v. DANN

(tyst till Julia). Blir det ej karl af den, så rider näcken.

FRANK. Han finns där nere ju, er ynkerygg, Han, som mig körde hit?

v. DANN. Hvem, gamle Trygg?

FRANK. Han spelar gärna adjutant åt värden, Han för mig till värdinnan--

JULIA (tyst till Frank). Du ar stygg.

FRANK. Jag känner gunstig herrn sen sista färden.

(Går.)

TREDJE SCENEN.

v. DANN. JULIA.

v. DANN. Förunderligt! Jag är som skygg För denna arma yngling, jag, den rike. I världen har jag aldrig sett hans like, Så stolt, så fri, så öppen, så bestämd.

JULIA (för sig). Nå, Gud ske lof, så slipper jag bli skrämd För hvad jag ställde till.

v. DANN. Ett kungarike Skall säkert icke räkna många slike. Mig har han fångat strax med första blick.

JULIA. Men, bästa onkel, litet mera skick, Det kunde dock ej skada, vill man tycka. Han är för spotsk som främmande ännu.

v. DANN. För spotsk? Kantänka! Ja, han vill ej smycka Sitt språk med fraser, söt och honingsljuf. För spotsk? Min fröken, ja, så menar du. Jag vet, den, som hos er vill göra lycka, Skall gå på tå, som om han gick med krycka, Skall buga, smila, tala som ur bok.

JULIA (för sig). Ack, visa onkel, hvad du tror på tok!

v. DANN. Men annat är att hufvudet förrycka På snärtor och få bifall af en klok.

JULIA. Min bästa onkel!

v. DANN. Hvad behagas?

JULIA. Jag tror, att ni bedömt oss skeft ändå.

v. DANN. Det vore kärt, dock tviflar jag därpå.

JULIA. Det är en lott, som ständigt var de svagas, Att hållas af de starkare för små, Små, andligt fadda, skapta blott att jagas Af deras nycker, ej att dem förstå. O, det är kvinnans öde, men det dagas En gång, det törs man spå. För öfrigt äro vi just, som vi tagas, Eländiga, om man vill ha oss så, Bedrägliga, ifall man vill bedragas, Men trogna, sanna, hjärtliga också.

v. DANN. Nej, hvilken lära!

JULIA. Vill ni den försmå? Förlåt mig, onkel, läran är vår sagas.

v. DANN. Jag tycker om dig, barn, håll ut, får gå!

JULIA. Jag undrar föga dock, när jag betänker, Hur litet onkel har fått göra rön, Att ni gör kvinnan orätt, att ni skänker Så ringa aktning åt vårt arma kön. Blott kärlek vinner kärlek som sin lön; Ni har ej älskat.--Men förlåt, jag kränker Ert hjärta blott.

v. DANN. Far fort! Det är min bön.

JULIA. Ni sått ert guld och skördat svek och ränker.-- Men hvad, i himlens namn? En droppe blänker I onkels öga? O, hvad den är skön!

v. DANN. Hvad nu? Ett litet solstyng blott, ej annat. Du kikar då på allt, det är förbannadt.

JULIA. Må vara då, ett solstyng ur er själ, Som smälter litet is, jag ser det väl. (Vekt.) Ack, onkel, hvad har ni ej måst försaka Af lifvets sanna lycka, hvilket schakt Af verklig sällhet bröt ni? Se tillbaka På dessa år, som ni tillryggalagt! Hvad blef er vinst, den glädje, ni fick smaka? Jo, guldets glans och rikedomens makt, Bekymmersamma lika att bevaka Som att förvärfva, har ni ofta sagt. Men aldrig har en kvinnlig hand sig lagt Rätt mjukt i er,--ni har ej ägt en maka; Ni lefvat, njutit, lidit blott för er.

v. DANN. Låt bli att titta, flicka, tala mer!

JULIA. Jag frågar, hvem på vida jorderingen Er mött med värma, utan svek? Jo, en, här hemma en, ett barn i lek, En fågelunge, som nyss lyftat vingen, Som fladdrar kring er och med skämt och smek Än retar er till harm, än gör er vek.

v. DANN. Vek! Det är osant. Vek? Det gör mig ingen.-- Men är du ensam, du? Än Trygg?

JULIA. En ek, En knotig ek, ett exemplar bland tingen. Och, om ni vill, vår hushållsfru, fru Bingen, En skrumpen varelse, en vidbränd stek På världens glöd af mödor och bekymmer. Att ni ej lärt er af oss två Värdera kvinnan, kan man lätt förstå.-- Men jag försäkrar, att det skymmer För edra, ögon nu ändå.

v. DANN. Och om det skymde, hör jag dock. Håll på!

JULIA. Jag sagt ren, hvad jag har att säga, Mer än jag bort kanske; Jag vet, att mina ord ej mycket väga, Men sanna äro de. Jag märkt så nu som härförinnan, Hur ringa aktning onkel bär för kvinnan, Och därför----

v. DANN. Har du velat ge En liten läxa åt din onkel arma, Som ägt två ögon att ert värde se Och dock ej lärt att älska, endast larma Om er, om allt på jordens rund.

JULIA. Ack, misstyck ej!

v. DANN. Nej, tack af hjärtats grund För dina ord, de öppna, varma! Du är mig dubbelt kär i denna stund. Hur vill jag fordra, att ditt öga, Som sett af lifvet än så föga, Skall genomskåda detta hårda skal, Som är ett gammalt hjärtas stela yta? Men, vet du, skulle hälften af de kval, Som bott där inom, en gång flyta I dina ådror, sågs om några dar Ej ens ett skal af dig, min flicka, kvar.

JULIA. Hvad, onkel? Har ert hjärta klappat Af andra kval än öfver likars nöd? Hvad? Har ni spelt det spel om lif och död, Som kallas kärlek?

v. DANN. Jag har spelt och tappat.

JULIA. Och lefver dock!

v. DANN. Om denna matta glöd, Som trettiårig aska fått begrafva, Om denna gnista under stelnad lava Bör kallas lif.

JULIA. O, tala icke så! Nu vet jag, hvarifrån den värma stammar, Som ständigt röjs hos er, ja, stundom flammar, Som ofta, ofta smälter er som vax.

v. DANN. Om du ser spöken, flicka, går jag strax.

JULIA. Men, goda onkel, hvarför neka Till dessa känslor, eldiga och veka, Som väckas dock så lätt uti er barm; Än skapa sällhet vidt omkring, än leka Som barn bland oss i fröjd, i harm; Som aldrig skada någon, endast vålla, Att man blir varm tillbaka, att man kan Så innerligt, så hjärtligt af er hålla?

v. DANN. Nu tyst! Du talar som en liten fjolla. Jag får ej äga känslor, jag, en man; Mig får ej någon makt förtrolla.

JULIA. Men onkel tåras ofta som en ann'.

v. DANN. Man har ett värde dock att upprätthålla. Man är en karaktär, en stel, välan, En mänskohatare, men ingen nolla.

JULIA. Men onkel tåras ofta dock.

v. DANN. Se där! Där är du med ditt tåras åter; Du vet dock, att en man jag är: En man kan mulna blott, en kvinna gråter. J. L. RUNEBERGS SAMLADE ARBETEN.

JULIA. Men onkel likaså, om ni förlåter.

v. DANN. Du är oslipplig, unge, säg mig, när Du sett en verklig tår uti mitt öga, En tår, som fallit ned? Det tror jag föga. Min blick kan synas skum emellanåt, Den skyms af töcken då, men ej af gråt, Af töcken, som helt lätt däröfver simma.

JULIA. Ack, huru ofta såg jag ej den våt, Så våt, min onkel, att den tycktes glimma.

v. DANN. Du toka, så gör äfven minsta dimma, När solen kastar litet sken ditåt. Men hör mig nu, om du kan spara En half minut ditt sladder, att jag får En smula tid att mig försvara. Ett gammalt hjärta, huru stelt det slår, Har vår nån gång, fast ej den varma, klara; Den mäktar dock utur den is, som år Inom oss hopat, lösa, ej en tår, Nej, töcken, barn, en liten dimma bara. Hvem styr den dimmans vägar sen, hvem rår Därför, att den vill helst i ögat vara? Men ögat mulnar, sjukas då,--har vår. Se, så är saken.

JULIA. Onkel, sluta Ej än, säg, när ni är så himmelskt god, Hur var den kvinna skapt, som hade mod Att se er kärlek och att den förskjuta?

v. DANN. Jag var en fattig yngling, och jag stod I världen ensam, utan stöd att luta Min blomning mot. Jag blommade likväl, Ty eld och kärlek bodde i min själ, Och kärlek, flicka, gafs mig fullt tillbaka.

JULIA. Hur blef då, ej den älskade er maka?

v. DANN. Jag sagt dig ju, att jag var fattig, jag.

JULIA. Och hon, den arma, var tillräckligt svag Att ej för er ett lumpet guld försaka?

v. DANN. Ej hon, men den, som skref för henne lag: Vi drömde blott om fröjd och lycka båda, Men unga drömma, de, de gamla råda. Kort sagdt, hon gafs som offer åt en man, Som, förrn jag fick en aning om min våda, Med börd och skatter hennes fader vann.

JULIA. Och ni?