Part 5

Ända tills det begaf sig, att en herre, som var barnfödd sju fjärdingsväg från Göteborg, kom och öfverrumplade samhället för att intaga en ställning som extraordinarie kammarskrifvare vid dess kongliga tullverk. Den kunde det icke bli frågan om att kväsa. Man sammansvor sig till en början och lade sig i försåt för honom; men den individ var inte född, som skulle kunnat afskära honom tillfället till en vits. På dagarna förvaltade han sitt högt ansedda ämbete med en aldrig svikande värdighet, men om aftnarna, då hans tankar, som han uttryckte sig, voro tullfria, bedref han sin sport med en yrande energi. Ingen ålder, intet kön skonades. Den gamle mannen med vitsen stapplade hem i dof sorg efter att ha suttit en halftimme vid bordet intill hans på Stadshotellet, och om morgonen var hans hår hvitt. Infödingarna upprördes våldsamt öfver detta nidingsdåd, men den gudlöse kammarskrifvaren komplimenterade honom i utsökta ordalag för att han — sina traditioner trogen — åldrades så _kvickt_.

Det var denne kammarskrifvare, som en gång på en musikalisk-deklamatorisk soaré, anordnad af logen Oförtruten (I. O. G. T.) uppträdde som föredragande af Sigurdshistorier och därvid ofta klarade sin stämma medelst en klunk ur vattenglaset, hvars innehåll föreföll svagt färgadt med en dragning åt gulbrunt. Logens sekreterare, som med mörka blickar iakttog uppläsarens manövrer, nalkades honom resolut, när det var öfver, och började hotande:

— Jag misstänker starkt, att detta glas blifvit besmittadt med någon spiri ...

Kammarskrifvaren spände hemskt ögonen i honom och mullrade doft:

— Hvad, ni misstänker? Ni, en goodtemplare, en förtroendeman inom logen, misstänker? Min herre, det förvånar mig att höra er så fräckt bryta mot era ordenslöften!

Sekreteraren stod skräckslagen och blek som ertappad in flagranti delicto, fåfängt sträfvande att genomtränga gåtan, men kammarskrifvaren borrade ögonen ännu vildare i honom och fortfor:

— Här går ni och förvärfvar era medmänniskors blinda förtroende genom att sörpla saft och vatten, och så upptäcker jag hos er en plötsligt frambrytande böjelse för _supsånger_! Olycklige!

Sekreteraren smög dädan, och det hviskas om att han efter den kvällen af något slags obetvinglig suggestion började skåpsupa och läsa Bellman.

Då H. M:t konungen en sommar uppskakade samhället med ett hastigt besök, åtföljd af sina ättlingar samt ett antal framstående herrar, däribland riksmarskalken, utropade kammarskrifvaren, vid det den fina kortègen trafvade från stationen till landshöfdingeresidenset:

— Här ser jag både kungar och knektar, men hvar är Essen?

Han blef omedelbart gripen af närmaste poliskonstapel, en för det festliga tillfället engagerad hamnarbetare, och stod i fara att bli insatt för oljud på öppen gata, men räddade sig med en hacka.

Det vore vämjeligt att i detalj följa denne förfärlige mans bedrifter, frånsedt att utrymmet energiskt hindrar fullförandet af en så svindlande uppgift.

Den åldrige mannen med vitsen gick emellertid och drogs med en gnagande oro, som tärde på hans tunna lifstråd och gjorde hans dagar till en enda vanmäktig jakt, jakten efter vitsen. Med kalla omslag på pannan grubblade han i förtviflade timmar öfver sin gamla vits, den som skapat hans rykte; men den var och förblef borta. Så vandrade han omkring till stadens äldsta borgare för att söka ljus i ämnet; men de motsägande och obestämda uppgifterna förvirrade hans ansträngda hjärna intill vanvett. Det fanns stunder, då han hängaf sig åt den högtsväfvande planen att uppfinna en ny vits. Förgäfves. Och under allt detta genljöd samhället af de skrattåskor, som oundgängligt följde på kammarskrifvarens kvickhetsblixtar.

Slutligen vardt det så illa med honom, att han måste tillbringa hela sin dag i en länstol och försaka allt umgängeslif. Kammarskrifvaren hälsade på honom en söndag och utbrast gemytligt:

— Det var märkligt hvad ni påminner mig om en patience, som min farmor brukade lägga!

Den gamle stirrade hjälplöst på honom, bidande slaget.

— Den gick häller aldrig ut ...

Och kammarskrifvaren ilade bort, ty den gamle hade eldgaffeln inom räckhåll.

Den sjuke hade nu inte långt igen. Han började yra och frågade med hjärtslitande stämma sin städerska om likheten mellan kammarskrifvaren och en eldgaffel. Städerskan fann ingen beröringspunkt, och detta förvärrade hans tillstånd.

Slutligen föll han i en dådlös dvala, ur hvilken han vaknade endast för att spörja:

— Hvad är det för skillnad mellan en snusnäsduk och ett kyrktorn?

— Så han pratar! Det måtte väl vara skillnad nog — brummade den enerverade städerskan.

Då var det, som hade ett förklarande ljus gått upp för hans mörka, pinade själ. Lifvets mening skymtade en sekund för hans halfsläckta öga. Han lutade sitt hufvud tillbaka och jakten efter vitsen var ändad.

JULEN SÅDAN DEN BÖR VARA.

Den skenbart outrotliga och bra nog ordentligt återkommande julhögtiden firades förra året som vanligt på traditionellt och värdigt vis i min födelsestad. Samhällets affärslif tog under veckan närmast före festen ett nära nog vansinnigt uppsving, i pappers- och parfymhandeln omsattes opoponaxtvålar i kvantiteter, som kunde räcka att rentvå alla det brittiska rikets koloniala synder, och bokhandeln afyttrade millioner almanackor samt elfva tusen exemplar af »Boken om lillebror». Manufakturaffären vid Storgatan nödgades använda både husan och springpojken till hjälp vid expedieringen, och Tjuslund, som har bosättningsmagasinet vid torget, måste sätta sin sjuåriga dotter vid kassan, alldenstund kassörskan plötsligt blifvit rubbad genom öfveransträngning vid växling och på grund däraf kräfde omväxling.

På själfva den heliga aftonen tilläts helt naturligt ingen, som beträdde en butikströskel, att bära ut julen, utan smärre presenter tilldelades då de socialt mera lågt ställda kunderna, under det kaffe med nybakadt småbröd serverades åt honoratiores i skrubben innanför. Fru Palmströms konjaksringar äro som bekant hors concours i världsmarknaden, hvarför Palmström & söners trikåartiklar nämda dag rönte en frenetisk efterfrågan. Klockan ett på middagen stängdes emellertid samtliga affärer för året, ty samhället skulle göra sig redo att doppa i grytan. Hvarje familj håller sig med en privat gryta för sig och kringboende ungkarlar, ty det förslag, som i början af månaden var synligt i den radikala platskollegan och som gick ut på att en jättegryta, gemensam för samtliga infödingarna, borde uppställas på torget, ansågs vara insändt af den Stockholmsfödde landssekreteraren som hämd för den där intorkade fontänen och hade till ingen åtgärd föranledt.

Inemot fyratiden, då ringaren och kopparslagaren Jonsson kalkylerade, att menigheten borde hunnit intaga sitt kaffe och lacka in sina sista paket, tågade han upp i kyrktornet och började väsnas med sina klockor för att mana till en stunds andakt i det af tallösa stearinljus eklärerade templet. Menigheten infann sig äfven i brådskande fart, en smula nervös och jäktig, men med en oändligt lycksalig förväntan utbredd öfver sina gemytliga och vältvagna drag.

Den första psalmen sjöngs med klingande entusiasm, och man väntade sig få se den afhållne pastorsadjunktens[3] ungdomliga och blonda anlete höja sig öfver predikstolens förgyllda kerubhufvuden, täflande med dem i barnaoskuld och renhetsglans. Men pausen artade sig till att bli efter omständigheterna lång, menigheten började vrida på sig, som om det stuckit upp nålar ur ekbänkarna, och organisten stämde upp uvertyren till »Kalifen i Bagdad» för att hålla gudstjänsten vid makt.

— Jag begriper inte hvad postmästarens håller på med, efter de inte kan komma i kyrkan som folk — hviskade konsulinnan Hallander till borgmästarinnans ogifta svägerska, som satt två bänkar bakom. — Inte kan han väl ge sig till att stå och bråka med posten en sådan här dag! Det är verkligen hans skyldighet att ta sig fritt.

— Ja, det är ofattbart — instämde borgmästarinnans ogifta svägerska — och så hänsynsfull och omtänksam som pastorn alltid är, kan det naturligtvis inte falla honom in att börja, förrän han ser, att alla är komna ...

I detsamma smällde ingångsdörrarna till, och postmästarens med barn och blomma ilade andfådda och hälsande åt alla sidor upp till sina platser. En person, som nyss anländt från Amerika och där tydligen gjort sig af med alla begrepp, hade kommit och yrkat på att få köpa ett brefkort, just som postmästaren höll på att stänga kontoret, upplystes det sedermera. Amerikanens beteende väckte en berättigad indignation och förorsakade åtskilliga tidningsinsändare efter helgen.

Samhällets musikälskarinna, lektorskan Tingell, lät höra sin oförlikneliga, i de lägre tonerna något rostiga och i de högre en smula anlupna men för öfrigt härliga sopran i en julduett med drätselkamreraren och barytonisten Finkell, och under intrycket af denna säregna konstnjutning flödade församlingen ut ur templet för att i de respektive hemmens varma sköte skrida till högtidens privata begående.

Landssekreteraren hade nu som alltid sträfvat att framhålla sin originalitet och vetat såra medborgarna i deras finaste känslocentra. Han hade nämligen brutalt afslagit landskamrerns verkligt välmenta inbjudning till kvällen under föregifvande att han fick hufvudvärk af julgran och kväljningar af lutfisk samt föredrog att supera på Stadshotellet som vanligt. Det var alldeles rätt åt honom, tyckte alla, att ingen servering ägde rum därstädes den aftonen, lika litet som på någon annan lokal med själfaktning, och förr torde så väl skinkan som korfvarna och syltan ha blifvit uppätna, än samhället kände sig ha slutdiskuterat problemet om hvar landssekreteraren fick mat på julafton.

Familjehögtidligheterna på kvällen företedde ingen annan ovanlighet, än att nyinflyttade möbelhandlaren Berguf hade endast äpplen och hvita ljus i granen, under det de verkliga samhällsmedlemmarna, som visste hur det skulle vara, bestodo sig med genombrutna pastiljpåsar af brokigt papper, under årets lopp hopgömd begrafningskonfekt samt röda och gredelina ljus. Vidare kan anföras, att borgmästarens hade smugglat _två_ mandlar i gröten, af hvilka borgmästarinnans ogifta svägerska händelsevis erhöll den ena och e. o. landskanslisten Ösell äfvenså händelsevis den andra.

Juldagen förflöt i en passande dåsig stillhet med kyrkobesök, afprofvande af erhållna gåfvor samt familjemiddag för de närmaste. En individ i slokhatt sågs tidigt på eftermiddagen ensam flanera Drottninggatan framåt och försvinna genom stadsporten, synbarligen stadd på en solopromenad. För att erhålla en tillfredsställande förklaring öfver karlens uppförande kom man öfverens om, att det måste vara amerikanen med brefkortet, och tackade samfälldt försynen, som låtit en födas och växa upp i en kristen kommun med sedvänjor och inrättningar.

VÄRLDENS VÄGAR.

HUR LAVINER UPPSTÅ.

Det hände på en gata, som gärna skulle vilja vara tvärgata till Drottninggatan, men det ligger så mycket hus och saker i vägen, att detta sträfvande förefaller hopplöst. En närsynt man trafvade stillsamt fram längs sagda tvärgateaspirant en vinterafton. Då och då törnade han emot något föremål, som än visade sig vara en byggnadsställning, än en lyktpåle och någon gång en annan närsynt person, ty hvilken annan än en närsynt väljer en gata, som visserligen morskt marscherar framåt en stund, som om den ämnade sig någonstans, men därpå i plötsligt misshumör gör helt om framför en husrad?

Just som den närsynte mannen vid hörnet af en sidogata med den urskillningslösa artighet, som karakteriserar detta slags folk, lyfte på mössan för ett par mot väggen uppresta skidor, som han fruktade att ha trampat på tårna, råkade han med handen stryka af sig pincenez’n. Långsamt, ljudlöst sjönk den ned i drifvans hvita bädd, tyckte sig den närsynte mannen smärtsamt förnimma, sjönk måhända långt, långt in i jorden — så intensivt försvunnen tedde den sig för hans omtöcknade syn.

Han hade lefvat för länge i världen och på sitt sätt skådat för mycket af lifvet för att, som en oerfaren dåre skulle ha gjort, lägga sig och krafsa i snön. Han placerade sig med ryggen mot en närbelägen lyktstolpe, lutade hufvudet framåt och spände med en bottenlöst intresserad min sina stackars vanmäktiga blickar i marken framför sig.

Detta visade sig vara den riktiga metoden. Den förste som kom var ett ledigt stadsbud. Han underrättade sig genast deltagande om hvad herrn sökte efter, och sedan han inhämtat den äskade upplysningen samt taxerat den närsynte mannens pälsbrämade öfverplagg, var det honom en personlig glädje att erbjuda sin tjänst. Stadsbudet hade inte väl rört om ett par spadtag i snöhögarna, förrän en utmagrad äldre dam med arbetsväska på armen, som stannat för att fråga efter en genväg till Glasbruksgatan, men vid åsynen af den ömkansväckande gruppen i hörnet öfverväldigats af ett flertal filantropiska instinkter, nervöst slungade sin arbetsväska och började leta. _Hon_ kunde leta! Den närsynte mannen greps af rörd beundran öfver hennes osparda nit och sökte upplysa henne om hvad det var, som han hade tappat; men den äldre damens hörselsinne var något defekt, och för öfrigt tyckte hon inte om att bli störd, när hon kommit riktigt in i ett arbete. Hon och stadsbudet letade alltså.

Poliskonstapeln i motsatta hörnet steg nu fram och lät, ehuru med en viss motvillig öfverlägsenhet, skymta såpass mycket intresse för saken, som man kunde vänta af en person i hans ställning. Sedan han lättjefullt riktat några frågor till den närsynte mannen rörande dennes ålder, hembygd och sysselsättning, började han godmodigt borra sin klack här och där i drifvorna, där den efterspanade tingesten kunde tänkas befinna sig, synbarligen väntande att klangen af krossadt glas med tiden skulle belöna hans möda. Den närsynte mannen bet sig nervöst i läppen och önskade inom sig, att någon annan än poliskonstapeln skulle finna skatten.

Den äldre damen letade fortfarande, så att det yrde om det, men stadsbudet hade satt sig att hvila på en trappa, under det han fortsatte att spana med sina rödkantade ögon. Nu anlände emellertid en större förstärkningstrupp, fem framstående ledamöter af ligapojkarnas fackförening, som kommo från ett stormigt föreningssammanträde på Roslagstorg och inte begärde bättre än att få använda de krafter de ännu hade i behåll i det allmännas tjänst.

De tillförde scenen ett älskvärdt öfvermått af ungdomlig liflighet och energi. Med lekfulla tillrop sökte de uppmuntra den äldre damen, som vid första anblicken hade väckt deras varmhjärtade intresse, och de bemödade sig äfven att roa poliskonstapeln genom skalkaktiga talesätt. Med en intagande förtrolighet, som rättfärdigades af omständigheterna, förstodo de att aflocka den närsynte mannen detaljerade upplysningar angående beloppet af de penningmedel han för tillfället hade deponerade på sin person och röjde en synbar tillfredsställelse med resultatet af sina forskningar. Något litet kunde de väl äfven sägas medverka vid letandet, men de begränsade detsamma hufvudsakligen till den äldre damens arbetsväska, hvars ganska mångskiftande, af så väl sömnadsindustriella verktyg som lättare födoämnen och uppbyggelselitteratur bestående innehåll de ystert delade sinsemellan, hvarefter den starkaste af dem krängde väskan utanpå sin hufvudbonad.

Under tiden hade emellertid arbetskåren vuxit i geometrisk progression. Alla samhällsklasser och lefnadsvillkor voro nu representerade. Endast ett försvinnande fåtal fick rum att leta på den ursprungliga olycksplatsen, de öfriga forskade längre bort, på andra trottoaren och sedan hela gatan utefter. Det hittades verkligen också en hel mängd saker: knappnålar i oöfverskådliga massor, ett halft tjog damguldur, försedda med rosett och säkerhetsnål, pantkvitton, strumpeband samt en handfull namn, som tappats bort ur den nya almanackan.

Mannen vid lyktpålen, han som mobiliserat hela denna människohär, stod fortfarande och plirade förväntansfullt på den lilla belysta ytan framför sig, fastän det nu kunde göra just detsamma hvad han tog sig för — han var nämligen totalt bortglömd, och hans tillvaro utgjorde en hemlighet för majoriteten af dem som trälade i hans tjänst. Han började känna sig frusen och stack handen innanför sitt pälsuppslag.

Där satt pincenez’n. Där hade den lyckats hänga upp sig vid resan utför, och där hade den haft det varmt och bra hela tiden.

Den närsynte mannen vek om hörnet och ilade genom de tomma gatorna till sitt fjärran belägna tjäll. Bruset af det upprördt böljande människohafvet förföljde honom en lång sträcka, och hela natten hörde han i drömmen gnisslandet af poliskonstapelns klack.

HERRN MED DET DÅLIGA HUMÖRET.

Är det Shakespeare som säger, att man bör fatta en outsläcklig misstro till den man, som en dejlig vårdag trycker ned sin storm till näsroten, och att man bör gå öfver på andra trottoaren, då man skymtar en person, som med uppfälld rockkrage demonstrerar mot ett bedårande förmiddagssolsken? Jag tror att det är Shakespeare. Och han har rätt, denne duglige, om än aflidne teaterskribent!

En välklädd mansperson af ofvan beskrifna typ sågs beslutsamt skrida Fredsgatan framåt i riktning mot Gustaf Adolfs torg. Har någonsin en rygg uttryckt grälsjuka, så var det denna, ha någonsin ett par galoscher vittnat om hänsynslöshet, så var det dessa, har någonsin en käpp skvallrat om mordlystnad, så var det hans. Behöfver det påpekas, att han vandrade på orätt trottoar? Han var inte den som sökte smita undan några tillfällen till kollision med sina medmänniskor; han önskade snarare poängtera sitt oberoende af samfundsordningar och häfda sin särställning såsom en individ, den där var redo att upptaga alla stridshandskar, som ett gynnsamt öde kunde komma att strö för hans fötter.

Men denne man var icke född under en lycklig stjärna. Djur och människor veko vördnadsfullt undan hvar han färdades fram och intet lefvande vågade sig inom periferin för hans käppsvängningar. En mindre mops i sammetsmaggördel och ljusröda rosetter syntes en sekund benägen att använda genvägen mellan denne mans ben, och mannens galoscher erforo under denna sekund en intensivt ljuflig försmak af den sensation, som uppstår när man lyckas med klacken fastnagla ett smärre hundkreaturs mer eller mindre afstubbade svans vid trottoaren och som alla mina läsare någon gång i sin tillvaro måste ha känt. Men det är den likheten mellan små mopsar och stora människor, att bägge delarna, när de stå i begrepp att slunga sig in i någonting storartadt och lifsfarligt, förnimma ett obehagligt åtstramande men lifräddande ryck i det snöre, som förenar dem med ett högre väsen. Den korpulenta änkefrun dirigerade med kraftig hand sin mops’ lefnadsbana, och de hänsynslösa galoscherna stänkte i förbittrad ilska snösörja omkring sig.

När den grälsjuke mannen uppnått Gustaf Adolfs torg, fattade han posto midt på körbanan och förströdde sig med att betrakta den luftiga byggnad, som med sin djärfva resning fängslar ögonen vid den täcka Helgeandsholmen och med en delikat omtanke hindrar dem att planlöst sväfva ut emot vida horisonter. Om ni inbillar er, att detta kunde frambringa någon sinnesändring hos den ifrågavarande mannen, då har ni aldrig haft tur att råka på någon herre med dåligt humör. Skådandet kunde inte tillfredsställa honom i längden, denna byggnad led inte af hans misshumör, dessa känslolösa bjälkar vredo sig inte under hans förtärande blickar. Han väntade att något annat skulle inträffa, han behöfde något lefvande material.

En tom droska kom körande i stark fart från Jakobs torg. Herrn började hoppas på nytt. Men han hade inte väl hunnit öppna munnen för att utösa en af märgfulla edliga försäkringar understödd förfrågan angående den ifrågavarande åkarens planer med afseende på hans lif och lemmar, förrän bemälta droska med en oförutsedd sväng väjde åt sidan och körde upp till statyn, där den stillsamt ställde sig i led med de andra åkdonen.

Med hätskhet i hjärtat och tunga steg vandrade den af lifvet kringgångne mannen till Operakällaren för att se till hvad där kunde uträttas. Redan på tröskeln upphäfde han ett stridslystet hojtande efter rockafdragaren, men denne störtade andlöst fram och afhände mannen hans öfverplagg med en skyndsamhet och en mjukhet i rörelser, så att han nära nog kväfdes af den förbittring, som fyllde honom till bräddarna utan att se någon möjlighet till utlopp.

Energiskt inträdde han i matsalen och skred genom denna i hela dess utsträckning med förhoppning att under vägen lyckas trampa någon frukostätare på tårna eller köra armbågen i någons öga. Han uträttade emellertid inte mer än att välta en brödkorg på ett obesatt bord samt derangera ett par stolar, hvilka af en aktningsfullt bugande ganymed åter ställdes till rätta.

Maten var hans yttersta hopp. Skadegladt gnuggande händerna, utslungade han sina önskningar till den oerhördt påpasslige vaktmästaren, som nästan oroväckande nitiskt ilade att verkställa dem. Inom en fabelaktigt kort tidrymd såg mannen framför sig hvad han hade äskat.

— Jaså ni, jaså, detta skulle således vara en biff à la Lindström, det är således ert sätt att tolka detta begrepp — yttrade han skärande försmädligt och med en genomborrande blick på den darrande servitören. — Enligt min, som jag tror, grundade uppfattning är detta en biff à la Petterson. Hvad kan ni svara på det?

En invändning sväfvade ett ögonblick på kyparens bleka läppar, men snabbt fattande sig, framställde han en ytterligt belefvad ursäkt, grep det misskända födoämnet och störtade bort för att byta om. Då reste sig herrn melankoliskt och lämnade lokalen som en bruten man. Vanvettets, det blida och trötta vanvettets, dimmor började breda sig öfver hans själ.

Då hände det sig, att han vid hörnet våldsamt törnade ihop med en liten och kolerisk gentleman, hvars framtänder han utan egentlig beräkning råkade utslå med sin käppkrycka. Den koleriske upptog detta som en ovänlighet och började larma efter polis. Dylik tillskyndade, folksamling uppstod, herrn häktades. Med ett soligt leende och klar blick öfverlämnade han sig åt den uniformerade myndigheten. Hans själ hade fått frid och hans förbittring var så förgäten, som hade den aldrig funnits till. Det bara gjorde honom ondt, på ett vemodigt och stilla sätt, att han skulle råka i rättsliga obehagligheter, nu när hans dåliga humör var öfver ...

Ty det egendomliga i saken är, att denne herre till temperamentet var den mest saktmodige och människoälskande individ, som någonsin torde förekommit; men, mina läsare, han hade sagda dag begifvit sig till Centralstationen för att bevittna den kvinnas affärd, som han älskade, och de tre minuter, som återstodo till tågets afgång, hade förspillts i gäckade bemödanden att för den enda tioöring han förfogade öfver tilltvinga sig en perrongbiljett.

DEN FLICKAN JAG SKULLE HAFT.

Det vore lättare att lefva eller åtminstone att komma fram på gatorna, om här inte vimlade af trolofvade. Oupphörligt måste man plumsa ner i rännstenen eller trycka in en butiksfönsterruta för att släppa fram någon kavat yngling, som stormar framåt med ett fruntimmer uppträdt på sin högra arm.