Part 7
Tillbaka helsa till din amiral Och säg, att hertig Karl vid Helsingfors Är af vår landthär slagen och fördrifven, Och att han derför må ta sig i akt, Om han vill hoppas att sin flotta rädda. Säg det åt honom, han på mig skall tro Med lika mycket skäl, som jag på honom.
PARLAMENTÄREN.
Det svar var väntadt af ert öfvermod; Hör derför hvad till sist jag nu er säger. Om längre med ert trots ni retar oss, Skall amiralen de af edra vänner, Som följa oss från Kastelholm som fångar, Halshugga låta och till er varnagel Fastspika deras hufvuden på pålar Midt i er egen åsyn, för att så Från blodig talarstol för er predika Med skräckfull död er egen framtids dom. Betänken er! Det gäller deras lif.
JOHAN FLEMING.
Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas! Din hvita fana rodnar utaf blygd För sådant tal; vanhelgadt är dess skygd.
STÅLARM.
När rättigheter, vuxna ur vårt hjerta, Med makt och ära stå på slumpens spel, Ett menskolif en småsak blir, ett öre På tidens raffelbord. Jag offrar dem Som mig de offrat, om på dem det gällt. Fäll ner din hvita fana, skynda dig Tillbaka, om du döden undgå vill. Det enda svar, vi ha på sådant tal, Är ärligt motstånd uppå lif och död.
PARLAMENTÄREN.
Bestraffas skall du, trotsiga befäl; Ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
(Stiger ner bakom muren.)
JOHAN FLEMING.
Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från Vi kunna skåda bort till andra stranden. Vid dagens ljus! de skola det ej våga, Ej så våldföra sig på fångne män!
(Stålarm och Johan Fleming gå.)
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer).
När svärdomgjordad Kain slog herden Abel Ihjäl och, plågad af sitt brodermord, Af Gud sig öfvergifven kände, gjorde Han sig ett beläte, för hvilket han Sitt offer tände -- och det nämnde Äran. O, hvilken herrlig afgud! herrlig är Med herre slägt, och Kain han var på jorden Den förste herrn. Det var en snillrik karl! Så konstigt skapade han denna afgud, Att just i den man dyrkade sig sjelf, Som om den varit bräckligt spegelglas, Och dock står den ännu. För dig, o, ära! Jag lefver, dör! -- "För dig, o, ära! slår jag Min bror ihjäl!" -- "Jag tackar er så mycket, Er äran är!" -- Ha, en ironisk Gud! -- Och verlden har han bunden uti kedjor. En broder hade Abel, Seth vid namn, Hvarföre hämnades han ej på Kain? -- Det var en stackare! Hvarföre smög han Ej in i Kains palatser och sin knif Högg genom ryggen in allt till hans lefver? Han ämnade det kanske, smög sig in, Såg Kains afgudabild, förtrollades Och föll i stoftet neder, ångerfull. Det var en stackare! Ej sannt, J skuggor, J blodiga? Ej sannt, J alla andar, Som ej fån ro i dessa hemska hvalf, Der edra ben, ombundna än af kedjor, I mörkret lysa! -- Hämnd! Hämnd! -- Tyst jag kommer; Och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag! Vår nästa natt skall bli min första dag!
(Går.)
Sjunde Scenen.
ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING mötande EBBA FLEMING.
EBBA FLEMING,
Här händer något rysligt. Ifrån fönstren Man ser på andra stranden hemska verktyg Uppresta...
STÅLARM.
Se ej dit, man vill förskräcka Vårt mod; det skall blott högre egga det. Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer Ge herrlig dödssalut och följesvenner På färden till en bättre verld. Upp, knektar! Till luntorna! i kretsar utaf eld Må alla murar flamma högt af vrede!
(Går.)
(Kanonskott, scenen starkt upplyst.)
JOHAN FLEMING.
Är detta ärans glans, är det den lager, Jag drömde hjelten ge en evig dager? Finns intet ridderskap i Sverige qvar? Vårt fordna fromma folk, hvar finns det? Hvar? Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak En sådan blodig handling på sitt samvet? Säg att den det ej har, och jag skall ega Ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger, En blixt uppå hvar egg! --
EBBA FLEMING.
Till striden, son!
JOHAN FLEMING.
Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand! Bort kärlek, ömhet! -- Arma fosterland!
(Går. Ebba följer honom.)
Tablå.
(Amiral Scheels högqvarter gentemot Åbo slott. Ett boningshus till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)
Åttonde Scenen.
TVENNE af Hertigens SOLDATER (gående på vakt utanför boningshuset).
FÖRSTA SOLDATEN. Nå, du säger ingenting.
ANDRA SOLDATEN. Jag tänker.
FÖRSTA SOLDATEN. Hvad tänker du då?
ANDRA SOLDATEN. Jag tänker upp en visa.
FÖRSTA SOLDATEN. Och jag tänker på fästningen... den håller i som en sköldpadda. Vet du hvad sköldpadda ä', du? -- Det är en sorts stockfiskar, som ha ett ogenomträngligt skal, du, och man måste steka dem på glöd, innan de krypa ut derifrån. Jag önskar vi snart hade hertigen här, så finge vi hålla dem i eld från både land och vatten.
ANDRA SOLDATEN. Hur tror du det ser ut der innanför? Finnarne kunna trolla, du.
FÖRSTA SOLDATEN. Må de använda hvad makt som helst, utan folkets kärlek stå herrarne utan rötter. Puh! kommer ovädret och der ligga de som stormfallen skog.
ANDRA SOLDATEN. Jag undrar hur de ha det der hemma hos oss bortom elfvarna i dalen.
FÖRSTA SOLDATEN. Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att jag bara var bonde dräng, som ingenting annat har än min sold, mitt korpralskap, min flicka och min frihet.
ANDRA SOLDATEN. Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
FÖRSTA SOLDATEN. Nå sjung den då, men bussig skall den vara.
Nionde Scenen.
DE FÖRRE. DANIEL HJORT.
DANIEL HJORT.
Hvar är er amiral? För mig till honom!
FÖRSTA SOLDATEN.
Puss, min gosse, hvad vill du honom?
DANIEL HJORT.
Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut Mig genom hjertat. Det mig qvittar lika.
Tionde Scenen.
DE FÖRRE. Amiral SCHEEL (träder ur boningshuset).
SCHEEL.
Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger Er genom vakterna och stör min hvila?
DANIEL HJORT.
Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej Från slottet, fast jag kommer derifrån. Jag har ej namn, fast jag har tvenne namn. Dagsgammal är jag, fast en man till år, Och mer än tusen lif jag gäller dock För eder, hertigens och folkets sak.
SCHEEL.
Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man Blott fatta kan, att ni från slottet är, Det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
DANIEL HJORT (upptager sin ring).
Du ring, blif du min förespråkare! O, stod här hertigen för mig som ni, Och denna ring jag lemnade åt honom, Som nu åt er, han visste hvad den gällde.
SCHEEL (betraktar ringen).
Det är min hertigs vapen.
DANIEL HJORT.
Denna ring Han åt min far engång som minne gaf; Som den jag ärft, med den jag ärft hans blod, Hans sak, hans hämnd.
SCHEEL.
Kom, följ med mig, så få Vi talas närmre vid. Följ med, soldat!
(Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)
Elfte Scenen.
ANDRA SOLDATEN (ensam). Det der betydde något. Har den der icke något ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan. -- Huh, det är så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa. (Sjunger.)
(Mel. O, Wermeland, du sköna, du m.m.)
I stugan väfver vännen, jag håller så kär, För sakna'n så häftigt väfven lider. Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär, Det är ifrån konung Göstas tider. Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän, Och när jag blir gammal, min son får det igen, Det får han, om jag lefver så länge.
Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng, Gud gifve att rik vore säden! Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng; Godt sofver man, när man dör med heder. Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, När det med tro och frihet i landet illa står. Gud skydde vår hertig och Sverige! --
Tolfte Scenen.
ANDRA SOLDATEN. DANIEL HJORT (kommer från boningshuset). Senare SCHEEL.
DANIEL HJORT.
Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva Mig in med ord och guld hos hvarje knekt, Och slottets kraft just i dess kraft förlama. Skryt se'n med äran än!
SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).
Ni glömde guldet; Här är det. Lycka till! Var säker att Ej hertigen skall glömma er. God natt!
(Går in i boningshuset.)
DANIEL HJORT.
God natt, mitt fordna lif. Nu tysta månsken, Du nattens onda, bleka samvete, Gengångare i jordens midnattsdröm, Tvinsjuka ljus, som tviflar på dig sjelf, Ej sqvallra i mitt spår på dunkel väg.
(Går.)
ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sång).
Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng, Gud gifve, att rik vore säden! Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng; Godt sofver man, när man dör med heder. Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, När det med tro och frihet i landet illa står. Gud skydde vår hertig och Sverige! --
Slut på Tredje Akten.
FJERDE AKTEN.
(Stora salen på slottet, Morgonrodnaden strålar in genom fönstren och belyser föremålen i början af akten).
Första Scenen.
JOHAN FLEMING (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa till venster), EBBA FLEMING (blickar upp från honom och ser utåt).
EBBA FLEMING.
Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten, Den långa natten efter rastlös strid I fyra dar; men ack! Hur går den upp! Vänd, stjernors drottning, sol din glans från mig! I veklig klagan sjunker jag, -- och der, Der ute, obevekligt såsom förr Fiendtlig flotta står, och intet segel Till hjelp oss skyndar öfver liknöjdt haf, Och intet bud om våra vänners öde Framtränga kan till oss. -- Tyst! Upp han vaknar.
JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
Ack, hvilken herrlig dröm! Jag känner mig Så styrkt, så glad!
EBBA FLEMING.
Du drömt?
JOHAN FLEMING.
Och idel ljus Och frid och lycka! Jag på Qvidja var. Till mig kom kungen dit uppå besök, Då fridens första skörd på gyllne fält Jag in med folket bergade tillsammans. Allt var förändradt: rika parker, der Nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr Och bytt i åkerfält. Mig kungen tog Inunder armen och så gingo vi Igenom folkets högtidsklädda leder, Och blommor ströddes rikt uppå vår väg, Och mössor svängdes vid hurrah i luften, Och suckande såg Sigismund på mig Och sade: Byt ditt rike emot mitt! -- Så man sig sjelf kan smickra uti drömmen Och glömma bort i denna lifvets afbild All strid och omsorg. -- Moder, ingen visshet Om landthärns öde än?
Andra Scenen.
DE FÖRRA. ARVID STÅLARM (som inträdt). Senare OLOF KLAESSON.
STÅLARM.
Ett bud har kommit I denna natt; igenom sorglös vakt Det lyckats smyga hit.
JOHAN FLEMING.
Och detta bud?
STÅLARM (pekar på Olof, som inkommer).
Här är det.
EBBA och JOHAN FLEMING.
Olof Klaesson!
OLOF KLAESSON.
Ja tyvärr!
EBBA FLEMING.
Och krigshärns öde?
OLOF KLAESSON.
Spridd är den och slagen, Och jag hardt när att bli tillfångatagen. Förgäfves jag de lejda skaror ropar Och söker samla deras spridda hopar; Om ej jag några falska hjertan stungit, De sjelf i band till hertigen mig tvungit. Mod vänner! Om jag icke hoppats än, Jag hit till eder kommit ej igen. Vi skola hålla oss till sista man, Oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
STÅLARM.
Visst står vårt slott, det än ej störtat samman, Ehur' det snart får skäl; besättningen Gör myteri, står trotsig vid kanonen Och skjuter ej; förräderi kringsmyger, Insnärjer oss.
EBBA FLEMING.
Och ingen hjelp från Polen.
JOHAN FLEMING.
O, Sigismund!
OLOF KLAESSON.
Så återstå dock vi.
STÅLARM.
Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi, Vi, öfvergifne och förgätne här! Ha, Sigismund, är detta lönen då För all den trohet, vi emot dig visat! O! att vi aldrig känt den lumpna känsla, Som svaga mödrar närt oss med som spenbarn, Som drifver barnet att sin fader hylla, Att såsom yngling vörda än hans svaghet 1 gråa hår och skydda dem för skymf; Den svaga känsla, hvilken högst i dårskap Dock stiger, då den böjer undersåten För kungen ned att honom dårligt dyrka Som landets fader och sin äras borgen! O! att vi qväst den, såsom hertigen, Som alla andra, och vår egennytta Sått ner i upprorsandans feta jordmån Och skördat der vid packets jubel nu; -- Då hade vi ej öfvergifna stått Med bruten lit och ensam, sviken tro!
EBBA FLEMING.
Är det väl Stålarm, Stålarm, som så talar, Det finska ridderskapets pelare, Vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands Sjelfständiga och fasta svärd!
STÅLARM.
Tack Ebba! Jag har ej sofvit uppå tvenne nätter. Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig! Upp, trötta tanke, efterverlden manar; Natur jag vill besegra dig! (Till Olof Klaesson). Hur var det? Vår krigshär slagen är. Då hvilar allt På oss allen'. Dock, ännu låt oss hoppas På hjelp från Polen. (Officerare inkomma). Här befälet kommer, Som hit till sista råd jag sammankallat.
Tredje Scenen.
DE FÖRRA. OFFICERARE. DANIEL HJORT.
STÅLARM.
Ha'n J med veteranerne besatt Slottsportarna och uppställt knektarne Här utanföre?
(Sorl bakom Scenen).
FÖRSTA OFFICERN.
De er svara sjelfva.
DANIEL HJORT (för sig).
Hör, det är min orkester det, och stycket. Som spelas upp, det eder dödspsalm är.
ANDRA OFFICERN.
Doft växer deras knot, med möda fick jag Dem ordnade. Till hertigen har redan En del i nattens mörker öfverflytt, Och af de öfrige är svårt att säga Hvem är att lita på.
STÅLARM.
Välan, vi skola Snart få rent spel i saken, och från hvetet Allt ogräs sjelft må skilja sig!
(Slår upp balkongsdörrarna, och talar derifrån nedåt).
Soldater! Man sagt mig att bland eder -- -- -- (Sorlet tillväxer). Tyst! falske uslingar, edsbrytare, J pligtförgätne, som med fega tankar Förqväfven modet i de bättres bröst, J dåliga kamrater, tron J väl Att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt, Som önskar det, gå hän. Slå slottets portar På gafvel upp, att sådan giftig luft Må strömma ut och ej oss här förderfva!
(Går hastigt från balkongen).
JOHAN FLEMING.
Jag kan, jag vill ej tro det --
STÅLARM.
Skåda sjelf!
JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
De bölja om hvarandra. Täta massor Mot porten störta sig. Förgäfves söka De gråa veteraner hejda dem.
STÅLARM.
Må ingen hejda dem.
OLOF KLAESSON.
Du vågar mycket.
STÅLARM.
Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars Också till hjertat kunnat sprida sig. Nu må vårt råd begynna.
OLOF KLAESSON.
Värre makter Än missmod verkat det. -- Om jag tror orätt, (med en blick på Hjort). Så visar detta bleka anlet galet.
STÅLARM.
Kamrater! Finnes någon ibland eder, Som önskar öfvergå till hertigen, Han fritt det säge, fritt det göra må; Ty intet annat återstår för den, Som blifver qvar, än att med ära falla. (Tystnad). Finns någon ibland er, som något har Att hoppas på af hertigen och röstar För underhandling?
FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
Non illo parcet Tempore dextra reis.
STÅLARM.
Välan då, vänner; Fast svikna i vår lit på Sigismund, Fast öfvergifne af vårt eget folk, Vi skola visa hertigen i döden, Att än vår konung och hvarandra trogna Vi till hans planer ropa enigt: nej! Och när på tröskeln här de siste fallit Och hertigen instörtar jublande I dessa salar, blott en man, en fackla Behöfs, och slottet störtar öfver segrarn. Och i ruinerna af dessa hvalf Vi honom och vårt nederlag begrafva -- Och Sveriges thron och Sigismund är räddad. --
TREDJE OFFICERN.
Hurrah för Sigismund! Vi följa dig.
DE ÖFRIGE.
Hurrah för Sigismund! Hurrah för Stålarm!
STÅLARM.
Så svärjen det vid edra dragna svärd! Vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
ALLA (draga svärden).
Vi svärja det.
STÅLARM.
Så återstår oss blott Att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
JOHAN FLEMING.
Behöfves ej. Min arm mig nekar strida, Dock är den stark nog att en fackla föra. Förtro det värfvet mig,
STÅLARM.
Må gå. Åt dig Vår ära vi förtro med detta. -- Nu Må hvar och en i tysthet sig bereda För evigheten. Sedan samloms här Med klara samveten och glada hjertan, Att tömma före stridens sista brand Den sista guldpokaln för kung och land.
ALLA.
Hurrah för Stålarm!
(Officerarne aflågsna sig småningom).
EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
O, min son!
(Stålarm går).
JOHAN FLEMING.
Min moder, Vi måste rädda Sigrid.
EBBA FLEMING.
Det är sannt! JOHAN FLEMING.
Följ henne du, blif hennes moder.
EBBA FLEMING.
Johan! En bättre tröstarinna finner hon I hvarje qvinna än i mig; -- Nej här, Lik Indiens stolta enkor vill jag dö Och ila utur offerbålets lågor Till ärans himmel i min makes famn!
(Går).
Fjerde Scenen.
JOHAN FLEMING. SIGRID STÅLARM (inkommer förklädd till bondflicka).
SIGRID.
Hvad föregår här, Johan? Mig min fader Befallt att kläda mig i denna drägt Och sagt att bort jag måste härifrån. Hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar Och slutna anleten. Hvad är det, Johan? Hvarföre vill min far mig sända bort?
JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
Vi, som bli qvar, vi ämna dö i dag.
SIGRID (ödmjukt).
Och derför -- -- --
JOHAN FLEMING.
Ämna vi dig frän oss sända. I denna drägt man dig ej känna skall, Till dess du hunnit fram till våra vänner, Och färden går helt lätt här öfver viken, Dit knappt en vilsen kula nå'ngång kommer.
SIGRID.
O, att den hunne mig! -- Och du ej frågar, Om jag det ville...
JOHAN FLEMING.
Svara, Sigrid, mig, Säg öppet -- då du gaf din hand åt mig, Gaf du af kärlek den? --
SIGRID.
Har jag dig gifvit Ett skäl till tvifvel om min tro?
JOHAN FLEMING.
Åh, nej! Dock, hjertat väger icke skäl mot skäl. Jag vet ej, men nu, Sigrid, säg mig -- kan Du älska?
SIGRID.
Ej så innerligt, som du.
JOHAN FLEMING.
Låt mig få se i dina vackra ögon. Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva Tillsamman här och dö med mig -- ej sannt, De skulle icke stråla rätt af fröjd? Du svarade mig ja kanske, men sedan Du lade till; "I denna tunga sal Här är så qvaft"... Minns du?
SIGRID.
Nej!
JOHAN FLEMING.
Jo, du minns det. Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade, Hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade Du ej: Jag dig ej älskar. Då jag skulle Ej plågat dig så länge, som jag nu Fast omedveten gjort det.
SIGRID.
O, min Gud!
JOHAN FLEMING.
Jag förebrår dig ej, tvärtom mig sjelf Jag förebrår. Farväl, farväl, min syster! Blif lycklig en gång, när en själ du finner, Som är dig värd, och minns mig som en vän!
SIGRID.
Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock Jag ej är värd att dö med dig, jag önskar Dock intet annat än få dö.
JOHAN FLEMING.
Och hvarför? Rår du väl för, att ej jag dig var kär I högre mått än någon ann'. Ditt hjerta, Hur kan så hårdt och dock så vekt det vara. Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle Ej göra det.
SIGRID (för sig).
O, om jag hade mod Att säga honom allt!
JOHAN FLEMING.
Jag går att ställa I ordning slupen till din affärd nu. Farväl så länge!
(Går).
SIGRID.
Gå ej, Johan! Ah! Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud! (betäcker sitt ansigte med händerna) Hvi har du öfvergifvit mig och lemnat Mig i det onda hjertats våld! -- Se der Den hvita kransen på Mariebilden! Är jag lik den, som kransen fordom band? Ja, som den brutna rosen är den friska.
Femte Scenen.
SIGRID. DANIEL HJORT.
SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
Han!
DANIEL HJORT.
Hvem har spökat er så vidrigt ut?
SIGRID.
Om icke denna drägt behagar er, Jag aldrig heller frågat om ert tycke.
DANIEL HJORT.
Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken? -- Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg På hårda, konstigt brutna ädelstenar? Har ni sett lammets ull på vargens yngel? Har ni sett solsken i hvitmenad graf? -- Hvar är er spegel, fröken?
SIGRID.
Sista gången Vi talas vid, och ni kan tala så?
DANIEL HJORT.
Nåväl, så kan jag säga något annat. Hvem är ni, sköna mask?
SIGRID.
Om ondt jag gjort er, Var det min mening ej.
DANIEL HJORT.
När satan frestar, Så frestar han i englaskrud.
SIGRID (aflägsnande sig).
O, Gud!
DANIEL HJORT.
Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed Och nyttja ej till annat edert hjerta, Att det ert namn ej hånar. Nyttja ord, Som vingar ha från himmel allt till jord, Och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig, Åtminstone så nådig, som rättrådig.
(Sigrid går).
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (ensam).
Skall jag er låta dö och dö med er, Med hertigen och allt i samma lågor? -- Så vore striden slut och allting slut, Så finge jorden frid, och döden bredde Det tjocka täckelset, som hålla skall Till domedag, uppå min hemlighet, Och alla dessa synder, fienders Som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd, Som hänger öfver tusen hufvuden, På spindeltråden af min svaga vilja! Nej, nej! Derför blef jag ej född, derför Ej forsar de förtrycktes blod med storm Från hjertat upp till hjernan genom mig, I afgrunden har himlen dykat ned Ny kraft att hemta upp till brustet verldsskick. Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande, Att intet annat utom dig den vet, Håll vilda hat, håll fast vid hjertats rot Och lär det endast slå på din befallning!
Sjunde Scenen.
DANIEL HJORT. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING. EN VETERAN (inhämtande vinbägare). OFFICERARE. Senare SIGRID.
STÅLARM (i samtal med en officer).
När jag var barn en tvillingsbror jag hade, Som dog helt späd ännu. Jag minnes hur Jag bad uppå hans graf, att bli förskonad Ifrån att komma i den svarta jorden. Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt, Som barn vi önskat, ofta se'n besannas; Ty nu vi resa genom luften rakt En ginväg öfver jorden bort från lifvet. Käck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater, För hedern, lifvets vin och ärans perla I botten uppå lifvets bägare! -- (Alla dricka). Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
OLOF KLAESSON.
Ha alla sina bägare? Se här!
(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
Sång.
Sankt Göran det var en riddare god Vid glas som svärd. Med glädje han drack och med fröjd gjöt sitt blod, Stolt var hans färd. Mot draken han kom med svärdet i hand Och en munter sång, Och fallen låg draken i purpurröd sand På samma gång. Hurrah för mod och fröjd!
KÖR.
Hurrah för mod och fröjd!
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
Hvad nu? Din bägare är full till randen. Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
(Sjunger).
Sankt Göran han för prinsessan som fru Till egen härd. Och kungen han sade: "den bäste är du, En krona värd!" -- -- "Nej kronan behåll, åt sonen din gif, Den är mig för tung. Men låt för dess ära mig offra mitt lif, Min dyre kung!" -- Hurrah för tro och fröjd!
KÖR.
Hurrah för tro och fröjd!
(Ett kanonskott höres).
OLOF KLAESSON.
De börja redan, än en vers är qvar.
(Sjunger).
Mot fiender hundra ensam han stred, Hans kung vardt blek. Han högg och han segrade, dignade ned, Gladt som på lek. Och kungen höll in på segrande färd Och med blick i brand. O! Finge jag byta fast tusende svärd Emot din hand! Hurrah för fröjd och död!
KÖR.
Hurrah för fröjd och död!
(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer).
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
Hvart skall du, Daniel Hjort?
DANIEL HJORT.
Hvad rör det er?
OLOF KLAESSON (håller qvar honom).
Förrädare! -- Se hur han bleknar vid Det namnet, vänner!
DANIEL HJORT.
Bort till murarne Förr'n hertigen är här!
OLOF KLAESSON.
Bekänn, din skurk!
DANIEL HJORT.