. Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger, Den gycklaren, och visar oss att allt Ett narrverk är. Och sjelfva handlingen, Hvad är den? en tillämpad fantasi. En ny gestalt uti det fastlagsspel, Det brokiga, som heter lifvet eller, Med litet längre titel, mensklighetens Utveckling till lycksalighet. Jag suttit Och målat mången tafla derifrån. Det var min rol tills nu. Nu kommer der En skurk och stör mig. Hvad är mer naturligt Än att jag stöter honom i kulissen? Det är en ursäkt dock som är för vanlig, För platt. Ack, verklighetens verld är full Af bara platthet; skall man handla der, Så bli motiverna de gamla kända, Slutledningarna likaså. -- På sned är verldens anlete och växer På nytt på samma gamla sätt på sned. Hvad som var godt för några tusen år, Hvad som var ondt, anses så nästan än. Väl pågår allt från tidens början dock En sammansvärjning mot det evigt lika Och enahanda; jemnt uppträda män,

För det de sökt att svänga om ethiken I stort, allt från sin urgrund. Jemte dem Finns andra dock som lyckats, stora kungar, Som mördat uti gross, bankirer fina Som stulit uti stort, och filosofer, Som ljugit i systemer. Hyggligt folk, I sanning, fast misskände af partier.

Att sjelf jag ämnar nu ett brott begå, Ett afbrott uti alltets jemna gång, Och derför darrar jag. Allt kallas ondt, Som gör en ondt; men är min darrning öfver Och lyckas handlingen, så blir det onda Ett godt, och får jag samvetsqval deröfver, Så blir det åter ondt. Så vexlar hemskt I verlden lifvets ljuft violblå färg -- Och dock är nattvioln så ljuf en blomma. Jag mycket älskat denna lilla blomma Och ämnar skrifva en roman om den, Der hela handlingen sig vände blott Omkring en blomma och der blomman vore Hjeltinnan uti stycket, menniskorna Bisaker blott. En underbar intrig Och vackra ord -- och under allt en tanke, Lösaktig, djurisk som en Messalinas. Det vore ett problem; nå väl, låt se, Blott denna sak är öfver, skall jag börja Ta hand derom -- men nu är giftet färdigt.

För dig jag sjunger.

För dig jag sjunger, om jag eger qvar En ton, som mild och klangfull än sig rör. För dig, som mer än all min kärlek har, För dig, som salighet och frid tillhör.

Jag söker i min andes mörka vrår, Om ingen perla finns bevarad än, Som vore värd att få ditt blonda hår Besmycka -- -- -- -- --

Vill du komma med mig?

Vill du komma med mig i den grönskande skog, O, der ingen, der ingen oss ser? Hörde du, hörde du, huru fogeln han slog Långt i skogen; han också dig ber.

Vill du sitta med mig i den skuggande lund, Vill du ljuft åt min arm dig förtro? Kom, o kom, i den tysta, den skymmande stund, När all jorden hon hvilar i ro.

När all jorden i stjerneglans hvilar i ro, Låt oss sitta och språka förtroligt; När all jorden i stjerneglans hvilar i ro, Och blott hjertat det klappar oroligt.

Jag har dig kär.

Jag har dig kär, öfver allting kär, Du mer än himmel och jord mig är; Hvar min bana går Du framför mig står, Om du är mig när, Om du fjerran är, O! du är mig kär, öfver allting kär.

Du är mig kär, öfver allting kär, Om himmelsk glans du kring pannan bär, Om du helig satt Öfver sky och natt Ibland englars här, Hann min sång dig der; O! du är mig kär, öfver allting kär.

Du är mig kar, öfver allting kär; Ja, om lagd du vore i jorden här, O, jag smög dit ned Ifrån gröna träd, Ifrån sol och vår, Ifrån fröjd och tår, För att dö hos dig, för att bli hos dig.

Du är mig kär, öfver allting kär, Min högsta fröjd som mitt qval du är. Dina ögon blå, O, hur le de så? I dess himlar der All min himmel är; O! du är mig kär, öfver allting kär.

Det ej glömska finns, ingen död nu mer, Sen du allt mig blef, sen jag dig blott ser. Blott en kort sekund Vid din rosenmund, Blott en blick af dig Gör odödlig mig; Kom och lef med mig, låt mig dö med dig!

Don Juans afsked från lifvet.

_Naturskön nejd i Grekland. Klassiska ruiner framskymta uti lager- och myrterlundar. Det är antingen morgon eller afton, ty ett matt rosenskimmer flämtar öfver föremålen. Don Juan sitter på en kullfallen kolonn och drar upp sitt ur_.

Jag står vid målet, rättare: jag -- sitter Vid detta mål, som snart mig mållös gör. Likt lampans sista flämtning hjertat spritter, En sällsam susning ofta ren jag hör. På den jag längre ej fundera gitter; -- Hvad än det är, jag vet att snart jag dör. Lätt dödens ishand kittlar mig i hälen -- Han får gå långt förrän han hittar själen.

Emellertid så lär jag kunna hinna Att afsked ta från lifvet, som sig bör. I alla öden måste man sig finna, Och till de bättre dödsinviten hör. Hvarföre då sålänge sig besinna På den? det sällskap, dit man in oss för, Skall vara glupskt; men _vi_ det ej må klandra, Som göra allt att äta ut hvarandra.

"Sålänge man har lif, så skall man lefva." Den först det lärde, var en välvis man. Tids nog vi få i tomma intet sväfva, På vingar en, på qvastar någon ann'. Att lefva älska är, så mente Eva, Och Adam straxt derpå detsamma fann -- Och icke lär i ordningen don Juan Af lika tycke vara numro tuan.

Den satsen klingar mig så skön i hågen Just nu, när lifvet skymmer mer och mer. I guld den nickar ner från himlabågen -- Der sig ett svanepar till flykt beger. Den dyker upp ur blommorna, ur vågen, Men ej som förr den om min hyllning ber. De dagar äro -- hur ock soln må glöda -- Som Julia och Haidie för evigt döda.

Farväl då sol! Jag ser naturen stråla Kring mig i minnets sista återglans. På himlen qvällen purpurmoln ses måla, Kring brustna stöder mörknar skogens krans, En skog af myrtenträd! -- En gam hörs skråla På högsta toppen, tar en lustig dans I klara rymden, nu sig åter sänker -- Fin lukt han har, han visst på Juan tänker.

Ty här jag vankar utan lust och vänner, Snart utan lif, och ingen vet mitt namn. Den skönaste, den stoltaste bland männer Var fordom denna gråa, vissna hamn. Fort säger man väl nog att tiden ränner, Men bäst jag sjönk i älskarinnans famn Med eld och rosor, fröjderna och våren, Så steg jag upp med vintersnö i håren.

O, ungdomstid, o vingade minuter Jag er dock tömt på millioner sätt. Hvar fröjd, som fanns, jag till mitt hjerta sluter, Stor sak i himlen eller helvetet. Ej qvinna log, hvars skatter jag ej njuter: Hos blyg, hos kylig, eldig, qvick, kokett! I alla himlar har jag rusig tumlat Och älskat, syndat, gråtit, hånlett, rumlat!

I heta kyssars purpureld förbleknat Den kind, som nu är gul -- som merg. Kring hvita fingrar lindad locken veknat, Tills småningom den antog deras färg, Och stillare blef hjertat -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Men hjernan klarnade alltmer och sporde Hvad vi egentligen på jorden gjorde.

När hjertat slutade att kurtisera -- En sak, som läkarn sa' nödvändig var -- Begynte hufvudet filosofera Och hängde öfver böcker ett par dar, Gick son bland menskor ut att detaljera Sin vunna kunskap. Frukt allt studium har, Så äfven mitt. Den rymmes i de orden: Vi stå på våra fötter emot jorden.

En ondskans slöja menskligheten tarfvar Och bortfilosoferar sina fel. Hvar tid, som går, en lapp till trasan skarfvar Och menar nu först är den kjorteln hel. Men nya tider hvina; trasan slarfvar, I stycken sliten under stormens spel -- Och nya slägten klippa, kanta, lappa På mensklighetens långa doktorskappa.

Må hvem som vill med ljuset blindbock leka, Jag -- löjligheten fruktar mer än pest. Af kärlek blifva våra kinder bleka, Af vishet mörkna våra ögon mest. Hvarom skall man då mer i lifvet teka? -- Be Gud, bli from och bikta för en prest? Det sägs i Kristo mången fröjd man hafver Och mår så bra som -- likmask i kadaver.

Men för att tro man dertill dock behöfver Ett något, Gud vet hvad, men icke jag! Den tron är ljuf, dess vaggsång in oss söfver Och sprider glans kring ren förvissna drag. Enfalden hoppar tankens afgrund öfver; Den gåfvan bortblef på min födseldag, Och jag för mycket lefvat att ej finna, Att tron på syndens mörker är -- en hinna.

Lef för det ädla! är en vacker lära I Jesuiters och fantasters mund. Det ger en lön af -- luft, som kallas ära, Som retar blott aptiten mer hvar stund. För menskligheten offrom oss! de svära -- Om helst det vore för en trogen hund! Men strida, dö -- det icke mig behagar För trolöst pack med stora svalg och magar.

En slik fantast jag kunde kanske blifva, Såg något värdt jag blott att lefva för. För maka, hem och barn sitt blod att gifva, Kan vara stort för den ett land tillhör; Men skulle jag mig i Sevilla skrifva, Jag orättvis dock deri synas tör, Ty maka har jag -- såsom ryktet tutar -- Och ungar ock i alla verldens knutar.

Parbleu! -- Det går så ledigt uppå franska Med eder och kurtis. -- Parbleu! rätt nu Jag blir förtviflad uppå äkta spanska Och kastar mig i första krig. "_Ett, tu_..." Men _tri_? nej först en sak jag måste granska, Förrn jag i blod med döden dricker du. Man blir ej hjelte, hur ock rimmen skena, När rheumatismen plågar en i bena.

Ett återstår mig: börja samla pengar Och gräfva mig i rostig koppar ner. Det bor en oro uti Mammons drängar, Som kraft att lefva, handla, verka ger; Och hur förtalet ger dem ampra slängar, Det bakpå ryggen ändå alltid sker, Ty framtill hörs blott, hvart de sig begifva: "Vill herrn på denna sedel borgen skrifva?"

Guld, guld är lösen, när man åldras hinner, Det regulatorn är för allas prat. Visst solen sjelf derför så skön man finner, Att den har tycke utaf en -- dukat. Men huru mycket än den gamle vinner, Den unge vanligtvis dermed för stat; Han vräker sig i dennes ekipager Och slösar bort hans guld uppå kalaser.

Om skatter jag till millioner samlar Och hopar högt som Cheops pyramid, Med skrumpna händer jag deröfver famlar Och grafven gräfves djup och mörk bredvid, Tills ner i den till verldens fröjd jag ramlar. Om helst deröfver blef en blodig strid, Men blott processer, kif och protokoller -- Tills störste skurken hela arfvet håller.

Men om jag skulle bli poet? Jag tänker En lagerkrans anstod rätt väl mitt lik. Låt vara att förakt hvar skald mig skänker, Som lökens verkan har på sin publik, Hvars silfvertår i små idyller blänker Och har sin poesi, som rock på spik, Den, borstad väl, han bär på högtidsdagen Med intet dam på fina sammetskragen.

Hur ur ett armt, förblödt, förbrustet hjerta Då skulle strömma hån, förakt och qval. Ner i en graf af natt och synd och smärta Jag droge jord och stjernor, himlens sal. Tro, oskuld, hopp med blixtar hvassa, hjerta Jag sönderslet likt bubblors sköra skal. Ej stort, ej skönt, ej ens ett ondt jag fattar, Det tomma intet gapar och hånskrattar!

Jag midnattens barn.

Jag midnattens barn, jag arma barn, Hvi har väl född jag blifvit? På stormande våg åt det bristande flarn Mer lycka har Herran gifvit. Ve! lyckan jag haft och jag har den förstört; Jag bedt till Gud och han har mig hört; Dock -- jag honom förglömde Och Han mig fördömde, Men ner ej i jordens djup mig gömde! O Gud, min Gud, gif mig nåd, O Gud, min Gud, gif mig råd, För Jesu Christi skull, För Jesu Christi skull!

Du skall ej mig lemna i djefvulens våld, Fast nu han mig hårdt omslutit. Du skall mig ej låta till honom bli såld -- Ditt blod Du för mig äfven gjutit! Du helige Gud, rättfärdige Gud! Du är icke stor blott i åskans ljud Och i daggen som glimmar Och i strålen som strimmar Mildt fram mellan molnen i morgonens timmar! O Gud, min Gud, gif mig nåd, O Gud, min Gud, gif mig råd, För Jesu Christi skull, För Jesu Christi skull!

DANIEL HJORT.

Sorgespel i fem akter med fyra tablåer

Första gången uppfördt å Nya Theatem i Helsingfors den 26 November 1862.

Personerna:

KARL, Hertig af Södermanland, Riksföreståndare. ARVID STÅLARM, Krigsöfverste i Finland. JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock. OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad. ERICUS ERICI, Biskop i Åbo. JOACHIM SCHEEL, Befälhafvare på Hertigens flotta. DANIEL HJORT. EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming. SIGRID, Stålarms dotter. KATRI. ERIK BRAHE. LAURENTIUS PAULINUS, | Beskickning från Sverige. Biskop PETRUS af Wexiö, | Officerare på Slottet i Åbo. En Parlamentär. Tvenne Borgare i Åbo. En Soldat på Slottet, Tvenne Soldater i Scheels läger. En Fångvaktare. Gäster. Soldater. Menighet från Åbo.

(Händelsen tilldrager sig 1599 på Åbo Slott och i dess närhet.)

FÖRSTA AKTEN.

Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvenne pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppställd, omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt venster den Flemingska, ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På muren i fonden ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift inhuggna:

Carolus huc veni, vici fudigve rebelles; Hinc abeo prorsus vestigia nulla relinqvens, Huc iterum veniam, caveat sibi conscius omnis! Non illo parcet tempore dextra reis.

En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På venstra sidan en bönstol med en Mariebild.

Första Scenen.

ARVID STÅLARM. EBBA FLEMING. OLOF KLAESSON. DANIEL HJORT. Senare JOHAN FLEMING.

DANIEL HJORT (inträdande).

Nu står derute hertigens beskickning.

EBBA FLEMING (sorgklädd).

Om än min make, du, Klaes Fleming lefvat, De aldrig vågat hit i sådan tjenst! Du svarta sorgdrägt, dig omkring min själ Hvar ädling, som i Finland trogen blifvit Sin konung, efter Fleming evigt bäre! Men är vår makt densamma ej som då! Vår kung densamma är, vår sak densamma -- Och hertigen dödsfienden, som då. Tar du emot dem, Stålarm!

STÅLARM. Låt oss höra; Jag fruktar lika litet ord som svärd.

JOHAN FLEMING (inkommer från vestra sidodörren med ett bref i handen).

EBBA FLEMING.

God morgon, son!

JOHAN FLEMING.

God morgon vänner alla! Jag kommer, för att afsked ta! Jag redan Har öfver sorgeåret vistats här; Mig Sigismund till Warschau återkallar. (Räcker brefvet åt Stålarm), Se här -- och bjuder åt er dotter, Stålarm, En plats hos drottningen.

STÅLARM (ögnande i brefvet).

Och ännu mer: På nytt landstiga ämnar han i Sverige Ännu i höst sin thron att återtaga. Godt, godt, då kunna här vi vara lugna. -- Du ämnar resa?

JOHAN FLEMING.

Ja -- och eder dotter?

STÅLARM.