Part 2

I spetsen för densamma red ett detachement kavalleri, sedan följde sappörer och artillerister och nationalgardets unga elever. Därefter skolornas deputationer, de patriotiska föreningarnas representanter, som buro en mängd deviser, bland vilka man fäste sig vid en med inskriften "Den som dör för sitt fosterland kan dö lugn", samt talrika deputationer från nationalgardets olika bataljoner samt en grupp hallarnas starka män, beväpnade. Därefter buros porträttreliefer av Voltaire, J. J. Rousseau, Mirabeau och Deslille, alla grupperade kring Mirabeaus byst. Följde så i ordningen, med monsieur Pallay i spetsen, de arbetare som hade använts till att förstöra Bastiljen, bärande hjälmar, kedjor och kanoner, som blivit funna vid Bastiljens intagande. På en ställning bars sedan valmännens förhandlingar från 1789, samt ett arbete av Dufaulx med titeln "Parisinsurrektionen". Sedan följde medborgare från förstaden Anthoine, den stadsdel i vilken Bastiljfästningen var belägen, vilka buro Bastiljens flagga samt en relief av fästningen -- de hade i sin mitt en i nationalgardets dräkt till amazon klädd medborgarinna, som sades icke allenast hava varit med vid Bastiljens stormning utan även tagit en verksam del i denna. Till denna grupp hade sällat sig en mängd medborgare, beväpnade med pikar, på vilka de buro röda mössor med inskriptioner, sådana som "Av detta vapen föddes friheten". Följde så medlemmar av det första nationalgardet, klädda i sina ursprungliga uniformer, bärande mellan sig en reproduktion i miniatyr av Bastiljfästningen, vilken var beställd för departementet Paris. Efter dem kommo jakobinklubbens medlemmar -- att dessa ej hade sällat sig till de övriga patriotiska föreningarna visade tydligt nog klubbens särställning och betydelse redan vid denna tid. Nya grupper bildades av medlemmarna av elektorsförsamlingarna av 1789 och 1790 samt av schweizergardena. Nu kom Houdons Voltaire-staty, som var omgiven av pyramider på vilka man hängt medaljonger, där namnen på Voltaires förnämsta verk funnos ingraverade, samt efter denna en Voltaire-staty i guld prydd med en lagerkrans och buren av män i antika dräkter, samt strax efter denna en kista av guld, vilken innehöll Voltaires arbeten i 70 volymer, i den upplaga som Beaumarchais med stora uppoffringar utgivit. Kring denna kista hade akademiernas deputationer och skriftställarna grupperats. Efter ännu en mängd deputationer, från sektionerna, från unga artister, nationalgardena och stadsmyndigheterna, från olika orter i Paris departement, samt en talrik kår av sångare och musiker, kom själva sarkofagen. Denna var av porfyr, enkel och vacker i antik stil. På dess lock framställdes Voltaire liggande på sitt dödsläger med en brusten lyra vid sidan, medan odödlighetens genius höll en krans av stjärnor över hans huvud. Framsidan av sarkofagen var försedd med inskriptionen: "Han hämnades Calas, La Barre, Sirven och Montbailli. Såsom författare, diktare, tänkare och historiker har han fört människoanden framåt och förberett oss för friheten." På sidorna hade man ristat tvenne inskrifter: "Om människan är född fri, bör hon behärska sig själv" och "Om människan har tyranner, bör hon avsätta dem". Likvagnen drogs av tolv gråvita hästar, av vilka tvenne hade skänkts av Marie-Antoinette, och vilka kördes av kuskar klädda i antika dräkter. Fyra sceniska masker smyckade vagnens fyra hörn och fyra genier med sänkta facklor prydde dess sidor. Tätt efter vagnen följde nationalförsamlingens och pariserstadsstyrelsens deputationer samt deputationer från kassationsdomstolen, de övriga domstolarna, fredsdomarna och en bataljon veteraner. En kavallerikår avslutade tåget.

Från Bastiljplatsen gick tåget längs bulevarderna till operaplatsen. Man gjorde ett uppehåll framför operan, vars fasad pryddes av Voltaires byst och av blomsterkransade medaljonger, vilka buro som inskrift namnen på hans operatexter: "Pandore", "Le Temple de la gloire" och "Samson". Medan sångaren Chéron krönte Voltaires byst med en lagerkrans, skyndade sångerskan madame Ponteuil i ett anfall av entusiasm, som delades av de övriga artisterna, fram och kysste bilden. Sedan fortsatte tåget längs boulevarderna ända till Place Louis XV, Quai de la Conférence och Quai Voltaire. När tåget nådde Tuilerierna, stodo alla slottets fönster på vid gavel, utom i ett enda rum, där gardinerna voro nerfällda. Där gömde sig det några dagar tidigare från sin nesliga flykt återförda fångna kungaparet för människornas blickar, och först när tåget passerade under fönstren, hade en flik av gardinen lyfts upp, varvid man kunnat se Marie-Antoinette.

Framför det hus, som ägdes av Charles Villette, stannade kortegen ånyo. På huset var anbragt en platta med inskriften: "Hans ande finnes överallt, men hans hjärta är här" -- detta för att angiva att Villette verkligen var ägare till Voltaires hjärta. På gatan utanför huset hade man rest fyra höga popplar, förenade med varandra genom eklövsguirlander, bland vilka hängde en stor krans av rosor. När sarkofagen passerade genom den lövsal, som bildades av popplarna, lades rosenkransen på kistan. Dessutom hade man här uppfört en amfiteater, på vilken en skara unga skönheter tagit plats, klädda i trikolorens färger: kransar av röda rosor på huvudet och blå skärp om sina vita klänningar. De buro i händerna eklövskransar, den medborgerliga dygdens symbol. Här uppstämde nu en kör en triumfsång, komponerad av den kände kompositören och föreståndaren för musikkonservatoriet, Gossec, till ord av Marie-Joseph-Chénier. Ackompanjemanget utfördes av en orkester av gamla instrument. Madame Villette hade emellertid med sin lilla dotter trätt ut ur huset, följd av några medlemmar av familjen Calas, och sedan madame Villette under djup rörelse lagt ned en krans på Voltaires staty, intogo de sin plats framför katafalken. Ett antal unga flickor följde efter dem.

Ännu en gång stannade tåget, det var vid Théâtre de la Nation, den nuvarande Odéon-teatern, där Voltaires första pjäser hade uppförts. Man hade prytt teatern på ett festligt sätt: pelarna utanför teatern voro omslingrade av guirlander av levande blommor, framför ingångsdörrarna hängde ett rikt draperi, på vilket lästes inskriptionen "Vid 83 års ålder skrev han Irène". Fasaden täcktes av en stor tavla, som föreställde en byst av Voltaire, lagerkrönt av tvenne genier och försedd med inskriften "Vid 17 års ålder skrev han Oedipe". Framför teatern sjöng nu en kör frihetssången ur operan Samson. Därefter satte sig kortegen åter i rörelse.

Under hela dagen hade uppehållsväder rått, men när man anlände till Panthéon klockan 10 på aftonen började det åter regna. Detta i förening med mörker och allmän trötthet gjorde den långa festens avslutning något mindre glansfull. I tämlig hast placerades kistan på sin katafalk i templet, och processionen upplöstes utan större högtidlighet.

I "Le Moniteur" lästes följande omdöme om festen: "Denna ceremoni blev en verklig nationalfest. Den hyllning som ägnades en stor mans snille, författaren till 'La Henriade' och 'Brutus', förenade alla i en och samma känsla. Visserligen kunde man ej undgå att lägga märke till, att det i hopen fanns några av motståndarnas utskickade, vilka häftigt klandrade den lyx som utmärkte kortegen, men förnuftigt folks invändningar tystade så småningom ner dem. Överallt såg man byster av Voltaire, prydda med kransar, överallt kunde man få läsa kända citat ur hans odödliga verk, och dessa voro för övrigt på allas läppar. Den ståtliga kortegen följdes under den långa väg, som den hade att tillryggalägga, av en talrik människomassa, som även fyllde alla fönster och hustak. I hela staden rådde den bästa ordning och ingen enda olyckshändelse störde festen. Man kan ej nog prisa det nit och den klokhet, varmed denna fest ordnats. I främsta rummet tillfaller berömmet därvid herrar David och Célerier. Den förre hade gjort ritningarna till sarkofagen, vilken är ett mönster av god smak. Den senare har utmärkt sig genom att med iver deltaga i arbetena på denna fest och genom den talang som han utvecklat vid dekoreringen av Bastiljplatsen."

Den allmänna entusiasmen tog sig även vältaliga uttryck i reflexioner och uttalanden i tidningspressen. Så kunde man läsa i tidningen "Le patriote français" en jämförelse mellan den tid i Frankrike, då Voltaire endast i största hemlighet kunde erhålla en liten remsa jord för att begravas, och den tid, då man öppet kunde fira en ståtlig fest till hans ära och överföra hans stoft till de stora männens tempel. Dessutom drogs en jämförelse mellan Voltaires jordfästning samt Petrarcas. "Man har", säger artikelförfattaren, "under senaste tid talat mycket om Petrarcas triumf, men denna var endast en fest given för en skönlitterär författare och tillställd för att roa idioter samt trösta dem för att de förlorat några av dessa vältalare och segerhjältar, som voro så vanliga under denna tid. Här hos oss var det emellertid fria män som hyllade en av den franska filosofiens och frihetens fäder."

Bland inläggen var ett som kan betraktas som ett kuriosum av panegyrik, nämligen den hyllning till Voltaires minne som i "La Chronique de Paris" publicerades av "studerande i läkekonsten" och vilken var undertecknad med en massa namn. Den var avfattad i den mest braskande form: "Store Voltaire!", heter det här, "du vågade före någon annan angripa despotismen, intoleransen, och vantron! Du blev förföljd, prästerna och tyrannerna läto för dig öppna sina fängelseportar. De vanvettiga! I sin hämndiver glömde de bort, att man ej kan slå geniet i bojor, och att den som är modig är fri även i fängelsehålorna. Minnet av deras seger har förflyktigats med dem, men ditt namns ära består och dina odödliga verk ha slutligen tvungit mänskligheten att uppresa altaren till din ära överallt, till och med på spillrorna av det ohyggliga minnesmärke, där du inspärrades två gånger för att ha vågat säga världen sanningen." De unga läkarna gå så långt i entusiasm, att de anropa Voltaire nära nog som en gudom. "Låt falla över oss, o, store man", bedja de, "en gnista av det skapande snille, som omfattade hela världsalltet och kunskapen om allt, bliv du vår ledare och vägvisare vid studiet av den nyttiga konst, som motarbetar det fysiska lidandet med icke mindre säkra vapen, än de som du använde för att föra krig mot allt moraliskt ont. Du har i de ljuvaste och mest skiftande färger målat kärleken och dess ljuva uttryck, vi nedlägga för dina fötter blommor och kransar, du den energiske lovprisaren av sund moral och frihet, du, som förberett 25 miljoner människors lycka. Se dessa murgrönsblad, de äro en symbol för din triumf, se dessa blommor, de äro en symbol för dem som du förstod att framkalla på de mest oländiga marker! Dessa evighetsblommor skola alla vissna, tiden som förstör allt, skall också bleka deras glans. Ack, huru mycket bättre förtjänade de ej sitt namn, om de kunde leva lika länge som dina verk och dina välgärningar, eller som den tacksamhet vi känna för dig."

Vid genomgåendet av ministerdepescher från svenska ambassaden i Paris till utrikesministeriet i Stockholm har jag funnit en beskrivning på Voltaires begravning, sänd till Gustav III av ambassadsekreteraren Bergstedt. Depeschen, som är skriven den 11 juli på aftonen, bekräftar till fullo de franska tidningarnas entusiasm över festen och innehåller dessutom vissa intressanta detaljer. Den är av följande lydelse:

"Min senaste undernådiga var skrefven i dag bittida. Jag har sedermera gjort ett besök hos Voltaires ben, där de varit öfver natten nedsatte, inom kretsen af den förstörde Bastillen. Denna mannen som fanatismen nekade lägerställe då han dog, hade på sin mull den äran, att dess öfverlefvor från ruinerne af Bastillen skulle föras till deras grafvård ibland Nationens Stora män. I en löfsal var uprest en art af Catafalque af Stenar tagne ur gruset af Bastillen, på hvilken Voltaires kista var stäld, prydd med åtskilliga emblemer af friheten och af de yrken, hvarigenom Voltaire vunnit sin åra. Processionen af hans Apotheose, som tog sin början från Bastillen, _straxt efter middagen hant ej till Pont Royal, der jag såg den, förr än emot klockan 7, och dess förbigång varade tre fjärdedels timme_. Jag blir förmodligen snart i stånd att sända Eders Kongl. Majt. en utförlig beskrifning öfver denna fäst, som ensam till sitt ändamål, var äfven så besynnerlig till sin sammansättning. Qvinnor beväpnade med pikar (på en sådan stod 'de ce fer naquit la liberté') och sablar hade blandat sig i processionen. Flere taflor buros på hvilka stodo deviser, sentenser tagne ur Voltaires skrifter. En sådan angående människans lika naturliga rättigheter bars af en man klädd i slarfvor. Deputerade af alla Corps och Districts, af Academierne, af alla samfund för kånsterne, omgåfvo Voltaires buste, och presiderade en char, hvaruppå Voltaire i naturlig storlek föreställdes liggande på sin liksäng. Denna liksäng stod åter på en pied de Stal af marmor, som lärer innehållit hans öfverlefvor, och som utanpå var prydd med inscriptioner rörande de förtjänster som förvärfvat honom den ära han nu åtnjöt. Mirabeaus bröstbild och portraits af Rousseau med flere buros framföre charen, och la famille de Voltaire, les gens de lettres åtföljde den. En otrolig mängd åskådare, som upfylde gatorne på alle ställen der denne procession framgick, ådagalade det mäst liga deltagande i denna fäst, samt hedrade den och sig med det mäst stilla uppförande, ehuru ingen annan vakt var der än den som åtföljde processionen. Konungen och Drottningen beskådade processionen ur ett med jalousier försett fönster på slottet Thueillerie. Under processionen utvecklades jalouchierne, och då efter dess slut folket samlades nedanför fönstret, syntes Konungen och Drottningen. Ingen hatt lyftades; en djup tystnad tillkännagaf, att folkets hjärta var vändt ifrån dem. Drottningen försvann om en liten stund, men Konungen stadnade något längre. Efter hand skingrade folket sig."

Innan Voltaires stoft den 14 juli definitivt överflyttades till kyrkan Sainte-Geneviève, där det fick sitt sista vilorum mellan Descartes och Mirabeaus kvarlevor, var hans sarkofag under tre dagars tid utställd till allmänt beskådande och från hela Frankrike vallfärdade man hit för att bringa den store filosofen sin hyllning, en hyllning som måhända icke blev så mycket ägnad honom själv och hans verk som den blev ett uttryck för anslutning till de idéer, som uppburo revolutionen.

DE FÖRSTA EMIGRANTERNA.

"Om tre månader är jag tillbaka här igen", var den förhoppningsfulla hälsning, med vilken Ludvig XVI:s yngre broder greve Charles d'Artois tog avsked av sina vänner, när han tre dagar efter Bastiljens stormning lämnade Paris såsom den förste och förnämaste av alla de franska ädlingar, som bildade den stora emigrationens förtrupper. Huru föga kunde någon i detta ögonblick profetera om den nya rörelsens styrka och ihållighet. Huru -- mänskligt att se -- långt tilltagen var ej den tid av tre månader, som Artois utsatte för oroligheternas kuvande!

Redan från början besjälades revolutionen av ett våldsamt adelshat. Dess första politiska vinst var tredje ståndets seger över aristokratien inom ständerförsamlingen och dess första spontana uttryck blev böndernas framfart på landet med skövlande och brännande av gamla adelsgods.

Inom den del av den högsta aristokratien, som levde endast för att roa sig och för att representera, fanns kanske ingen, som av folket var så illa sedd som greven av Artois. Orsaken härtill var icke blott den, att han för delta i jäsning stadda folk framträdde som typen för aristokraten, envåldshärskardömets drabant och tronvakt, självsvåldig, högdragen och slösande, med ett gränslöst förakt för allt det som var folket och kunde kallas pöbel, utan berodde säkerligen mest på hans förhållande till den unga drottningen, sin svägerska, vars uppvaktande riddare han var i så hög grad, att han av skvallret betecknades som far till Marie Antoinettes första barn. Av allt det hat och den ruskiga förföljelse, för vilka den unga drottningen och hennes krets voro föremål, föll en icke så liten del på hennes svåger, vilken den allmänna meningen utpekade såsom upphovsman och medskyldig i hennes lättsinniga upptåg och taktlösa uppträdande. Han själv visste det och förstod det -- de många pamfletterna som i åratal haglat ned över Marie Antoinette, och som Ludvig XVI säges i hemlighet ha samlat och bevarat i en kista för att i sin ensamhet noggrant studera -- talade ett alltför tydligt språk. Liksom de andra kungliga prinsarna var han självskriven medlem av de båda notabelförsamlingarna 1787 och 1788, och i denna egenskap lade han öppet och dumdristigt sina snävt autokratiska åsikter i dagen. Såsom politiskt medagerande blev han också strax ytterst illa tåld av sin publik. När han såsom ombud för konungen en dag begav sig till Chambre des comptes för att låta inregistrera några beslut, hade han blivit utvisslad av folkmassan, medan hans äldre bror, greven av Provence, hälsats med välvilja. Om han även länge hade mött alla anklagelser med skämt och överlägsenhet, så lämnade de honom ej därför oberörd. Under de upprörda julidagar, som föregingo Bastiljens stormning, var Artois' namn ett bland dem, som på gator och torg i det varma sommarmörkret oftast mumlades i den jäsande folkmassan, ända tills det ropades så högt och hotfullt, att Ludvig XVI och Marie-Antoinette ansågo sig tvungna uppmana prinsen att lämna landet. Nationalgardets chef, general Lafayette, utfärdade för honom ett hemligt pass, och på kvällen den 17 juli lyckades greven af Artois i en enkel vagn rädda sig ut från Paris.

Den 18 juli på aftonen nådde han det första raststället -- Valenciennes. Han mottogs av överbefälhavaren för de här förlagda franska trupperna, greve Valentin Esterhazy, en hängiven beundrare till Marie Antoinette, och en av de få äldre män som haft lyckan att särskilt favoriseras av henne. Just då greven av Artois skulle sätta sig upp i sin vagn för att bege sig till sin bostad, körde tvenne stora berlinare in på gården förande med sig en ny last aristokrater -- det var tre prinsar av Condé: far, son och sonson, som -- även de på uppmaning av kungaparet lämnat Paris ungefär samtidigt med Artois. Ehuru uttröttade av resan, vågade dessa dock ej stanna längre än som behövdes för att byta hästar, varpå de med skrämsel och förtvivlan i hjärtat fortsatte sin färd mot ovissa öden. Greven av Artois däremot stannade ett par dagar för att invänta sina två söner, hertigarna av Angoulême och Berry.

Bland andra som samtidigt lämnade Frankrike befann sig en stor mängd medlemmar av landets förnämaste familjer med namn sådana som d'Harcourt, Duras, Villequier, Beauvau, Fitz-James, Lauzun, de Lage, de Ginestous. Till den första emigrantskaran sällade sig också Marie-Antoinettes tvenne väninnor, den blida prinsessan Lamballe och den lättsinniga, utmanande furstinnan Polignac, vilka således, efter att ha varit upptagna i drottningens intimaste krets, hugnats med hennes förtroende och överhopats av rikedomar, nu lönade sin välgörarinna med att fegt övergiva henne. Detta handlingssätt stod i bjärt motsats till den osjälviskhet som redan nu i farans första ögonblick utmärkte drottningen själv, då hon, utan tanke på egen fördel, uppmanade sina närmaste vänner att hellre lämna landet än för hennes skull utsätta sig för fara.

Madame Polignac, född Gabrielle de Polastron, var kanske den av hovets förnäma damer, som kring sin person mest samlat sina gelikars avund och förtal och de lägre klassernas ursinniga hat. Hon hade hastigt nog kommit högt i gunst hos Marie-Antoinette, och hennes inflytande över drottningen ansågs redan av alla hennes samtida som synnerligen ödesdigert. Under en älskvärd yta dolde "la comtesse Jules", som hon kallades till åtskillnad från sin svägerska grevinnan Diane de Polignac, en stor förställningsförmåga -- i grunden var denna till det yttre korrekta och reserverade, litet indolenta dam med det lugna, vackra leendet och de drömmande ögonen ingenting annat än en egennyttig intrigant, som använde sitt inflytande över drottningen till att skaffa sig själv och dem som stodo henne nära höga hovämbeten och kolossala rikedomar. Marie-Antoinette var henne passionerat tillgiven, och denna vänskapskult tycks ha haft en nästan osund prägel. Drottningen tillbringade ofta flera timmar om dagen hos sin väninna, lycklig över att inför henne kunna avlägga alla kunglighet, och däremellan skrev hon till henne de mest vänskapsömma små brevlappar. För att få känna sitt övertag och visa sin makt ställde madame Polignac ofta till scener, och det kunde hända att Marie-Antoinette kastade sig på knä på golvet för att bedja och besvära sin väninna att ej följa sin hotelse att lämna henne. När madame de Polignac nu skulle lämna Frankrike, var det drottningen som själv ordnade allt för hennes flykt, hon utverkade för madame Polignac pass av Lafayette och gav henne dessutom rekommendationsbrev till pålitliga personer under vägen. Vid sin nattliga avresa erhöll madame Polignac av Marie-Antoinette en sista biljett, i vilken denna med hastig stil kastat ner några rader: "Ljuvaste bland väninnor, farväl! Detta ord är grymt. Men det måste så vara. Jag bifogar ordern för hästarna. Jag orkar ej annat än omfamna er." Så lämnades den unga drottningen i sticket ej blott av de smickrande hovmän, som i festernas yra dagar omsvärmat henne, utan ock av de två väninnor som hon skänkt sin vänskap. Den ena, nämligen prinsessan de Lamballe, skulle visserligen senare ångra det steg hon tagit och söka reparera sitt misstag genom att återkomma till Frankrike vid en tidpunkt då man med sitt liv måste plikta för att man var en återvändande emigrant, men den andra skulle aldrig mera återse sin drottning. Madame Polignac åtföljdes av sin man, furst Jules Polignac, och sina två söner -- dessa båda som senare skulle bli inblandade i konspirationerna mot Napoleon, och av vilken den yngste, nu endast 9 år gammal, engång skulle bilda den ministär Polignac, som närmast föranledde julirevolutionen.

Samtidigt med henne emigrerade dessutom en man som stod henne nära. Det var greve Joseph-Hyacinthe-François Rigaud de Vaudreuil, närmaste vän till greven av Artois och en av de tre följeslagarna vid hans flykt, den älskvärde Vaudreuil, som i sin dubbla egenskap av furstinnan Polignacs kusin och älskare gjort en sagolik karriär, vid tidiga år blivit guvernör i Lille och sedermera spelat en uppseendeväckande roll vid hovet Det var han som förhjälpte Beaumarchais till det första uppförandet av dennes till sin tendens så revolutionära stycke "Le Mariage de Figaro". Det skedde på Vaudreuils slott Gennevilliers under medverkan av framstående artister från Comédie Française. Att den elegante hovmannen Vaudreuil drog fram revolutionens vassa satir i rampljuset är en god illustration till l'ancien régimes blindhet och lättsinne. Det var med honom den cyniska och slösaktiga furstinnan delade alla de kolossala penningsummor, med vilka drottningen i sin vänskap överhopade henne.

De första emigranternas exempel följdes av andra. Från och med dagen för Artois' flykt rullar under åratal på alla vägar ut från Paris vagn efter vagn fylld med emigranter, män och kvinnor av alla samhällslager och olika partifärger: adelsmän, präster, affärsmän, industriidkare, konstnärer, monarkister, aristokrater, representanter för 1789 års idéer, anhängare av 1791 års konstitution -- och ekot av alla dessa röster, skälvande av skräck, vrede eller hämndlust eggar i sin tur revolutionens skaror till strid på liv och död mot "fosterlandsförrädarna", vilka kring hela Europa söka sprida vidare sitt hat mot det nya Frankrike.

* * * * *