Part 2

Emellertid är i vår lagstiftning _borgerlig_ vigsel bestämd för vissa fall samt valfri för en del andra fall.

=_Reglerna i fråga om formen för äktenskaps ingående i vårt land äro följande:_=

=_Kyrklig vigsel_= måste användas: då båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan och inom denna äro döpta och konfirmerade samt begått nattvarden;

då båda kontrahenterna tillhöra _samma_ främmande trossamfund och detta samfunds prästerskap af Kongl. Maj:t medgifvits rätt att med laga värkan förrätta vigsel.

=_Borgerlig vigsel_= måste användas: då endera eller båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan, men ej blifvit döpta;

då endera eller båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan och väl blifvit döpta, men ej konfirmerats och ej häller »åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan samt af denne funnits beredda att efter undergången konfirmation få tillträde till H. heliga nattvard»;

då båda kontrahenterna tillhöra samma främmande samfund, hvars präster ej erhållit rätt att förrätta vigsel med laga värkan;

då båda kontrahenterna tillhöra olika främmande trossamfund, af hvilka _intetderas_ präster äga rätt att förrätta vigsel med laga värkan;

då den ena kontrahenten tillhör statskyrkan eller främmande kristet samfund och den andra mosaiska läran.

=_Kyrklig eller borgerlig vigsel kan efter kontrahenternas fria val användas:_=

då båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan samt blifvit döpta och »åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan samt af denne funnits beredda att efter undergången konfirmation få tillträde till nattvarden», _men_ endera eller båda _icke begått nattvarden_ (vare sig de nu konfirmerats eller ej);

då ena kontrahenten tillhör statskyrkan samt blifvit döpt och »åtnjutit konfirmationsundervisning etc.» (se det föregående) och den _andra_ tillhör främmande kristet samfund;

då kontrahenterna tillhöra _olika_ främmande kristna samfund samt ettdera eller bägge samfundens präster medgifvits rätt att förrätta vigsel med laga värkan. --

Den som utträdt ur statskyrkan med uppgift att ingå i visst främmande trossamfund, men sedan icke gjort det, har rätt ingå äktenskap inför borgerlig myndighet likaväl som om han tillhörde det främmande trossamfundet.[E] (Öfriga fall, för hvilka lagen ej gifvit uttryckliga föreskrifter, vore det här för omständligt att behandla.)

[E] Det har flera gånger förekommit att fritänkare för att undslippa kyrklig vigsel och i stället erhålla borgerlig sådan anmält utträde ur statskyrkan med uppgift att ingå i visst främmande trossamfund (den enda möjlighet för utträde som finns), utan att de värkligen ämnat ingå i det uppgifna samfundet. De ha funnit detta förfarande bära mindre emot än att underkasta sig den kyrkliga vigselceremonien med sina böner, välsignelser och prästerliga förmaningar.

Giftermål ingånget utomlands enligt där bestämda regler är i Sverge af full giltighet, äfven om båda kontrahenterna äro svenska medborgare. Denna regel är, ehuru icke uttryckligen stadgad i lag, likväl obestridligt gällande. Den är också förutsättning för en lag den 1 juli 1898 som stadgar:

»§ 1. Äktenskap, som å utrikes ort slutits utan att svensk lags föreskrifter därvid blifvit iakttagna, må i kyrkobok antecknas, så framt äktenskapet enligt intyg af utländsk myndighet blifvit å den utrikes orten _i där föreskrifven form_ inför kyrklig _eller_ borgerlig myndighet slutet -- -- --».

Slutligen kan anmärkas att upplösning af äktenskap är en helt och hållet borgerlig åtgärd, utom så till vida, att vid upplösning _på grund af oenighet_ varning af kyrklig myndighet, nämligen först af kyrkoherden samt därefter af kyrkorådet, är en förutsättning för erhållande af skilsmässa.

=5. Kyrkotagning.= Denna handling ligger det i moders fria skön att underkasta sig eller icke. Den är som bekant numera för det mästa kommen ur bruk.

=6. Gudstjänst.= Förr i tiden rådde allmänt gudstjänsttvång, i det försummelse af gudstjänsten var belagt med straff. Numera gäller tvång att deltaga i statskyrklig gudstjänst eller andaktsöfning endast i särskilda fall. De mera anmärkningsvärda af dessa fall är följande.

Lärjungar och äfven lärare i de offentliga skolorna äro skyldiga att deltaga i de andaktsöfningar som hållas i skolan. Därjämte skola enligt lärovärksstadgan lärjungarna vid elementarlärovärk »under tillsyn af en eller flera lärare hvarje sön- och högtidsdag bevista högmässogudstjänsten.»[F]

[F] Undantag härifrån har af Kongl. Maj:t medgifvits för åtskilliga lärovärk (i Stockholm, Göteborg och -- helt nyligen -- Luleå).

Enligt Tjänstgöringsreglemente för armén skall »evangelisk-luthersk gudstjänst med predikan hållas hvarje sön- och hälgdagsförmiddag» och s. k. _korum_ hållas morgon och afton, hvarvid bön läses och en psalmvärs sjunges före och efter densamma. Medlemmar af främmande trossamfund skola, om de så önska, fritagas från att deltaga i regementets gudstjänst, men _alla andra, de värnpliktiga likaväl som de fast anställda, äro skyldiga att deltaga däri_.

Vid flottan råder likaledes allmänt gudstjänsttvång.

Slutligen märkes, att äfven våra domstolar äro underkastade sådant tvång. Sålunda skall vid härads- och rådhusrätterna hållas gudstjänst vid hvarje års början. Och i hofrätterna äger gudstjänst rum vid hvarje sessions början, då, såsom det heter i kyrkolagen, »presidenten och samtlige rättens ledamöter böra jämte afhörandet af en till värket lämpad predikan åkalla Gud om nåd och bistånd».

=7. Kyrkotukt.= Kyrkotukten har, som bekant, förr i tiden spelat en viktig roll, men numera återstå endast några obetydliga kvarlefvor däraf.

Den enda form af kyrkotukt vi ännu ha i behåll är _uteslutning från nattvarden_ i vissa fall samt _varning af kyrkorådet_. Beträffande kyrkorådsvarning kan nämnas att kyrkorådet äger rätt att i och för »allvarliga föreställningar och varningar» kalla inför sig en hvar som bor eller uppehåller sig inom församlingen. Varning får meddelas för alla »förseelser emot religionens och sedernas hälgd» och kan således afse äfven sådant som är hvarje persons ensak, t. ex. att försumma gudstjänsten, husförhör[G] eller dylikt. Varning af kyrkorådet har man ej rätt att undandraga sig, men den är utan all rättslig betydelse, och man får naturligtvis fästa den vikt därvid som man behagar.

[G] Numera finnes ingen laglig förpliktelse att inställa sig till katekesförhör eller s. k. husförhör.

Angående det tvång, som kan användas till åhörande af kyrkorådets varningar, stadgas i Kongl. förordning om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 i 29 §:

»Kallar kyrkorådet någon, som inom församlingen bor eller sig uppehåller, till inställelse för att i de på kyrkorådets omvårdnad beroende ordnings- och sedlighetsmål höras, är han pliktig att kallelsen hörsamma, så vida han fyra dagar förut däraf erhållit del. Uteblifver den sålunda kallade utan laga förfall, skall han böta 1 riksdaler riksmynt till församlingens skolkassa och tillhållas af kyrkorådet genom förnyade viten, som dock tillsammans ej må öfverstiga 15 riksdaler silfvermynt, att sig inställa. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, _äger kyrkorådet att lita Konungens Befallningshafvande till_. (Denne beordrar då länsmannen att hämta den kallade.)

Församlingens präst äger däremot ingen laglig tvångsmakt att låta föra församlingsmedlem till sig, lika litet som han äger rätt att mot församlingsmedlems vilja inträda i hans bostad för att förmana och varna honom eller af annat skäl.

Slutligen kan nämnas, att man på senare tid från kyrkligt håll sökt upplifva den döende kyrkotukten. Sålunda antog 1893 års kyrkomöte för sin del en »Lag ang. förfarande mot den som i församling inom svenska kyrkan väcker förargelse eller bryter kyrklig ordning», enligt hvilken lag varningsåtgärder voro föreskrifna bl. a. mot den, som »visat sig som uppenbar motståndare till den kristna tron», den som vägrat att döpa sina barn o. s. v.

Regeringen fann emellertid icke skäl att för riksdagen framlägga detta reaktionära förslag.

=8. Edgång.= Löftesederna äro på senare tid till stor del afskaffade. Sålunda borttogs på 1880-talet läkare-, krigsmanna-, apotekare-, barnmorske-, m. fl. eder samt år 1893 prästeden. För flera grupper af ämbetsmän kvarstår likväl eden, t. ex. för domare.

För medborgare i allmänhet är ed i åtskilliga fall föreskrifven, städse enligt det kända formuläret: »Jag lofvar (l. betygar) och svär _vid Gud och hans heliga evangelium_ att etc.» med slutorden »_så sant mig Gud hjälpe till lif och själ_.»[H]

[H] Under edgången skall edsafläggaren enligt praxis hålla två fingrar på en bibel.

Vittnesed måste afläggas af den som åberopas såsom vittne. Vägrar han att gå eden kan han »därtill hållas» genom viten eller fängelse. Medger både käranden och svaranden befrielse från eden har vittnesmålet samma giltighet som om det vore beedigat. Men i svåra brottmål skall ed i hvarje fall afläggas.

Värjemålsed (som af domstol kan åläggas en part angående faktiska omständigheter där »halft bevis» föreligger och »sanning ej annars utletas kan») måste äfven afläggas, där parten ej vill uppoffra sin rätt.

Undantag från edstvånget kan medges främmande trosbekännare, om han är »af sådan lära» (t. ex. kväkarnas) »som ej tillstädjer honom att aflägga ed då den enligt lag erfordras». I så fall skall Kongl. Maj:t förordna huru förfaras bör.[I] Detta gäller dock endast för den som _tillhör_ sådant främmande trossamfund, alltså ej för den som blott utträdt ur statskyrkan med uppgift att ingå till det ifrågavarande samfundet, utan att sedan värkligen ha ingått däri.

[I] I särskilt fall har en kväkares på heder och tro afgifna vittnesmål likställts med beedigat sådant.

Förklaring inför domstolen att man ej för sitt samvete kan gå ed -- t. ex. därför att Kristus uttryckligen sagt: »I skolen alls icke svärja», »Edert tal skall vara ja, ja, nej, nej, hvad därutöfver är, det är af ondo», o. s. v. -- befriar ej från edgång. Lika litet befrias man därifrån om man t. ex. förklarar sig icke tro på »Gud och hans heliga evangelium» och därför finna det motbjudande att högtidligen svärja därvid.

Ed får enl. Rättegångsbalkens 17 kap. 7 § ej afläggas af »okristen». Denna bestämmelse utgör emellertid icke hinder för mosaiska trosbekännare att aflägga ed enligt den för dem särskilt fastställda lydelsen (»vid Gud och hans heliga _lag_»). Vidare får ed ej afläggas af »den som af sådan lära är, att han om vittneseden en falsk och skadelig mening hafver». Härvid gäller att domaren ej fäster sig vid den edspliktiges uppgift att han omfattar sådan lära; för befrielse fordras att man i vederbörlig ordning slutit sig till ett samfund med dylik lära.

Det har stundom förekommit att personer hyst samvetsbetänkligheter mot vittneseden i dess nuvarande formulering utan att de hyllat sådan lära som icke tillstädjer dem edgång. Då emellertid edsvägran ju medför böter eller fängelse, hafva de aflagt eden, men låtit den föregås af någon förklaring.

Såsom på exempel på en sådan må följande anföras:

»Ehuru jag icke omfattar den öfvertygelse som ligger till grund för edens religiösa element, anser jag mig likväl förpliktad att obrottsligt hålla hvad jag i eden lofvar.»

I juridiskt afseende gör en dylik förklaring hvarken till eller från. Dess betydelse ligger uteslutande i den samvetstillfredsställelse den kan bereda edsafläggaren och i den protest mot edstvånget som den innebär.

Slutligen kan nämnas, att domaren, då han finner den som skall begå ed vara okunnig i kristendomen, äger rätt att förvisa honom till prästerskapet för att undervisas om edens vikt och betydelse. Af denna rätt bruka våra domare också då och då begagna sig.

=9. Jordfästning.= Själfva begrafvandet eller jordandet af en afliden sker, som bekant, utan kyrkliga ceremonier. Däremot är _jordfästningen_, som föregår begrafvandet, en kyrklig akt.

Om jordfästning vid dödsfall inom statskyrkan föreskrifver nu _Lag angående jordfästning den 25 maj 1894_ i 2 §: »Den aflidne skall jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, där icke giltiga orsaker för längre uppskof äro förhanden. Jordfästningen må ej förrättas af annan än präst i svenska kyrkan.»

Någon påföljd för underlåten jordfästning är icke stadgad för den aflidnas anhöriga. De kunna alltså icke straffas, om de låta begrafva den aflidna civilt, d. v. s. utan prästerligt biträde. Då emellertid af präst förrättad jordfästning enligt lag _skall_ äga rum, kan ej häller prästen hindras från att företaga densamma. Om pastor, såsom lär ha händt, skulle i och för jordfästning låta uppkasta en redan igenfylld graf, torde ett sådant förfarande ej vara straffbart enligt svensk lag.[J]

[J] I vissa trakter i nordligaste Norrland, där präst mindre ofta besöker socknen, lär begrafning nästan alltid ske utan prästerligt biträde. Prästen förrättar sedan vid sitt nästa besök jordfästning, och har på sina ställen den egendomliga sed uppkommit, att å kistan sättes en stör, som vid prästens ankomst upptages, hvarefter denne kastar de öfliga tre skoflarna mull i det hål som uppkommit i jorden.

Skall den aflidna undergå _likbränning_ i stället för att begrafvas, måste jordfästning ovillkorligen ha föregått. Detta föreskrifves i de bestämmelser angående likbränning i Stockholms och Göteborgs likbränningsugnar, som Kongl. Maj:t (den 14 dec. 1888 och den 24 jan. 1890) utfärdat. Det heter där bl. a.: »Förrän likbränningen företages, skall hos likbränningsföreningen aflämnas vederbörligt intyg, att behörig jordfästning ägt rum; börande för den skull föreningen med någon till svenska kyrkan hörande prästman träffa aftal därom, att han, för den händelse att annan om jordfästningens förrättande anmodad prästman förklarar sig ej vara därtill villig, värkställer jordfästningen.»

Anmärkas kan, att enligt en kongl. resolution den 14 dec. 1888 likbränningsanstalt i Sverge icke får begagnas förrän Kongl. Maj:t pröfvat »om och under hvilka särskilda villkor användande af anstalten får äga rum». Andra likbränningsugnar än i Stockholm och Göteborg finnas ännu icke.[K]

[K] Ang. likbränning se n:o 31 af Verdandis småskrifter.

* * * * *

Jordfästning skall i vissa fall ske »_i stillhet_». Härom stadgar 1894 års lag i §§ 6 och 7:

§ 6: I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden under föröfvande af groft brott, så ock den som förgjort sig själf; dock att, om den som förgjort sig själf var afvita eller enligt läkares intyg af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan utan egen skuld iråkad förvirring saknade förståndets fulla bruk, den döde må jordfästas i vanlig ordning.

§ 7: -- -- Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga, om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga vid den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.»

Regering och riksdag ha år 1903 beslutat upphäfvande af jordfästning i stillhet för den som förgjort sig själf. Men samtliga domkapitel utom Strängnäs' ha _afstyrkt_ denna af hänsyn till den aflidnas anhöriga väl behjärtansvärda reform. Då detta skrifves afvaktar man kyrkomötets beslut i saken; utan dess medgifvande kan nämligen icke kyrkolag ändras, upphäfvas eller stiftas.

* * * * *

2. Rättigheter och skyldigheter i ekonomiskt hänseende.

Skyldighet att betala skatt till statskyrkan och dess prästerskap åligger alla, oafsett huruvida de tillhöra statskyrkan eller ej. Ingen är alltså befriad därifrån, därför att han tillhör främmande trossamfund eller utträdt ur statskyrkan. Utskylderna till kyrka och prästerskap påföras och indrifvas också alldeles som skatter till stat eller kommun.

I allt detta kan man se en viss utvidgning af statskyrkans makt under senare tid, ty förr (före 1862) utgingo åtskilliga afgifter till kyrkan såsom s. k. _jura stolæ_, d. v. s. särskilda afgifter för prästs biträde vid kyrkliga förrättningar, hvilka afgifter alltså icke behöfde erläggas af andra än dem som anlitade prästen.

I och med den förändringen att kyrkan tvångsvis i form af skatter uttar alla kyrkliga afgifter ha däremot de särskilda afgifterna bortfallit. Hvarken i de fall, där anlitande af präst är frivilligt, t. ex. till barndop, eller i de fall, där det är tvunget, t. ex. till vigsel, behöfver sålunda detta biträde numera medföra någon kostnad. =_Präst är skyldig att utan betalning värkställa samtliga kyrkliga förrättningar och utskrifva samtliga prästerliga intyg eller bevis._=

* * * * *

Rätten att besluta om afgifter till kyrka och prästerskap tillkommer -- inom vissa gränser, för hvilka här ej kan redogöras -- hvarje församlings _kyrkostämma_.

Bestämmelserna om kyrkostämma äro i hufvudsak följande:[L]

[L] För närmare kännedom om bestämmelserna ang. kyrkostämma hänvisas till K. förordn. ang. kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 (införd i de vanliga lageditionerna).

Rösträtt på kyrkostämma ha alla på kommunalstämma eller vid allmän rådstuga röstberättigade _med undantag af främmande religionsbekännare och dem som anmält sig till utträde ur statskyrkan_.

Närmare angifvet tillkommer rösträtt på kyrkostämma enligt dessa regler en hvar som är 1) myndig, 2) välfräjdad, 3) svensk undersåte, 4) medlem af kommunen, 5) _förbunden att erlägga skatt till densamma_ samt 6) ej häftar för oguldna kommunalutskylder, 7) ej befinner sig i konkurs och 8) ej tillhör främmande trossamfund eller anmält sig till utträde ur statskyrkan. Dessutom måste man för att äga rösträtt _i stad_ betala minst en krona i »allmän bevillning» till staten (s. k. kronoskatt) samt, hvad både stad och land angår, ha hunnit bli uppförd i kommunens röstlängd.

_Förbundna att erlägga skatt till kommunen_ äro såsom regel alla medlemmar af densamma hvilka af taxeringsmyndigheterna uppförts till _allmän bevillning_. Till allmän bevillning skall åter uppföras en hvar som antingen äger fastighet, värd minst 100 kronor, eller också har minst 500 kronors inkomst om året. (I vissa fall kan friheten att erlägga allmän bevillning utsträckas ända till 700 kronors årsinkomst.)

_Ogift_ kvinna, änka eller frånskild hustru, som uppföres till bevillning och alltså måste skatta till stat och kommun, har kommunal rösträtt likaväl som man. _Gift_ kvinna saknar däremot i praxis sådan rätt, enär mannen uppföres till bevillning och får skatta både för sina egna och för hustruns inkomster och egendom.

Bolag, som betalar skatt till kommunen, har rösträtt. För omyndigs skattskyldiga inkomst eller fastighet röstar förmyndaren.

Vid omröstning på kyrkostämma gäller -- utom i Stockholm, där reglerna äro något afvikande -- alldeles samma _röstberäkning_ som på kommunalstämma eller vid allmän rådstuga, d. v. s. man äger, med vissa begränsningar, röster i förhållande till hvad man betalar i allmän bevillning (enligt den s. k. graderade eller fyrk-skalan).

Tre ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas, en på våren före maj månads utgång, en i oktober och en i december. Dessutom kan i vissa fall hållas extra kyrkostämma. I hvarje fall skall kyrkostämma kungöras från predikstolen minst en vecka före stämman. På annat sätt, t. ex. genom annons i tidningarna, behöfver den däremot ej kungöras. I hvilket fall som hälst böra inträsserade vara påpassliga, så att en kyrkostämma ej går dem förbi. Särskilt viktig är _oktober_-stämman, _ty då skall utgifts- och inkomstskatten för kyrka och skola bestämmas_. Likgiltighet för kyrkostämma hämnar sig i form af ökade utskylder till kyrkobyggnader m. m., det torde erfarenheten mångenstädes ha visat.

Besvär öfver kyrkostämmobeslut kunna anföras, först hos Konungens Befallningshafvande eller domkapitlet, därefter hos Kongl. Maj:t. Hos de förstnämnda myndigheterna skola besvären ingifvas 30 dagar från det beslutet upplästes i församlingens kyrka, utom i Stockholm, där besvärstiden endast är 14 dagar. --

Slutligen må betonas, att kyrkostämma icke blott beslutar om afgifter till kyrkan samt väljer kyrkoråd, utan äfven handlägger _folkskole- och uppfostringsärenden_. Sålunda fattas där beslut om afgifter till folkskolan och till uppfostran af vanartade barn, anordnande af folkskoleundervisningen, vidare väljas där folkskolelärare och skolråd m. m. Det är alltså äfven _medborgerliga_ rättigheter och viktiga sådana, som beröfvas de från kyrkostämma uteslutna, d. v. s. främmande trosbekännare och ur statskyrkan utträdda.

I detta sammanhang kan f. ö. påpekas det _olämpliga_ uti att, såsom med lagens tillåtelse i praxis ofta sker, kyrkorådet och skolrådet sammanslås till ett _gemensamt kyrko- och skolråd_. Till medlemmar af detta råd få nämligen icke väljas andra än »för gudsfruktan och nit» kände män (enligt bestämmelserna för kyrkorådet, hvilka bestämmelser äfven gälla för det sammansatta kyrko- och skolrådet).

Bättre att ha ett särskilt kyrkoråd och ett _särskilt skolråd_, för hvars medlemmar det ej erfordras några kyrkliga egenskaper, utan i stället hvad som värkligen behöfs, nämligen nit _för skolväsendet_.

* * * * *

3. Utträde ur statskyrkan.

Rätt till utträde ur statskyrkan medgafs icke förr än år 1860. Ända dittills gällde straff för »affall» från statskyrkans lära, och straffet var icke mindre än landsförvisning och arfsrättens förlust. Man lyckades ej häller på en gång helt och hållet frigöra sig från den gamla uppfattningen. I 1860 års förordning angående främmande trosbekännare hette det sålunda: »Faller någon från den rena evangeliska läran af och låter ej af sina själasörjares, undervisning sig _rätta_, varde han af domkapitlet eller dess förordnade ombud _varnad_. Framhärdar han ändå i sin _villfarelse_ etc.» Därjämte benämnes den utträdande i förordningen öfverallt »affälling».

I nu gällande förordning angående främmande trosbekännare etc. af den 31 okt. 1873 stadgas i dess 3 §:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsikt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden, samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från kyrkan skild. I främmande församling må ej häller någon före denna ålder upptagas.»

Rättighet till utträde medgifves således endast anhängare af _kristen_ tro, ej dem som vilja öfvergå till muhammedanismen, buddhismen, mosaiska läran o. s. v. och ej häller ateister eller dem som icke ha någon viss religiös tro. Det trossamfund hvartill man uppgifver sig vilja ingå måste vara förutom _kristet_ äfven »_främmande_» (= af annan lära än statskyrkans); däremot behöfver det enligt flera prejudikat _ej_ vara _af staten erkänt_. Ej häller föreskrifves det någonstädes att det uppgifna samfundet skall finnas i _Sverge_. I hvilket fall som hälst skall den utträdessökande, därest vederbörande pastor ej känner till samfundets lära, redogöra för denna så pass fullständigt att däraf framgår att läran är »kristen» samt »främmande». Finnes det uppgifna samfundet ännu icke till, kräfves förklaring att sådant samfund är afsett att bildas i vårt land.

Huruvida nu ett samfund kan anses kristet eller ej, pröfvas i hvarje särskilt fall, i sista hand af Kongl. Maj:t.

Enligt en kongl. res. den 7 november 1884 behöfver den som anmält sig till utträde _ej värkligen öfvergå till det uppgifna samfundet_. Utträdet blir alltså giltigt vare sig den utträdande ingår i samfundet eller ej.

Den som ej är fylld 15 år anses medfölja sina föräldrar, om båda utträda. _Mellan 15 och 18 år kan utträde icke vinnas._