Part 7
-- Olycklig bror och beklagansvärd, utbrast han allvarligt, -- om han utvalt ett sådant irrsken åt sin ungdoms väg! Då har en lyktgubbe fått ersätta livsens eviga ljus. Nej, nej, käre bror, jag tänker bättre om bror än så. Jag fattar alltsammans som ett julnarri med oss lantbor. Bror är uppfödd i en sjö- och stapelstad och har kunnat erfara ett och annat, som stör de obefästades enfald. Men ingalunda -- nej, ingalunda vill jag föreställa mig, att en ung man, ett lovande ungt snille, som varit så snällt i sina studier, och som mina söner så flitigt berömt, att bror skulle vara -- att bror på fullt allvar -- skulle vilja bekänna sig försvuren åt djävulen och hans väsende! Nej, nej, käre lille bror, låtom detta vara detta, raljeri raljeri, och parlons d’autre chose!
Vilhelm svarade ej, men lät undslippa sig en suck av lättnad.
-- Varför också fördärva vår Frälsares ljuvliga morgon, fortfor kyrkoherden i plötsligt munter ton och höjde på bröstet, -- himlavalvet klarnar! Molnens ulliga hjordar, som Homeros skulle säga, draga till sina fållor, och silverspikarna i himlataket gnistra. Man blir poet på gamla dar -- än är det natt mera än morgon. Vid juletid dröjer det länge med dagningen -- ack, ja!
Det sista tonfallet gick i moll.
-- Ack ja, ja, återtog den gamle och lutade ytterligare på facklan, -- ni unga, ni unga, som dragen in i en farlig värld, en farlig tid! Djävulen går omkring som ett ry--
-- Se där, inföll Vilhelm med tvungen lättblodighet, -- var det inte en hare -- i kröken där borta?
Daniel skrattade torrt.
-- En hare, hm, anmärkte gubben buttert, när jag talar om läjon --
-- Jag tänkte, urskuldade sig Vilhelm trött, -- att farbror ville vi skulle tala om annat?
-- Ja ja -- visst var det en hare. Så den krabaten skuttar! Syns nästan inte mot den gråa snön! Liknar en skuttande driva -- inte sant? Haha! Ingen rädder här, sa’ länsman, när han sprang för haren! Vår kyrka har många sådana räddhågade länsmän.
-- Är det en biväg därborta, sporde Vilhelm, -- jag tycker mig höra bjällerklang?
-- Käraste bror, log kyrkoherden med en underton av hån, -- det tycker jag bror kunde hört hela tiden. Vi ha haft ett ideligt pingel både före och efter oss. Men bivägsbjällrorna klinga förstås inträssantast i brors nygiriga öron.
En ordtystnad inträdde, varunder hela natten tycktes upplöst i bjällerklang.
-- För rästen, gentog gubben, -- ringer det samman i Vallinge. Bror kan ha hört klangen därifrån. -- Men apropå, vad kan bror egentligen ha funnit så -- upplysande hos den där Almqvist?
-- Farbror yrkade likväl, påminte Vilhelm lågmält, -- att vi lämnade --!
Kyrkoherden vände sig med ungdomlig rapphet i sätet.
-- Jag tror, bror sitter och gör mig reprocher, sade han. -- Jag vill säga bror, att efter ämnet nu kommit på tal, är bäst tala ur skägget en gång för alla, så jag kommer fullt på det klara med brors åsikter.
-- Välan, erkände Vilhelm i en ton, som om han, bildligt, tvådde sina händer, -- för mig har Almqvist blivit en vägvisare till sanningen.
-- Sanningen, hoppade gubben till, -- hur _kan_ bror mena eller ens säga --? Vad var det för sanning en efterlyst rymling kunnat visa vägen till?
-- Den enda sanning, svarade Vilhelm enkelt, -- som någon kan komma med: _sin egen_ -- sin egen sanningsenlighet, uppriktighet, barnslighet. Vi unga veta så litet om världen --
-- Nå, äntligen, haha. Så bror erkänner det?
-- Vi få höra det ofta nog, men vår vetgirighet är icke ringare för det.
-- _Vartill_ äga vi den Heliga Skrift, frågade den gamle med myndighet.
-- Vi åstundade, fortsatte Vilhelm med ungdomens retsamma självupptagenhet, -- att någon av de äldre uppläte sitt hjärta för oss, inte endast sin mun. Men det gör ingen av de äldre -- därtill äro de för kloka!
-- Ja, haha, instämde kyrkoherden sarkastiskt.
-- Blott den, som förblivit ett barn, fortfor Vilhelm efter en tystnad, -- ett barn, som ingen aga gjort durkdrivet eller försiktigt, blott en sådan förråder oss, vad _vi_ vilja veta. En sådan man är för oss en bok, förmer än alla på biblioteket. Vi skåda rakt igenom honom med allt hans innehåll. Varje tanke ligger klar för oss. Varje god och dålig lust. I hans djup som i en andelig spegel lära vi känna vårt eget ansikte och världens och livets i och med vårt.
-- Men, invände gubben, mot sin vilja slagen, -- inte talar en vettig människa om allt det hon vet? Allt det onda hon vet till exämpel, om sig själv eller andra, inte sätter hon sådant i bok? Och allt fult och oanständigt, inte hör det hemma i poesien? Hm, i min ungdom hettes det, att det poetiska, det sköna, det snillrika, det dygdiga och ingenting annat -- vore ämnen för skaldens sång. En man, som förplumpar sig med fula ord och anspelningar -- ja, är han ett barn, som bror säger, så är han ett bra odygdigt, ouppfostrat barn. Han är ett enfant terrible!
-- Ett enfant terrible, nåväl, upptog Vilhelm, -- men voro icke alla profeter och apostlar enfants terribles? Sjöngo de ej ut just med det, som människorna förbjudit att ens viska om? Plumpade de inte ut med sanningen, där tidens alla sediga dygdemönster sutto och höllo god min med de ljugare och skrymtare?
-- Skada, skada, suckade kyrkoherden vemodigt och mönstrade den främmande med en lång blick. Därefter snäste han i sin kommandoton:
-- Vart vill bror så komma med sitt förrymda enfant terrible?
-- Almqvist, förklarade Vilhelm med rörelse i stämman, -- må ha varit en syndare, men han förteg ej eller förskönade synden. Han läste i den Guds bibel han bar i sin själ, och vad han förstått, förkunnade han. Med allt brusade han ut som tidens stora förskräckliga barn.
-- En förkastad människa var han, replikerade den gamle häftigt, -- en stackare, som förslösat sina pund! Han övergav Guds ledning för att i högfärd följa sina egna drifter och hugskott. Han var ett irrsken, och den förste det vilseledde, var han själv. Vad blev det av honom? Vart tog han vägen med sin sanning utan Gud? En spegel, säger bror -- ja, sannerligen, han är en spegel för den naturliga människan -- och hans slut visar, hur en människa slutar, som förlorat sin barnatro!
Vilhelm smålog, men med en bitterhet, som ej var utan sin fanatism.
-- Olika meningar mötas stundom i samma ord, sade han. -- På sitt slut övergav Almqvist barnatron, förförd av världens klokskap, och föll. Men andra förförde honom. Fattigdom och förföljelse förförde honom, och det är sagt: ve över dem, som förarga ett barn!
Åter blev ett uppehåll, varunder blott bjällklangen och hästarnas frustande hördes. Därefter talade kyrkoherden, nu med blidare stämma.
-- Bror uttolkar Skriften nästan som en viss potentat. Fast bror annars lägger sina ord som en hel karl. Ack, vilket predikoämne går icke förlorat -- jag vill icke säga förtappat, jag litar på Guds nåd -- men förlorat i kära bror! Jag kunde förtälja bror om min egen stackars far, som förvillades av gudlösa skrifter, av Voltaire och Rousseau och deras gelikar, och till slut råkade i händerna på galningar, som predikade alla människors jämlikhet och --
Vilhelm hade ett vasst ord på tungan, men häjdade sig i tide -- den gamle talade ju om sin far.
Kyrkoherdens salvelse vek vid detta minne för ett äktare tonfall.
-- Kära bror har hört talas om bondeupproret i Skytts härad? När skörden slog fel och bönderna svälte, gjorde de förtvivlade och gudlösa människorna uppror -- uppror mot överheten, som ville panta för skatten -- och min egen far -- tog de brottsligas parti -- ställde sig i spetsen och -- och dog i fängelse som statsförbrytare -- allt för några fattiga och okunniga tokars skull --
Vilhelm vågade ej störa den gamles stämning genom ett inkast. Han anade, vad sonen till en upprorsmakare måst lida i sin ungdom, och förstod, att sonen blivit idyllens och icke stormens man. Studenten satt och tänkte på sin egen pappa, fredlig, tillbakadragen och liknöjd för allt utom yrket, och undrade över tillvarons ständiga kretslopp. Var här ingenting att säga, så var det så mycket mera att grubbla över.
Under pausen hade slädarna hunnit ut på öppen väg; pilarna skymde ej längre, och natten tycktes en ton ljusare. Stjärnorna blixtrade stora och så nära, att man kunde ta dem för gnistor från facklorna.
Här skulle utsikten varit fri över slätten, men mörkret hängde ännu likt ogenomtränglig dimma omkring avstånden. Endast de närmare grannskapen avslöjade sig. Mörka föremål stucko av mot den gråvita snömattan. Och -- liksom hade stjärnorna sänkt sig till jordiska banor eller speglats av i snön -- från bivägarna glimtade likt rader av glidande stjärnor blossen kring julslädarna.
I bakgrunden växte en skog upp ur synfältet.
Vilhelm hade suttit och malt över en ofrånkomlig tanke -- den gamle hade till sist fått honom i stridslynne. Studentens röst liknade ett leende, när han undrade:
-- Tror inte farbror, att själva bibeln kan bli farlig för de obefästade? »Bättre, att Paulus varit bränder,» sade biskop Brask, »än av var man känder!» Också i bibeln kan man läsa om en statsförbrytare, som dog för några fattiga och okunniga to--
-- Lille bror, avbröt kyrkoherden med oväntad blidhet, -- låt det nu vara bra! Chacun a son goût, men en sådan liknelse är en hädelse.
Det hördes en hostning från hundsfotten.
-- Låt oss fortsätta att tala om morgonen, rådde Daniel med sin trygga, allvarliga stämma.
-- Ja, låt oss det! Där kommer också en julkälke -- pass på: den frestar att hinna skälet före oss. Daniel, ge brunten ett rapp!
Det var åter tyst; kapplöpningens spänning hade gripit de tre trätobröderna. Tävlingslusten är en lidelse, gemensam för alla slags människor, denna gången var också enigheten självfallen. Blosset fräste i vinden, snön yrde och frös fast på fotsacken. Skogens svarta skugga närmade sig.
-- Bror talte så vackert om barn, sade kyrkoherden rörd, han var ännu gripen av minnet av sin far, -- kan bror säga mig, mina ögon bländas nämligen av elden: är det ett barn eller en vuxen kvinna, som stövlar i väg där framför oss, tätt under skogen?
-- En halvvuxen, avgjorde Vilhelm efter en kort tvekan, -- en halvvuxen flicka, tycker jag.
-- Såå? Tidigt ute, stackars liten! Kunde lätt råka ut för stråtrövare så här dags! I förra månaden blev en sjuttonåring malträterad och strypt just i brynet där borta. Här stryker utländskt, avdankat krigsfolk omkring och tigger i trakterna.
-- Apropå halvvuxna, fortfor kyrkoherden, -- ingen kom ihåg Nanna i morse. Jag förmodar hon sov, när vi for åstad. Det hade vi kunnat få reda på hos pastorn, som passerade hennes rum. Vore inte den sakramenskade bondsläden, skulle jag stanna och fråga honom.
-- Jag tänker vi hinna först, tröstade Daniel och smällde hästarna på länden med tömmarna. Han var helt gripen av tävlingsfebern och förstod ej oron under faderns nyfikenhet.
-- Det var mig en ihärdig liten fänta, sade kyrkoherden och höll facklan ett stycke bakom sig för att bättre kunna se framåt.
-- Bråttom har hon, instämde Vilhelm och stirrade i kapp med den gamle. -- Det tycks vara hennes mening att hinna före oss allesamman.
-- Hon har inte långt till brynet, bekräftade Daniel, -- hon är för rästen inte så liten. Är det inte en yngling? En pojke i stövlar -- att skumrasket skall vara så segt!
-- Det klarnar sent vid juletid, anmärkte gubben och tillade högstämt och med en blick mot stjärnorna: Ljuset föddes i det tätaste mörkret! Det enda ljuset, världens ljus, käre lille bror!
-- Kan också vara bottforer, inföll Vilhelm utan blasfemisk avsikt. Hans uppmärksamhet var helt samlad kring det rörliga föremålet på snövägen. -- Hon pulsar tungt i drivorna.
-- Vad år det ni se på, avbröt den gamle kort; hans ögon hade tröttnat och även inträsset. -- Jag urskiljer ingenting. Se opp, Daniel, så vi inte stöta samman med bondekipaget! Se opp där, gott folk!
Körsvännen i den korsande släden, en mager småbonde i kraghätta, bälterock och bälgvantar, hälsade sin präst med en nick och en rörelse med snärten, medan han betänksamt drog in tömmarna.
Prästgårdssläden hann som den hänsynslösaste främst, men det främmande fordonet gled omedelbart in i luckan, som bildat sig framför de båda övriga slädarna.
Kyrkoherden svor en prästed mällan tänderna, men vågade ej visa sin misslynthet alltför öppet. Sådant kunde invärka både på stämningen i julottan och, ho vet, kanske också på tiondet.
Daniel uttalade mera oförbehållsamt sin åsikt om allmogens takt.
-- Om det inte vore så skumt, utbrast Vilhelm plötsligt, -- skulle jag nästan varit säker om, att flickan där borta vore mamsell Nanna.
-- Nanna, var, vem, frågade prästfar med ny iver.
-- Prat, Nanna, invände Daniel, men tonen sjönk på sista stavelsen.
-- Nu försvann hon på skogsvägen, iakttog Vilhelm, -- men rättnu lära vi köra upp henne.
-- Nanna, gentog den gamle, -- sjutton hakar, vad skulle Springfält här ute och göra --? Då min sann, skall hon få höra av --
-- Såvida hon inte dök raka vägen in i skogen, fortfor Vilhelm.
-- Så, muttrade den gamle, -- har hon blivit folkskygg?
-- Tänk, om det värkligen _var_ Nanna, gick Daniel in på antagandet, -- om hon kilat i förväg för att överraska oss vid kyrkan?
Denna förklaring föreföll den gamle långt ifrån otrolig. Själv älskade han överraskningar, och barnen bråddes på honom. Emällertid måste det ju göras någon invändning.
-- Omöjligt, försäkrade han med satiriskt allvar, -- visst kallas mamsellen för Springfält, men gör också skäl för namnet sjusoverska! Och för att hinna så långt före oss, måste hon haft ett par timmars försprång. Till Toftarp är det en god mil.[7]
Prästfar tittade tillbaka över axeln. Förbittringen glimtade i ögonen. Den främmande släden, i vilken sågos fyra trygga och ombonade slättboansikten, skymde för de efterföljande. Av många skäl ångrade han nu, att han ej tagit pastorn med i sätet i stället för rabulisten.
-- Olander hade kunnat upplysa oss, upprepade han undergivet. -- Olanders kammare ligger så, att Nannas rum är hans genomgångsrum.
-- Så menade också jag, inföll Daniel, -- ända tills i morse, då pastorn råkat få eld i sina papper. När jag vid nödropen kom ner från loftet och lyddes efter vid Minas rum, hörde jag, att pastorn flyttat dit i stället för Mina --
-- Vad för slag, frågade pappa strängt, -- har pastorn bytt rum med Mina? Vem har stiftat en så bakvänd ordning? Pastorsrummet stod ju och väntade, och jag gav ju själv Marie-Louise tillsägelse --
Kyrkoherden svängde i förtreten facklan på det hotfullaste.
-- Akta min syn, pappa, bad Daniel med sin allvarliga bas, av vilken ingen anade hans smålöje, -- emällertid var dörren riglad med slå, och det var pastor Olander, som svarade.
-- Prat, dig har ett spöke svarat, log kyrkoherden, -- du var lika sömnig som Gustav, den sovtuten, -- inte vill du inbilla mig, att Olander hälsat på din äldsta syster i julnatten? -- Nå, här hinna vi ju skogen, men var ha ni gömt Nanna?
Kyrkoherden skämtade nu »på fullt allvar». Daniels och Vilhelms påståenden förbryllade honom i lika mån, och han började tro, att han hela morgonen genomgående varit utsatt för drift. Men vänta, han skulle veta hämna sig!
Skogsvägen var åter skummare än fria landsvägen, även om morgonen börjat ljusna, och även om facklorna lyste till de åkandes nödtorft. Det var omöjligt att få någon inblick i skogen på sidorna. Snön, som snabbt gulnade eller rodnade under eldskenet, låg så tjock på ruskorna och mällan stammarna, att allt där bakom gömdes som bakom murar. Fönstren och gapen i murarna liknade svarta, tomma ögonhålor. Och i glindret av snökristallerna där runt omkring var det ej lätt att uppfånga glittret i blicken på en blyg liten bondflicka, som kanske krupit samman bakom någon ek eller gran i utkanten av blyghet inför de passerande herrskapsslädarna.
-- De ha en liten tös i Rönnåsen, vill jag minnas, upplyste kyrkoherden småleende, -- och det går stig till torpet från vägen här strax intill.
-- Jag vill inte insistera, att det var Nanna, medgav Vilhelm dröjande, -- det är ju ännu bra skumt; men så liten var flickan nu inte.
-- Tosaforer, avgjorde kyrkoherden överlägset, -- vad skulle ungen mol allena härute på juldagsmorgonen? För det där uppträdet, kantänka, i går aftse?
-- Ett barn i övergångsåldern, menade Vilhelm, -- är ofta en gåta både för andra och för sig självt.
-- Nå, det bör ju bror veta, som är en sådan barnavän, pikade fackelbäraren.
Vilhelm svarade ej. Han satt till det yttre oberörd, men följde liksom på lek glimtarna på varje gren och tuva och lutade sig stundom tillbaka och granskade spåren på dikesrenen.
-- Nanna går alldeles för ensam därhemma, det är min tro, ansåg Daniel.
-- Hon är förklemad av kvinnfolken. Pass upp där, jag hör bjällror till vänster, men vi köra väl på? Kör för säkerhets skull till höger. Bönderna handskas så vårdslöst med elden. Vad var det för någonting?
-- En ekorre, tror jag, svarade Daniel likgiltigt, medan Vilhelm spratt till och liksom hävde sig åt sidan.
-- Seså, nu ha vi bara kvarten igen, gäspade kyrkoherden. -- Men têten fick vi behålla!
Nedanför, i den sluttande korsvägen, glindrade en dubbel rad av facklor, som vackert belyste skogssidorna och hela raden låga kälkslädar. Några av bönderna, som hade goda ögon, nickade på långt håll åt prästfar eller ströko till och med av sig mössan eller kyrkhatten. De flästa nöjdes att nicka, och snärten och tömmarna voro ursäkt nog. Slättbon slösade aldrig med vördnadsbetygelser.
Ännu några minuter, så pinglade slädkaravanen ut ur skogen och fram till den lilla kyrkan, vit med sitt svarta skiffertak och sin tornhatt i barock under det snöiga korset. Strax utanför grindarna låg ett översnöat stenröse kring en förfallen vägvisare. Dit slungade prästfar rästen av sin fackla. Omisskännlig var hans lättnad att ha blivit av med den.
Föredömet följdes av släde efter släde. I en lång, glindrande ringelrad körde de fram, fällde sina bloss och fortsatte runt stenhögen. Det blev ett ganska vackert bål, som med ens skaffade dager i julnatten. Dess mörker hade för rästen redan grånat till halvljus, och vintertiden blir det ju stundom ej ljusare ens mot middag.
Ett efter ett körde fordonen bort till gårdar och hus i grannskapet. Kyrkbyn var inte stor, men med god sämja rymde uthusen samtliga de främmande åkdonen och dragarna. Överallt var man uppe och i rörelse. Bandhundar hälsade. Tuppar golo. På mer än ett ställe bjöds på en sup eller två, innan främmandefolket slapp i väg till ottan.
Den lilla kyrkan fylldes med svartklätt folk. En del fick nöja sig med vapenhuset. Men för varje nytt lag, som kom in, blev det ljusare och ljusare under valven. I de långa, bruna pulpeterna voro hål grävda med jämna mällanrum. Där nerstuckos de medhavda vaxljusen eller talgpråsarna, vilka man stillatigande tände vid grannens. På altaret och predikstolen brunno hela rader med klara lågor, vilkas dofter milt blandades med vällukten från det granrisade tegelgolvet.
Prästfrun satt i sin stol med faster och Marie-Louise. På karlsidan mitt emot sågos Daniel, Gustav och Vilhelm. Hela kyrkan var fylld med andäktigt folk, svartklätt, svartklutat, icke alla läskunniga, men alla med salmböcker bredvid ljusen. Endast en bänk stod tom, igenlåst, trots det även gångarna började packas till trängsel. Det var främsta bänken å ömse sidor, med förgyllning på dörrarna och förgyllning på de glorrika vapensköldarna därovan. Det var patronessans, katolska änkegrevinnans bänk.
På nummertavlan blänkte salmtalen, och den gamle klockaren, vithårig och högröd i sitt runda, stränga, kraftiga ansikte, syntes redo vid den lilla pulten i koret mittemot predikstolen. Han hade en jättelik salmbok framför sig, och orgeln satt i hans strupe.
Kyrkoherdens hand gläntade i sakristidörren. Den hade gläntat där en god stund redan. Man anade hans huvud i samspråk med pastor Olander i sakristian. Och så länge varade det samtalet, att bönderna började sticka huvudena samman och viska.
Nu uppstämde klockaren, snart, men ojämt följd av församlingen, den vackra julhymnen _Var hälsad, sköna morgonstund_.
IX.
På prästgårdstrappans uråldriga gravstenar väntade Mina och Josef, när kyrkslädarna körde upp; Josef i anfalls-, Mina i försvarsställning; det såg ut, som om de nyss haft ett nappatag.
-- Välkomna hem, hälsade Mina, -- nej, låt bli mig, Josef, snopp, snopp! Låt bli, säger jag, med dina tosaforer, snopp, snopp! Ja, bevars, frukosten är färdig att bäras in -- jag hoppas ni är hungriga --
Daniel och Gustav hade kappats om äran att få hjälpa mamma, men Josef förekom. Han svängde redan den lätta bördan genom luften och ställde henne ifrån sig först inne i matsalen.
Marie-Louise vägrade att ta mot hjälp. Till sist snuddade hon i alla fall Vilhelms hand och trippade ner i snön.
-- Pastorn stannade i Toftarp, pustade kyrkoherden i pälsen, som gav honom hans tredubbla omfång. -- Olander övertog högmässan däruppe, men Anders Svens bjöd på frukost, så jag ska bara ha en bit skorpa till kaffet, innan jag ger mig av till min egen mässa. Apropå, Springfält sover väl så här dags? Pastorn påstod, hon var uppstigen, när han kom igenom i morse -- men Olander pratade så många saker, så hälvten hängde inte ihop.
Mina gned händerna med orolig uppsyn.
-- Var kan Nanna vara? Vi trodde, hon följt med till Toftarp.
-- Inte med skjutsen åtminstone, betygade gubben och såg vimmelkantig ut.
-- Vi skymtade värkligen någonting, som liknade Nanna, försökte Daniel skämta, -- däruppe vid herregårdsskogen.
-- Mycket för hennes skull vi rastade hos Anders Svens, puttrade den gamle, vars oro inte längre lät dölja sig.
-- Aha, Nanna på tapeten, nickade Josef, som med händerna i sidorna kom ut på trappan, -- där ser du, jag hade rätt, sötaste Mina?
Han närmade sig henne med en humoristiskt hotfull min.
-- Aj, låt mig vara, snopp, snopp, värjde sig mamsellen med rynkor i pannan och gnistor i ögonen. -- Där är ingen, som fäster sig vid Josefs dumma prat.
-- Sötaste Mina, gycklade Josef och förberedde ett nytt närmande, -- skulle man fästa sig vid ditt, finge vi varken gås eller krås. Minns du, när du bad för dem vid slakten, sötaste: »kan ni inte låta dem vara -- ni hör ju, att di inte vill?»
-- Det har jag aldrig sagt, snopp, snopp! Låt bli mig! Det är bara dina galna påhitt! Låt bli sådana konster, usj, låt bli!
-- Låt henne vara, befallde kyrkoherden otåligt, -- du hör ju, att _den_ gåsen inte vill! Sakramenskat kiv och split -- seså, för sjutton hakar -- tala i stället om, var du gjort av ditt offer -- Nanna, menar jag? För det är förstås Josef, som varit framme igen.
Josef ryckte på axlarna och gick med en spefull grimas inomhus.
-- Nå, envisades pappa och följde honom i hälarna, under vägen skalande av sig pälsen. -- Nå, min gunstig junker, du slipper inte så lätt! Var har du egentligen gjort av flickan?
Josef klippte en smula misstänksamt med ögonlocken och frågade:
-- Vilken flicka?
-- Nanna, förstås, din spefågel?
-- Jaså, Nanna, svarade volontären lugnad, -- ja, hur ska jag veta det? Ni såg henne ju uppåt skogen? Hade hon inte sällskap med sig?
-- Sällskap? Står du och driver med din pappa? Seså, giv akt och rapport, din bängel!
-- På befallning, kapten, genmälte Josef med ett rungande ställningssteg och reglementsenlig honnör. Han såg sin far stinnt och allvarligt i ansiktet, medan han i tjänsteton rapporterade:
-- Herr kapten, om bemälde desertör, rekryten n:o 6, Nanna Springfält i Gulleröds kompani, första halvtroppen, vet jag alldeles intet att förmäla. Såg henne senast i går aftse, då hon vägrade redovisa ett anförtrott klenodium, varefter hon före tapto sjukanmäld uppsökte sitt logement. I dag vid reveljen saknades hon jämte ett kompani irreguliära, vilka, kvarlämnande sin ohyra, men medtagande en del lägerpersedlar, i dag tidigt deserterat lägret. Rapport enligt befallning, kapten!
-- Skälm, morskade sig före detta militärprästen och sökte tillbakahålla ett leende, -- och med den rapporten vill du jag ska nöjas? Marsj, spetsbov, och gräv fram ditt offer ur något av dina gömställen! I år ligger hon väl åtminstone inte i fasters byrålåda som i förfjor. Står hon kanske utsvulten ute i fårhuset?