Part 1

Produced by Tor Martin Kristiansen, ronnie sahlberg and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net

_STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 113._

Rättigheter och Skyldigheter gentemot Statskyrkan

En hjälpreda för svenska medborgare

af

GEORG STJERNSTEDT, juris kandidat.

(_Fjärde tusendet._)

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

Innehåll:

Rättigheter och skyldigheter gentemot statskyrkan.

1. Rättigheter och skyldigheter i rent personligt hänseende 3 1. Barndop 3 2. Religionsundervisning 5 3. Konfirmation och nattvardsgång 9 4. Vigsel 11 5. Kyrkotagning 14 6. Gudstjänst 14 7. Kyrkotukt 15 8. Edgång 16 9. Jordfästning 18

2. Rättigheter och skyldigheter i ekonomiskt hänseende 19 Skyldighet att erlägga afgifter till kyrka och prästerskap. -- Rätt att besluta därom.

3. Utträde ur statskyrkan 22 Villkor och värkningar.

4. Allmänna anmärkningar 25 Sammanfattning. -- Yttrande- och tryckfrihet i religiösa ting. -- Besvär öfver prästs ämbetsåtgärder.

Föreliggande småskrift utgör en omarbetning och utvidgning af en förut af »Föreningen för religionsfrihet» utgifven skrift med samma titel.

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1903.

1. Rättigheter och skyldigheter i rent personligt hänseende.

Det är i två hänseenden statskyrkans anspråk gentemot den enskilde göras gällande med tvång; för det första tvingas han _personligen_ att deltaga i kyrkliga handlingar och ceremonier, kyrklig religionsundervisning m. m., för det andra tvingas han att _med pänningar_ bidraga till kyrkans och prästerskapets underhåll.

Följande framställning skall ägnas åt den enskildes rättigheter och skyldigheter i förstnämda rent personliga hänseende: den afser sålunda att i korthet meddela, i hvilka fall man är tvungen att deltaga i kyrkliga handlingar, religionsundervisning m. m. och i hvilka fall man icke är det.

=1. Barndop.= Barndopets användning i vår kyrka stöder sig, som bekant, på några yttranden hvilka enligt evangelierna skola ha fällts af Kristus. I dopformuläret heter det sålunda: »Emedan nu vår Herre Jesus har betygat och sagt: 'Utan en varder född af vatten och ande kan han icke ingå i Guds rike', så vilja vi efter hans befallning genom den nya födelsens bad upptaga detta barn i den kristna församlingen» etc. Enligt detta Kristi uttalande, menar kyrkan, är döpelsen ett villkor för saligheten. Detta betonas också i den af vår kyrka antagna Augsburgska bekännelsen, där vederdöparnas lära att barn kunde bli saliga utan dopet uttryckligen förkastades. I full öfverensstämmelse med kyrkans åskådning står äfven det s. k. nöddopet, där man skyndar sig att döpa det späda barnet, så att det ej måtte dö odöpt och därigenom hemfalla åt en evig osalighet.

Föräldrar, som nu ogilla kyrkans lära om dopet eller icke dela den kyrkliga eller kristliga åskådningen i allmänhet och därför ej finna något skäl att högtidligen låta upptaga barnet i den kyrkliga församlingen, ha också låtit bli att döpa sina barn.[A]

[A] Föräldrarna ha stundom äfven gifvit ett offentligt uttryck åt sitt beslut att ej låta döpa barnet genom att i födelseannons utsätta barnets namn, t. ex. sålunda »Vår son Ivar Bernhard, född den etc.» eller »En son, kallad Ivar Bernhard, född den etc.»

Detta kunna de saklöst göra, ty =_det är numera helt och hållet lämnat åt föräldrarnas eller_= (i fråga om s. k. oäkta barn) =_moderns fria val att bestämma huruvida barnet skall döpas eller ej_=. Detta gäller såväl för statskyrkans medlemmar som för »främmande trosbekännare».

Enligt 1686 års kyrkolag, som i vissa delar ännu gäller, voro föräldrar tvungna att döpa sina barn. Den som försummade detta skulle beläggas med kyrkoplikt eller »gifva något ansenligt till kyrkan och de fattiga». Denna bestämmelse torde först genom 1887 års nedan anförda förordning med säkerhet förlorat all gällande kraft.

Det hände ock förr att dopet framtvangs med våld. Sålunda finnas från 1700-talet exempel på att Kungl. Maj:t befallt att barn skulle »genom beskedlige exekutionsbetjänters försorg» bringas till dopet. Två kungl. resolutioner af detta innehåll, nämligen från åren 1733 och 1740, synas också sedermera ha betraktats såsom allmänt gällande lag. Det förekom åtminstone att landshöfdingeämbeten med stöd af dessa resolutioner företogo sig att lämna handräckning till tvångsdop. Sista gången torde ha varit år 1863 i Örebro län, då emellertid åtgärden icke ledde till afsett resultat, enär barnets moder så »tredskades» att länsmannen ej kunde fullgöra befallningen. Ungefär samtidigt fann sig däremot Lunds domkapitel tvunget att hos Kungl. Maj:t anmäla, att landshöfdingeämbetet i Kristianstads län vägrat lämna dylik handräckning gent emot en del personer som omfattat »baptistiska villomeningar». Kungl. Maj:t var emellertid nu ej längre villig att skaffa prästerskapet det äskade biträdet af »beskedlige exekutionsbetjänter».

Numera är, som sagt, barndopet en fullkomligt frivillig sak. Enär emellertid prästerskapet är förpliktat att föra de anteckningar som ligga till grund för befolkningsstatistiken m. fl. officiella uppgifter, skall anmälan om barns födelse göras hos pastor i församlingen. _Kungl. förordn. angående anmälningar om födda barn den 11 febr. 1887_ stadgar härom:

»§ 1. Inom sex veckor efter det barn blifvit födt skall, äfven om barnet under nämda tid ej till dop befordras, barnets fader eller moder eller, i händelse af deras död eller frånvaro, annan person, hvilken om barnet har vård, hos pastor i den församling, där barnet vistas, (eller, om barnet tillhör en sådan af främmande trosbekännelse bildad församling, hvars föreståndare, efter hvad särskilt är stadgat, har att föra anteckningar öfver församlingsmedlemmarnas borgerliga förhållanden, hos församlingsföreståndaren) anmäla orten och tiden för barnets födelse samt barnets och dess föräldrars namn. Äro föräldrarnas namn ej kända, äge anmälan om barnet ändock rum. § 2. Uraktlåtes sådan anmälan, hvarom i 1 § är sagt, böte den försumlige fem kronor och varde honom vid vite förelagt att sin skyldighet fullgöra.»

Härvid kan anmärkas, att föräldrarnas namn icke behöfver uppgifvas, i händelse de önska vara okända (hvilket framgår af särskilda författningar, nämligen k. bref den 17 okt. 1778, k. regl. för barnmorskor den 28 nov. 1856 m. fl.).

Bestämmande af barnets namn är, vare sig dop sker eller icke, uteslutande en föräldrarnas angelägenhet. Präst får icke vägra att i dopet ge barnet det eller de namn som af föräldrarna önskas.

Hvem som hälst äger rätt att förrätta barndop, men s. k. _lekmannadop_, utom då det är att betrakta såsom nöddop, erkännes icke af statskyrkan. Dock skall på begäran lekmannadop antecknas i kyrkoböckerna med orden »Icke af svenska kyrkan döpt».

=_Den som icke blifvit döpt tillhör statskyrkan likaväl som om han vore döpt._= Det enda afgörande för frågan huruvida ett barn tillhör statskyrkan eller ej, är föräldrarnas religion (se härom närmare sid. 6 och 23).

=_En odöpt person har samma borgerliga rättigheter som en döpt._= Däremot märkes i _kyrkligt_ hänseende att odöpt ej äger rätt att konfirmeras, begå nattvarden[B] samt erhålla kyrklig vigsel. Detta kan emellertid icke utgöra något skäl för att låta döpa sina barn, ty barnen kunna ju alltid sedermera, om de så skulle önska, erhålla dop och sålunda komma i åtnjutande af de nämda kyrkliga rättigheterna.

[B] Angående begången nattvards betydelse i borgerligt hänseende för ett undantagsfall, se sid. 10.

=2. Religionsundervisning.= Grundsatsen i vår lagstiftning om religionsundervisningen är den att =_alla barn, hvilkas föräldrar tillhöra statskyrkan, skola uppfostras och undervisas i statskyrkans lära_=, föräldrarna må sedan hysa hvilken tro och hvilka tankar om denna lära som hälst.

Denna grundsats visar sig först och främst däri, att kristendomsundervisning i statskyrklig anda för ifrågavarande barn, d. v. s. det öfvervägande flertalet, är _tvångsämne i alla offentliga skolor_, folkskolor såväl som elementarlärovärk.

=_Fritagna från skyldigheten att uppfostra sina barn i statskyrkans lära_= äro blott föräldrar som _båda_ äro medlemmar af främmande trossamfund samt i _vissa fall_ föräldrar, af hvilka den ena tillhör statskyrkan och den andra främmande trossamfund.

De närmare bestämmelserna härom återfinnas i _kungl. förordn. ang. främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 okt. 1873, §§ 6 och 7_.

I § 6 föreskrifves: »Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar af _samma_[C] främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna vid barnets födelse medlemmar af _skilda_ trossamfund; äger _fadern_ bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna träffats aftal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller främmande troslära, som en af makarna bekänner; vare sådant aftal gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat och uppvisat för vigselförrättaren -- -- --»

Vidare stadgas, att om _båda_ föräldrarna öfvergå till främmande trossamfund, får barn uppfostras i detta samfunds lära.

I § 7 heter det bl. a.: »Barn, som icke skall uppfostras i evangeliskt lutherska läran, må, på framställning af vederbörande målsman, fritagas från undervisning däri såväl i folkskolan som vid elementarlärovärk; dock åligger, vid den förra skolstyrelsen, och vid den senare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman, oaktat af skolstyrelsen eller rektor erhållen påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarlärovärk meddelas.»

[C] Kursiveringen i alla de lagar och författningar som i denna skrift anföras, är af småskriftens förf.

Rörande dessa bestämmelser påpekas att för friheten från deltagande i religionsundervisningen erfordras att föräldrarna äro _medlemmar_ af främmande trossamfund, kristet eller mosaiskt. Det är således icke nog att de utträdt ur statskyrkan, de måste också ha ingått i ett främmande trossamfund. (Erkänt af staten och berättigat till offentlig religionsöfning behöfver samfundet däremot icke vara.)

Vidare anmärkes att befrielsen endast är _villkorlig_, d. v. s. den gäller så länge skolmyndigheterna finna barnet genom målsmans försorg erhålla »tillbörlig» religionsundervisning. För att kontrollera detta äga de rätt att anställa pröfning med barnet, och ligger det därvid helt och hållet i de pröfvandes skön att afgöra huruvida den undervisning barnet erhåller är »tillbörlig» eller ej.

* * * * *

Åt kristendomsundervisningen lämnas, som bekant, ett stort utrymme vid våra skolor. Kristendomskunskap är läroämne i elementarlärovärkens och folkskolans alla klasser och afdelningar samt tar en stor del af undervisningstiden i anspråk.

I fråga om den _anda_ i hvilken kristendomsundervisningen skall bedrifvas är meningen otvetydigt den att läraren skall söka hos barnen inplanta _religiös tro på statskyrkans läror_, _icke blott_ meddela dem _undervisning om dessa läror_ alltså. Ett kungl. cirkulär (af den 12 maj 1865) föreskrifver uttryckligen att »de heliga sanningarna skola göras lefvande hos de unga» för att bli fruktbärande för deras lif. Härtill kommer att hela vår skolundervisning är ställd i beroende af kyrkan. Prästerskapet skall sålunda enligt folkskolestadgan »utöfva en sorgfällig uppsikt i synnerhet öfver kristendomsundervisningen i distriktets skolor». Biskopen är högste chef för alla skolor i stiftet, både elementarlärovärk och folkskolor o. s. v. Med den kyrkligt-religiösa andan i undervisningen öfverensstämmer ju också systemet med andaktsöfningar och skolgudstjänster.

* * * * *

Föräldrar behöfva icke nödvändigtvis låta sina barn gå i de offentliga skolorna; på vissa villkor få barnen undervisas i hemmet eller i enskild skola.

Sålunda må barnen åtnjuta undervisning i =_enskild skola_= i stället för folkskolan, om i den enskilda skolan meddelas »sådan undervisning som i noggrannhet och omfattning kan likställas med den som på motsvarande stadium meddelas i folkskolan» (Folkskolestadgan, § 37).

Angående enskild skola jämförlig med folkskolan föreskrifver folkskolestadgan dessutom bl. a. att den som vill inrätta sådan skola skall för att få tillstånd därtill vara _känd för gudsfruktan_, samt att skolrådet äger rätt att återkalla tillståndet, om undervisningen i den enskilda skolan af skolrådet befinnes anordnad »i strid med de för folkskolan gifna föreskrifter».

Prästerskapet utöfvar uppsikt öfver de enskilda skolorna likaväl som öfver folkskolan.

Huruvida enskilda skolor, motsvarande folkskolans stadium, måste anses tvungna att meddela kristendomsundervisning, torde vara ovisst. Men säkert är att _om_ religionsundervisning meddelas, måste detta ske i statskyrklig anda eller åtminstone icke i strid däremot. Härvid märkes, utom hvad nyss blifvit nämt, äfven förordn. »angående ansvar för den som söker förmå annan till affall från evangeliskt lutherska läran» den 16 nov. 1869, där det bl. a. heter: »Om någon, hvilken af föräldrar eller målsman fått sig anförtrott att uppfostra eller undervisa barn, som tillhöra svenska kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro än den som med den evangeliskt lutherska läran öfverensstämmer, vare förfallen till böter fr. o. m. 20 t. o. m. 500 kronor eller fängelse i högst ett år». (Detta äfven om det sker med föräldrarnes vetskap och vilja och äfven om det ej innebär någon lockelse till öppet affall.) I sammanhang härmed kan nämnas, att främmande trosbekännare ej utan kungl. maj:ts särskilda tillstånd få inrätta eller upplåta skolor eller andra uppfostringsanstalter, i _hvilka religionsundervisning meddelas_, för barn under 15 år, tillhörande svenska kyrkan (Förord. ang. främmande trosbekännare, § 12).

Hvad undervisning =_i hemmet_= angår bestämmer folkskolestadgan att barn på föräldrarnas begäran må af skolrådet befrias från skolgång, därest föräldrarna »anses vara i stånd att taga sorgfällig vård om barnens undervisning» (§ 38). Vidare stadgas att barn som erhåller undervisning i hemmet är skyldigt att på kallelse af skolrådet inställa sig till pröfning och att skolgång skall åläggas barnet, om det vid pröfningen ej befinnes ha erhållit »sådan undervisning som i noggrannhet och omfattning någorlunda motsvarar undervisningen i folkskolan».

Skulle föräldrarna sålunda t. ex. ej låta barnet läsa katekes och biblisk historia, kan skolrådet föreskrifva skolgång. Och om föräldrarna underlåta att efterkomma skolrådets föreskrifter, »må barnen», sedan föräldrarna förgäfves varnats af präst och kyrkoråd, »kunna genom skolrådets försorg från föräldrarna (eller målsmännen) skiljas och till vårdande åt andra personer öfverlämnas, samt kostnaden för barnens underhåll hos föräldrarna (eller målsmännen) i laga ordning utmätas.» (Folkskolestadgan § 51.)[D]

[D] För tillämpning af denna bestämmelse äger skolrådet att vända sig till Konungens Befallningshafvande.

Till sist må beträffande religionsundervisningen och uppfostran nämnas, att förmyndare enligt Ärfdabalkens 22 kap. 2 § är skyldig att »låta den omyndiga upptuktas i rätta evangeliska läran».

=3. Konfirmation och nattvardsgång.= I motsats till dopet har konfirmationen ingalunda åtnjutit allmänt erkännande inom den kristna kyrkan. Den ogillades sålunda af Luther och andra reformationens män och betraktades ännu på 1700-talet hos oss som en äfventyrlig nyhet eller ett onödigt och olämpligt »upptåg», afseende att kasta alla stånd under prästerskapets makt. 1686 års kyrkolag innehåller häller ingen föreskrift om konfirmation; den blef allmänt påbjuden först genom 1811 års kyrkohandbok.

Något direkt konfirmationstvång infördes visserligen icke härigenom, men enär konfirmationen nu blef ett villkor för nattvardsgång, och ingen fick vigas som ej begått nattvarden, vardt konfirmationen en nödvändig förutsättning för ingående af enligt svensk lag giltigt äktenskap. Det sålunda uppkomna indirekta konfirmationstvånget afskaffades först genom en Kongl. förordn. den 15 okt. 1880 som föreskref _borgerligt äktenskap_ för de statskyrkans medlemmar som ej blifvit döpta eller begått nattvarden.

Konfirmationen består, som bekant, dels af konfirmationsundervisningen, dels af själfva konfirmationsakten med det offentliga förhöret samt afläggandet af konfirmationsbekännelsen och de två s. k. konfirmationslöftena. Den efter konfirmationen vanligen följande nattvardsgången är däremot en sak för sig.

Konfirmationsaktens senare afdelning tillgår (enligt kyrkohandboken af år 1894 med 1899 års ändring däri) sålunda. Prästen säger till barnen:

»Älskade barn! I hafven nu korteligen redogjort för eder insikt i den lära, hvilken vår Herre Jesus Kristus i sitt heliga ord har oss uppenbarat och som i hans församling förkunnas och bekännes. Denna är ock den tro till hvilken I ären döpte. Jag uppmanar nu eder att inför Gud och denna kristna församling svara och bekänna:

Tron I på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare?

Svar: Ja.

Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, hvilken är aflad af den Helige Ande; född af jungfrun Maria; pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begrafven; nederstigen till dödsriket; på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda; uppstigen till himmelen; sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida; därifrån igenkommande till att döma lefvande och döda?

Svar: Ja.

Tron I på den Heliga Ande; en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund; syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt lif?

Svar: Ja.

Viljen I genom Guds nåd bevisa denna tro i edert lefverne och alltså vandra värdigt Kristi evangelium i kärlek till Gud och till eder nästa?

Svar: Ja.

Viljen I därför, med Guds hjälp, under vaksamhet och bön bruka Guds ord och söka eder Frälsare i hans heliga nattvard?

Svar: Ja.

Sedan dessa frågor äro af barnen samfält besvarade med ja, säger prästen:

Älskade barn! Inför Gud, den allvetande och allestädes närvarande, hafven I nu med egen mun aflagt eder bekännelse, och förklarar jag härmed, att I ägen tillträde till Herrens heliga nattvard, i Guds Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Herren förläne genom sin nåd att hela edert lif och alla edra krafter må vara helgade till hans vilja och tjänst i Kristus Jesus.» (Här falla barnen på knä, hvarpå följa böner o. s. v.)

* * * * *

=_Konfirmationen är_= -- rättsligt sett -- =_en fullkomligt frivillig sak hvartill ingen kan tvingas_=, och detta gäller för alla, vare sig de tillhöra statskyrkan eller ej.

Önskar någon konfirmeras eller endast deltaga i konfirmationsundervisningen (den s. k. nattvardsläsningen) måste detta ske i den församling han tillhör, såvida ej godvillig öfverenskommelse om anlitande af annan präst kan vinnas. Konfirmation behöfver ej nödvändigt ske i »läsåldern»; den kan likaväl erhållas vid vuxen ålder.

Konfirmation jämte nattvardsgång har i _medborgerligt_ hänseende endast _en_ kvarstående betydelse, nämligen att vara villkor för inträde i statens folkskolelärareseminarier. =_För inträde i andra skolor eller yrken är däremot hvarken konfirmationsundervisning, konfirmation eller nattvardsgång numera något villkor._=

I _kyrkligt_ afseende är konfirmationen ju en förutsättning för nattvardsgång. Däremot är hvarken konfirmation eller nattvardsgång villkor för erhållande af kyrklig vigsel; sådan äger man nämligen enligt lag den 13 maj 1898 rätt att få, blott man är döpt samt »åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan och af denne _funnits beredd_ att, efter undergången konfirmation, få tillträde till Herrens heliga nattvard».

Begången nattvard åter kan vara till _väsentligt hinder för erhållande af borgerlig vigsel_. (Jämför nästa afdelning.)

Slutligen anmärkes att det å flyttnings- och hinderslöshetsbetyg skall antecknas huruvida man konfirmerats eller begått nattvarden eller blott blifvit »beredd till konfirmation» eller intetdera. Däremot har präst icke rättighet att i något betyg meddela uppgift huruvida personen ifråga efter att en gång ha begått nattvarden sedermera begagnat sig däraf eller ej.

=4. Vigsel.= För att göra vigseln till ett nödvändigt villkor för uppkomsten af ett lagligt äktenskap har kyrkan måst föra en lång kamp emot den gamla inhemska uppfattningen, enligt hvilken det afgörande för äktenskaps giltiga ingående endast och allena var _trolofning jämte häfdande_.

Först genom 1734 års lag påbjöds i den borgerliga lagstiftningen som regel att äktenskapets alla rättsliga följder skulle inträda i och med _vigseln_. Och fastän 1734 års lag därmed i princip ställde sig på den kyrkliga ståndpunkten, inrymde den äfven något af den gamla inhemska uppfattningen, näml. i följande ännu gällande bestämmelse i Giftermålsbalkens 3 kap., 9 §:

»Häfdar man sin fästekvinna, då _är_ det ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel, ehvad trolofningen är med eller utan villkor, ändå att samma villkor ej fullgjorde äro. Undandrager han sig vigsel, och framhärdar i denna sin motvilja, varde hon då förklarad för hans äkta hustru, och njute full giftorätt i bo hans som i 10 kap. denna balk sägs. Gör hon det: vare lag samma.»

Den inhemska uppfattningen är här bestämt fasthållen: _genom trolofning och häfdande har förhållandet blifvit ett äktenskap_. Men -- och här ha vi den kyrkliga åskådningen -- kontrahenterna böra mottaga kyrkens välsignelse efteråt, enär detta icke skett vid äktenskapets afslutande. Och vägrar den ena att låta viga sig, kan äktenskapet visserligen blifva offentligt erkänt, nämligen därigenom att den andra begär att af domstolen förklaras för den förstnämdas äkta make, men som straff för sitt undandragande från vigsel får den, som undandrager sig, ej giftorätt i den andras egendom. Emellertid finnes dock genom denna § en utväg att erhålla lagligt äktenskap utan vigsel.

* * * * *

=_Trolofning_= eller förlofning är en enskild akt med hvilken kyrkan intet har att skaffa. Detta gäller i regel äfven om upplösning däraf.

=_Lysning_= är en borgerlig kungörelse utan någon som hälst kyrklig karaktär.

=_Vigseln_= är däremot i regel en rent kyrklig ceremoni, ehuru den uteslutande har borgerliga värkningar. Det finns därför intet rimligt skäl hvarför vigseln nödvändigt skall vara en _kyrklig_ akt. I Tyskland och Frankrike är det också tvärtom den _borgerliga_ vigseln som är det enda nödvändiga, och i England är det fritt val emellan borgerlig och kyrklig vigsel.

Man kan i den obligatoriska kyrkliga vigseln ej gärna se annat än ett obehörigt intrång från kyrkans sida på det rent borgerliga området och därtill ett ofinkänsligt påtvingande af en vidlyftig religiös ceremoni på en hel del människor som ej vilja veta utaf den. Icke desto mindre har vår första kammare -- senast vid riksdagarna 1892, 1898, 1900 och 1903 -- sett sig oförhindrad att _afslå_ samtliga inom riksdagen väckta och af andra kammaren antagna förslag om tillåtelse för den som önskar det att gifta sig borgerligt.