Part 9

Han kom att tänka på ett rådjur, de skrämt upp i förmiddags -- det hade haft hennes oroliga, känsliga, oberäkneliga ögon. Det hade sett på honom -- ja, så att det gjorde ont i hjärtat. Det var väl därför han blossat upp och blivit retlig mot kamraterna.

Såg det inte rentav ut, som om Nanna fattat en särskild tillgivenhet för just honom, främlingen? Bestämt hade han anat det först på julaftonen, på kvällen, under förhöret. Han hade förstått det, när han sett på henne -- så där strängt och kallt, som han alltsedan ångrat, att han gjort. Då var det, som om någonting brustit sönder innanför de mjuka rådjursögonen.

Vilhelm hade så småningom ökat takten. Han befann sig i stark marsj, då landsvägen på nytt försvann i skog. Liksom av instinkt vek han av på en vattensjuk stig, som sakta höjde sig mot torrare mark.

Våta grenar slogo honom i ansiktet eller piskade honom om benen. Granruskorna drösslade ett helt rägn ner över honom: ibland tillrade det en iskall droppe neråt ryggraden. Det skvätte i skodonen för vart steg, strumpsulorna kändes lungvåta. Men hans kläders tillstånd bekymrade honom ej längre. Han vandrade i en feber, som kunde han i varje ögonblick vänta sig få se den sökta eller ett spår av henne.

Stilla! Värkligen! Var _där_ inte ett avtryck som av en kort, men bred skosula -- en bottfor? Och där, vad nu -- en bandstump -- visst ett strumpeband! Tänk, om hon nyss befunnit sig i närheten? Hm, bandet färgade ifrån sig, hade visst länge legat i vatten.

Han gav sig till att ropa hennes namn, först sakta, så högre -- till sist skrek han av sina lungors hela kraft. Men ingenting svarade honom -- om ej en viskning, som väl var ett eko eller pulsen i hans öra eller --?

Han stoppade bandstumpen på sig, medan han ivrigt letade på marken för att finna ut, vart spåret ledde.

Men vilken riktning han slog in på, tycktes det lika förgäves. Allt var utplånat av snö och vatten, rägn och tö. Och enda vittnet -- om det nu var något vittne om den saknade -- var ett enstaka, djuptryckt fotmärke och ett vattendränkt och urfällt litet strumpeband.

Skymningen föll redan. Solen hade gått i nya moln.

När han hunnit tillbaka till gästgivargården, var det nermörkt. Vid det han gick förbi på väg mot Anders Svens, tyckte han sig höra röster innanför det upplysta krogfönstret. En stämma -- det var en sluddrig och ungdomlig tenor, tycktes det -- skrek över de andra:

-- Det tar vi en skål på!

XI.

Mamsell Mina hade hoppats att kunna dölja olyckan för pappa. Hon hade tagit tysthetslöfte av faster. Och faster hade först stirrat på henne med sina svarta, utstående, humoristiska glober, men sedan utan vidare moralkakor givit löftet. Redan tredjedag jul skulle Ola huggedräng få gripa sig an med tapetseringen -- det fanns ännu en del skarvar på skräpvinden.

Nannas rymning blev åtminstone till någon nytta: pappa var inte i lynne att besöka gula salen. Mamma gick det, som vanligt, lätt att föra bakom ljuset. Och lyckligtvis voro nu också bröderna borta, så att det ännu inte hunnit bli prat om pastor Olanders tokiga påhitt.

Marie-Louise, som under tysthetslöfte fått veta allt, fann pastorns enfald makalös. Att inte ha vett att gå, sedan man gjort sin skyldighet, bevisade ett klent ingenium. Marie-Louise syntes mera förbittrad på pastorn, än hon ville låtsa om. Mina betraktade henne förlägen -- hon hade ej trott sin kloka syster om att vara så långsint.

Trots allt dyrkade Mina pastorn. Vad som kunnat hända, om han ej kommit till hjälp, fasade hon för att tänka. Och till och med hans kvarblivande och hans nödlögn hade gjort gagn: det hade givit uppskov med upptäckten.

Upptäckten skedde i alla fall och helt händelsevis. När kyrkoherden skulle till kyrkes annandagen och Mina ej genast stod tillhands med halsduken, marsjerade han i sin retlighet själv in och hämtade henne.

-- Har också du rymt din kos, sjåpagås, frågade han, men gjorde förbluffad och förstummad halt innanför tröskeln.

Mina, som erinrat sig sin försummelse och för halsduken glömde allt annat, ville skynda fram till sitt söndagsgöra -- en blick från pappa häjdade och förstenade henne. Den ena förseelsen hade bragt den andra i dagen. Pappa hade sett och förstått alltsammans.

-- Förlåt mig, pappa, bad hon och knäppte händerna som till bordsbön, -- förlåt mig, jag är så ledsen --

-- Det gläder mig, sade kyrkoherden och suckade, -- jag är också ledsen, men jag ser inte, att det förbättrar mina döttrars hörsamhet mot sin far?

-- Ack, pappa, stammade mamsellen, -- jag skulle, snopp -- ett drag, snopp, snopp -- några brev --

-- Ja, gäckades prästfar, som började se hennes förvirring från dess komiska sida, -- det behövs ofta bara ett drag och några brev för att både en prästgård och ett mamsellhjärta ska stå i ljusan låga. Det var alltså du, syndakors! Stackars Olander råkade illa ut, tog det i onödan på sig. Eller -- vad har du för smussel med Olander? Var det från honom draget kom, kanske, sjåpagås, svara!

-- Bevare mig, pappa, slog mamsellen förfärad ifrån sig med bägge händerna, -- jag tror, det var Nanna, som --

-- Nanna, vet du något extra om Nanna? Var det hon, eller var det du, som tände på? Ut med språket, eller för sjutton hakar --!

Gubben stampade i golvet.

-- Bevare mig, pappa, draget kom, snopp, snopp, och pastorn kom, snopp, och --

Det gick runt i huvudet på gamla mamsellen. Pappa måste le mitt i förargelsen.

-- Hade jag inte döpt dig till sjåpagås förut, sade han barskt, -- skulle jag göra det nu! Akta dig bara att vålla Eugène svartsjuka, när vi nu ha honom här om ett par dar --!

Om kyrkoherden velat straffa brandstifterskan, kunde han inte gjort det eftertryckligare än med de sista par orden. De värkade inte genast, Mina tog dem för ett skämt. Men medan hon hjälpte sin far med halsduk och krage, plockade hon så småningom sanningen ur honom -- hela den så kallade överraskning, han tillämnat henne, och som han ej velat ut med, strax han fått brevet, på julaftonsmorgonen.

Först när gubben moraliserat ut och kommit i väg, träffade henne nyheten med samlad kraft. Mina sjönk ner på en stol, och just för det hon inte grät eller kunde gråta, kände hon det desto starkare. Hennes stämning blev inte lättare, därför att hon fann sig otacksam och oresonlig.

Breven från Eugène hade ju varit hennes näring och livsinnehåll i tio långa år. De flästa härrörde från första året; sedan hade de duggat glesare och glesare, tills det varit fullständig torka i fem års tid.

De fem åren hade gjort mamsell Mina gammal. När Eugène reste, hade hon varit mer än ung: hon hade varit vacker, sett bäst ut av alla döttrarna, ja, av flickorna i sju kyrksocknar, erkände klockaren, hennes presumtive svärfar. Det ville också något till att knipa ett sådant hjärta som Eugènes, den rustibussen, och få honom att bortse från ett lyte.

Men Minas fägring hade varit hennes ungdom, hennes klara och rena färger: den friska hyn, den djupa glansen på ögon och hår och det skygga och rörande, som kanske just lytet skänkte hennes uttryck och sätt att vara. Mina hade åldrats tidigt, tidigare än de flästa. Nu var ungdomen förbi -- sedan fem år förbi -- och behaget som borttrollat. Hon såg ibland tio år äldre ut, än hon var. Mina fann sig på överblivna kartan och upphörde snart att sörja över det. Hennes sorg hade för övrigt aldrig varit stormande -- redan första året efter Eugènes avresa eller flykt liknade den mera vemod eller saknad. Den fyllde ögonen med tårar, men hjärtat med ljuvhet. Den fann tröst i breven och i poesien och mammas musik.

Andra sörjde så mycket mera. Pappa hade för Eugènes skull blivit ovän med sin klockare, som sedan aldrig kom och aldrig eller sällan nämndes i prästgården. Ja, pappas gnat på henne själv berodde djupast på hans besvikenhet. Han brusade en gång öppet ut med sin mening. Hon hade bort hålla efter sin fästman, leda, varna, reformera honom, den galenpannan -- han samman med Josef, det var just maken till broka -- måhända hade en resa, som liknat en rymning, då kunnat undvikas.

Vad skulle hon svara -- så alldeles utan gadd och maktbegär, så stilla och tålig, som hon alltid varit? Och hur skulle hon kunnat reformera -- så onyttig, så skröplig och senfärdig hon visste sig och varje dag fick höra, att hon var?

Någon stark lyckolängtan hade hon aldrig burits eller lidit av. Lytet, som hon ådragit sig under lek i barndomen -- någon lekkamrat hade råkat knuffa henne omkull -- hade liksom tappat ur henne den friska livslust, som jäste i bröderna. Kanske också hon ensam ärvt sin mammas blida, stillsamma lynne. Mina hade alltid gått omkring som åskådarinna utan att just ha känt det eller saknat andras starkare begär. Och så länge hon var ung, såg det ut, som om just hennes stillsamhet, hennes fina, vemodiga leende, hennes förmåga att lyssna och spegla drog de rörligaste nära henne.

Fem år! Under de åren hade hon tänkt på Eugène som på en död, saknat honom på ett tåligt, ljuvligt sätt, som ingenting åstundade, minst den dödes uppståndelse i detta livet. Hans brev voro en roman, där hon såg speglat ett livsöde, som liksom av en händelse var hennes eget.

Det var en vacker, stillsam, blid roman med blekta, främmande blommor prässade mällan bladen och drömlika ansikten skymtande, men aldrig fullt och jordiskt tydliga. Det hela liknade ett poem av Böttiger eller Malmström, ett minneskväde med sirliga vändningar och mällan raderna en smärta, som ej upprörde, blott vederkvickte efter dagens gråa enahanda. Det var som mammas musik, som en romans »i rosens doft och näktergalens gömma» och utan närmare värklighet.

Och nu steg det plötsligt en levande person ut ur romansen eller romanen. Ett porträtt, som hon betraktat, kanske också kysst, nästan varje natt under alla dessa åren, visade sig med ens vara en värklig människa, en karl -- som hennes jungfrulighet alltså hyst i sin kammare och vid sitt hjärta!

Mamsell Mina kände sig mer skamsen och förskräckt än glad. Bittert begråta människorna förlusten av sina kära, men se dem återvända ur graven i deras nya, antagliga gestalt skulle de ej vilja. För Mina var Eugène nu endast en gengångare, en vålnad. Men hon tänkte inte så mycket på fästmannens möjliga förvandlingar som på hennes egna, så påtagliga. Den Mina, som -- sjutton år gammal -- tog avsked av henne på daguerreotypin, och den Mina, hon hälsade i spegeln, voro varandra alltför olika för att antagas för samma person. Den ena hade Eugène fästat sig till sitt hjärtas mö; den andra skulle han väl knappast vilja se åt.

Vad kunde han nu ha att säga henne, vad hon honom, sedan allt det vackraste redan blivit sagt? Varför nöjde han sig inte som hon med det minne, som åren gjort så vackert? Vad ville han henne? Inte kunde de fundera på att gifta sig, sedan de inte längre voro unga?

Gifta sig -- det kröp i huden vid blotta tanken! En känsla av skam, förnedring, förlöjligande grep henne. Inte nog att bära andras gyckel med detta sena menage, hur skulle hon te sig inför honom, inför sig själv -- med sina vissnade behag, sina gammalungmövanor, sin stela höft, sin onyttighet och senfärdighet?

Bara det att inte längre få stöka i de gamla breven nattetid -- ty hur skulle hon sedan kunna och vilja röra dem? Bara att se dem förlora doft och glans -- ty hjältens uppståndelse var som ett onödigt tilläggskapitel till en färdig roman, som en banal fortsättning på en romans, vars skönhet just berodde på aningen, oändlighetsdallringen. Ja, _bara_ att förlora, att profanera detta, som varit hennes minne och hennes hälgedom: var inte detta hennes livs första värkliga olycka? Vad skulle det sedan bli av henne?

Skulle hon kanske hädanefter leva för hans tapperhetsmedalj?

Mamsell Mina grubblade, med händerna i skötet; hon visste ej, om i timmar eller minuter, men hon visste, att hon varken på timmar eller dagar skulle finna en utväg ur sitt grubbel.

Det var också så sövande tyst i huset denna förmiddag. Mamma sov, faster hölls i köket och pappa i kyrkan. Studenterna strövade långt borta i Herrevalls skogar, och Josef, plågoanden, var ute på en slädtur, gud vet vart -- det var god tid till söndagsbetraktelser.

Då förekom det Mina helt plötsligt, att det vaknat liv inne i blå rummet. Ej stojande eller ens glammande och pratsamt liv. Men allt hördes så tydligt genom den tunna, sprickiga dörren -- det var ett samspråk med låga och långa viskningar, korta små fnitter och -- bevares -- det föreföll, som om någon också kysstes därinne.

Mamsell Minas första ingivelse var att rycka upp dörren och överraska de syndiga på bar gärning. Så mild och överseende hon eljest var -- överseende till och med mot Bollas snatteri -- med anständigheten i prästgården var hon sträng. Hon fördrog ingen kurtis i sin omgivning, och så långt respekten sträckte sig, hindrade hon allt kyssande, som ej ett äktenskap eller en förlovning gjort giltigt.

Men för närvarande fanns det i hela prästgården ej ett enda förlovat par.

Mina ryckte emällertid ej upp dörren. Hon blev sittande, där hon satt, med händerna knäppta i knät, överkroppen något framåtlutad, huvudet en smula på sned, och lyssnade -- lyssnade spänt.

Hon hade känt igen Josefs röst, den vettvillingen -- som så föga gjorde skäl för sitt namn. Och hon anade också, vem den andra var.

Det var alltså henne slädfärden gällt, vackra Elna på Änggården, den galna flickan, vars fägring gjort själva fadern yr i huvudet, så att han -- en enkel hemmansbonde -- givit dottern pensionsuppfostran i Schweiz och en utstyrsel vida över hans tillgångar, tills han nu satt i inteckningar över öronen.

Det hade i flera år varit bra mällan dem båda, Josef och Elna -- båda papporna hade, den ene med längtan, den andre med oro, väntat, att det skulle smälla en dag. För den fåfänge bonden var den vackre volontären ett ståtligt parti, för pappa kyrkoherden Elna en mesallians och därtill ännu en felslagen förhoppning till alla de andra.

Märkligt nog, besinnade mamsell Mina i det ögonblicket intet av allt detta. Hon gjorde ej ett tecken för att ingripa vare sig till sedlighetens eller ekonomiens fromma. Hon misstänkte med fog, att Josefs avsikter kanske ej ens voro ärliga. Men hon visste, att Josef, långt ifrån att ta reson, tvärtom kanske skulle bli brutal. Och ångesten för plågoanden -- Minas plågoande sedan barndomen -- var kanske huvudgrunden till hennes ovärksamhet.

Hon kunde emällertid ha tillkallat faster Jeanette eller mamma, och hon gjorde intetdera.

Som hon satt och lyddes till kuttret därinne, hörde darrningen i rösterna, när ett halvhögt ord av misstag slapp över de försiktiga läpparna, hörde de heta, ofrivilliga flåsningarna, det svaga ljudet av kyssar, prasslet av kramningar, knarret i möbler och tiljor, sympatiknäpparna i de gamla väggarna -- då var det, som om en helt annan känsla än den sedliga harmen fått makten med de blida, vissnade dragen.

Munnens avspända båge slappnade än mer, giporna sjönko darrande neråt, varje fåra och rynka i det halvgamla ansiktet fick skärpa och djup. Ansiktet blev till ett dokument, vari ett ungdomslivs försakelsehistoria stod skriven. Ett liv, som måhända först i detta ögonblick blev sig medvetet. En försakelse, som först nu anade, vad den offrat.

Ögonens långa torka fick vatten. Tår efter tår tillrade utför i små naturliga rännor. Huvudet böjdes sakta ner över de hopknäppta händerna.

Men mamsell Mina skulle blivit röd av iver och harm, om hon ens själv kunnat beskylla sig för att gråta av avund mot den lyckliga vackra Elna.

XII.

Bröderna -- Gustav och Daniel -- kommo hem på tredjedagen, lagom till middag och duktigt hungriga, men utan vare sig Nanna eller Vilhelm. De hade lånt hästar och släde av Anders Svens -- ty på natten hade det både frusit och fallit tjockt med snö -- och fingo skrubbor av pappa, för det de lämnat flickan och Vilhelm i sticket.

De blevo först överraskade och nedslagna, ty de hade väntat, att Nanna självmant kommit tillbaka. Denna förmodan hade de från den förståndige gästgivaren i Toftarp.

Pappa fnös av otålighet och förargelse, han kunde tydligt se på dem, hur de tillbragt gårkvällen.

Sedan tog Gustav humör och förklarade, att vem som hälst utom han -- ja, bror Josef till exämpel -- kunde få skvalpa i snöslask på jakt efter flickslynor: han, Gustav, hade skaffat sig en hosta på halsen.

Varpå han, mycket riktigt, började hosta -- ganska naturtroget, ansåg Josef -- och vart inskickad att få sig en äggtoddy, efter middagen, nota bene.

Daniel syntes förlägen. Hans mångåriga rykte som karaktären i familjen hade fått en knäck, även i hans eget medvetande.

Men då också han bekräftade, att Vilhelm varit stursk och envis och velat veta allting bättre än sina kamrater, fann pappa det förklarligt, att sönerna lämnat åt sitt eget värde och sin egen vård och värdering detta i grunden kanske fördärvliga umgänge.

-- Det inträffade blir er emällertid en varning för framtiden, sade kyrkoherden, -- att med större jugement välja era sällskaper.

Gustav blev trotsig och upprorisk, bara den egenkäre Vilhelm nämndes.

-- Vem hade också kunnat ana gynnarens kaliber, halvgrälade han, -- lömsk och inbunden som krämarprinsen var? Jag höll honom för en beskedlig och obetydlig liten puttefnasker, som det kunde vara nöjsamt få visa omkring i prästgården. I stället avslöjar han sig som en rabulist av värsta sort och en tyrann och toppridare, som varken skonade ung eller gammal. Daniel berättade mig om hans dispyt med pappa juldagsmorgonen --

-- Synd om ynglingen, är annars ej utan gry, klagade gubben och strök sig över nacken. -- Apropå, var lämnade ni honom? Tog han skjuts till sitt hem direkt från Toftarp?

-- Bevare mig, utropade Gustav försmädligt, -- han ville, han ämnade --

Hur det var, stockade sig den tillämnade meningen, och Daniel måste fylla i.

-- Han ämnade fortsätta att leta på egen hand.

Prästfar gav fritt lopp åt sin ogillande munterhet. Daniels tysta smil var minst så smittande som Gustavs ljusa skratt.

Men så avbröt sig gubben, löjet gled över till sin motpol. Bekymret på pannan kom tillbaka, i blicken fick det en tillsats av något annat.

-- Men då gör han sig ju större omak för er syster än ni själva, anmärkte han, -- ja, än någon av oss, som sitta här i godan ro omkring fyllda fat, medan Nanna -- kanske fryser och svälter!

-- Henne går det nog ingen nöd på, menade Gustav sorglöst. Hans organ lät i dag ibland ovant skrovlig.

-- Vet du alltså någonting mera om henne då, sporde den gamle med ett häftigt kast på huvudet. Det syntes, hur spänningen pinade bakom det morska ansiktets muskler.

-- Vet --, drog Gustav på det.

-- Ut med språket, för sjutton hakar!

Kyrkoherden sprang upp, så att pinnstolen for baklänges och omkull på golvet.

Den frimodige Gustav kröp samman; han fann, att han började göra en löjlig figur.

-- Inte annat, än vad vi nyss berättat, sade han.

Han förteg visligen det spår, Vilhelm ensam påstått sig ha funnit på kvällen, men som ingen av bröderna tillmätt någon betydelse. Till den grad hade både späjandet och sällskapet tråkat ut dem.

-- Då må jag säga, mullrade prästfar, harmsen och besviken, där han, sedan han fått stolen på fötter, hetsad och tankspridd satt och rullade brödkulor, -- att efter detta synes mig Vilhelm långt mindre blamabel än mina klemiga och kallsinniga söner.

Det blev så stilla omkring bordet, att ej ens knivarna rörde sig på tallrikarna. Tystnaden värkade som ett varsel, ty i nästa minut gick en ängel, livslevande, genom rummet. Mamma, som tagit sig en förmiddagslur, kom först nu ut till middagen.

Hennes blick gled runt bordet och vidgade sig, när hon räknade de många tomma stolarna.

-- Var är Nanna, frågade hon och såg storögd på Gustav.

Denne liksom letade i luften efter svaret, pupillerna irrade runt och undveko modern. Det var inte så lätt att narras mitt upp i ansiktet på lilla mamma.

Pappa kom honom till hjälp.

-- Nanna, svarade prästfar, så lugnt han förmådde, -- Nanna stannade, som jag tillsagt, uppe hos Anders Svens.

-- Du är väl ändå för sträng, förebrådde mamma, -- vi ha varit för stränga mot vår flicka. Vad i all världen skall hon göra hos Anders Svens?

-- Lära sig göra nytta, fabulerade pappa, -- här i huset springer hon vind för våg och bara hittar på hyss. Nå, lilla mamma, skall du inte välkomna dina söner? De vilja inte förskjutas för en galen flickunges skull.

Prästfrun hade tankfull betraktat sin make. Hon förvånades över, hur gammal han i dag såg ut. Det hade kommit någonting grått i det blonda håret, munnen läspade för tandluckornas skull, och själv hade han sjunkit ihop och blivit mindre. Först i dag lade hon märke till, att han börjat åldras på allvar.

För att inte bedröva honom sade hon ingenting, men flyttade blicken över på sönerna. Hon kysste dem lätt på pannan, i det hon gick förbi till sin plats.

-- Förlåt oss, mamma, att vi börjat, urskuldade den gamle, som knappast rört en bit, -- vi hungrade som vargar.

Faster, som suttit tyst hela tiden, gav husfadern en manande knuff, och det var rörande att se, hur ivrig han blev att göra skäl för sig.

-- Var är er kontubernal, undrade prästfrun med en ny forskande blick på Gustav, som satt stum och bara åt och svettades.

-- Han har rest sin kos, svarade sonen mödosamt och petade ivrigt omkring i sin tallrik.

-- Ha ni blivit osams, fortsatte modern sitt förhör utan att släppa Gustav ur sikte. Han var hennes andra ögonsten, om Josef var den första. -- Var det för den där olycksaliga rymlingen Almqvist?

-- Ja, svarade sonen, olyckligare än i någon examen.

-- Sådana äro nu en gång människorna, tröstade pappa i predikoton, -- som unga äro de dårar, och som gamla bli de --

-- Narrar, ifyllde faster Jeanette och skänkte i av julölet.

-- Till narri, rättade gubben snäsigt och fortfor utan att låtsa om Gustavs fnitter, -- apropå, var är Ekdahl?

-- Jag skickade honom bort i ett ärende, brummade Josef, som alldeles tappat lusten att skämta. Volontären satt nästan ännu mera böjd och fåmält än de andra.

-- Till fårhuset, fiskade gubben alldeles förgäves. Han tillade genast, liksom om han fruktade tystnaden: -- Mormor sover förstås, som vanligt! Gumman sover allt oftare och oftare, allt längre och längre. Till sist somnar hon bort en vacker dag. Ja, ja, hon dör inte, hon försvinner -- som en pust, en rök. Vad äro vi alla annat? Och pastor Olander är på begravning, och Mina ruvar på sin kammare! Skål, Marie-Louise, du är snart -- vår sista!

Tårarna trängde kyrkoherden, trots all behärskning, ut i ögonen. Lyckligtvis tycktes mamma just då ouppmärksam och försjunken i sitt eget bordsgöra.

Middagen tog äntligen slut. Det var den längsta måltid någon av deltagarna kunde minnas ha varit med om, och den hade räckt en knapp halvtimma. Uppbrottet skedde nästan i oordning. Var och en syntes angelägen att komma för sig och till sitt.

Mamma gick in för att språka med Mina. Hon förstod, att hennes äldsta bar på något, som tyngde. Allt sedan Nannas oförklarliga bortresa kände husets moder stundom någonting, som liknade självförebråelser. Pianot hade kanske, när ett kom till allt, berövat hennes barn en del av vad dem tillkom.

Gustav och Daniel flögo upp på sin kammare med samma odygdiga hast som i pojkåren. För övrigt voro de väl den dag i dag knappt annat än pojkar. Marie-Louise försvann till sina sysslor. Josef sneglade tveksamt åt pappa, men vankade, när han såg faster närma sig gubben, långsamt ut till förstutrappan.

Kyrkoherden kände plötsligt fasters klapp på sin skuldra.

-- Lille präst, inledde hon.

-- Ja, vad är det om, snäste den gamle, som fruktade någon ny giftighet till alla de andra, majoren låtit honom smälta i sin dag.

-- Seså, bits inte, gamle nummerhäst, förmanade hon, sköt fram ögonkloten och höjde överlägset på mustasjläppen. -- Stå stilla en sekund, om annars görligt, och lägg märke till ett förnuftigt ord!

Prästfar gjorde en av sina gamla soldatvändningar.

-- Nåväl, major, sporde han med ett försök att låta godmodig. Han anade just nu allra tydligast värdet av fasters kloka, kalla förstånd.