v. DANN

Jag?

JULIA. Blef?

v. DANN. Blef, sen mitt lif förbrann, Den torra mumie, du nu kan skåda.

JULIA. Nej, onkel, ljug ej så, det går ej an.

v. DANN (upprörd). Håll! Ur hvad djup i afgrunden, på jorden, Fick du i dagen de fördömda orden: "Det går ej an"? Just nu, i denna stund, Hur kommo de, min Julia; i din mund? Ja, det var de, som släckte min förhoppning, Som bröto ned min lycka i dess knoppning, Som jagade mig själf kring världens rund. För dem och "kan ej" har jag gått i grund.

JULIA. I grund? O, att ni talar så! Jag frågar: Är den en mumie, hvars inre lågar Af lif som ert?

v. DANN. Mitt barn, du tycker så, För det jag skälfver för ett ord, som plågar. Lif? Om du sett mig lefva, sett mig då, När hopp och kärlek bodde än här inne! Ännu, sen många lustrer gjort sitt tåg,-- Jag blygs att nämna det,--kan minsta minne Från dessa tider bryta upp en våg Ur vinterisen i mitt frusna sinne, Som när jag nyss den unge målarn såg.

JULIA. Såg honom? Onkel, säg, förtälj, förklara----

v. DANN. Det var en blick, ett mänskoöga bara, Jag såg, men detta öga, denna blick, Dess färg, dess djupa glans, dess hela skick Såg jag i vida världen blott hos tvenne, Hos honom, honom, flicka, och--hos henne.

FJÄRDE SCENEN.

v. DANN. JULIA. FRU BINGEN.

FRU BINGEN (häftigt inträdande). I himlens namn, kom, hjälp mig, herr von Dann! Kom, hjälp mig att mot målarn strida! Han kommer, båda komma, Trygg och han; Han fått den gamla dåren på sin sida.

v. DANN. Var kort, min fru, så kort ni kan!

FRU BINGEN. Visst kan det smärta en, visst kan det svida Uti ens hjärta, att en okänd man--

v. DANN. Tyst, gnäll ej så! Er röst är svår att lida. Säg lugnt, hvad saken gäller.

FRU BINGEN. Så, minsann! Jo, målarn, han grasserar efter täcken.

v. DANN. Hå, är det därifrån den kommer, skräcken? Gif honom dem, så slippen I hvarann.

FRU BINGEN. Omöjligt, herre, nej, det måste nekas. Att hänga dem för fönstren ut att blekas! Ack nej, det kan man ej, det går ej an.

v. DANN (utom sig). Ni är den värsta mara, någon fann. Fort ur min åsyn med ert tjut och gnissel, Förgjorda öronrasp och ögongissel! Jag kan ej tåla----

JULIA (trädande emellan med lyftadt finger). Kan ej?

v. DANN (slående sig öfverraskad för pannan). Jag, en man! Men jag vill visa, att jag kan fördraga. (Går till fru Bingen med synbar kamp mot sin hetta.) Min fru, min goda fru, vill ni ej taga En liten hvila? Sätt er, lugna er! Det gäller ju ett lappri, som ni ser. (Tyst till Julia.) Hvad menar du, säg, hör jag till de svaga?

JULIA (tyst till v. Dann). Ack, bästa onkel, blott ni kunde laga, Att ej er styrka såg så tillgjord ut.

v. DANN. Tyst! Du kan reta mig, du ock, till slut. Se efter än! (Till fru Bingen, som satt sig, men vill stiga upp igen, när han nalkas.) Min bästa fru, sitt stilla! Ni nämnde täcken nyss, var det ej så? De kunna blekas, kunna fara illa?

FRU BINGEN. Jag sköter ej ert hus för att förspilla, Hvad i min ringa vård jag kunnat få.

v. DANN. Ja, tack! Jag tackar er, jag måste gilla Er omsorg så i detta som i allt. Hvad syns, fördrar jag nu?

JULIA (tyst tillbaka). Det är en villa, Ni krusar bara, och ert krus är kallt.