Part 3

Slutligen må anmärkas att för _återinträde_ i statskyrkan icke finnas några bestämmelser gifna, men att i praxis sådant medges utan vidare på blott anmälan.

* * * * *

För _bildande af nytt främmande trossamfund_ föreskrifver förut anförda förordning angående främmande trosbekännare i 1 §:

»Vilja bekännare af annan kristen troslära än den evangelisk lutherska bilda särskild församling _och_ önska de, att densamma varder _af staten erkänd_; göre därom hos konungen ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse och församlingsordning; bifoge ock, där de svenska kyrkan tillhört, bevis om anmälan för utträde därur, som i 3 § omförmäles. Finner konungen skäl att ansökningen bifalla, äge den församling rätt till offentlig religionsöfning.»

Innan Kongl. Maj:t afgör sådan ansökan plägar utlåtande inhämtas af vederbörande domkapitel hvilket till- eller afstyrker ansökningen. Sålunda har t. ex. ansökan af en unitarisk församling afstyrkts, därför att dess trosbekännelse ej ansågs vara kristen.

Under förutsättning att de utträdessökandes troslära anses vara kristen, samt deras församlingsordning ingifves till Kongl. Maj:t, kunna de blifva en af staten erkänd församling med rätt till offentlig religionsöfning, näml. om Kongl. Maj:t _finner skäl_ att bifalla ansökningen.

Härvid torde Kongl. Maj:t böra rätta sig dels efter de särskilda föreskrifterna i förordningen om främmande trosbekännare, dels efter regeringsformens föreskrift: »Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, _såvidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer_». På grund af denna bestämmelse torde sålunda mormonerna, hvilka hylla månggifte, icke kunna blifva ett af svenska staten erkänt samfund. --

Utträde ur statskyrkan liksom medlemskap af främmande trossamfund medför, såsom förut är sagt, icke någon befrielse från de till kyrka och prästerskap utgående skatter och afgifter. Däremot är den som icke tillhör statskyrkan _utesluten från åtskilliga rent borgerliga rättigheter_. Sålunda har han ju icke rösträtt på kyrkostämma, vidare får han ej utses till statsråd (enligt regeringsformens 4 §) och ej förordnas till förmyndare för omyndiga, tillhörande svenska statskyrkan (enligt Ärfdabalkens 22 kap. 2 §), vidare får han (enl. regeringsformens 28 §) »ej utnämnas till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, hvarmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap», ej »såsom domare eller innehafvare af annan tjänst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan», samt, därest han är utlänning, ej utnämnas till något svenskt ämbete (hvilket för utlänningar tillhörande den evangeliskt lutherska läran i vissa fall är möjligt).

Slutligen föreskrifver förordn. angående främmande trosbekännare i § 15:

»Innehar den, som till utträde sig anmält, offentlig tjänst; varde han därifrån skild, där ej tjänsten är af beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas, samt konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta, _finner skäligt_ att honom därvid bibehålla.»

Till sist må nämnas, att vid riksdagen flerfaldiga gånger förgäfves väckts förslag att den som önskar utträda ej skall behöfva uppge något visst trossamfund hvartill han vill öfvergå. Äfven har väckts motion därom att utträde ej skulle medföra förlust af några borgerliga rättigheter. Att båda dessa reformer påfordras af den enklaste känsla för billighet och religionsfrihet, behöfver väl icke framhållas. Men första kammaren _afslog_ t. ex. senast år 1903 utan votering förstnämda förslag.

* * * * *

4. Allmänna anmärkningar.

Af den redogörelse för gällande rätt som i det föregående lämnats framgår bland annat att _dop_, _konfirmation_ och _nattvardsgång_ numera äro så godt som alldeles fria från tvång. De ha ju borgerlig betydelse endast i ett undantagsfall, nämligen för inträde i folkskolelärareseminarium.

Däremot visar sig _det kyrkliga tvånget_ ännu råda i följande mer eller mindre ingripande afseenden.

1) Alla äro, vare sig de gilla eller ogilla statskyrkans läror och oafsett huruvida de kvarstå i statskyrkan eller tillhöra och understödja något främmande trossamfund, tvungna att deltaga i underhållet af statskyrkan och dess prästerskap samt därigenom indirekt främja statskyrkolärans vidmakthållande i landet.

2) Utträde ur statskyrkan är dels icke alls medgifvet, nämligen för personer under 18 år, dels efter fyllda 18 år tillåtet endast för dem som vilja ingå -- eller åtminstone uppge sig vilja ingå -- i visst _kristet_ trossamfund, men däremot ej för dem som icke alls vilja tillhöra något sådant samfund eller någon viss religion.

3) Utträde ur statskyrkan medför icke någon som hälst befrielse från skatt till densamma, men däremot förlust dels af rätten att besluta om sådan skatt, dels af åtskilliga rent borgerliga rättigheter och fördelar, bland hvilka särskilt märkes rätten att deltaga i beslut och val rörande folkskolan inom kommunen.

4) Alla barn till föräldrar som tillhöra statskyrkan skola uppfostras och undervisas i statskyrkans tro. Sålunda skall i alla offentliga skolor meddelas religionsundervisning i statskyrklig anda. Alla våra folkskolelärare och -lärarinnor äro nödgade att bedrifva kristendomsundervisningen på detta sätt. Förmyndare äro skyldiga att uppfostra sina myndlingar i statskyrkans lära. Barn som gå i folk- eller elementarskola kunna icke erhålla befrielse från religionsundervisningen, äfven om föräldrarna på det bestämdaste önska att deras barn ej skola uppfostras i statskyrkans läror. Och om barnen undervisas i hemmen eller enskild skola äro föräldrarna skyldiga att se till att barnen bibringas åtminstone den kristendomskunskap som meddelas i folkskolan, allt vid risk att barnen eljes tagas ifrån dem, något som också faktiskt skett ända in i senaste tid.

5) Tvång till statskyrkogudstjänst eller statskyrkliga andaktsöfningar råder inom alla offentliga skolor och inom hela krigsmakten -- för de värnpliktige lika väl som för den frivilligt anställda personalen -- samt dessutom för våra domstolar.

6) Alla statskyrkans medlemmar som någon gång begått nattvarden äro för äktenskaps ingående tvungna att underkasta sig den statskyrkliga vigselceremonien, huru stridande emot deras känslor och åsikter denna ceremoni eller den till grund däraf liggande kyrkliga åskådningen än må vara.

7) Alla statskyrkans medlemmar måste vid risk af viten eller fängelse vid de tillfällen då ed är i lag föreskrifven, aflägga densamma enligt det gällande kristliga formuläret. Härifrån medges ingen befrielse, äfven om t. ex. den edspliktige af sitt samvete förbjudes att begå ed eller om han icke alls tror på »Gud och hans heliga evangelium», och edgången sålunda, såsom den nu är bestämd, för honom ter sig såsom en tom och ovärdig komedi.

8) Alla medlemmar af statskyrkan äro skyldiga och kunna tvingas att på kallelse inställa sig inför kyrkorådet för att af detta emottaga kristliga förmaningar och varningar.

9) Alla statskyrkans medlemmar skola begrafvas med statskyrklig jordfästning, äfven om de själfva uttryckligen önskat eller de efterlefvande af hänsyn till den aflidnes lifsåskådning vilja ha civil begrafning. --

Till allt detta tvång kommer dessutom att _yttrande- och tryckfriheten är ensidigt inskränkt till skydd för statskyrkans lära eller de statskyrkligt troendes känslor_.

Visserligen blir det numera sällan fråga om att tillämpa de lagparagrafer som i detta afseende ännu gälla, men paragraferna äro dock icke upphäfda och ej häller så föråldrade, att de ej _kunna_ användas, åtminstone i tider af reaktion. Bestämmelserna äro följande.

Strafflagens kapitel om »religionsbrott» stadgar bland annat:

»1 §. Hvar som genom att _häda_ Gud eller genom att _lasta_ eller _gäcka_ Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffas med fängelse i högst ett år eller böter.

2 §. Gör man _gäckeri_ af gudstjänsten, så att allmän förargelse däraf kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.»

Samma straffpåföljder drabba enligt tryckfrihetsförordningen den som i tryck »hädar» Gud eller gör gäckeri af Guds ord, sakramenten eller den allmänna gudstjänsten. Men dessutom straffas enligt denna förordning »_förnekelse_ af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran» med böter eller fängelse i högst ett år. Denna paragraf tillämpades så sent som år 1888, nämligen emot redaktör Hjalmar Branting såsom ansvarig utgifvare för Socialdemokraten, i det herr Branting då dömdes till 150 kronors böter för -- förnekelse af en Gud och ett lif efter detta!

Anmärkas kan, att motsvarande straffbestämmelser icke alls finnas till skydd för de icke statskyrkligt troendes åskådning och känslor. Gäckeri med främmande trosbekännares gudstjänst är t. ex. icke belagt med straff (med »gudstjänsten» menas nämligen endast _statskyrkans_ gudstjänst).

Utom nu nämda tvång på yttrandefriheten märkas ytterligare föreskrifterna i kongl. förordningen »angående särskilda sammankomster för andaktsöfning» den 11 dec. 1868:

»Medlemmar af evangeliskt lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara ledning[M]; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän gudstjänst i församlingen förrättas, ej äga rum så nära det ställe, där gudstjänsten hålles, att denna eller ordningen därvid störes. Ej häller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras församlingens prästerskap, medlem af dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, äger att, där så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är präst eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med _andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjänsten, eller äljest till undergräfvande af religionens hälgd_, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda. -- Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärarevärksamhet, böte från och med femtio till och med trehundra riksdaler.»

[M] Sådant var alldeles förbjudet i 1726 års s. k. konventikelplakat, hvilket icke upphäfdes förrän år 1858.

Innan förbudet utfärdas måste kyrkorådet först höra den det gäller; det är olagligt att, såsom någongång händt, utfärda förbud mot en person »för hans kända åsikter». Och förbudet får endast gälla predikande. Andra kyrkliga handlingar, såsom dop, utdelande af nattvarden o. s. v. kunna icke lekman förbjudas. Ej häller falla religionshistoriska eller religionsfilosofiska föredrag inom förordningens räckvidd.

* * * * *

Angående =_ansvarighet för brott som af prästman begås i ämbetet_= stadgar lag härom af den 8 mars 1889: Präst, som i afseende å honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande af ämbetsbevis därom gör sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra _kränkning af allmän eller enskild rätt_, eller begår i sitt ämbete annan förbrytelse, den där i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskilt nämd såsom brott af ämbetsman, skall härför svara inför _världslig_ domstol.

Hit höra t. ex. vägran att utfärda fräjdebetyg, betingande eller emottagande af betalning för ämbetsåtgärd o. s. v.

Förbrytelse mot ämbetsplikt, vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i de flästa andra fall afdömas däremot af _domkapitlet_ (i Stockholm af Stockholms stads konsistorium).

Såvidt den genom brott kränkte önskar den skyldiges _bestraffning_, har han alltså att vända sig i förstnämda fall till vederbörande härads- eller rådhusrätt (genom stämning), i senare fall till vederbörande domkapitel, därest han ej föredrar att hos justitiekanslären eller justitieombudsmannen påkalla allmän åklagares ingripande.

Åsyftar den genom brottet kränkte däremot icke dettas bestraffning utan endast _att vinna rättelse_, bör han i hvarje fall vända sig till domkapitlet, enär detta alltid äger meddela behöflig rättelse.

Ett par exempel på den vid klagan mot prästman vanligen använda form må till sist här bifogas.

Till Riksdagens herr Justitieombudsman.

Enär kyrkoherden i N. N. församling N. N. i för mig utfärdat flyttningsbevis meddelat uppgift att jag icke på två års tid begagnat mig af nattvarden (lämnat annan uppgift angående min fräjd än den i lag bestämda) får jag, med bifogande af ifrågavarande bevis, härmed vördsamt anhålla om laga beifran af bemälte N. N:s förfarande.

Stockholm den 14 februari 1903.

_G. A. Lindberg._

(Vid anmälan hos justitieombudsmannen bör såvidt möjligt bevisning om den anmälda felaktigheten bifogas. I ofvanstående exempel är själfva flyttningsbeviset eller fräjdebetyget i detta hänseende tillräckligt. -- Därest präst skulle vägra att utfärda något bevis, t. ex. hinderslöshetsbevis, bör intyg om denna vägran, utfärdat af två personer, bifogas.)

Till Domkapitlet i Göteborg.

Enär kyrkoherde N. N. i N. N. församling vägrat att för mig utfärda vederbörligt bevis därom, att jag af präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning och därvid funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde till Herrens heliga nattvard, får jag vördsamt yrka åläggande för honom att vid anfordran utfärda begärda bevis.

N. N. den 27 oktober 1902.

_G. Gustafsson._

Till Stockholms stads konsistorium.

Enär vice Pastor N. N. i N. N. församling vägrat att med af oss begärda namnet Minerva döpa vår den 3 innevarande mars födda dotter, få vi härmed, jämte det vi för N. N:s sålunda ådagalagda förseelse i ämbetet yrka laga ansvar, anhålla om förständigande för honom att i dopet gifva vår dotter det af oss bestämda namn.

Stockholm den 25 mars 1903.

_Karl Hagberg_ _Maria Hagberg._