Part 8

-- Jag riskerar, sade Josef, som fortfarande stod kvar i sin honnörsställning, -- gärna både arrest och arkebusering, om jag kan visas veta något om bemälde desertör!

Mina, vars ansikte denna morgon var blekare och känsligare än vanligt, kämpade med sin harm och rörelse för att få fram orden.

-- Nyss, klagade hon, -- nyss, snopp, påstod Josef, att sigenarna dragit åstad med henne --

-- Sakramenskat struntprat, brusade kyrkoherden upp och stampade i golvet, -- låt oss få tag i Ekdahl! Ekdahl skall nog föra oss på spår, din galning! Nej, halt, slyngel, honom ska vi få rätt på dig förutan. Du tänker, förstås, sätta i honom någonting först?

-- Sätta i sig kan han själv, försäkrade volontären. -- Han sitter, där han suttit hela morgonen, vid matbordet i folkstugan. Bolla och han ha blivit de såtaste komsamser -- riktigt två själar, som funnit varandra! Är spiskammaren tom, så är det deras gemensamma förtjänst.

-- Bevare mig, smattrade fasters röst, -- då får jag ut och se efter. Ja, se, man _kan_ inte vara _ifrån_ en enda timma på året. -- Men det säger jag dig, lille präst, akta lilla mamma!

Kyrkoherden tittade sig hastigt omkring. Men mamma hade längesedan försvunnit in på sängkammaren. Hon var trött och hade knappast uppfattat mycket av samtalet.

-- Få in Ekdahl!

Ekdahl kom instigande, fryntlig och mätt och med någonting prästerligt i hållningen, som erinrade om forna glansdar. Av kyrkoherden hade han begåvats med en gammal kaftanett och en ren halsduk och såg nu rätt vårdad ut. De par dagarnas vällevnad hade redan ökat på hullet.

Vid åsynen av volontären gjorde han en pajasgrimas och fnissade.

-- Nej, jag kan ingenting upplysa, förekom han frågan, -- för, se, jag var inte närvarande, när det skedde.

En komisk blinkning åt Josef fulländade frasen.

-- Närvarande, förvånades kyrkoherden, -- stå inte och spela kasper för vettigt folk, titulus Ekdahl!

-- Jag var inte närvarande, när hedningarna flyttade, för se, då höll jag vakt utanför jungfruburen --

-- Sakramenskat snack, avbröt kyrkoherden i samma ögonblick Ekdahl i väl spelad skrämsel sjönk ihop under en blick från volontären. -- Såg Ekdahl inte, om Nanna var med i följet?

-- Nanna? Nej, men se, jag skicka’ Ola huggedräng att hjälpa dom me’ hästen. -- Nu började Ekdahl utan anledning att fnittra.

-- Få hit Ola huggedräng.

Ola huggedräng hade inte sett till Nanna, när han vattnade hästen åt sigenarna. Han var för rästen svår att få ord ur, stod endast och tuggade på någonting om Malena.

-- Nu ha vi ingen tid med Malena, slog husbonden förtretad ifrån sig. -- Nu gäller det viktigare ting, det gäller --

Den gamle strök sig häftigt över det glesa, blonda håret, varpå han marsjerade några slag fram och åter över golvet, kämpande för att återvinna fattningen.

-- Alle man, befallde han och stannade, medan orden kommo stötvis ur strupen, -- alle man ut och leta efter flickan! Varenda vrå i huset genomsökes! Rota i vedbon, på loftet, i gästrummen! Gräv efter henne i trädgården, i parken, i -- i dammen! Sök över allt, på vägar och stigar! Hos torparna! Hos klockarens! I kyrkan -- på -- på kyrkogården! Flickan skall finnas nånstäns i världen -- vi måtte väl skola finna henne nånstäns!

Därmed tågade den gamle in på sitt rum, varifrån han i nästa sekund kom tillbaka, vankade med händerna på ryggen runt den tomma matsalen, nappade en skorpa från bordet, stoppade i munnen, slog upp kaffe -- glömde dricka och kom ut i förstun, där han pustande hjälpte sig i ytterkläderna och försvann utför trappan.

Det ringde samman i den vita kyrkan, som skymtade nedanför prästgården på andra sidan ån. --

Emällertid bedrevs letandet redan med all kraft. Nitet var dock ej lika oegennyttigt på alla håll. Josef nöjdes med att hjälpa Malena, vilket höll på att orsaka slagsmål med Ola; huggedrängen syntes av någon anledning vara ur gängorna. Bolla letade med största ivern i spiskammaren, vars samtliga hyllor ända upp under taket hon ansåg Nanna kunde ha utvalt till gömställen.

Bolla syntes till och med svartsjuk på de andras ansträngningar. Så vart hon först alldeles utom sig av raseri, då Ola kom nerklivande från skräpvinden med en liten påse koppar- och silverpängar, han just stött på uppe i halmen.

Att detta var tjuvgods, som Nanna ställt undan, var ju en klar sak -- men Bolla ville haft äran av upptäckten. Nu överlämnade Ola egenhändigt fyndet, varav faster Jeanette blev nästan lika gripen som hjälphustrun. Den senare störtade huvudstupa hem till torpet och vart ej sedd i prästgården förrän efter helgen.

Faster gjorde upptäckt på upptäckt. Spiskammaren var duktigt skattad, vem som nu behövt vägkosten: Nanna eller sigenarna eller Ekdahl. Och i nästa stund måste Mina förtro sig och bekänna sitt missöde.

Allt detta vållade letandet efter en okynnig flickunge.

Studenterna togo saken minst lika grundligt. Men de voro på förhand övertygade om sammanhanget, otroligt som det föreföll dem.

De letade, där ingen annan kommit på den tanken att leta, nämligen i flickans egen kammare.

Malena, som städat och bäddat upp, tycktes ej erinrat sig fönsterkarmen, vari syntes ett märke av en sula, tillhörande Nannas bottfor.

Daniel upptäckte, att ena dubbelfönstret stod avhaspat. Och Vilhelm, vid en blick nedåt muren, att bitar av den gula murlimningen fallit av och prickade snön.

De tre studenterna betraktade varandra med bekräftande häpnad. Nu stod det för dem som en given sak, att det var Nanna de skymtat framför sig på vägen i skogsbrynet.

När kyrkoherden vände tillbaka från kyrkan, gällde hans första fråga Nanna. Den ställdes i den morskaste ton; det lät, som om Springfält kunnat bereda sig på en fruktansvärd straffdom; i själva värket skalv ångesten igenom.

Daniel tog pappa avsides och berättade om de funna spåren och om sina misstankar.

-- Rymt, ropade den gamle och förde händerna mot sitt bleka, stelnade ansikte. -- Jag anade det, jag hade börjat ana det. Ack, mitt barn!

-- Säg ingenting, pappa, mumlade Gustav ängsligt, -- här kommer stackars mamma.

-- Mamma?

Gubben stramade upp sig med en övermänsklig ansträngning.

-- Hur -- hur står det till, käraste?

-- Tack, svarade prästfrun och smålog, -- jag har tagit mig en liten lur, som har gjort mig så gott --

-- Nå, Gud vare lov för det, Gud vare lov för det, stammade prästfar och smekte hennes bleka händer, i det han betraktade henne med en blick, som om han skolat bereda en livdömd till det sista ögonblicket.

-- Ni andra, stackare, ömkade mamma och såg sig kärleksfullt om i kretsen, -- ha inte fått en blund. Ni se riktigt angripna ut, tycker jag. Vet ni vad, nu gå ni och slumra allesamman efter middagen.

-- Jag tänker, vi måste en tur över till Anders Svens i Toftarp, invände Gustav och sökte åstadkomma ett småleende.

-- Till Anders Svens, undrade mamma och tittade forskande från den ene till den andre.

En plötslig oro flackade över hennes drag. Hon höll sig för hjärtat, medan hon synbart bleknade.

-- Nå, och Nanna -- var _fann_ ni Nanna?

-- Nanna, upprepade kyrkoherden och borrade sin blick i Vilhelms, -- Nanna? Jo, kan du tänka dig, det är riktigt underligt! Så den Springfält kan hitta på! Blev bevars stött på oss i går aftse och ville inte följa med skjutsen, utan gick till fots. Nu kommer bud från Anders Svens, att hon hunnit fram nästan en minut efter det vi rest därifrån -- hade råkat vilse, stackars skrået, och nu --

-- Och nu?

-- Nu sover hon ut efter strapatserna.

Kyrkoherdens röst darrade som inför gråten. Så morskade han åter upp sig.

-- Men vänta mig, Springfält, vänta mig! I kväll ska vi talas vid hos mäster Erik!

-- Mäster Erik, bönföll mamma förskräckt, -- nej, aga henne inte, aga henne inte!

-- Eller också, fortsatte den gamle hotfullt och stirrade fortfarande på den främmande studenten, -- ska hon till straff och varning få stanna över en tid hos Anders Svens. Kanske kosthållet kan späka --

-- Stackars min Nanna, suckade modern, men sänkte undergivet sitt fina huvud.

Hon var lugnad och anade ingenting.

Kyrkoherden svängde runt på klacken.

-- Och nu, brummade han så barskt han förmådde, -- nu gesvint -- en god middag -- vi äro allesamman hungriga som vargar!

Vilhelm instämde med överdriven iver i den första nödlögn, han funnit ursäktlig. Han hade länge nog blickat in i en gammal mans ögon med deras mödosamt behärskade plåga.

X.

Vid brynet av herregårdsskogen stego studenterna ur skjutsen, medan Marie-Louise fortsatte fram till Toftarps kyrka. Marie-Louise hade farit med för att höra efter hos Anders Svens och i värsta fall bringa bud från herrarna med hem.

Efter kort sökande upptäckte Gustav spåret efter bottforerna, som satt djupa märken i skarsnön. Det hade sig i början ej häller svårt att följa detta spår, som ensamt plöjt sig genom djupa skogen, korsat endast av har- eller rådjursspår.

Men om en stund mörknade luften så betydligt, att det blev nödvändigt att söka sig ut till banad väg. Späjarna togo nattlogi hos Anders Svens, medan Marie-Louise återvände till prästgården.

Marie-Louise hade hos Anders Svens mött idel förvånade och nekande svar. Var det också likt något: löpa bort från själva prästegåren för att söka tillflykt i en vanlig bondfyrkant?

Natten kom med blidväder och starkt tö, vilket fortsatte på morgonen. Studenterna voro tidigt på fötter och avböjde alla välmenande kvarbjudningar, som kunde vålla uppskov.

Vädret var disigt och väglaget slask. På skogsvägen rådde skymning, och det var med tvekan spårletarna bröto sig in i det ännu skummare mörkret mällan snåren.

Ute på vägen hade de mötande slädarnas medar redan skurit igenom och kring hästspillningen frättes bara, svarta fläckar. Inne i skogen höll sig snön envisare, fast den även där begynte täras.

Värre blev det, när solen stack igenom dimman. I stället för dunklet kom nu den lika farlige fienden töet. Det blev en av de skånska vinterdagar, som likna vår, och vilkas hetta smälter drivor på några timmar.

Talgoxarnas kvitter under grankvistarna började blandas med det klangfulla droppet av vatten, som snart gjort skaren pipig som svamp eller pimsten och bräcklig för minsta vidröring.

Gamla spår töade bort, isynnerhet på öppna ställen och över gråstensbotten. I stället skapade solen en mängd nya, och det var ofta ingen lätt sak att skilja en fördjupning efter mänsklig fotbeklädnad från en efter tättrampande djurfötter eller från en urgröpning genom solens invärkan.

De tre studenterna gingo nedlutade som botanister, men väderleksomslaget fördröjde allt spanande: långa stycken släppte spåret alldeles mark.

De nådde en gångstig, där det tycktes ha blandat sig med flera andra. Det var lätt att förstå, varför flickan -- om det nu värkligen var Nannas vandring de följt -- vikit in på stigen. I början hade hennes folkskygghet fördjupat henne i stiglösa skogen. Men då snöpromenaden börjat trötta henne, hade stigen inbjudit till bekvämare framkomst.

Detta var i dag dubbelt fatalt. Ty på stigen var snön så gott som alldeles borta. Det blev till att följa den förra utan att bekymra sig om fotavtrycken, följa den, så länge inga sådana visade sig på sidorna om den; -- Gustav kände för rästen nu igen sig: detta var gångstigen, som ledde till Rönnåsen, torpet de talat om på ottefärden.

Snart sågo de också den blåa röken ur den lilla sneda skorstenen, och mällan grenarna skymtade den vänliga, mörkröda stugan.

Men innan de hunnit närmare, gjordes de uppmärksamma på ett spår, som åt vänster nästan vinkelrätt tog av ner mot en sänka. De tvistade om meningen med denna utvikning -- sänkan var i dag fylld med vatten; en liten rännil tycktes flyta fram därnere: skulle skare eller isskorpa ännu i går ha slagit brygga över den?

För visshetens skull beslöto de först höra sig för i torpet. Stugan låg så fryntlig med stia och täppa på en avrödd plats i skogen.

Moran kom själv och öppnade -- en gammal gumma i hornbrillor, som skymtat i fönstret innanför blomkrukorna. Hon lyste upp, då hon kände igen prästherrarna.

-- Om prästatösen vaed här, upprepade gumman, i det hon enträget, men förgäves bad dem stiga på. -- Jo, ded va en sag, ded. Nanna kallas hon visst, hör jag, och hon kom hid i går och velle köba mälk och brö. Ih nä bevares, sa ja. Ente ska en köba ded en kan fåu oköbanes. Och körkeharrens doter måtte väl va go för en bid brö och sul mä, om ded ska va rejält. Så jag bö na ing, för hon va hondans sölten, men så velle hon äntelien betala för si och kom stickanes me’en gullpäng, di kallar -- ja, jag har då allri sitt sån för. Men ded kan väl harrarna tänkja -- vorre ded likt nåed ded -- åu prästens, vår egen prästadoter -- ork[8] nej! Var hon to väjen? Ih nä gonn jag ded ved! Ih, är hon ente hömma te körkeharrens? Nä du min goe tid, had ä’ nu ditta för nåed? Sicke nåed snack! Ih vorless har nu ded kommed si? Hade ja barra hatt min doterdoter hömma, så skulle hon äntelien fått visa harrarna i skauen -- säl är jag holians stelbenter -- och Marna kommer ente tebages frå Onslunna för i maren, och Kristensa är på harregåren och ska sälja värken, och --

Gumman var omöjlig att tysta. Hon följde dem ett stycke till vägs i skogen, men det funna sidospåret ville ej häller mor Dortha tro på.

-- Tösen -- Nanna velle kanse toa[9] sej, sade hon, -- hon så holians nytoader ud.

Och mor Dortha log, ej olikt en sprucken bjällra, och visade sina glesa tandstumpar, när de skildes från henne. De kunde höra henne ropa sina råd och förmaningar, långt sedan hon försvunnit bakom det våta kvistnätet.

Det blev att leta på egen hand och utan ledning av fotspår. Snömattan, även i djupa skogen, liknade nu en utsliten trasa med en oändlighet små och stora hål. Kring varje träd, stubbe, sten, backe hade snön smält. Vattnet porlade och silade i rännilar och strimmor. Stenarna lyste i solen som polerat stål, och utför varje svart kvist och brun knopp dallrade flinka, bristande pärlor. Det var en musik som av millioner sparvar, ett dropp-dropp, ett kvitt-kvitt som en förvårsdag i mars. Det var intet väder för annandag jul.

Späjarna rastade på ett stort rullstensblock ej långt från skogsbrynet. De höllo därifrån utkik till kyrkvägen och kunde lita på att ej tappa bort väderstrecken. Faster Jeanette hade rundligt sörjt för matsäck. Hos Anders Svens hade de fått stövlarna smorda med talg, men i alla fall redan hunnit få strumporna blötta. Gustav, vars hälsa var ömtålig, hade börjat hosta.

Stämningen på stenblocket var tryckt.

-- Vad skall stackars mamma säga, undrade Gustav med en sorgsen skakning på det fina huvudet.

-- Nanna står i Guds beskydd, svarade Daniel allvarligt, -- hans djupa bas och långlagda ansikte passade väl med de religiösa orden.

-- Men om vi nu inte finna henne, klagade brodern, -- eller om vi finna henne sjuk, halvdöd?

Daniel stirrade tankfull mot vägen, medan han med god matlust fortfor att mumsa.

-- Nanna följde säkerligen någon plan, tröstade han, -- hon tog ju pängar med sig. Hon har läst mycket för sina år och inte orkat smälta, vad hon läst. Ho vet, om hon inte tänkt härma Robinson Crusoe? Vad menar du, Vilhelm?

-- Jag tror som du, svarade kamraten, -- men jag tror också, att Robinson behövde sin ö och sin ensamhet.

-- Alltid filosof?

Daniel drog på mun, så att ett par långa, torra veck djupnade längs vardera gipan.

-- Ett barn, som snart inte längre skall vara barn, är ingen så enkel och lätthanterlig varelse, som vi stora inbilla oss, menade Vilhelm en smula retligt.

Bröderna betraktade honom stumma. Sedan ett par dagar kände de inte rätt igen kamraten.

-- Hm, undrade Daniel och sökte få bukt med sina mungipor. Maten hade återskänkt honom tillförsikt och lynne.

-- Vi ha för nyss varit barn, fortsatte Vilhelm i en ton, som om han förebrått sig någonting, -- därför förstå vi inte barn. Och att vara enda barnet i ett hus, fullt av vuxna, det är en tortyr.

Nu fattade Gustav eld. Det hade han lätt för, och däri bråddes han på pappa.

-- Du menar, att det är vi, vi i prästgården, som tvungit Nanna att rymma?

-- I går, inföll Daniel buttert, -- ansåg han, att det var vi, som tvungit honom att blamera sig med sina åsikter i religionen.

Gustav skrattade gällt, och Daniel instämde lågmäldare, liksom tvekande.

-- Du är allt en lustig kurre, du, Vilhelm, förmodade Gustav mällan tvänne hostningar, -- men utan stort jugement, tycks det. Vem anade i gymnasiet, att du så snart skulle börja reformera världen?

Vilhelm svarade ej. Han syntes en smula blekare, men annars lugn.

-- Och rättnu, fortfor Gustav stridslystet, medan han ryste till i vinterfukten, -- rättnu kommer det väl att heta, att det är vi, som fördärvat julferien för dig? Vi, som enleverat herr stadsbon ut på sådana här slaskiga skogsexkursioner?

Vilhelm ryckte på axlarna.

-- Jag tycker, vi borde handla i stället för att gräla, sade han en smula kallt.

Gustav ville svarat skarpt, men Daniel, som redan börjat frukta följderna av den inledda trätan, häjdade honom.

-- Tyst, varnade han, -- jag hör vagnshjul! Tänk, om det vore sigenarna?

Gustav lyddes ett ögonblick.

-- Det hörs, att du glömt bort landet för stan, förebrådde han, -- kan du inte skilja rasslet av en fjäderlös skralta från mullret av herrskapshjul? Hallå, där ha vi dem!

De tre studenterna stirrade, åter eniga, om ej försonade, alla i samma riktning. Genom skogsöppningen, som bildat sig kring en låg rullstensås, skönjdes vägen och stänket kring de första paren hovar. Nu plaskade och frustade ett par välfödda vagnshästar förbi, tätt följda av ännu ett par, efter vilka rullade en gammaldags, vapenprydd droska. Betsel och seltyg hade silverbeslag. På vagnskorgen kunde i avstånd stänket från ävjan knappt skiljas från glittret av silverspikarna. Och på bocken sutto kusk och betjänt i livré med silvergaloner.

Hela synen med dess skimmer, brus och frustande varade en minut. Så försvann den bakom skogens svarta och silvrade sidokuliss, och bullret händog i det oförtrutna kullret och kvittret av vatten.

-- Där åkte katolska grevinnan, sade Daniel med en egendomlig tonvikt på katolska.

-- A votre garde, rådde Gustav med en sidoblick, -- Vilhelm kunde stöta sig på din bristande tolerans.

-- Ja, muttrade Daniel med ett plötsligt skärande tonfall, -- fritänkarna ha skäl att fördra eller till och med föredra katolicismen: där ha de religionens karikatyr, dess mani, och vilken bättre bundsförvant kunna nihilisterna begära?

Där var i Daniels yttrande ett satiriskt patos, som lovade en blivande ypperlig apologet.

Gustavs löje slutade i ett häftigt hostanfall.

-- Om vi nu skulle övergå från katolicismen alla tre, smålog Vilhelm och hoppade ner på marken. De andra följde, men samtalet och även sämjan hade fått sin knäck.

De tågade tysta skogsvägen fram till kyrkan; därefter, förbi den tegeltäckta kyrkvallen och de sista småhusen i byn, vidare utåt landsvägen, tills de efter en halvtimme stannade utanför gästgivargården.

-- Här höra vi efter, sade Daniel, -- du behöver dessutom någonting för din hosta, Gustav!

Krogrummet var tomt och öde. Krögaren låg i ugnsbänken och läste en halvmånadsgammal tidning. Han blev glad att få någon att förpläga och utspörja om nyheter.

-- God dagen, välkomnade den rödpussige värden, i det han sträckte tröjärmarna i vädret och gäspade. Han syntes lika trygg, som om de inträdda varit just de han väntat. -- Jaså, harrarna är ute och går på våra vägar? Hur kan det stå till i prästagåren? Hur mår prosten? Och prostinnan? Och gamla änkeprostinnan? Och mamsell Mina --?

Gästgivaren namngav gårdens samtliga invånare och räknade sig synbarligen särskilt till godo att ha upphöjt kyrkoherdens rang med en grad.

-- Jag kan väl tro, att harrarna behöver nånting i detta bösa vädret? Ja, se, bara en kommer på krogen, så sätter det min sju till att rägna! Se bara!

Studenterna fingo var sin romtoddy och blevo sittande i hopp, att rägnbyn skulle gå över. Annandag jul liknade mer och mer en vårdag eller försenad höstdag.

-- Och kandidaterna, som blivit studenter till julen -- jag hörde det av Anders Svens ryktare i hin dan. Nä gonn, i dag var det. Minnet slår mig på felet iblann. Studenter, ja, ja men -- det tar vi en skål på!

Gästgivaren hade av idel välvilja blandat sig själv en ännu rödare toddy än de andras. Men om mamsell Nannas vägar och vandringar kunde han ej lämna besked.

-- En kommer så nödigt[10] över tröskeln nu för tiden, förklarade han och vaggade ovant omkring på sina trinda ben. -- Och nån guldpäng, nej! Nej, min sju -- här kan studentkandidaterna själva se min kassa!

Därmed tömde han en bastant segelgarnspung mitt på bordet. Där lågo nu alla slags koppar- och silvermynt, riksdalrar och skillingar alltifrån Karl XIV:s första år och till innevarande sextiotal, men intet guldmynt.

-- Ih guld har di väl bara i Amerika? Det var så sant, här står nånting nytt i avisen. Ja, ja, inte så splinter! Men ändån! Klockarens Eusjén kommer hem, står här, och han har fått bå medalj och pensjon av regeringen i Vashington. Då är väl mamsellen glad?

-- Vad säger Truedsson, förvånades Gustav. -- Den nyheten vet ingen om i hela prästgården. Och klockaren har ingenting nämnt!

-- Se här själva i Snäll-Posten! Klockaren -- ih, den pingson[11], den går där och muckar för sig säl och säger aldrig ett knyst. Det tar vi en skål på!

Studenterna togo sig både en och två skålar. Gustav kände sig så upplivad av spriten och nyheten, att han efter en halvtimma glömt bort deras ärende. Vilhelm och även Daniel påminte gång på gång om, att vädret höll på att klarna. Dagen var kort, det gällde att begagna den innan mörke.

-- Ih, lilla mamsellen kommer nock tillrätta, tröstade krögaren, -- hon har vatt ute och julat lite hos bekantingar. Kanse hon nu rätt till pass sitter hemma och mojar sig. Det tar vi en skål på!

-- Skål, klingade Gustav förtjust, -- Truedsson är en förståndig karl. Vill ni som jag, gossar, så far vi hem i kväll med Anders Svens’ hästar?

Daniel brummade någonting för sig själv och syntes ovillig, gjorde till och med ansatser att bryta upp.

Men brodern fick ånyo ett av sina hostanfall, varför en ny toddy lagades.

-- Det är min sju tids nock att ta skjussen i morn bitti, tyckte gästgivaren fryntligt, -- för rästen så har jag hästar jag med. Skål, det tar vi en skål på!

Vilhelm reste sig.

-- Det är solsken, sade han, -- jag går väl ut och ser mig om ett slag -- om inte ni andra har lust!

-- Haha, skrattade Gustav, -- det kan du förnöja dig med. Mycket plaisir i skogsplasket, medan Nanna sitter hemma i prästgården och skrattar åt oss!

-- Haha, gnäggade Truedsson, -- det tar vi en skål på!

Vilhelm gick mot dörren. Daniel gjorde min av att vilja följa honom, men satte sig igen.

-- Jag måste väl ta vara på min bror, undskyllde han sig.

Vilhelm kom ensam ut på trappan. Med spriten i hjärnan kände han sig på en gång olustig och förhoppningsfull. Det låg någonting i, vad gästgivaren förmodat, och leta efter Nanna var, när allt kom omkring, föga mening med. När pängarna tagit slut, vände hon väl näsan hemåt.

Men krogsittandet var lika meningslöst. Det ständiga pimplandet i hans samtid pinade Vilhelm. Redan på gymnasistbänken började det för att naturligtvis öka på vid akademien. I lärda och vittra kretsar söps det lika friskt som hos de ständigt halvfulla bönderna. Gulleröds prästgård var som en ö i översvämningen, men även där söps det, endast att det söps måttligare. Det stod ett ständigt ångande spritmoln över allt Sverges land.

Vandringen gjorde Vilhelm gott. Allt som spriten fördunstade, återkom handlingskraften och försvann sorglösheten. Lilla Nanna var ingen vanlig liten flicka, det hade han genast sett på henne, ja, redan den gången i sakristian. Hon liksom hela hennes familj hade ett spelande temperament, var mäktig både det onda och det goda. Hade hon råkat på avvägar, vore det fåfängt att vänta henne tillbaka med detsamma. Hade hon rymt i bävan eller vredesmod, vände hon ej så snart stegen till underkastelse eller aga.