Part 3

Han vet ej att högt i norden Han ligger gömd i frid, Att här han föll likt palmen I blommingens bästa tid; Vet ej hvad allt förloradt Med honom gömdes sen; -- Vi veta det vi dess mera, Som reste denna sten.

Till G. Montgommery.

Vid festen i Åbo den 13 Juni 1860.

Ung engång i Suomis nejder, Här i blodigt sköna fejder Äran mot dig log; Och du stridde, led och blödde, Tills, då ödet allt förströdde, Sorgsen bort du drog.

Bort du drog till andra trakter Och åt fridens milda makter Offrade din tid. Dock du Finland icke glömde, Stolt i häfdens blad du gömde Hennes största strid.

O, du minns i sommarnatten Friden här kring land och vatten -- Dagens vilda strid! O, du minns på drifvor kalla Rosor glöda, kämpar falla Jublande dervid.

O, du minns de enkla tjellen, Forsens vilda sång på hällen, Tallbevuxen hed, Folket der med enkla seder, Med sin dygd, sin tro och heder; Som dess son du stred.

Och till oss en längtan drog dig, Och vårt folk i famnen tog dig, Kände dig igen; Kände blicken, silfverhåren, Kysste bort den ädla tåren Från sin gamle vän.

Och det säger: än mitt hjerta Slår som förr, då du med smärta Afsked från mig tog, Ännu är jag ung som våren, Rask som du i ungdomsåren Svärdet för mig drog.

Än i Suomi kämpas striden Gladt för ljuset, lyckan, friden Här på banad sig; Och det unga slägtet gömmer Fädrens minne varmt och tömmer Stolt sin skål för dig!

Studenterne.

(Uppläst vid en studentkonsert i Helsingfors.)

En liten skara äro vi, Men ung och rask och stolt och fri, Af finska folket buren Och vigd att kämpa för dess väl I lust och nöd af all vår själ, Åt ljusets makter svuren; Det är en sak att lefva för, Det är ett lif som aldrig dör.

Vi stå på hoppets ljusa höjd, Dess luft är frisk och ren dess fröjd, Dess vinge aldrig dignar. Så springer mellan fjellen opp Den klara källans strida lopp, Som nejderna välsignar; På tusen silfverarmar der Sin skatt i verlden ut hon bär.

Och mången åder omärkt går Och mången utan synligt spår I jorden djupt förrinner Och mången blir en mäktig flod Som störtar fram med kraft och mod Och lof och hyllning vinner -- Men också den, som svinner tyst, Har kanske fram en blomma kysst.

Så gå vi fram i mot som med, En ljusets slutna jägarked Okufligt an vi rycka; Der höfs ej pansar, svärd och stål, Blott samma själ och samma mål: Det finska folkets lycka -- En lösen, svarad från hvar trakt Af kända rösters säkra vakt.

Och på vår sträfvan fäderne Med varma, stolta blickar se, Och brudens kinder flamma; Hon binder rosor i det band, Vi knutit för att dig, vårt land, För framtid skön uppammat Vår rikedom din kärlek är, Och vår är din -- och segren der!

Skål för qvinnan.

Vid en studentfest.

Tag ditt glas uti hand, Låt det glimma till rand Med de blödande drufvor uti. Jag vill dricka en skål, Som att lemnas ej tål Ibland bröder och vänner som vi.

Jag vill höja mitt ord För det ljufva på jord, För det skönsta i skapelsens ked, För den osedda gäst Uppå ynglingafest Som ändå i hvart hjerta är med;

För den purprade skyn Få den strålande hyn, För de drömmande blickarnas brand, För den snöhvita harm, Der en kärlek så varm Slår för oss och vårt älskade land;

För den slumrande blom, Som en qvinna så from Oss som barn uti hjertat har strött; För den sol, som den fick, Då den älskandes blick Sen i blomningens tider oss mött;

För det ljufva farväl, Som hon helgar vår själ, Då vi måste långt från henne gå; För den Engel, hon ber Ifrån himmelen ner Vid vår sida att skyddande stå.

O, hur ler hennes bild, O, hur rodnar den mild Öfver framtidens ljusnande rand! Så med hjertat i brand Som med glaset i hand Skål för qvinnan i Suomis land!

Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.

(De inskrifne eleverna voro till antalet 12.)

Hvad klang den psalm, som stilla mot det höga På denna dag ur rörda hjertan bröt, Hvad sken i tåren, som ur månget öga I högtidsstunden klar och himmelsk flöt? En glädje, högre än den stunds, som svingar Med dans och blommor bort på flärdens vingar, Ty skönt gick upp en hoppfull gryningstid För nyss så hopplöst bundna andars frid.

De stodo der de tolf i mängdens hvimmel Och sågo kring sig stilla undrande, Men ljus var blicken, ty mot Fadrens himmel De redan lärt sin stumma bön att be. O! denna blick skall bli allt mer vältalig, Och denna bön allt mera lugn, lycksalig För fröjden att få lefva, älska här; -- Du trötta mensklighet, gå dit och lär!

Lär här hur denna lycka dock är ringa, Som här du sökt, mot den du fått, men glömt! Att ha en Gud, till hvilken du kan svinga I bön och kärlek, som dig älskar ömt; Att bröder ha, dem du får älskad trycka Till hjertat ljuft i vänskaps stilla lycka, Att ha ett fosterland, uti hvars värf Du offra kan din andes ringa skärf.

Den lyckan skola dessa njuta lära, -- Af jordens lycka all är den blott sann, -- Och med sitt lif en evig lager skära Åt anden, som uppå naturen vann. De skola gå i Finlands skilda trakter I tjenst hos kärlekens och ljusets makter Och som de stummas tolf apostlar se Till bröder, hårdt vanlottade som de.

Så varde ljus för dem, -- som strålen ilar Från himlen ljudlös genom natten lång! Och själens strängaspel, som stumt nu hvilar, Skall stämmas här att klinga klart en gång, När döden tecknar: kom! och själen svingar Befriad upp till Gud på lösta vingar; Der skall dess stämda strängars första ljud Bli det: jag tackar dig för lifvet Gud!

På Sofiadagen.

(Till en mor af hennes barn).

Det blir en tid, då böljan fridfullt flyter Bland blomstren, dem hon väckt på stranden opp, Då uti ljufva vemodsminnen byter Sig hvarje barndomsdröm och ungdomshopp, Då själen icke mer bland guldmoln ilar, Men tyst och tänkande sin vinge hvilar Och ser, hur fjerran invid himlens rand Uppstiga klara stjernor efterhand.

Den tidens slag du slår, o modershjerta! Som unga blommor knoppas vi kring dig. Vår fröjd är din och din är ock vår smärta, Med oss du går igen din ungdomsstig. O, må vår fröjd då ren och ädel vara, Vår smärta, stilla qvälld ur källa klar! Det är blott så en lön vi kunna spara Åt den, som vid sin hulda barm oss bar.

Med goda föresatser, varma böner Vi vilja fira din Sofiadag, De likna vårens grönska, hvilken kröner Det bord, vi sirat ut åt dig i dag; Så svag är den, är blott ett hopp i Herran, Men växer, blommar i Hans kraft engång, -- Så äfven oss Hans kärlek är ej fjerran, Han skall ge mening åt vår enkla sång.

Till -- -- --

(Skrifven på sybordet).

Ila hastigt, lilla hand, Öfver duken ila! Må din vackra blick ibland Dock uppå mig hvila, Läse du i mina drag Hur ditt barnsliga behag Stilla låga tänder Upp uti min själ Och ömt englahänder Den vårda fromt och väl.

Ljufligt är att se på dig, Der du tyst arbetar Och kring garnen innerlig Mången tanke flätar, Mången tanke, suck och dröm; Deraf vacker blir din söm. Mången tant den prisar, Men hon icke vet, Då du fram den visar, Dess skönhets hemlighet.

Må din lefnadsduk så ren Bli som den du sömmar, Stråla af det klara sken, Som från himlen strömmar. Väf der in bland blommors vår Äfven någon vemodstår, Väf för himlens stränder Skönt din andes skrud! -- Hvita englahänder Dig kläda der till brud.

Till den nygifta.

Du sluter honom till ditt varma hjerta, Det varma hjertat, som han älskat så, Och ljuft han lofvar att i fröjd som smärta Med dig förenad lifvets kamp bestå.

Väl strålade den friska myrtenkransen, Nathalia, skönt på dina lockars natt, Dock ännu skönare log kärleksglansen Ur dina ögon, ler der än så gladt.

Och derför, fast i dag du bort skall fara Ifrån det hem, der du har fostrats opp, Se, sällhet bor dock i de tårar klara Och ur din makes strålar samma hopp.

Så går du hän med fröjd om strålad smärta, Invigd prestinna för den altarhärd, Hvars offerflamma är ditt eget hjerta, Hvars tjenst -- din ära och din efterverld.

Gå till den sällhet, som dig himlen ämnar, I lycka mild, i sorg bekymmerfri, -- O, gå välsignad af det hem du lemnar Till det, der du välsignelsen skall bli.

Till Helmi.

Söndan nämns bland dagar perlan, Helmi det bland flickor är; Och en sann och äkta perla I det radband, som jag bär.

I det "radband" utaf sköna Milda qvinnoanletsdrag, Hvaruti mitt stackars hjerta Insnördt är till domedag.

Till den stora "domedagen", Då jag ut att fria går, Och af alla, först af Helmi, Korgen för min djerfhet får.

"Korgen", hvari sen jag kastar Verser, fulla utaf sorg. O, förskona allmänheten, Helmi, för min papperskorg.

Den lilla hedningen.

Helmi, du frågar, hvi stundom jag är Sorgsen, orolig m.m. Derför, min vän att -- alltmer jag blir kär, Att, huru kristligt vårt samhälle är, Rår här en hedning, som alla oss snär, Och öfverallt får husera.

Jemt uppå resa kring jordringen vår Ordning och lugn han ombringar, Far in i hjertan och dörren tillslår; Amor som "namn" uti respasset står, Verldarnas början hans "födelseår", "Tecknet": guldlockar och vingar.

Jägare är han till sin profession, Jemt han på tjufskytte ilar. Ingen dock fångar hans lilla person; Konung och statsman, polis och spion Herrskar han öfver, har dock ingen thron, Endast ett koger med pilar.

Hvarthän han kommer, blir oro och strid, Allt om hvartannat han kastar, Slägten, familjer och tycken och tid. Fäderna mörkna förgäfves dervid, Ungdomen bleknar och mister sin frid, Pilten han ler och borthastar.

Ner han mig kunde från himlen förmå, Ner till två jordiska himlar, Helmi, de der uti ögonen blå; Och hur mot honom predika jag må, Sitter han der nu och tjusar mig så, Att i min hjerna det hvimlar.

Adertonhundra och sextio år Verlden har ren varit kristen, Öfver oss alla den skalken dock rår. Liten han är, men en stor matador; Och huru spelet i verlden här går, Han gör trumfviv eller -- sisten!

Englarna.

Du min hulda, sköna engel! Jag som fästman sjöng hvar qväll, Och min engel var en liten Dygdeädel, täck mamsell.

Snart min hulda, sköna engel Blef min egen muntra fru, Och vi glömde hela engeln För det enkla "kära du!"

Hur det gick och hur det hände, Hon en liten gosse fick. O, du lilla, söta engel! Nu det hette hvart man gick.

Snart den lilla, söta engeln Blef en bengel, stor som jag, Och nu har han sjelf en engel, Som han tillber natt och dag.

Den lyckliga familjen.

Den äldsta sonen en morsgris blef, Den andra lat uppå gatorna dref, För trolös fästmö den tredje dog, Den fjerde henne till hustru tog, Den femte kastad på gillstu'n blef, Den sjette och yngste verser skref -- Och fadren skrek: o, dog jag så visst! Det värsta, det värsta det kom till sist.

Skolfuxen.

Jag var i fordna dagar kung, En kung så säll, då jag var ung. Mitt rike var den hela verld, Jag tog den in med tankens svärd, Och sanning, frihet, ljus och rätt Jag strödde kring så lätt, så lätt. Nu -- vill min bild du se? Nu sitter jag vresig och gnatig och bister, En lärd och förtorkad och fattig magister -- Och "buffeln" jag kallas på spe.

Jag hade förr ett ideal, En ros så skön i bortgömd dal. På glädjens ban, på sorgens stig Hon följde lika vänlig mig. Fast ljuf en drömbild blott hon var, Hon dröjde länge, länge qvar; Tills fodret blef för skralt. Nu bäddar en gråhårig "Maja" mitt läger Och sopar och dammar och skurar och säger Att matfrun vill hafva betalt.

I glada vänners fria lag Jag glömde mången tråkig dag, Och drufvan göt sitt varma blod, I eld och rosor kinden stod, Och hoppet log och sången klang, I fröjdraketer tanken sprang, Ej hängdes nånsin läpp. -- Nu pluggas Brunérs grammatik hela dagen, Så gamla magistern får ondt uti magen Och tyst tar i skåpet sin knäpp.

En fröjd ändå på gamla dar För tråk och bråk mig ersatt har: En näsvis pojke nyss i kolt Framför mig står som yngling stolt, Och trycker gamla lärarns hand, Sin framtidsdröm med blick i brand Han täljer, tyst jag hör. Då värmas de gamla, försoffade sinnen, Då vakna de eviga, älskade minnen -- Jag ej med en suck honom stör.

II.

I toner, i toner Finns frid och finns tröst, För blödande hjertan I tviflande bröst.

Det outsägliga.

När något skönt oss möter och förtjusar, Okufligt ett begär betar vår själ, Att af den glädje, som osa då berusar, Åt verlden som en broder gifva del. Från suck till blick, från blick till sång -- dock orden, Hur rika, böjliga de vara må, Hur de ta skatt från himmelen och jorden, De ingen känsla tecknat fullt ändå. Ett outsägligt finns i fröjd som smärta, En perla, sluten för hvar kunskapstörst, Gömd innerst för oss sjelfva i vårt hjerta -- En fond, som bortom grafven öppnas först. _Det_ är det eviga i menskosinnet, Hvarur frisk dagg hvar morgon gjuter sig På hoppet, som vill vissna, och på minnet, Som annars blektes här på skuggors stig. Det kan ej höras. Beethowen ej skrifvit Så djup musik, som klingar i oss då, När sjelf vår själ ett strängaspel har blifvit, Och högste Mästarn spelar deruppå. Det kan ej målas. Så ej färg sig bryter På konstnärns duk mot ljuset ren och skär, Som detta skimmer, hvari verlden flyter För våra ögon, då det drömmer der. Det bor i hjeltens blick, då han i striden Sin glafven för. Ej ser han blod och mord, Men bakom purpurskyar ser han friden Och döden ej, men frälsad fosterjord. Och det är det, som himmelskt skimrar i Den frommes öga, när ur stoftet fri Sitt lif han öfverskådar sista gången Och lyssnar ren och ler mot englasången. Och det är det, som bor i ungmöns dröm, Då af sin kärlekslycka ljuft medveten Hon talar med en blick som lifvet öm, Som grafven stum och rik som evigheten.

Dvergens hämd.

Det ståndar en dverg i bergets natt. Han hamrar och smider på guldets skatt, Det glöder, det hvitnar på gnistrande häll. Han hånler och sjunger med röst så gäll:

Från sol och värme och blommor och träd Oss menskorna drifvit i bergen ned. Vi hata den stolta, den roflystna ätt, Vi hafva ett tärande gift dem beredt.

Vi smida i tjellen det flammande guld, Som menskan förderfvar och störtar i skuld. Vi hafva i vilda, stupande schakt Försåtligt skymtande ned det lagt.

Vi ge det en glans så underbar, Som menniskans hjerta alls mäktigt drar. Hon störtar efter dess granna glöd Från sol och himmel, till natt och död.

Det fäller svärdet ur hjeltens hand, Det bryter ed och förråder land, Förgiftar kärlekens rosenband Och skapar stöld vid Guds altarrand.

Det dödar oskuld i tärnans barm Och gör sen själen på tro så arm. Det bräcker ynglingens glada mod Och sprider is i hans varma blod.

O, glimma metall! i gnistrande prakt! Du hatets hammare! dåna med makt! Förderfvad menniskors ätt förgår, Och jorden åter engång blir vår!

Lokomotivförarn.

Ej ro, ej rast. Med blixtens hast 1 kolmörk natt Vi flyga fram. Se, trädets stam! Hör bergets skratt Vid färdens skalf I klyftans hvalf. Der lyser matt Signalens eld I fjerran däld.

Framåt, framåt På mäktig stråt Du jättehast, Som frustar dof, Vid vagnen fast.

Den kraft, som i Naturen sof, Vi gjorde fri; Då eld och haf I brudsäng smög Intill hvarann, Och kyssen brann! Och ångan flög Med bådas makt I silfverprakt Ur kampen opp. I jernfast kropp Till evig slaf Vi bundit den. Du rasa må, Du gudason, Att fri igen Vårt verk med dån I stycken slå. Ju mer du slår På fängslen, se! Dess raskare Det framåt går. Då svigtar bro Af fur från mo -- Ett bergfast värn -- Likt lösan sand. Då gnisslar tand Af härdadt jern.

Du vrider vals I sömnlös natt Med dystert knot, Med mägtigt hot; Men på din hals Har tanken satt Bevingad fot. Mer snabb än du, Mer stark ännu Är den ändock, Och dag och natt Arbetar ock. Och jord och haf Och lif och graf Ge den sin skatt Sen tusen år -- Och den är vår!

På segerstråt, I facklor tänd, Oss följ, framåt Med stormens dån, Du gudason, Vid hjulet spänd! Triumfhvalf stå De sprängda berg, Och gnistor slå I brokig färg Som blommor på Den väg vi gå! Då blir hvar vagn En segervagn, Som bärer fram Vår stolta stam -- Och menskors slägt I kungaprakt, I tiggardrägt Ser stolt sin makt.

Hvad flammar der I dunkel dal? En grön signal, En varningseld! Det fara är. Du slaf, tag rast, Du fart, blif fälld! Var aktsam blick! -- Ett sidokast, En enda klick -- Vårt stolta tåg I stycken låg. För tusende Nu väl och ve Stå i min hand. Allt är så tyst, Ej knäpp, ej knyst I graflik natt. Och facklans brand Så hotfull står, Och bäfvande Med fart så matt Wagongen går.

Den dystra eld I dunkel däld, Som qvar oss höll, Nu äro vi Igen förbi. -- En daggtår föll. Det ljusnar ren. Ett rosensken På skogens topp Den mörka står. Bakom oss går Visst solen opp.

Flyg åter nu, Min eldhäst du, Med dagens lopp Mot fält och bygd I verksam dygd! Hvad stim och brus Ur grönklädd dal I morgonbrand! Godmorgon ljus Och folk och land! Der är station. Ljud högt signal I klarnad zon!

Geniens hämd.

"Ställ i dag till mig din gång!" En artist jag bjuder på. Han skall under vin och sång Mig en tafla måla få. Allt i ordning ställes nu. Konstnärn midt i laget står, Och på timmar sex å sju Verket helt ur penseln går.

Hopens bifall sorlar gladt: Skål, du målar som en karl! Penseln kastas, med ett skratt Han det fyllda glaset tar. Muntert flyr nu qvällens fest, Tills med fröjd för flera dar Tumlar bort den siste gäst -- Ensam blifver konstnärn qvar.

Och med lampan i sin hand Vid sitt nya verk han står; Dystert mörknar ögats brand, Handen öfver pannan går. Kallt på honom taflan ser, Den ej lif för honom har; Ej han kan förtjusas mer -- Icke som i fordna dar.

Och han säger vemodsfull: O, hvart flög du fantasi? Ej vi ringar hytt af gull, Skulle dock jag sviken bli? Ej så falsk jag trodde dig, När i fordna dagars lopp Du allena satt vid mig, Full af kärlek, tröst och hopp.

Hastigt af en sol i glans Som försvunnen taflan är. Och i silfverskrud och krans Står en himmelsk genie der, Och hon talar: bröt väl jag? Rösten klingar som musik, Öfver rosigt sköna drag Dallrar tåren klar och rik.

Jag har kysst din barnamund, Jag dig vaggat mången gång, När din mor i nattens stund Slumrade ifrån sin sång. Jag var med i hvar din lek, Märkte när du var allen, Satt med dig, när dagen vek, Drömmande vid brasans sken.

Visade dig himlens ljus, Jordens skuggor, marken grön, Fradgans snö på vågens brus, Klippans form så vild och skön, Ut med dig på fältet gick, Och med varma kyssars brand Gjöt jag kraft uti din blick, Gjöt jag styrka i din hand.

Minns du hur du svor att mig Öfver allting hålla kär, Minns du hur jag svor att dig Evigt, evigt blifva när. Ve dig, stolte menskoson, Trodde du jag var din slaf, Då till låga fröjders lån Du en himlens ande gaf!

Icke till din ära, nej, Steg jag ner ur gudars sal, Till en sjelfvisk njutning ej Tom, bedräglig, falsk och fal, Till det skönas ära blott; O för vanskligt det består. Lef det lif af jord du fått! Jag till himlen återgår!

Marssnön.

Den svala snön derute faller Och täcker marken mer och mer, De lägga sig de hvita stjernor I hvarf på hvarf längs jorden ner.

Håll slutet än o, vår! ditt öga, Sof godt i blid och vänlig snö -- Dess mägtigare skall du blomma, Dess rikare skall sen du dö.

Vågen.

Fall unnan klara bölja! Hvi skall du rastlöst skölja Väl längre klippan så? Hur än din tår den höljer, Hur den din suck förföljer, Förblir den hård ändå.

"Jag kommit och jag ilat, Jag stormat och jag hvilat; Blef klippan större? nej! Ren föll en gång från randen En skärfva ner i sanden. Jag faller unnan ej."

Den fromme.

Vid Kristi kors i stilla bön Är ljuft att verlden glömma, Vid Kristi kors i tro så skön Är ljuft om himlen drömma.

Vid Kristi kors en evig fred Jag slöt med lifvets skiften. -- När jag är död, pryd, broder, med Dess segertecken griften.

I en Spaniors album.

Der i Spanien, der i Spanien, Långt uti det sköna söder, Rosor och jasminer dofta, Myrten grönskar, drufvan glöder.

Här i Suomi, här i Suomi, Uppe i den kalla norden, Kort är sommarn, sjelfva blomman Hvit som vintern öfver jorden.

Der i Spanien, der i Spanien Mörkögd tärna gladt sig svingar, Blicken blixtrar, rosenmunnen Ler och kastanjettan klingar.

Här i Suomi, här i Suomi Drömmande hon inne sitter, Lyssnar hur en ensam fågel Höjer i en gran sitt qvitter.

Der i Spanien, der i Spanien Stolta äro männers sinnen Och från stora fäders tider Ha de ärorika minnen.

Här i Suomi, här i Suomi Ringa äro våra minnen, Blott den framtid, som vi drömma, Skapar stolta våra sinnen.

Och just derför detta landet Högst är älskadt uppå jorden. Hvart vi komma, vändes blicken, Emot stjernan bort åt norden.

Säg i Spanien, nämn vårt Suomi, Kulna landet upp vid polen, Men der hvarje hjerta flammar Varmt derför som södersolen.

Den 10:de November 1861.

(Till Professor F.L. Schauman och dess maka).

Er silfverbröllopsqväll! I frid och lycka Fem lustrer utaf kärlek flytt för er. Den bästa sång på dem ej kunde trycka Ett högre sken än verkligheten ger.

Er silfverbröllopsqväll! I rik förhoppning, Du ädla par, kring dig hvad blommor stå. Såg du för tjugo år den äldstes knoppning? -- Der ler en engel än med ögon blå.

Et silfverbröllopsqväll! Och än så unga Till själ och hjerta stån J bland dem qvar. Lätt är det silfver årens hand den tunga På mannens hjessa stilla snögat har.

Er silfverbröllopsqväll! den skymmer sakta, Och klara stjernor gå på himlen opp, Och ljusets englar engång få betrakta På jorden skönt uppfyldt ett ungdomshopp.

Er silfverbröllopsqväll! Ej prydda borden, Ej facklors festglans, hjertat firar den. Du make, länge lef för fosterjorden, För hemmet båda -- och för himmelen.

Ett brunnsafsked.

Sista glaset, sörjd af mången Hon, vår älskling, drack, Och åt skänkfrun sista gången Sade ljuft sitt tack. Klädd i hvitt -- i hemlandsfärgen -- Som en ros i snö, Hon åt lunderna och bergen Nickar sitt adjö.

Alla hennes vandring följa Der hon bort nu går. Uti fällda kalkar dölja Blommorna sin tår. Men med rosor nu på kinden Hon så glädtigt ler, Och den milda sommarvinden Avskedskyssen ger.