Part 2

Qvittra, du min lilla fogel, Qvittra i den torra linden! Tro dock ej din sång uppväcker Den till grönska och till glädje. Vet du, hvarför linden torkat, Vet du, hvarför kronan vissnat, Ock den fasta stammen murknat? Uti stammen skuro tvenne Unga hjertan in sin kärlek. Dessa hjertan skiljdes sedan Brustna här i lifvets stormar. Ynglingen bedrog sin flicka, Flickans brudsäng blef då grafven. Under träden är hon myllad, Sköna blommor gro kring linden. Flickans hjerta har för roten Talat om sin dystra smärta; Roten det för stammen talat, Stammen det för grönklädd krona. Derför sörjer grönklädd krona, Derför murknar tjocka stammen, Derför vissnar starka roten. Qvittra fogel, fåfängt qvittra! Linden aldrig mer skall grönska, Ty en gäckad kärleks tårar Bränna på dess merg och rötter.

Stjernorna.

På den östra himlastranden Står en stjerna silfverklar, Fjerran på den vestra randen Den sin vän och älskling har.

Fast de från hvarandra tindra Mer än millioner mil, Inga rymder kunna hindra Gyllne blickens säkra pil.

Ej de veta att de båda Äro mörker blott och stoft, -- Skönt de i hvarandra skåda Guld och rosor, ljus och doft.

Öfver en afplockad ros.

Du unga blomma i purpurblod, Hur blek du hvilar i handen. Nyss frisk och doftande fri du stod Uti de blommande landen. Men ack! hvi log du så varm och rik, En jungfru vän i din oskuld lik, Och hvarför såg du på mig så skön? Att bruten dö blef din lön.

Och dock ännu du så vänligt ler Mot mig, ehur jag dig brutit, Ehur från grenen jag tog dig ner, Der ljuf din vårdag du njutit, Ehur jag ingenting kan dig ge, Än blott med tjusning uppå dig se Och andas stilla din vällukt in Och glädjas att du är min.

O, finge jag åt en älskad brud Dig ge, du ljufvaste blomma; Men som en vind är min suckans ljud I rymder öde och tomma; Och såsom du är mitt hjerta visst En blomma, bruten ifrån sin qvist, Som ditt så flyger dess lif sin kos. O, vissna, vissna min ros!

Höststormen.

Naturen är i uppror. Svartklädd höst Sig hugger girigt fast vid jordens bröst Och dödskallt flämtande så vildt och kort Dess sommarlif och skönhet suger bort Lik en vampyr, och sveper lömsk och bråd I drifvans likduk offret för sitt dåd.

Högt ryter hafvet, ty den himmel blid, Som darrande i guld i qvällens frid Med sol och ljus har hvilat i dess famn, Vill hösten rycka bort; sin huldas namn Det ropar högt, hvar bölja fåfängt ber Och störtar hvit i egen afgrund ner.

Se, eken kämpande på fjellet står. Sin ärekronas dunkelgröna vår Förgäfves skakar den och full af harm Mot höstens stormbud lyftar mergfull arm. Det hvisslar hånfullt åt den starkes hot Och strör dess ära vissnad för dess fot.

Och blomman, som de starkes öde ser, Står mild och lugn och ej om skoning ber, Blott gömmer tårdränkt kalk i mossans hägn; Men stormen ser det och med iskallt regn Den späda piskar fram derur, i stoft Förtrampar oskuld, skönhet, bön och doft.

Snart furan blott står grön, en minnesvård, Och hafvet stannar med en dödsaccord. Sitt värf har stormen fyllt och hvilar nu, De mörka skyar dela sig itu -- Och oförgänglig stjernehimmel ser I jordens stumma ödemarker ner.

Reminiscens från Piruvuori.

(I Karkku vid Kulovesi.)

I tusen stycken ligger fjellet splittradt, Och tusen år ha stenarna förvittrat, Men än de lika hemskt och hotfullt stupa Uppå hvarann i dalen ned, den djupa, Der block på block i vild oordning ligga Och om en oträngd plats förgäfves tigga.

Der stå de liksom grafvar och ruiner, I halft förvissnad tall en vindkår hviner, I remnorna roffoglar byggt sig nästen; Här smyger vargen, kända vintergästen, I bondens stall, han tar _der_ hvad han kräfver, _Här_ blodig matta sen på drifvan väfver.

Och sommarsolens glans, som vänligt skiner, Kallt återkasta klippornas ruiner; Förgäfves vinden mull i remnan sopar, Ur hvilken våren blommor små framropar. I mörka djupet, som derunder grinar, Allt ramlar ned och sjelfva mossan tvinar; Så skall det evigt stånda sönderstyckadt. Blott af sin egen hemska skönhet smyckadt.

Ruiner, menskohand ej vid er rörde, När er man skapade och er förstörde, -- Men här har mörkrets engel stått på fjellet Engång och sett hur soln gick upp kring stället Och tänkt: hur många hjertan i den natten, Som brusto törstande och ej fått vatten, Hur många, som i dunkelt qval sig vredo, Då inga stjernor ljus i mörkret spredo, Hur mången engel, som sin vinge miste, Fast Gud och hon och -- Satan blott det visste, Hur mången tärna ljuft om vännen drömde, Som henne då i vilda lag fördömde. Och gällt ett hånskratt öfver menskligheten, Det godas afbild, först för evigheten, Gaf Satan till, och eko sjöng i fjellet, Så det i tusen stycken flög på stället, -- Likt hjertan, som för onda makter klinga Och sen med alla strängar sönderspringa.

Augustiaftonen.

I azur och silfver månen går Och glimmar i vikens vatten, -- Så hög och tankfull skogen står Och drömmer och susar i natten.

En julle lätt öfver vågen far Mot fiskarkojan på näset, Ur jullen klingar en röst så klar, Och elfvorna lyssna i gräset:

"Blif när oss Herre Jesu Christ! Din nåd intill oss ile, Ty aftonen är nu kommen visst, Men ljuft i din hägn vi hvile!"

Och månen log på sin silfverthron, Ett ljus upptändes i tjellet, -- Och länge bortdog psalmens ton I fjerran blånande fjellet.

Tyrannens natt.

Så tung står natten i sorgflor klädd, Tyrannen vakar på purpurbädd, Hans enda son uppå svartklädd bår Från slottet förde man bort i går.

Med öppet öga, med dystert sinn' I mörka natten han skådar in, Der ljusnar, rör sig en fjerran punkt, Den kommer närmre, -- han andas tungt.

Han ser sin son uti snöhvit skrud På vingars guld, som han fått af Gud. Han sväfvar sakta till bordet, der Den gyllne konungakronan är.

Han börjar plocka demanterna. Så sorgligt skiner hans gloria, "Jag får ej ro i min trånga graf, Förrän jag alla har plockat af."

"Min far dem köpt genom mord och död För undersåtares blod så röd; De döda fordra af mig dem nu. För min skull hafva de offrats ju."

Till purpurmanteln han sedan går, Den droppar blod som af djupa sår. Bekymrad torkar han den ibland, Alltmer den blöder för snöhvit hand.

"Jag kan ej lefva, jag kan ej dö, Förrn denna mantel är hvit som snö. Med mina tårar jag tvager den, Med vingen torkar den om igen."

Och bleka spöken kring gossen stå, Med vilda blickar till honom trå, Han gråter sakta, han blir så matt, -- De gripa honom med hånfullt skratt.

Blek springer kungen ur bädd så snar, Allt är försvunnet, det ljusnat har, -- Än bordet oskadd hans krona bär Och lika blodröd hans mantel är.

Den vakande modren.

Derute stormen mot rutan slår De svarta vingar och natten rår, Men slumra stilla, min rosenkind, Du vackra morgon, du unga vind! Mitt barn jag vaggar med sånger in, Det hör ej stormen, blott rösten min.

En skugga hemsk sig derute rör Och täljer synder som ingen hör, Men slumra stilla min engel mild, Du kärlekstanke, du oskuldsbild! Du lutar dig på min arm så godt, Du ser ej skuggan, mitt löje blott.

Den vida verlden derute står Och ropar på dig om några år, Men än du slumrar i fridsäll hamn, Din lugna verld är en moders famn. O, minns i villande verldens gång, Som nu du hör den, din moders sång!

Guds trädgård.

Jag minns en flicka glad som våren, Som våren i vår barndomstid, Då löjet ler i sjelfva tåren Och själen är en bäck så strid, Men frisk och klar och oerfaren, En öppen, skämtfull breflapp till Den hela verld, -- vi få sen svaren Med svarta kanter, svart sigill.

Hon var så skön, den lilla flamman! Vi lekte "far och mor" vi små, -- Det var en fröjd, det var en gamman! -- Men blott så ingen hörde på. Vi nära intill kyrkan bodde Och sprungo i dess vigda mull, I pastorns trädgård, som vi trodde, Af kors och vackra blommor full.

Dock undrade vi många gånger På dem, som kommo dit, att de Just sågo ut som mormors sånger Så sorgsne och andäktige. En gaf en krans, en gaf en blomma, En gaf en tår åt trädgården, -- Vi stodo der med händer tomma Och hade endast leenden.

Ibland dock liksom tala hördes Det der i granens gröna topp, Sirenens hvita blommor rördes Och nickade än ned, än opp. Men länge kunde vi ej drömma, Vi lekte glada om på nytt Bland korsen natthugg, kurra gömma Och skreko: "fick du fatt?" -- "jo pytt!"

Engång en gubbe silfverhårig Jag frågte: hvems är trädgården? Han log med blick så skön och tårig Och svarte: "det är Guds, min vän!" Guds trädgård, jublade vi åter, Ej underligt att skönt här är. Hvad Gud är god, som dock oss låter Bland sina blommor leka här.

Men när vi lärt oss stafva sedan "Här hvilar" uppå hvarje grift, Då ljusnade det litet redan. Inunder denna gyllne skrift Guds englar visst bland blomstren sofva Uti Hans trädgård hvarje natt Och lemna qvar en vacker gåfva Af tusen perlors silfverskatt.

Dock tyckte vi det lustigt bara En engel klockartitel ha Och riddare en annan vara, Det passade ej riktigt bra! En qväll jag gömde mig, att höra På engeln, när till sängs han gick, -- Men hotfullt granen sågs sig röra, Jag sprang, och intet se jag fick.

Men hastigt mina lekars syster, Min lilla brud, min bästa skatt Blef sjuk -- och förr så glad och yster Der log hon nu mot mig så matt. Jag handen höll den magra, lilla I min och grät; gå ej från mig! "Jag blir en engel", log hon stilla, "I trädgården jag möter dig".

De flytt för längesen de åren, Med dem min barndomshimmel blå; Nu bor i sjelfva löjet tåren. Dock tror jag ännu såsom då. Och blir den strid, vår kraft förnöter, Mig stundom här för tung och hård, -- Då går jag glad på nytt och möter Min Engel i Guds blomstergård.

Ottos Julafton.

Der sitter en gosse vid skeppsdäckets rand, Ett barn på den stormiga vågen. Han ser utåt hafvet, der synns intet land, Det skymmer kring seglen och tågen. Nyss smekte en hafsvind hans böjliga hår, Men kunde ej torka ur ögat den tår, Som föll utan spår Uti hafvet.

"Och nu är det jul i mitt fädernehem, Små ljus uti granen der gunga, Och syskonen alla -- välsigne Gud dem! -- Kring grenarne dansa och sjunga. Och Pappa och Mamma se gladt på de små, Men lille sjömannen de minnas väl då, Som ensam får gå öfver hafvet.

Till Gud de visst bedja för honom en bön, Det blifve min julklapp, den bästa! Som gyllene sky under himmelen skön Den följer mig, hvar vi ock gästa. Och ej är jag ensam... med mig är ju Gud, Och syskonens tankar och himmelens bud I stormarnas ljud Uppå hafvet".

Och upp mot den blånande himlen han såg, Der logo små stjernorna klara. Så sällsam, så hoppfull, så glad blef hans håg, Som sjelf han ej kunde förklara. Och snart bland matrosernas gamman och skratt Sof gossen i kojen och drömde så gladt I signefull natt Uppå hafvet.

På balen.

I balsalongens skimmer Log sorgset Glädjens blick -- Hon var ej inviterad. Hon der osynlig gick.

Blott Äran med sin stjerna Der stolt och synlig stod, Och Rikedom, som skyler Med guld sitt låga blod.

Kurtisen och Malicen Hur älven fått sitt ruin -- Men obekant gick Glädjen Igenom salen stum.

Hon såg i de dansandes hjertan, Hon såg en bleknande vår, Hon hörde de tvungna orden Och löjet i deras spår.

Ett bittert, besynnerligt vemod Då genom salen drog -- Så dunkelt lamporna lyste, Så sakta musiken dog.

Skridskoåkaren.

Öfver solbeglänsta fjärdar, Mellan tvenne blåa verldar, En i spegeln, en deroppe, Raskt jag ilar som en vind. Stålet mot min fot jag spänner, Lustigt öfver isen ränner, Frosten i en silfverdroppe Smälter på min varma kind.

Vill du veta, hvart det bärer? Se det namn, som stolt jag skärer Uti blanka fjärdens yta, Uti stelnad silfvervåg. Nästa vår, när böljan lossas, Här det ljufva namnet krossas, Går dock aldrig ur mitt hjerta, Aldrig ur min glada håg.

Vinden silfverblommor plockar Uti rimbeströdda lockar, Svala kyssar kinden gifver, Men den glöder blott dess mer; Ty, när hjertat trofast brinner, Ingen vinter på mig rinner, Och min segers runor skrifver Jag i isen stolt och ler.

Din är segern, sköna flicka! När de klara himlar blicka I min själ, hvad ljufva vårar Väcka de ej saligt der. När din stämma mot mig klingar, Orden fly på englavingar, Och den Amors pil, som sårar, Full af himmelsk balsam är.

Vänta mig då, sköna flicka, Efter mig åt fjärden blicka, Varmare, när in jag träder, Mig du trycker då i famn. Kommer qvällen sen den tysta, Ömt bli dina läppar kyssta, -- Aftonstjernan huldt oss viger Utan ord och utan namn!

Sjömansgossens afsked till sin brud.

Farväl, min unga sköna brud! Jag måste bort från dig, Och när vi träffas, vet blott Gud, Igen på lifvets stig. Hör, redan afskedstimman slår, O, torka bort ditt ögas tår.

Nej, låt den stråla än en stund Mot mig i ögats frans; Der ler på trohets azurgrund En evig kärleks glans. I höstlig natt vid stormens strid Blir den min andes ljus och frid.

Säg, minns du än den mörka lund, Der frid och skugga bo, Der vi en stjernströdd aftonstund Hvarandra svuro tro, Och kyssen brann uppå din mund, Inseglet uppå vårt förbund?

Ack, gles och gul är lunden nu, Och stormen hviner: höst! Dock hopp och minne skapa ju Ny vår i våra bröst. Vi skiljas, -- men med tro och hopp Mot samma himmel se vi opp.

En kyss ifrån din rosenmund, Du hulda, gif mig den Och luta dig som förr en stund Emot mitt hjerta än! Sen får jag drömma blott om dig Derute uppå stormars stig.

När, flicka, på din fönsterkarm En svala sätter sig Och sjunger flämtande och varm Sitt qvitter gladt för dig, Tro att jag då har sändt dig den, Tro att den kommit från din vän.

Gråt ej, om i det vida haf En enslig bädd jag får. Kan du ej pryda der min graf Med blommor och en tår, Du minns ju stundom mig ändå Och längtar till mig i det blå.

Men rostar ringen på din hand, Din kärlek och din tro, Då res ett kors på hafvets strand, Der storm och bränning bo, Då först som död du sörje mig, Död för min hembygd och för dig.

Hvi blir du blek? jag vet förväl Det kan ej blifva så. Med varma strålar ser din själ Ur trogna ögon blå, Du himmelsdröm i lifvets natt Du själens fröjd, du hjertats skatt.

Ännu en kyss, en enda blott! Och sen -- farväl, farväl! Ännu en blick, -- det känns så godt, Så himmelskt i min själ. Min ros är du, en vind jag är, Farväl! -- o, hur du är mig kär!

Den vansinniga spinnerskan.

Hon sitter vid rocken så knotig och grå Och väter och spinner den surrande trå, Hemskt hvirflar hon hjulet i taktmessig gång Och småler och sjunger en underlig sång:

Ej är jag en gumma, fast er synes så. Med aftärda händer och lockar så grå, Jag är ju en jungfru så dejlig och fin Och tvinnar med rosiga fingrar mitt lin.

En sjöman så rask är min fästeman huld Och trogen jag vill honom vara som guld. Vid afskedet sa' han: var lugn nu, min vän! Snart gifta vi oss, när jag kommer igen.

Jag stod uppå stranden tills solen gått ner, Sen tycktes väl tiden gå framåt än mer, Han tycktes ock komma från resan igen, Men såg icke på mig, han glömde sin vän.

Och så stod hans bröllop i sus och i dus, Härute var natt, men derinne var ljus, Jag stod bakom fönstret och grät mången tår, -- Derinne gick bruden med myrtenprydt hår.

Hans ärliga ögon hur sveko de så? Ej falskhet kan bo uti himmelens blå. En drömbild det är och jag drömmer... ja, ja! Men ve, ingen ände den drömmen vill ta!

Snart hafver jag spunnit väl ut denna trå; Ur drömmen den hemska uppvaknar jag då. Så irra, du hjul, uti lusteligt mod, Och sjung, du mitt hjerta, om vännen så god!

Hymn till kärleken.

Kärlek, flamma från det höga, Tänd i menskohjertat opp, Strålande ur solens öga, Glödande ur rosens knopp! Gud i skapelsesekunden Jorden gaf din kyss så varm, -- Evigt, evigt sen den stunden Glöder den i jordens harm.

Minsta blomma skönt dig röjer, Ljuft du andas i dess doft, Lunderna de gröna höjer Du ur jordens mörka stoft, Du i fogelsången klingar, Du omstrålar himmelen, Tigerns grymhet du betvingar Och till ömhet lockar den.

Flickans öga du bestänker Med en himmelsk tjusningsglans, Du i ynglingsblicken blänker, Der han står med ärans krans. Blott med dig hon drömma vågar, Blott med dig hans morgon gryr, Och ditt rosenaltar lågar Och din fest i kyssar flyr.

Skön du hvälfde qvinnobarmen Till din andes helgedom, Mjuk du bäddar modersarmen, Ler ur barnets blickar from. Mannen gör du stark att strida Hur än ödet vänder sig; Allt med dig vi kunna lida, Säll är ingen utan dig.

Folken öfver öde hafven För du i hvarandras famn, Ljust blir lifvet, ljus blir grafven Vid ditt segerrika namn. Lugnt vi följa dig i fjäten In i dödens dunkla land, Frukta ej för evigheten, Ty du väntar på dess strand.

Gud i skapelsesekunden Jorden gaf din kyss så varm, Evigt glöder sen den stunden Du i alla slägtens barm. När vi för Hans öga hamna, Flammar i vår själ den än, Saligt skall Han oss omfamna, Evigt ta sin kyss igen.

Rosor och kyssar.

Vi gingo tillsamman, vi unga, Längs ängens blommande rand. Långt efter oss blefvo de gamla, Vi voro på tu man hand.

Nog tänkte jag något säga, Men tyst jag en törnros bröt. Hon gjorde detsamma, men tyckte Att min var "alltför söt".

Då bytte vi om behändigt. Hon log och rodnade lätt, Och ros efter ros vi bytte Och bundo hvarandras bukett.

Snart bytte vi mer än rosor: De sötaste kyssar små, -- Men, ack, att de gamla voro Bakom oss alltid ändå!

Till Minna.

Skönt du log bland ängens blommor Qvittrade bland skogens foglar. Intet öga var så vänligt Såsom ditt i hela verlden, Ty utur ett himmelskt hjerta Sändes dina varma blickar. Som en vårsols milda stråle Föll din blick, till lif uppväckte Ynglingshjertats första blommor.

Hvarför skulle dem du väcka, Endast för att dem förbränna? Men det vet ej solens stråle Och skall aldrig det få veta. Gerna blommorna förbrännas, Hviska med en tår i ögat: Lif du gaf oss, -- tog ock lifvet!

Till Ellen.

Flicka, skönare än källans Klara, fria, vackra våg, -- O, behåll som hon för evigt Denna friska barnahåg!

Flicka, skönare än stjernans Milda glans i aftonen, -- O, behåll som hon för evigt Dig ett rum i himmelen!

Flicka, skönare än rosens Friska daggbestänkta vår, -- O, behåll den doft för evigt Som dess väsen genomgår!

Glöm dock ej ibland att tänka På din yra fjäril ock, -- Ljuft du bundit har hans vinge Med din nattligt ljufva lock.

Varning.

Lägg, yngling, handen på, ditt bröst -- Hvad klappar rastlöst der? Det kan bli dina dagars tröst, En stjerna ljus och skär, I stormens dån en engels röst, En eternell i lifvets höst, -- Lek ej med elden der!

Lägg, yngling, på ditt bröst din hand, -- Hvad klappar fridlöst der? Det kan bli dig en helfvetsbrand, Som all din ro förtär, Ett sår, som blöder utan band, En afgrund utan ljus och rand, -- Lek ej med elden der!

När och fjerran.

Emellan oss var skog och sjö Och höga fjell med evig snö, -- Och ändå var du mig så när, Som himlen för den fromme är.

Ty mellan oss en engel flög Och jemt med helsningar han smög, Och drömmar om en evig tro Vi närde djupt i själens ro.

Så gingo några år förbi, Och åter råkades nu vi; Hur mycket du förändrad var! Och jag också, du förebar.

Och mellan oss en öken låg Så lång att ej dess slut jag såg, Och ändå var du mig så när, Som grafven för en dödssjuk är.

Var det en dröm.

Var det en dröm att ljuft en gång Jag var ditt hjertas vän? -- Jag minns det som en tystnad sång, Då strängen darrar än.

Jag minns en törnros af dig skänkt, En blick sä blyg och öm; Jag minns en afskedsår, som blänkt, -- Var allt, var allt en dröm?

En dröm lik sippans lif så kort Uti en vårgrön ängd, Hvars fägring hastigt vissnar bort För nya blommors mängd.

Men mången natt jag hör en röst Vid bittra tårars ström: Göm djupt dess minne i ditt bröst, Det var din bästa dröm!

Afskedet.

"Godnatt, du goda flicka! Godnatt ännu engång, Jag måste gå, det skymmer Och vägen är så lång."

"Godnatt, du goda gosse, -- Men glöm dock något qvar, Så har du skäl att komma Igen om några dar."

Han gick, hon honom lyste Med lampan i sin hand; Så mörk var mörka locken, Så röd var kindens brand.

"Godnatt!" -- "godnatt!" de sade, Förstulet blicken brann, -- Och båda något glömde För evigt hos hvarann.

Ögon blå.

Två skälmska, ljufva ögon blå Mig följa hvart jag än vill gå -- Godmorgon, hviskar en röst så gladt Och, när det skymmer, godnatt, godnatt!

De skälmska, ljufva ögon blå Dock långt från mig som himlen stå, Och denna röst, som mitt hjerta rör, Det är i drömmen jag blott den hör.

De skälmska, ljufva ögon blå Mig ner i grafven lysa må -- Och denna röst af min fjerran vän I granen susa deröfver än.

Vår inre verld.

Gestalter sväfva för mitt inre öga Och nicka vänligt från en fjerran strand, Än barndomsvänner från det ljusa, höga, Än ungdomsbilder ifrån jordens land.

De hviska mig så mången herrlig saga; I ljuf förklaring böljar tyst min själ. Än le de gladt, än sörja de och klaga, Men alla ge mig af sin känsla del.

I, sångarns sällskap och hans skönsta minnen! Hur lycklig menskan är! Hvad skönt hon ser Utom sig, spridt omkring för spridda sinnen, I ordnad skönhet inom henne ler.

Der skapar hon en verld af sina minnen Så lugn, så skön. I himlen, andens hopp, Skall jag förklarad se med nya sinnen Dem gå kring mig i evig skönhet opp!

Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.

(Melodi: Fraa issefjorden etc. af Hansen.)

På öknens slätter i natten En beduin framfar, Kamelen vaggar sakta Och himmelen tindrar klar. In slumra öknens vågor Vid vandrarns aftonpsalm. Vid vägen i toppen bruten Står vissnad ung en palm.

"Dig stormen bröt i din blomning, -- Stor Allah är som var!"

Till tömmen han åter tar. En reskamrat från fordom Då minnes hastigt han. Han nämnde sig Abdul Waly; [Wallins i öknen antagna namn.] Det var en trofast man.

Han minns hur der vid hans sida En stjernklar natt han red, Den resliga gestalten Med stål uti hvarje led. "Hvar månne nu han resa I öken eller stad?" En sörjande vindfläkt susar I palmens vissna blad.