Part 3

Den dysterhet och det nödtvång, sorti präglade senare skeden av emigrationen, särskilt efter 1792 -- förefunnos icke i början av densamma. Tvärtom, det var för de första emigranterna ett äventyr som ingalunda var blottat på spänning. När det såg ut att bli en dyster tid hemma, begav man sig bort till något annat land, ett annat hov, där det vanliga sorglösa livet obehindrat kunde hava sin gång. De första emigranterna hyste även illusionen, att dessa samma hov skulle mottaga dem med glädje såsom kära gäster, vilka därtill hade över sig ett stänk av ett ej alldeles missklädsamt martyrskap, och de togo för givet att Europas furstar skulle stå redo att strax giva dem sitt understöd. Greven av Artois fick nogsamt erfara, att detta var ett förhastat antagande, och att de suveräner han hugnade med sin uppmärksamhet tvärtom voro mycket rädda för att ge emigranterna ens vanlig asylrätt. Till och med hans svärfar Victor Amadeus III tvekade att emottaga hos sig sin ene svärson och sin dotter, vilken senare tills vidare hade stannat i Paris. Greven av Artois hade vid sexton års ålder gift sig med Maria Theresia av Savoyen, vars äldre syster åter var gift med greven av Provence.

Under väntan på sin svärfars tillstånd, om vilket för hans räkning underhandlades i Turin, begav sig greven av Artois till Bryssel för att där söka skydd hos ärkehertiginnan Marie-Christine, som på Joseph II:s vägnar regerade Belgien. Regentinnan tog visserligen till en början väl emot honom, men hennes bror kejsar Joseph lät så tydligt förstå, att han var missnöjd över den gästvänlighet hon visade den franske prinsen, att greven av Artois var tvungen att lämna staden. På resan från Bryssel till Turin, dit han under tiden formligen inbjudits av sin svärfar, stannade han bland annat i Aachen, denna ort som senare skulle bli ett av emigrationens främsta huvudsäten. Aachens främlingslista upptager nämligen för den 7 augusti 1789 en markis des Maisons, under vilket namn den resande fursten dolde sitt incognito.

I medlet av september anlände greven av Artois till slottet Moncalieri, konungens av Sardinien sommarresidens, och tog i besittning de tre eleganta till slottet angränsande villor, som hans svärfar hyrt för honom, grevinnan av Artois, deras söner och svit. Han mottogs med de hjärtligaste vänskapsbetygelser av sin svärfar och efter ankomsten av hans gemål och de grevliga prinsarna, levdes här under några veckor ett av familjesolidaritet präglat, lugnt och lantligt hovliv. Det var intet obetydande offer, som Victor Amadeus gjorde emigrationen genom utövandet av detta älskvärda värdskap -- Artois' svit bestod nämligen av 82 personer!

Ungefär samtidigt hade till Turin anlänt en annan av Frankrikes verkliga grandseigneurer, prinsen av Condé. I Sardiniens huvudstad anordnade denne ett slags residens för sig, sin familj och sin av nära 50 personer bestående svit. Härifrån företog prinsen med sina söner smärre resor i Italien och gjorde även ofta besök i Moncalieri för deltagande i familjefestligheter eller för att överlägga om huru man bäst borde utnyttja situationen.

Prins Condés familj bestod av hans son, hertigen av Bourbon, och hans dotter, Louise av Bourbon, samt den förres son, den sedermera under Napoleon kände, olycklige hertigen av Enghien, då en sjuttonårig yngling. I landsflykten följdes prinsen av sin älskarinna och trogna ledsagerska genom livet, sedermera hans hustru, prinsessan av Monaco. Catherine Brignole, prinsessa av Monaco, var vid denna tid redan en äldre kvinna, men hade ännu i behåll mycket av sin sällsynta skönhet, och med sin ståtliga växt och sitt förnäma vasen väckte hon uppmärksamhet och respekt varhelst hon kom -- Goethe, som såg henne vid denna tid, betygar, att den högblonda, fina och älskvärda kvinnan på honom gjort ett starkt intryck. Det låg ett visst romantiskt skimmer över hennes ungdom: man visste att hon vid 15 års ålder blivit gift med prins Honoré III av Monaco, och att hon märkligt nog hos konung Ludvig XV funnit en mäktig beskyddare mot de skandaler och lidanden, som hennes makes otyglade levnadssätt och överallt utbasunerade otrohet beredde henne, och man visste också att hon i mera än 20 års tid varit den tappre och ridderlige prins Condés älskarinna och tillika hans trogna följeslagerska och kamrat under fältlivets besvärligheter. Hon var allmänt respekterad och avhållen. Genom sin godhet och givmildhet vann hon allas hjärtan, och i de nu stundande tiderna av penningbrist och betryck offrade hon för sin ganska fattige prins och hans soldater största delen av sin avsevärda förmögenhet. Det sägs att hertigen av Enghien hyste en sonlig vördnad och tillgivenhet för henne. Prinsen av Condé var mån om att hertiginnan skulle betraktas och behandlas såsom hans legitima hustru, och han underströk detta genom att låta henne visa sig tillsammans med hans barn och barnbarn. Det bästa beviset härpå var för övrigt att han lät henne bo under samma tak som sin enda dotter, prinsessan Louise.

Denna unga dam, "gudinnan med det runda ansiktet", eller "la belle Condé" såsom man även kallade henne, var en av emigrationens finaste och mest utsökta kvinnotyper. Hon hade ursprungligen bestämts till maka åt greven av Artois, men med sitt veka hjärta och sitt svärmiska lynne skulle hon föga passat honom. Hon hade haft en kärlekshistoria, oskyldig och vemodig som hon själv. På en badresa hade hon gjort bekantskap med en ung aristokrat, en viss monsieur de la Gervaisais, som för henne snart blev inbegreppet av all den vidhjärtenhet och humanitet, för vilken hon själv svärmade, och hon hade med honom haft många stunder av djupa, innerliga samtal och stilla drömmerier. Men vare sig hon gripits av samvetsagg över att sålunda ha lämnat ut sig själv, eller av fruktan att ge bort annat och mera än sitt romaneska flickhjärta -- alltnog, plötsligt hade hon avbrutit samvaron med sin vandrande riddare och inskränkt vänskapen till en hjärtlig och innerlig brevväxling. Mitt i det brokiga och bullrande emigrantlivet förde denna skygga drömmerska en tyst och stilla tillvaro och uppträdde alltid mycket diskret. I grunden led hennes ömtåliga stolthet av det dagliga umgänget med faderns mätress, men hon fogade sig resignerat i allt.

Louise av Bourbon bildade en skarp kontrast till sin bror Louis-Henry-Joseph de Bourbon, som ända från sin tidigaste ungdom väckt förargelse genom sitt lättsinne och sina äventyr ännu knappt mera än en gosse hade han ifrån ett kloster bortrövat sin unga släkting prinsessan Louise av Orleans. Han hade visserligen sedan gift sig med henne, men därför ingalunda vunnit mera stadga. Trots landsflykten fortsatte han att prolongera sin ungdom som officer i emigranthären.

I Versailles och Paris hade aristokratiens sköna och spirituella kvinnor spelat en viktig roll, som obehindrat fortsattes under den första emigrationens lysande och brokiga äventyr. Några av de förnäma damer, kring vilka de vandrande riddarna fylkade sig, äro redan nämnda. Den kanske mest framträdande kvinnogestalten från denna tidsperiod var emellertid greven av Artois' öppet erkända älskarinna, den 25-åriga vicomtesse Marie-Louise-Françoise de Polastron, född d'Esparbès de Lussan. Hon var svägerska till furstinnan Jules de Polignac, född Gabrielle de Polastron. Denna verksamma dam kunde tillräkna sig äran av att ha upptäckt och lancerat sin unga släkting. Den lilla fader- och moderlösa Louise hade uppfostrats på familjen Polignacs bekostnad, och madame Polignac hade lagt märke till henne då hon som liten flicka på 12 år vistades i det gamla förnäma Panthemont-klostret vid rue de Grenelle i Paris, en ärevördig institution, där ej blott unga flickor av börd fingo sin uppfostran, utan dit även andra damer kunde för kortare eller längre tid draga sig tillbaka och föra ett lugnt och angenämt liv i det mest aristokratiska sällskap. Fruar som voro trötta på eller ville skiljas från sina män bosatte sig gärna här för en tid, och som en kuriositet må nämnas att den bourbonska prinsens blivande älskarinna befann sig inom Panthemonts klostermurar samtidigt som den blivande keisarinnan Joséphine Bonaparte, då en ung, frånskild vicomtesse de Beauharnais. Madame de Polignac fann behag i den unga flickan och gifte en vacker dag bort henne med sin bror, vicomte de Polastron, samtidigt som hon hos Marie-Antoinette utverkade för sin blivande svägerska en plats såsom uppvaktande dam hos drottningen med bostad i själva Tuilerierna. Det var här som greven av Artois såg henne såsom ung, ensam hustru till en försumlig make, om vilken man inte vet just annat än att han var ganska inskränkt samt spelade violin, och han blev till den grad intagen av hennes älsklighet, att han, trots allt det skämt som han från hovets sida var utsatt för till följd av hennes blyga och skygga väsen, upphöjde henne till sin "maitresse en titre". Hon å sin sida kände hans böjelse som ett skydd och återgäldade den med tiden genom en trofast och passionerad tillgivenhet, som slocknade först med hennes död.

Louise de Polastron Var liten till växten med en slank och elegant figur, hennes ansikte var icke precis vackert, men vittnesbörden om hennes sällsynta ljuvlighet och älskvärdhet äro enstämmiga; dessutom berättas hon ha ägt något sorgset och rörande i sitt uttryck samt en underbar melankolisk stämma, vilket allt förlänade henne en utsökt charm. Tonen i hennes salong omtalas såsom diskretare och stillsammare än hos någon annan av emigrationens damer. I sina brev till sin vän greve de Vaudreuil talade prinsen av Artois ofta med den största hänförelse om madame de Polastron. "Denna kvinna är dyrkansvärd", skrev han en gång, "för var dag som går blir hon allt mera mitt livs lycka." Och när hon dog år 1804: "Jag har ej mera här på jorden något mål, några önskningar eller förhoppningar och icke heller några känslor. Hon förenade allt, hon förlänade liv åt allt omkring mig. Hennes död har brutit alla band, med vilka mitt hjärta, min själ och min ande voro bundna vid livet."

En kort tid efter greven av Artois' ankomst till Turin anslöt sig sålunda även madame Polastron till hans hov, men tillbragte dock ej denna gång mera än några veckor hos sin furstlige älskares höge svärfader. I medlet av oktober strömmade nya emigrantskaror till det sardinska hovet. Bland dessa befunno sig flera av den franska aristokratiens spetsar, såsom vicomtessan de Vaudreuil, hertiginnan de Laval, greve de Bonneval, markisen av Montesson, hertiginnan de Brissac och madame de Polaslrons släktingar hertigen och hertiginnan de Polignac samt grevinnan Diane de Polignac. Madame de Polastron åtföljde familjen Polignac till Rom samt vistades där en tid. År 1790 gjorde hon åter ett besök hos greven av Artois, men begav sig därefter till Venedig, där hon stod under greve de Vaudreuils skydd.

I Turin bildades nu kring de kungliga prinsarna så småningom det första emigrantcentrum av större betydelse. Det var från denna lilla härd som de första stämplingarna mot revolutionen utgingo.

Greven av Artois var från början emigrationens självskrivna chef. Han var vid denna tid 32 år, en man av medellängd, slank till växten, med ett litet huvud och ett fint skuret ansikte, blå ögon under en aristokratisk panna, affabla rörelser och en spotsk och högdragen uppsyn. När man såg honom, säger en författare, kunde man gott förstå att han samtidigt hade varit en hovets don Juan och syndabock för en pöbel, vilken inbillade sig att han var likgiltig för dess lidanden.

På intet sätt var han emellertid till sin naturliga utrustning eller sin personlighet förtjänt av att spela den ledande roll, som omständigheterna sålunda gåvo honom under emigrationens två första år. Han ägde ej ett spår av den praktiska blick eller den organisationsförmåga, som hade behövts för att inrikta det kontrarevolutionära arbetet i en given och klar fåra, och han var icke någon riddare utan fruktan och tadel, vilken kunde föra traditionernas så att säga ideella talan. Tvärtom var han till hela sin läggning ytlig, saknade kunskaper och begåvning i djupare mening, kände varken fransmännen eller Frankrike och kunde mindre än de flesta bedöma betydelsen av de nya vindar, som drogo över världen. Att han icke desto mindre av emigranterna hyllades såsom chef och ledare, berodde väl dels på den yttre ställning han intog, och kanske ännu mera därpå att det autokratiska åskådningssättet i honom hade sin mest utpräglade representant. Under hela sitt liv och ännu när han mera än fyrtio år efteråt förde spiran i det land, mot vilket han nu ville draga svärdet, hade han ingen annan grundtanke i sitt görande och låtande än att återinföra l'ancien régime helt rätt och slätt med allt dess skråvälde och tyranni. I det avseendet visade han sig äga en envis och seg energi.

Vida lämpligare hade då en av de andra prinsarna, den nyssnämnde prinsen av Condé, varit som ledare. Louis-Joseph de Bourbon -- han hade själv återupptagit den titel av prins av Condé, som hans far och farfar bortlämnat -- var visserligen icke heller han utrustad med en så märklig intelligens, liksom han ej heller var någon skolad diplomat. Men han var med sina 53 år en beprövad man och dessutom en utmärkt officer. Han hade gjort sitt första fälttåg i början av det sjuåriga kriget, och redan år 1758 vid 22 års ålder blivit utnämnd till fältmarskalk, hade från 1759 anfört det franska kavalleriet i Tyskland och år 1762 vunnit en vacker seger över hertigens av Braunschweig trupper, vilken gjort honom ryktbar. Efter avslutat fälttåg residerade han såsom guvernör över Bourgogne och Bresse på Condéernas urgamla slott, det ryktbara Chantilly.

Medan greven av Artois vid de europeiska hoven ansågs såsom en lätting och goddagspilt, voro Condés militära förtjänster kända och uppskattade inom alla Europas härar, och hans namn ingav respekt. Redan såsom ung hade prinsen av Condé ägnat sig åt politiken och intagit en halvt fronderande ställning; så till exempel hade han 1771 protesterat mot parlamentet Maupou och hade för den skull blivit förvisad till Chantilly. År 1775, efter ett nytt politiskt nederlag, beslöt den tappre krigaren sig för att deltaga i det amerikanska frihetskriget. Återkommen därifrån ändrade han emellertid snart signaler, och när han 1788 deltog i den andra notabelförsamlingen ställde han sig i avgjord opposition till Necker, ja, när Ludvig XVI uppmanade de kungliga prinsarna att uttala sig om det politiska läget, riktade han till konungen ett memorandum, underskrivet även av hans son och sonson, där han uppmanade konungen att ej kränka någon av adelns företrädesrättigheter samt att kväva varje försök till opposition mot envåldsmakten.

Oberoende av den ställning han intog till tidens krav och politiska idéer, var Condé' illa sedd av hovet och i synnerhet av Marie-Antoinette. I namnet Condé gömdes ända sedan "le grand Condés" dagar en klang av självständighet för att icke säga fronderi, vilket ej kunde undgå att väcka regeringsmaktens uppmärksamhet och misstro, och fruktan för att bärarna av det ärorika namnet skulle utnyttja dess glans till att med dynastien rivalisera om makten hade gått genom tiderna. Denna fruktan var emellertid fullkomligt obefogad när det gällde den man, som nu var huvudman för ätten. Louis de Bourbon var en stillsam och mycket försiktig man utan någon egentlig ärelystnad för egen del. General Bouillé, som i emigrantarmén tjänade under honom, beskriver honom i sina memoarer såsom blyg och anspråkslös, alltid villig att taga råd av andra, även av underordnade, och under loppet av emigrationen alltid beredd att lämna främsta platsen till konungens bröder. Hans försiktighet var ett ämne till mycket skämt -- man berättade bland annat såsom ett exempel härpå, att han aldrig vågade låta ett brev renskrivas av en enda person, utan delade det i fyra delar, och lät fyra olika skrivare kopiera de respektiva delarna, vilka han sedan själv hopfogade till ett helt.

* * * * *

Något egentligt program hade de första emigranterna icke. De förde visserligen jämt och ständigt på tungan ett skrytsamt tal om att kuva revolutionen med vapenmakt, och vid emigranternas hemliga sammankomster i Turin samlade sig alla med iver och glädje kring krigsparollen. Men denna paroll förblev länge, i brist på någon verklig ledning och en utarbetad plan, ej annat än en hotfull fras, ett tomt ord. I själva verket visste ej prinsarna själva vilken väg de skulle inslå för att komma det stora målet närmare: att undertrycka revolutionen. De vände sig i sin förtvivlan till en man, som särskilt Artois hyste det största förtroende till, Frankrikes forne finansminister Calonne, han som under några år på ett lika betänkligt sätt hade vigilerat med den franska statskassan som med grevens av Artois privatfinanser. Från England, där han bosatt sig, ledde Calonne härefter emigrantaktionen, hetsade på det mest ansvarslösa sätt emigrantcheferna till en opraktisk och fatal politik, vilken -- och det är därvid knappast orättvist att stämpla Calonnes delaktighet i densamma såsom inspirerad av personligt hämndbegär -- kom att i många avseenden gå stick i stäv mot det som egentligen bort vara emigrantchefernas mål: att på ett försiktigt och dock verksamt sätt hjälpa och stödja Ludvig XVI.

Den första åtgärd prinsarna på Calonnes inrådan skredo till var att författa och i Frankrike sprida ett upprop till unga franska adelsmän att emigrera och samlas kring de kungliga prinsarna i och för bildandet av en truppavdelning, ett slags hedersbataljon, vilken skulle utgöra kärnan till den armé, som de utländska makterna, när tiden vore inne, skulle sända mot den franska nationalförsamlingen. Att sprida detta upprop och ge detsamma yttermera stöd genom personlig agitation, utsågos markis de Larouzière, personlig vän till prinsen av Condé, och markis de la Queuille, en officer, som var hängivet tillgiven den kungliga familjen och en av de få, som stannade i Paris, så länge Ludvig XVI ännu åtnjöt en relativ frihet.

För övrigt sökte prinsarna dels genom att underblåsa alla i synnerhet i franska landsorten förekommande antirevolutionära upprorsförsök, dels genom att hos Europas regerande furstar söka erhålla stöd för ett krig mot Frankrike, att bereda marken för den kontrarevolution de skrivit på sitt program. I sådant syfte vände de sig genom sitt sändebud furst Polignac redan i oktober 1789 till kejsar Joseph II, vilken i egenskap av Marie-Antoinettes bror var närmast att vaka över den franska konungafamiljens intressen. Kejsaren betraktade emellertid de första emigranterna närmast såsom äventyrare. Enligt ett brev från Condé till hans vän Larouzière var det svar kejsaren givit deras sändebud furst Polignac "fruktansvärt, motbjudande och till och med kränkande". Prinsarnas försök att närma sig Preussen förblevo även utan resultat. Europas stormakter ställde sig sålunda från början ovilliga mot prinsarnas företag.

Det fanns emellertid en furste, som följt emigrationsrörelsen med de största sympatier och som icke begärde bättre än att få hjälpa de landsflyktiga aristokraterna. Denne monark var Gustav III. Långt borta i Finland inbegripen i brinnande krig mot Ryssland emottog han varje nyhet som kom från Frankrike med ett gränslöst intresse. Därom vittnar nogsamt hans korrespondens med Gustav Mauritz Armfelt och andra, och givetvis voro den "upplyste despotens" sympatier på deras sida, vilka han sedan sina två besök i Frankrike räknade som sina vänner: högadeln och konungafamiljens medlemmar. Men Gustav III inskränkte sig ej till att endast med varmt deltagande följa händelsernas utveckling. I början av oktober anlände till slottet Moncalieri ett svenskt sändebud från Gustav III, greve Rehusen, med brev till greven av Artois, där denne av Gustav III inbjöds att i Sverige söka en fristad under landsflykten. Ett annat brev överlämnades i Turin av Rehusen till prinsen av Condé. "Att bjuda en Bourbon och en Condé en fristad i mitt läger", skrev Gustav III bl.a. till Condé, "är att kalla segern dit, och när jag föreslår Eder att söka en tillflykt i någon av mina stater år det icke så mycket för att betyga det intresse jag hyser för Eder, som för att tillfredsställa mina ljuvaste förhoppningar."

Prinsarna svarade älskvärt, men avböjande. "Varför skall det politiska läget just nu sätta hinder i vägen för mig att nå mina käraste önskningars uppfyllelse", skriver greven av Artois, "då jag har Ers Majestät såsom exempel och föredöme, tycks det mig som om det icke funnes något mål såstort och ädelt, att jag icke kunde hoppas att nå det. Men Ers Majestät förstår säkert de orsaker som komma mig att avböja Ert smickrande erbjudande. Då jag blivit emottagen och behandlad som en son vid konungens av Sardinien hov, anser jag att jag bör stanna här till det ögonblick, då jag med värdighet kan återvända till mitt fosterland och räkna på att vara det till nytta." Prinsen av Condé å sin sida svarade, att om det fanns något, som kunde trösta en Bourbon för Frankrikes olyckor, så var det utan tvivel den del en så stor konung som Gustav III tog i dem, och att det varit honom en ära att kunnat få för Gustav III:s fötter nedlägga sin hyllning samt på närmare håll beundra de dygder, vilka gåvo sig uttryck i så mycken älskvärdhet och överlägsenhet.

Detta var ingalunda endast fraser. Ty om man ock med visshet kan antaga, att emigrantcheferna ej ett ögonblick på allvar övervägde möjligheten att draga sig tillbaka till Sverige, detta avlägsna land, vars hårda klimat ensamt avhöll en av högaristokratiens damer, madame de Boufflers, från att antaga en liknande inbjudan, som Gustav III riktat till henne, voro de icke okänsliga för den välvilja och heder, som anbudet innebar, det visa tydligt deras senare relationer till Gustav III.

Utan hopp om hjälp från någon av de europeiska makterna, och utan någon militär att stödja sig på -- ty ett knappt hundratal unga adelsmän hade hörsammat deras kallelse -- voro emigrantchefernas planer på ett krig mot revolutionens Frankrike ännu under året 1790 synnerligen svävande. Det värsta var, att det franska kungaparet icke under någon förevändning önskade låta sig befrias av Artois och Condé. Tvärtom. Under året 1790, då nationalförsamlingen så att säga bröt sönder det gamla autokratiska Frankrike bit för bit, föredrogo Ludvig XVI och Marie-Antoinette av flera skäl att ha det så tyst som möjligt omkring sig. Dels ville de vänta och se, om de ej kunde få till stånd någon antaglig överenskommelse med nationalförsamlingen, dels ansågo de med ett visst berättigande att skulle de behöva hjälp av någon utomstående, så borde denna komma från Österrike, med vilket land de redan stodo i hemligt samförstånd. De dolde icke heller för Artois sin ovilja mot de kungliga prinsarnas företag. "Drottningen vill bli räddad genom vem som helst annan än oss", skriver Condé förtvivlad i ett av sina brev till Larouzière. Det hände visserligen någon gång, att Ludvig XVI sände sin bror ett gillande ord, men i allmänhet var det endast varningar och förebråelser, som från Paris haglade ned över greven av Artois. Ofta talade breven redan genom sin knappa avfattning om retlighet och missbelåtenhet. Å andra sidan gillades ej heller konungens och drottningens uppträdande och handlingssätt av emigrantcheferna. Vid underrättelsen om att konungaparet visade förtroende för någon av revolutionens ledare, Mirabeau eller Lafayette, och inför den eventuella möjligheten att Ludvig XVI skulle antaga den konstitution på vars utarbetande nationalförsamlingen under de två första åren var sysselsatt, blevo prinsarna utom sig, och greven av Artois överhopade sin kunglige broder med långa skrivelser, innehållande både uppmaningar att göra kraftigt motstånd och minutiösa föreskrifter om hur kungaparet borde uppföra sig. För varje nyhet som anlände från Paris, för varje underrättelse om en ny lag som konungen sanktionerat, blev det uppståndelse bland emigranterna, och man ropade ve över konungens rädsla och drottningens svaghet.