Part 4

I Condés brev till Larouzière speglas bäst emigrantchefernas missnöje med Ludvig XVI och Marie-Antoinette Den 27 februari skriver Condé: "Greven av Artois har genom en händelse erhållit ett brev från konungen och drottningen. Konungens brev vittnar om en svaghet, om vilken ni ej kan göra er en föreställning. Han förefaller att frukta sin bror. Han förehåller honom huru liten framgång han haft i sitt uppviglingsarbete i Dauphiné såsom ett bevis på att man ingenting borde företaga sig. Drottningens brev bär vittne om en ännu större svaghet. Efter att ha framställt alla möjliga skäl, som ni kan tänka er, ber hon honom lämna all tanke på en kontrarevolution. Se där den kvinna som La Queuille och andra framhålla som ett föredöme för uthållighet och energi!" Och den 3 mars: "Ack, tro mig, det finns sannerligen därborta intet annat än svaghet, styrkan finnes och kan väl finnas endast här. Det är mot deras vilja som man bör rädda dem. La Queuille måste övertyga dem om, att vi äro varken barn eller dårar. Vi här förena mod med försiktighet. Drottningen bedömer alltid greven av Artois såsom för tio år sedan. Men han är, Gud vare tack och lov, ej mer densamme." Även mot konungens andre broder, greven av Provence, hade Condé mycket att anmärka. Särskilt vid ett tillfälle ådrog sig denne emigranternas harmfyllda uppmärksamhet. Under nationalförsamlingens ryktbara högförräderiprocess mot en fransk officer, markisen av Favras, som i december 1789 ställdes under åtal för att ha varit själen i en komplott med syfte att bortföra konungen till Peronne och göra slut på de konstitutionella lagarna, hade Monsieur inför Paris' municipalstyrelse fällt ett gott ord för Favras och förklarat att han gjort det "ej såsom furste, men som medborgare". Det var detta uttalande som i den tacksamma emigrantjordmånen blev fröet till en fantastiskt uppblommande indignation.

"Jag tänker att ni kommer alt rysa av raseri, liksom greven av Artois och jag", skrev prinsen av Condé till Larouzière, "då ni läser det jag sänder eder. Hur är det möjligt att det bourbonska blodet kan förnedra sig därhän, och flyter det verkligen i en sådan mans ådror -- om man över huvud kan kalla honom en man -- som tillåter sig en åtgärd, vilken är framkallad endast av rädsla och låghet. Ni kan ej tänka er vilket utbrott av mod, ädelhet och ovilja, som läsningen härav förorsakade greven av Artois. Vi ha icke givit honom efter, och intet har mera än denna händelse stärkt oss i vårt oundvikliga beslut."

Och Condé sade sant. Emigrantledarna fortsatte sitt arbete på att, som de ärligt medgåvo, till och med mot konungaparets vilja befria dem och Frankrike ur revolutionens klor! Under hela året 1790 förde de franska prinsarna i Turin ett liv som väckte uppseende i hela Europa, och dessutom, vad värre var, en högröstad och ganska vågad politik. Deras onda ande, om man så får säga, var fortfarande Calonne, som under sommaren 1790 lämnat England för att bosätta sig i Turin. Från detta ögonblick blev denne man, en mera inkarnerad autokrat än t. o. m. hans vän Artois, den faktiske ledaren av och själen i prinsarnas alla företag. De nöjde sig härefter icke längre med tomma manifestationer, med att uppmana till uppslutning kring emigrantprinsarnas fanor, eller att värva unga adelsmän för bildande av en emigranthär, de företogo sig även att genom köpta agenter bedriva ett vitt utbrett uppviglingsarbete, varhelst jordmånen syntes lämplig. Så t.ex. voro de icke utan skuld i de kontrarevolutionära rörelser som vid denna tidpunkt uppstodo i Dauphiné, Provence och Languedoc. Särskilt stodo de i relation till Froment, en rojalistisk uppviglare i Languedoc, som vid denna tid mycket lät tala om sig.

Därjämte fortsattes försöken att få fast fot vid något av de europeiska hoven. Att Victor Amadeus själv skulle bli mest utsatt för emigranternas övertalningar var naturligt, och Calonne, som var en skicklig diplomat, lyckades även avtvinga honom löftet att, därest det av Bourboner styrda Spanien, på vilket man ställde vissa förhoppningar, skulle bidraga med någon hjälp, för det gemensamma företagets skull uppställa en här om 12,000 man.

Men detta medgivande betecknade ingalunda att konungen av Sardinien hade gillat prinsarnas politik. Ty om han ock var en av de första furstar som visade benägenhet att bispringa franska kungaparet med sin hjälp, hade han på alltför nära håll sett prinsarnas oförsvarliga lättsinne och den godtrogenhet, som låg till grund för hela emigrantpolitiken. För varje ny last emigranter, som de dagligen ankomna vagnarna avlämnade i hans huvudstad, ökades hans fruktan för att hans land skulle bli skådeplatsen för någon hämndaktion från de franska revolutionärernas sida -- det talades bland annat om upptäckten av en sammansvärjning i Nizza, vilken bildats i syfte att förgöra alla fransmän i Turin. Sedan Ludvig XVI och Marie-Antoinette genom att utnämna Calonnes forne rival om makten, baron de Breuteuil, till sin underhandlare avgjort markerat sitt avståndstagande från prinsarna och deras minister, lät konung Amadeus prinsarna tydligt förstå, att han föredrog lugnet i sitt rike framför den roll av gästfri värd för halva Frankrike, som han nu spelade.

Prinsarna hade intet annat att göra än att söka sig en ny tillflyktsort. I början av 1791 begav sig Condé med son och sonson, hertigarna av Bourbon och Enghien, till Tyskland för att där närmare övervaka ett av prinsarna redan påbegynt uppviglingsarbete bland de tyska Rhenfurstar, som av den nya franska regeringen berövats en del av sina länder -- redan före honom hade hans vän Larouzière sänts såsom representant för emigranterna till den tyska riksdagen i Ratisbonne. Även greven av Artois beslöt att lämna Turin, dock till en början blott för att utföra den plan, som Calonne uppgjort, nämligen att med diplomatisk fintlighet överrumpla den nye kejsaren, Leopold II, och söka locka honom in i deras planer. Men när tiden närmade sig för avresan till Wien, ändrade Artois med ens resrouten, sände Calonne som officiellt sändebud till Wien och begav sig själv till Venedig i hopp om att där kunna sammanträffa med kejsar Leopold, då denne, såsom beramat var, skulle göra sin eriksgata genom de italienska provinserna. Den första tiden av vistelsen i Venedig -- där han återfann madame Polastron -- var icke med avseende å de politiska angelägenheterna odelat angenäm. Calonne kom snart med en nedslående underrättelse, nämligen att kejsarens italienska resa blivit uppskjuten, samt att han själv tills vidare blott erhållit löfte om en audiens. Artois stannade emellertid i Venedig -- han företog endast en gång ett kort besök i Turin för att mottaga sina tanter, Ludvig XV:s systrar. När sedan i april kejsaren anlände till Mantua, erhöll prinsen genom förmedling av Frankrikes ambassadör i Venedig tillstånd att få uppvakta honom.

Mötet mellan den landsflyktige prinsen och den mäktige tyske kejsaren, Marie-Antoinettes svåger och bror, den ene självbelåten och arrogant, den andre trygg i känslan av sitt övertag, blev i grunden intet annat än ett utbyte av tomma älskvärdheter och fraser. En viss meningsskiljaktighet kom visserligen till synes, i det kejsaren förklarade att Europas furstar intet kunde göra för Ludvig XVI så länge han ännu befann sig i Frankrike, och att man nödvändigt borde avvakta den stund då han räddat sig undan, medan Artois åter menade, att ifall man ej strax skred till hjälp, det vore detsamma som att alldeles lämna kungaparet i sticket. Kejsaren, som väl kände till konungaparets oro för emigranternas uppviglingsförsök, gjorde emellertid sitt inflytande gällande för att hindra dessa, och om han ej heller lyckades förmå greven av Artois att avge löftet att stanna i Turin, så lovade dock denne att ej fullfölja sin avsikt att slå sig ned i Belgien utan hellre välja till vistelseort Koblenz, där kejsaren försäkrade honom att han skulle bli utomordentligt väl emottagen av kurfursten av Trier, som var Ludvig XVI:s och prinsarnas morbror -- Marie-Antoinette hade själv anbefallt honom att "gömma sig någonstädes i Tyskland". I utbyte mot det löfte kejsaren sålunda fordrade av Artois, nämligen att han under den närmaste tiden skulle förhålla sig stilla och avvakta den flykt som konungaparet enligt kejsarens önskan beslutat att företaga, gav kejsaren Artois ett svävande och osäkert löfte om att kejsaren och kungaparet ej från sin sida skulle börja någon aktion utan att förut underrätta prinsarna därom.

Det var på dessa kejsarens ord, som Artois uppbyggde hela den version om det som försiggått mellan kejsaren och honom, vilken han sedan utan minsta tvekan levererade ut till alla som ville höra på honom. Lättrogen som han var, och van att se allt mot bakgrunden av sin egen fantasis färgperspektiv, fick detta vaga löfte för honom den största betydelse. Han behöll av mötet med kejsaren endast intrycket av en utomordentlig älskvärdhet, och han var ej sen att låta världen veta vilket gott samförstånd som hade rått mellan dem båda. Men att minnas sitt eget löfte om att inställa all agitation, det föll honom icke in. Tvärtom fortfor han att göra propaganda för sig och sin självtagna uppgift. Han sände bland annat till Ludvig XVI en utförlig och utomordentligt förgylld berättelse över sitt möte med kejsaren. Och när han sedan lämnade Turin, var det ingalunda för att gömma sig undan. Innan han uppfyllde sitt löfte att slå sig ner hos kurfursten av Trier, gjorde han en rundresa hos alla Rhenfurstarna för att försäkra sig om deras anslutning till kriget mot revolutionen.

På denna sin resa blev Artois mottagen med entusiasm vart han än kom. Alla de stora Rhenstäderna: Mainz, Worms, Koblenz, Bayreuth, Mannheim voro fulla av emigranter, ty här hade just de grupper företrädesvis samlats, som voro entusiastiska för ett krig mot revolutionen. Här hyllade man med hänförelse greven av Artois för den stora oförskräckthet och det mod han ådagalade genom att välja till vistelseort en plats, vilken, ifall ett krig utbröt, givetvis först skulle bli föremål för krigsoperationerna.

Den 15 oktober gjorde greven av Artois sitt intåg i Koblenz. Hans onkel kurfurst Klemens-Wenceslaus hade förberett ett storståtligt emottagande. Han hade bland annat sänt honom till mötes en lustjakt, vilken skulle föra honom och hans svit ned för Rhenfloden -- det var beräknat att färden skulle ske just i solnedgången. Resan fördröjdes visserligen av storm, så att han anlände i mörkret, men mottagandet blev ej desto mindre storartat. När greven av Artois landsteg, mottogs han och hans följe, som bestod av 60 personer, bland dem Calonne och biskopen av Arras, Conzié, av alla de fransmän som vistades i staden, och i spetsen för dem såg han flera märkliga män som t.ex. greve Vergennes, franske konungens minister, och Esterhazy, som hade anlänt hit dagen förut. Vid kanoners dån och omgiven av ett lysande följe fördes han i stor kortege till kurfurstens palats, där han i den stora bankettsalen hälsades välkommen av kurfursten och hans hov. På kvällen följdes han sedan till slottet Schönbornlust, som han erhållit av kurfursten till residens. Dagen därpå anlände madame Polastron, för vars räkning greven av Artois hade hyrt ett hus i närheten av slottet.

För greven av Artois var detta storartade mottagande och den entusiasm som flödade över honom en angenäm överraskning. Alt vara halvt gömd i Turin med sin svärfars kontroll och missnöje som ett bart huggande svärd ständigt över sig hade varit prövande för hans korta tålamod. När han nu hyllades såsom en oförskräckt man och en boren ledare för aristokraternas högsinnade kamp mot det eländiga parispacket -- det var och förblev Artois' förenklade syn på hela revolutionen -- glömde han, tjusad av det angenäma i situationen, att det ej var han, som hade Europas politik i sin hand. Han omgav sig med beundrande emigranter, som av kurfursten själv hade blivit väl bemötta, och med sina förtrogna började han åter välva vittgående om ock föga solida planer. Några dagar efter det han anlänt kommo prinsen av Condé och hans son prins Bourbon till Schönbornlust och överläggningarna bedrevos nu med ytterligare iver.

Men greven av Artois skulle icke heller nu få i ro och efter sitt sinne leva sitt liv och sköta sin politik. Dagen efter Condéernas besök, den 25 juni, nåddes han av en underrättelse, som skulle förändra läget både inom och utom Frankrike, och även hans egen ställning till emigranterna, nämligen nyheten om konungaparets misslyckade flykt, samt att greven av Provence lyckats undkomma alla hinder och redan var på väg till Belgien.

Därmed hade emigrationens två första år lupit till ända med allt dess från de aristokratiska salongerna medförda lättsinne och äventyrslystnad, dess planlösa och efemära politik och myckna skrytsamma och på samma gång ödesdigra munväder. Med grevens av Provence ingripande kom det en fastare hand vid styret samtidigt som allt hastigare det romaneska skimret över den stora flykten till främmande land försvann för att efterträdas av det dystra sken som skulle färga uppgörelsens dag för allt Frankrike.

FRANÇOIS-CLAUDE-AMOUR DE BOUILLÉ.

När efter Bastiljens stormning emigrantfloden i sitt strömdrag drog med sig de flesta av Marie-Antoinettes och Ludvig XVI:s personliga vänner och dessutom en stor del av den klass som bort utgöra tronens stöd under onda tider, låg det nära till hands att även konungaparet skulle anse en flykt vara den enda räddningen ur det svåra läge, i vilket de kommit efter de dystra oktoberdagarna 1789. Då hade folkmassan för andra gången efter revolutionens utbrott ställt sig solidarisk med nationalförsamlingen, och, som en symbol för att den lysande, självtillräckliga despotismen efterträtts av en utav folket avhängig konungamakt, tvingat sin konung att utbyta residenset Versailles med dess praktfulla och högdragna isolering mot de mörka Tuilerierna, omgivna av det sjudande Paris. I diskussionerna inom hovet och i Marie-Antoinettes hemliga brevväxling med Wien återkom ofta tanken på att skära sig ut ur de svåra förhållandenas nät genom att följa de andras exempel och rädda sig bort från Frankrike. Men det tyckes som om meningarna inom kungafamiljen varit delade. Ludvig XVI själv var egentligen alltför flegmatisk för att taga något initiativ, och han hade måhända slutat med att emottaga den ställning, som den konstituerande nationalförsamlingen ville bereda honom, nämligen som den högste funktionären i en modern parlamentarisk stat med en årsinkomst av 25 miljoner livres, framför att utsätta sig för några äventyrligheter. Hans med iver bedrivna studier i Englands historia hade lärt honom att Jakob II förlorade sin krona, emedan han flytt från sitt land, och att dödsdomen över Karl I var motiverad med att denne fört vapen mot sitt eget folk. I sin stilla men starka religiositet hade han emellertid blivit djupt kränkt av lagen om prästernas civilkonstitution, och dessutom var han i hög grad beroende av inflytandet från de två kvinnor, som bildade hans närmaste omgivning, Marie-Antoinette och hans syster, "Madame Elisabeth". Drottningen stod i hemlig underhandling med det österrikiska hovet, hennes fromma svägerska åter med de emigrerade prinsarna, och om även, just på grund av det senare förhållandet, häftiga schismer uppstodo mellan de två svägerskorna, så voro de dock ense i att konungafamiljen snarast möjligt borde rädda sig undan de faror, som hotade den i Paris. När sedan så småningom den kontrarevolutionära idén vann insteg bland Europas furstar, ställde man upp såsom en punkt på staternas allmänna politiska program att ingen hjälp skulle lämnas det franska konungaparet, innan de befunno sig utom Frankrikes gränser. Från och med 1790 ingår sålunda den bestämda avsikten att lämna riket såsom den viktigaste faktorn i hovets underhandlingar och planer.

Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade vid utförandet av detta riskabla företag att räkna på stod och hjälp av en person, som både genom sin ställning, sina åsikter och sin personliga tillgivenhet för dem var väl ägnad att övertaga förtroendeuppdraget att organisera deras flykt Denne man var markisen av Bouillé.

François-Claude-Amour de Bouillé var född 1739 på slottet Cluzel i Auvergne, en provins, där hans förfäder allt sedan 110:te seklet levat som grandseigneurer, vilka i enlighet med sina feodala principer blott velat erkänna tronen och altaret som sina herrar. Uppfostrad i ett hem, där från alla väggar traditionernas språk talade till honom, där man som heliga reliker vårdade de vapen som en av hans förfäder burit under korståg till det heliga landet, eller de standar, som en annan -- han hette Christophe-Alexandre de Bouillé de Chariol, kommendör på Malta -- erövrat från turkarna, och i en atmosfär full av legender om krigiska bragder och trohet mot sin kung eller, vilket var detsamma, mot fäderneslandet, lärde han sig tidigt att högakta krigaräran framför allt annat. Själv började han sin militära bana vid 14 års ålder, då han såsom kadett trädde i tjänst vid prins de Rohan-Rocheforts infanteriregemente.

Sina första militära lagrar skar Bouillé liksom även prinsen av Condé och många av deras samtida under det för Frankrike föga ärofulla sjuåriga kriget, och bland alla dessa unga officerare, av vilka många ställt sig under fanorna utan någon egentlig lust eller övertygelse, utmärkte han sig genom sitt allvar och sin energi. I slaget vid Grumberg, där han anförde avantgardet, var det hans tapperhet och rådighet som avgjorde utgången. Hans namn blev med ens ryktbart inom armén och av marskalk Broglie fick han även uppdraget att föra budet om segern jämte dess troféer till Versailles. Det berättas att när han inför Ludvig XV lugnt och anspråkslöst avlagt sin rapport och därvid särskilt betonat sina kamraters tapperhet, konungen vänt sig till sin omgivning och yttrat: "Den ende som han ej talar om är sig själv. Och ändå är det han som utmärkt sig mest och tagit både kanoner och standar" -- efter vilka smickrande ord konungen utnämnde honom till överste. Han var med om ännu ett andra fälttåg i Tyskland under samma krig, men blev då sårad och tillfångatagen i slaget vid Quedlinburg; några månader senare blev han emellertid utväxlad och erhöll därefter kommandot över ett regemente, vilket ända tills freden ingicks bar hans namn.

Efter freden i Paris behövde man för de franska kolonierna i Västindien en kraftig och upplyst styresman, vars huvuduppgift vore att stärka den i upplösning stadda samhörigheten med Frankrike. Regeringens val föll på Bouillé, som endast 28 år gammal blev utnämnd till guvernör, först i Guadeloupe, och något senare även över Martinique och de franska medelhavsöarna.

Det var ett synnerligen krävande kall, som nu lades på den unge krigarens skuldror. Administrationen över kolonierna måste helt och hållet omläggas. Stora svårigheter bereddes honom och hans landsmän genom klimatets försåtlighet och inbyggarnas opålitlighet, och snart stod han inför den ansvarsfulla uppgiften att försvara det franska Västindien mot arvfienden -- England. Bouillé visade sig vara en dugande organisator, och såsom krigare fick han tillfälle att ådagalägga både sina militära talanger och sin personliga tapperhet, då kolonierna sedermera inblandades i det nordamerikanska kriget 1778. Bouillé sympatiserade på intet sätt med den amerikanska frihetsrörelsen -- i hans tycke voro frihetsmännen att anse såsom vanliga upprorsmän, och när han kämpade mot England, för vilket land han i grunden hyste mycken beundran, brann i hans inre intet av den humanitärt-politiska frihetsglöd, som drev en mängd andra unga franska officerare -- Lafayette, Axel von Fersen -- att redan före Frankrikes officiella krigsförklaring sälla sig till insurgenterna för att kämpa i deras led: Bouillé stred nu såsom förr för det enda som enligt hans mening kunde förskaffa de franska vapnen ära och framgång, nämligen den fäderneärvda absolutistiska monarkien. Han lyckades även på det mest eklatanta sätt hävda denna vapenära: resultatet av hans krigföring blev nämligen tvenne nya öbesittningar för Frankrike, Sainte-Eustache och Saint-Christophe. Bouillé blev belönad med värdigheten av generallöjtnant och erhöll dessutom en personlig utmärkelse som han högt uppskattade -- Ludvig XV skänkte honom som det påstås, efter det att Bouillé avslagit konungens anbud att betala de skulder, han ådragit sig under sin guvernörstid, tvenne kanoner, tagna på Saint-Christophe. Bouillé saknade nämligen personlig förmögenhet och ville ej, såsom annars var vanligt, i kolonierna rikta sig på inbyggarnas bekostnad.

Genom sin hederlighet, sin rättvisa och ridderlighet blev Bouillé under sin vistelse i kolonierna mycket älskad och uppburen. Det berättas att han bland annat en gång synnerligen verksamt bidragit till att rädda de skeppsbrutna från tvenne fientliga engelska fartyg som lidit haveri utanför kusten av Martinique, och vid erövringen av Sainte-Eustache lämnade han tillbaka till holländarna, som före engelsmännen hade varit i besittning av ön, en större summa penningar, som hans engelska företrädare hade berövat dem, men ej haft tid att undanskaffa. Hollands generalständer visade också Bouillé sin tacksamhet genom att sedermera låta sin ambassadör i Paris till honom överlämna en diamant värd 24,000 floriner.

När Bouillé efter sex års vistelse i fjärran västern återvände till Frankrike, slog det honom med förfäran huru under denna tid det franska samhället blivit förändrat, i det att å ena sidan inom de högsta kretsarna och vid hovet en helt ny, bullersamt frivol ton vunnit insteg, samtidigt som de liberala och filosofiska idéer, som besjälat de amerikanska upprorsmännen i deras kamp mot England, även här gripit omkring sig inom vida lager. Han trivdes icke i denna nya atmosfär och beslöt såsom den intresserade militär han var att utnyttja den tid han hade att disponera över, innan han trädde i ny tjänstgöring, för att studera de militära förhållandena i Europas olika länder. Under denna resa fick han tillfälle att på nära håll betrakta några av sin tids mäktigaste furstar: den lysande slösaren på Englands tron Georg III, Fredrik den store, som han i sina memoarer kallar "den mest humane och välgörande härskaren" i en stat, där "nationen var endast en armé, hovet ett läger och monarken en general", samt Josef II, upplysningsfursten, om vilken det berättas, att han på en fråga, om han ej var entusiastisk för Franklin och den amerikanska republiken, säges ha svarat med ett karakteristiskt: "det hör till min profession att vara rojalist", den ivrige nydanaren, över vars liberala reformer och politiska inkonsekvenser Bouillé emellertid fäller månget klandrande ord. Från Preussens sida blev den resande krigaren även ombetrodd med ett diplomatiskt uppdrag -- Frankrikes anslutning till den tyska konfederationen -- vilket dock, enligt Bouillés utsago, på grund av den franske utrikesministern Vergennes brist på initiativ kom att förfalla. Dessa resor, vilka för Bouillé medförde en kunskap om europeiska förhållanden, som i framtiden skulle bli honom till nytta, bidrogo dock att yttermera stärka hans vördnad för den absolutistiska monarkien och det militära idealet, samt att göra honom oemottaglig för alla de nyheter, som snart nog efter hans återkomst till Frankrike blevo början till den stora omvälvningen i det franska samhället.

I den kamp mellan nya idéer och gammal tradition, som från och med år 1787 utkämpades, fick Bouillé även tillfälle att taga del. Han var medlem av båda notabelförsamlingarna, och till följd av sina personliga relationer till politikens ledande män -- Calonne, Brienne och Montmorin, ja även Necker -- kom han i tillfälle att intaga en position, utan att dock kunna göra något inflytande gällande.