Part 4

För din skull drickes det och äts ock här uti United States. En hälsning bringas dig i dag, o, från anförvanter i Chicago.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid den mångfald af tal och skålar, som vid denna fest så verkningsfullt markerade en oförgätlig gränslinje i Rafael Stompéns tillvaro; men jag vill dock icke neka mig att anföra en strof ur det kväde, som den kände extraläraren i modersmålet reciterade till hans ära:

Ditt lif har hunnit till en allvarsstund, du står på tröskeln mellan tvänne halfår. Nu löfvar sommarn dina drömmars lund, ty aldrig var din ungdomsvår en kall vår!

Nog sagdt, Rafael gick den morgonen till sängs i en yrsel af berättigad stolthet, och lifvet fick därefter sitt hufvudsakliga värde för honom af den omständigheten, att än ett halfår var att vänta.

MODER SVEA PÅ STADSHOTELLET.

Väl den, som känt hvad det vill säga att se det samhälle, i hvilket han födts och vuxit upp, ådagalägga ett fosterländskt nit och en fjärrskådande offervillighet, som lyfter det till rangen af snart sagdt Sparta eller någon annan fornromersk kommun, hvilken ni vill! Tåras ej ens ögon, klappar ej ens hjärta, tänker man icke med manligt ödmjuk stolthet, att vore man inte född där man är född, så skulle man inte ha blifvit den man är?

Men låtom oss lämna dityramberna och öfvergå till fakta.

På de talrika plank, som välgörande afbryta husräckornas monotoni vid min födelsestads s. k. pulsådror, sågos en dag förliden vår kolossala plakat, som med svarta bokstäfver på terrakottafärgad botten utspredo följande kungörelse:

»Medborgare! Fosterlandet är i fara, ty ett härordningsförslag föreligger och ingen vet när ryssen kommer. Det torde stå själfklart för hvarje tänkande människa, hvad som i ett sådant fall är att göra, nämligen diskutera. Medborgarna inbjudas sålunda att nästkommande onsdag afton kl. half 5 mangrant infinna sig å Stadshotellets större sal (teatersalongen) för att hvar i sin mån värna en älskad Svea. Tillträdet absolut fritt, men en frivillig kollekt upptages, och den medborgare, som vägrar att offra minst 25 öre på försvarets altare, får själf draga följderna.

Diskussionskomiterade.»

Detta i så koncentrerade och märgfulla ordalag affattade upprop frambragte, som man lätt kan föreställa sig, en öfverväldigande effekt. Planken belägrades dagligen af en frenetiskt intresserad folkhop, det sväfvade en stämning af vapenklang och lägerlif öfver staden, och på den våldsamt efterlängtade onsdagen försummade flertalet medborgare sitt eftermiddagskaffe för att ila till teatersalongen, hvars lätt maskstungna tiljor sviktade under trycket af de hundratals oroliga fötter, som trängdes och trampade hvarandra mellan de mer än vanligt täta raderna af rottingsstolar.

Då timmen eller rättare halftimmen slog, framträdde stadsfullmäktigen konsul Haltin med en mindre köttklubba i handen, skuttade upp på estraden, som man glömt att förse med trappa, och frågade med af sinnesrörelse bäfvande stämma, om mötet vore lifvadt för att utse honom till ordförande. Mötet lät icke undfalla sig ett ljud, ty på den orten har man ännu icke hunnit vänja sig att slamra och skräna på offentliga sammankomster. Konsuln dref därför klubban i ett närstående bord och förklarade, att han ansåg frågan med öfvervägande »ja» besvarad. Det tyckte mötet var stiligt gjordt och nickade blygt bifall.

Bad så den med stillsam acklamation utkorade ordföranden att få öfverlämna ordet åt den högt aktade biträdande ritläraren vid högre allmänna läroverket, fanjunkaren och svärdsmannen Sabelgren, som benäget åtagit sig att inleda den utom allt tvifvel i högsta grad intresseväckande diskussionen.

Fanjunkaren, hvilken såsom ende närvarande och därtill uniformerade militären alltifrån början utgjort det vederkvickande målet för allas blickar, närmade sig estraden, något upphettad utöfver det ordinära måttet på grund af rampfeber samt besvärad af sin krage. En svårighet yppade sig nu. Den bra nog upphöjda tribunen befanns otillgänglig för den tappres mera voluminösa än egentligen långa eller spänstiga ben. Ordföranden sträckte ut sin knubbiga hand åt honom, och han tog en aktningsvärd sats, men naturen låg honom emot. Det skulle ha sett dystert ut, om inte viktualiehandlanden P. O. Bengtsson, en synnerligen smart och rådsnar smålänning, hade framträdt och placerat sig i den posityr, som användes af den studerande ungdomen, när den hoppar bock, och låtit krigsmannen krafla upp på sin rygg, hvarifrån steget till estraden icke var längre än från det löjliga till det sublima. Auditoriet andades åter ut, och någon, som varit i Stockholm, tog upp en applåd, hvilken dock väckte anstöt och nedtystades af de kringstående.

— Mina damer och mitt härskap — började fanjunkaren med lätt upprörd och något skroflig men dock påfallande klangfull och sonor stämma läsa ur sitt medhafda prydliga manuskript. — Historien lär oss, att när vi minst vänta något, så står fara för dörren. Hvad skall då icke stå för dörren, när vi som nu för hvar dag som kommer gå och vänta på något? Det torde vara bekant för de flesta här närvarande, att vi njutit en lång, ack alltför lång fred, och jag vill ingenting säga, men det säger jag, att hade inte den freden varit, så skulle mycket i vårt älskade fosterland sett annorlunda ut. (Bravorop från skolynglingarna längs ena långväggen.) Det är icke hvarje dag ett sådant tillfälle erbjuder sig som det, hvilket blifvit oss beredt genom det härordningsförslag, som härskapet naturligtvis alla känna till och som väl ingen af de närvarande har något att anmärka på. (Distinkt bifallssorl, afbrutet af en hostning, härrörande från landssekreteraren.) En känd sak är det ju, att den värnpliktiga ungdomen öfver hela landet länge yttrat starkt missnöje med de nittio dagarna och att ett upplopp kan väntas utbryta, om inte denna lumpna öfningstid med allra snaraste påökas. De upplysta och humana auktoriteter, som ordnat med den här saken, ha icke skytt några uppoffringar för att tillgodose den stridbara ungdomens kraf i detta hänseende genom att tillförsäkra den ett helt års vapenlif med fritt vivre på statens bekostnad. Visst blir det ett afsevärdt besvär för oss militärer, men strunt i det! Vi sätta en ära i att göra vår yttersta plikt som fosterlandets ädlaste söner, hvilket vi alltid haft ord för att vara (åter bifallssorl och ny hostning från landssekreteraren, denna gång åtföljd af ett slag af ordförandens klubba), och kommer det an på oss, så skola Sveriges ynglingar utgå från det instruktiva och förädlande hemlifvet i kasernen med så ljufva minnen och intryck, att de sedan ständigt skola, som skalden säger, »längta dit igen». Vi vilja utbilda en fysiskt sedt stark ungdom, ty vi vilja i grund lära dem vapnens bruk, och en moraliskt sedt karaktärsfast ungdom, ty vi vilja anmoda dem att se på oss, och slutligen en i allmänhet sedt kunskapsrik ungdom, ty vi vilja undervisa dem i läsning och skrifning, möjligen äfven i räkning med hela tal.

Nu kunde icke applåderna hållas inne längre, man hade fått höra för mycket — en åska dånade genom salongen, och rottingssitsarna i tvänne stolar under läktaren brusto. Föredraganden kände, att han höll själarna i sin hand, hvilket eldade honom alltmera, och en inspirationens flykt bar hans tal på brakande vingar genom det ansenliga rummet. När han lyktat, framträdde åter den rådsnare P. O. Bengtsson, men med en takt, som de lyftande omständigheterna ingåfvo, föredrog krigaren att stanna på den upphöjda valplatsen.

Ordföranden tackade märkbart rörd för det tändande inledningsföredraget, som — det vågade han påstå — sent skulle glömmas, och tillfrågade därefter församlingen, om den behagade yttra sig.

Min födelsestad är ofördärfvad och blyg vid slika tillfällen, och den visade sig inte hänsynslöst tilltagsen nu heller. Den tisslade och knuffades inbördes, men ingen ville gärna hålla i yxskaftet. Det insågs dock allmänt, att något borde göras, och slutligen reste sig till allas lättnad tunnbindaren Bastgren, snöt sig och sade:

— Herr ordförande, herr fanjunkare och de andra, det är nog en sjangtil och bra härordning, som fanjunkaren har lagt ut den, och det blir nog trefligt för ynglingarna på alla vis, men ...

Klubban föll. Tunnbindaren hajade till och bligade försagd upp mot estraden.

— Är det Bastgrens mening att yttra några invändningar mot K. M:ts och kronans härordning? — frågade ordföranden skarpt.

— För allt i världen — vidtog tunnbindaren, när han fick mål i mun. — Jag skall visst inte göra några invändningar, men jag tyckte bara, att det var liksom litet långt med den där rolighetstiden i kasernen, och nu t. ex. min pojke, den har jag allt svårt för att undvara i arbetet ...

— Cigarrhandlare Ottoson har ordet — röt ordföranden och dängde klubban i vattenglaset, så att skärfvorna yrde — och det vill jag påpeka en gång för alla, att här är inte platsen för några otidigheter och krångel. Var så god, Ottoson!

— Jag skall be att få uttala min djupt kända tacksamhet för hvad som här i afton blifvit yttradt — började Ottoson med sirlig ledighet — och anhåller bara om tillåtelse att få uttala en liten, helt liten farhåga. Jag undrar, hur det skulle arta sig med tobakskonsumtionen bland de ett-års-värnpliktige — mig förefaller det, som om möjligen de myckna vapenöfningarna o. s. v. skulle frånstjäla dem bra nog många tillfällen till den oskyldiga, i min tanke fördelaktiga njutning, som benämnes rökning. Men jag förmodar, att hänsyn tagits äfven till denna långt ifrån oväsentliga punkt, då ju äljes så mycken och beundransvärd omsorg nedlagts på förslagets utarbetande.

Ottoson gjorde en ballettmästarebugning och satte sig, strålande nöjd med sig själf. Fanjunkaren upplyste, att han för ögonblicket icke erinrade sig hvad förslaget innehöll i denna fråga, men trodde, att det var något tillfredsställande.

Nu uppsteg en groflemmad individ med bullrande röst och förklarade, att det där med rökningen gaf han sjutton, för han tuggade; men fri sprit i tillräcklig mängd ansåg han det vara en värnpliktigs heligaste rättighet att erhålla. Bifall från läktaren. Fanjunkaren aktade det under sin värdighet att genmäla något.

Föreståndarinnan vid stadens flickskola anhöll att få säga några ord:

— Väl måste det djupt glädja och röra oss kvinnor att se fosterlandets söner så nobelt redo att värna hem och härd, och med spartanska mödrars trygga stolthet sända vi våra söner, våra bröder, ja våra trolofvade ut i striden eller in i kasernen. Men — äfven vi kvinnor kräfva vår andel af bördan, äfven vi vilja kämpa med och segra med, ja, om så skulle fordras, öfva oss med. Har ingen tänkt på att lära kvinnorna vapnens bruk? Hvarför vill man ständigt hålla oss kvar i värnlöshetstillståndet? Nej, gif oss ett gevär i hand och en sabel vid sidan — och ni få se, att Blendas döttrar ännu lefva!

Larmande applåder hälsade det varmhjärtade anförandet, de närmast sittande tryckte föreståndarinnans hand, och man kände sig i allmänhet höjd öfver de alldagliga förhållandena. Endast fanjunkaren föreföll oentusiastisk.

Landssekreteraren bad nu om ordet med sin vanliga ohängda uppsyn, men ordföranden drog hastigt upp sin klocka, reste sig och förklarade diskussionen på grund af den framskridna tiden afslutad samt föreslog följande resolution:

»Mötet anser, att fosterlandet är hotadt och att ingen vet när ryssen kommer, samt förklarar sig villigt att till sista bloddroppen handla därefter.»

Mötet hade nu åter sjunkit ned i hvardagsförhållandena och kände sig hungrigt, hvarför det underlät att uttala sig. Ordföranden slog alltså klubban i bordet och upplyste, att resolutionen var antagen.

Så skickades Stadshotellkyparen omkring för att uppta den utlofvade kollekten, och silfverslantarna slamrade gladt i soppskålen. Ingen ville snyta fäderneslandets försvar på 25 öre. När kyparen fullgjort sitt värf, bar han soppskålen fram till ordföranden, som med ljus min räknade pekunierna och därefter tillsporde församlingen, om den ville ta sig en påbredd smörgås och ett glas pilsner för de insamlade medlen. Denna gång besvarades frågan bokstafligen med ett kraftigt öfverväldigande ja, och medan man väntade på maten, föreslogs afsjungandet af en fosterländsk sång. Den groflemmade individen skränade, att man skulle ta den där om »Svea, modern som åt oss alla», enligt hans något inkorrekta formulering; men föreståndarinnan för flickskolan äskade »Ja, vi elsker», och den blef det också.

DE TVÅ PÄLSARNA.

Detta är en sannfärdig och lärorik historia, som till full evidens bevisar, att man icke ostraffadt trotsar mänskliga lagar samt att en farbror i lifvet är bättre än två pälsar efter arfskiftet.

I min födelsestad verkade någon tid en pastorsadjunkt, som tydligen hade hoppat i särdeles galen tunna vid valet af kallelse. Det minst utvecklade dibarn kunde medelst ett ögonkast skönja, att denne man saknade betingelser för det allvarsamma ämbete, från hvilket han i brist på kyrkorättsligt giltiga förbrytelser icke kunde uteslutas.

Jag vet inte hvarför ett sådant samhälle, med så afgjordt kyrkliga tendenser och en så lagom religiös anda, skulle hemsökas med en slik själasörjare, om än obefordrad och med ringa löneförmåner.

Yngre prästmän ha alltid varit afhållna i min födelsestad och plägat finna sig väl af en omhuldad och med hjärtevinnande sympati bemött ämbetsutöfning därstädes. Man hade icke ingått någon komplott att göra ett undantag med den nu ifrågavarande. Tvärtom. Han motsågs med ett verkligt febrilt intresse, och den aftonsång, då han första gången skulle presentera sig för menigheten, uppvisade ett af såväl honoratiores som burgnare borgerskap fullproppadt tempel, fastän äljes eftermiddagsgudstjänsten plägade vara tunt frekventerad och det mest af från annexförsamlingen invandrade landtgummor.

Denna aftonsång var tillfyllestgörande för uppkomsten af ett bestämdt och för den obefordrade själasörjaren synnerligen olycksbådande intryck. Läsaren bör inte föreställa sig, att han afslöjade sig som ateist eller frikyrklig eller på annat sätt ogudaktig, ej häller att han röjde klena utförsgåfvor. Å nej, nog kunde han skrika, så det trängde fram till det stendöfvaste fattighushjon längst bort på läktaren öfver ingången, och han tycktes inte söka fastslå några villomeningar eller människopåfund utöfver lärofadern Schartaus, fastän om man hade lyssnat noga, så kunde man måhända uppdagat några kätteriets kryphål i hans trossystem. Men faktum, det oerhörda och splitternya faktum var, att ingen hörde efter hvad han yttrade. Man endast såg. På prästen, på hvarandra och på prästen. Hade mannen två hufvuden eller saknade han näsa eller hade han glömt prästkragarna? Nej — men han hade helskägg! Att någon andakt skulle kunna uppkomma under så beskaffade omständigheter förbjöd sig naturligtvis själf. Det finns dock gränser för hvad en andans man kan tillåta sig i yttre prydnadsväg, det finns oskrifna lagar för det anständiga. Pastorsadjunkten erhöll icke den honom tilltänkta invitationen på kaffe hos konsuln och kyrkorådsledamoten Bullin.

Men konsulinnan talade med prosten följande förmiddag, och prosten talade med adjunkten. Prosten var tämligen ålderstigen och skröplig samt hade mist åtskilligt af sin forna sprudlande energi i kyrkliga angelägenheter; men han lyckades dock på ett vänligt sätt klargöra för sin unge amanuens församlingens rättmätiga kraf på att förskonas för åsynen af ett med världsliga idéassociationer så förknippadt fenomen som ett helskägg öfver predikstolspulpeten. Pastorsadjunkten var ingen stridbar natur, och han lofvade godmodigt att afskaffa förargelseklippan, i all synnerhet som den varma årstiden var i annalkande. Han bad med detsamma om barberarens adress för att ådagalägga allvaret i sitt uppsåt.

Ett par dagar senare anförtroddes honom det smickrande uppdraget att i prostens ställe gå åstad och döpa jägmästarens förstfödde. I min födelsestad aflöper icke gärna ett barns upptagande i den kristna församlingen utan en mera grundlig festivitet. Jägmästaren, som, ehuru icke barnfödd i samhället, ingalunda ville framstå som den sämste, hade sammanbjudit en hänsynslös massa folk, och förplägningen hade de svårt att finna fel på. Men prästen? Jägmästarens fru svimmade, när han trädde öfver tröskeln, och måste bäras in i sängkammaren, där hon sedan förblef under hela aftonen, ömt vårdad af deltagande väninnor. Gymnastiklöjtnanten och brandchefen höllo jägmästaren en i hvar arm under den högtidliga akten, för att han inte skulle störta fram och skymfa dopförrättaren. Denne blef icke kvarbjuden efteråt.

Men hade inte den olycksalige mannen varit hos barberaren? Jo, det hade han. Nå då så ... Hasta icke med era omdömen — helskägget var borta, men mustascherna sutto kvar. Om hans natur i grunden var dolsk och illvillig eller om han helt änkelt led af medfödd brist på de elementäraste begrepp, det har aldrig blifvit till fullo utredt. Jägmästarens envisades emellertid att anse sin förstfödde odöpt, och denne erhöll sålunda redan i vaggan binamnet »hedningen», hvilket han sedermera sträfvat att i ökad mån göra sig värdig.

Det skulle behöfvas en volym för att kortfattadt uppräkna alla de vidrigheter, som denne vilsekomne prästman beredde sin på det hela taget underbart tålmodiga församling. Mustascherna bortlade han visserligen så småningom på prostens enträgna begäran, men afböjde med synbar vresighet dennes godhjärtade förslag, att han som ersättning skulle anlägga polisonger eller en rättarkrans, hvilket ingalunda kunde skada en ordets förkunnare.

Den mildring i sinnena, som börjat åvägabringas genom mustaschernas försvinnande förbyttes med ens till en i sommarkvalmet nära nog hälsofarlig glaciärkyla, när adjunkten sågs vandra Storgatan utför iklädd gråa benkläder. Hvad skulle nu detta vara för ett slags nymodernt och utmanande sätt att förneka sitt stånd? Voro icke benkläderna rent af rutiga på nära håll? Ja, nog hade man kunnat säga ett och annat om den vördnadsvärde gamle prosten i hans krafts dagar. Han hade t. ex. förefallit kanske onödigt begifven på att spela priffe något långt fram på kvällsidan och äfvenså gärna inmundigat mer än ett glas punsch i festliga lag; men alltid hade han vid sådana tillfällen uppträdt i prästerlig dräkt. _Honom_ skulle ingen ertappa med några gråa pantalonger, särskildt inte rutiga.

Pastorsadjunkten öfverlefde detta och mycket annat, skref ändlösa bref till sin fästmö i Lund (denna fästmö var inte hans minst vidriga egenskap i samhällets omdöme) och gick morgonpromenader. Den egentliga lyckohvälfningen i hans tragedi ägde rum, när hans farbror, rentiern i Påskallavik, fick slag och afled. Farbrodern hade i lifstiden varit ganska nöjd med sin prästerlige brorson och därför i sitt testamente insatt honom till universalarfvinge af sina pälsar. Dessa voro inalles två: en sibirisk lammskinnspäls, ganska gammal och tämligen nött, om än ej direkt illa medfaren, samt en vräkig bäfverpäls, anskaffad med tanke på en projekterad hufvudstadsresa men aldrig begagnad.

Adjunkten skulle måhända föredragit ett antal reda penningar eller åtminstone ett par bättre inteckningar; men pälsarna misshagade honom dock inte. En så fåvitsk karl som denne torde sällan ha uppläst ett vigselformulär. Han trädde på sig den sibiriska lammskinnspälsen och gick ut och visade sig på gatorna. Följden behöfver jag väl inte uppta utrymmet med att skildra. En obefordrad yngre präst i promenadpäls! Man slog sig ner med händerna i skötet vid sina reflexionsspeglar och började resigneradt afhandla yttersta domen.

Det syntes, att pälsen inte var ny. Han hade sålunda haft den länge, kanske från sina första ungdomsår, ja, möjligen var det rent af hans konfirmationspäls. Man vände sig till prosten, men denne hade alltmera slöat till i ålderdomens krämpor och vägrade att vidtaga några åtgärder.

Men en vacker vinterdag, då solskenet strömmade från en ljusblå himmel öfver snöiga gator och fält, upptäckte pastorsadjunkten, att det sibiriska lammskinnsplagget tog sig något sjaskigt och anlupet ut, hvarför han plockade fram bäfverpälsen, med välbehag satte den på sig, född idiot som han måste ha varit, och trafvade ut i ämbetsärenden.

Nu var det jämt slut. Den upphetsning, som rasade i samhället, kunde icke stillas med mindre än att ett lif spilldes. Man skref ett icke ändlöst men innehållsrikt bref till fästmön i Lund, hvars adress postmästaren benäget uppgaf, och meddelade henne rysansvärda fakta om hennes trolofvade. Pastorsadjunkten fick ringen tillbaka med omgående. Ingen i samhället hälsade på honom, och man lät sina barn förbli odöpta, i hopp om att en personalförändring snart skulle inträffa. Så skedde ock. Pastorsadjunkten vardt besynnerlig och grubblande, stakade sig regelbundet på högmässoritualen, anhöll om tjänstledighet, for till landet och uppgaf ämbetet samt förföll småningom till renskrifning i en stor stad, där ingen fäste sig särdeles vid vare sig honom eller hans pälsar och där han med fördel kunde undgå att raka sig.

JAKTEN EFTER VITSEN.

Hvarpå beror den sagolika spiritualitet, som enligt en förhistorisk sägen sätter en så yster prägel på samhällslifvet i Göteborg, undrar den häpnadsslagne utlänningen. Staden äger väl ingen skämttidning, antar jag — det förklarar allt. Och skulle där existera något litet vitsblad, så är det tvifvelsutan underhaltigt och i saknad af existensmotiv, alldenstund kvickheten förbrukas i umgänget.

Häraf följer som ett korollarium skälet till att stockholmarna måste befinnas mindre sprudlande. De besitta nämligen skämttidningar och ha icke råd till någon privatkonsumtion af humor. Inrättningen är för öfrigt rekommendabel såsom innebärande en tjänlig arbetsfördelning. En del snitsiga personer, af hvilka somliga kunna rita och andra kunna »Fliegende Blätter», åtaga sig benäget att fungera som allmänhetens kvickhetsleverantörer och vi andra kunna med godt samvete ägna oss uteslutande åt lifvets allvar. Skulle det oaktadt något löjeväckande falla oss i sinnet, stänga vi in oss för våra närmaste, tills den svårkufliga skrattparoxysmen rasat ut, hvarefter vi afsända det löjeväckande till en skämtredaktion med anhållan om två kronors honorar samt årgången gratis, men tillrättavisas blodigt i nästa nummers breflåda och hämta oss fullständigt från skrattparoxysmen samt återgå till lifvets allvar.

Apropå skämttidningar, så fanns det i min födelsestad en man, som vid något tillfälle hade yttrat en vits. Händelsen hade timat före min tid, men ännu under min uppväxt hvilade en konstant gloria kring denne mans hjässa, fastän ingen längre med visshet erinrade sig vitsens lydelse. Jag lutar emellertid åt den tron, att det var en af de mera kända och i kulturcentra längesedan aflagda roligheterna, att han erbjudit en person, som tappat sin klocka i vattnet, en urnyckel att dra upp den med eller något i den vägen. Kanhända också, att han föreslagit inrättandet af ett provisoriskt apotek, när det gamla brann upp — hvad vet jag? Hans rykte var lika stadgadt för det, och samhället kväfde beslutsamt alla besinningslösa försök till konkurrens. Dylika uppdöko för öfrigt sällan, ty man kände djupt det lumpna i att söka slita lagerkransen från en aktad medborgares gråa hufvud.