Part 3

Jakobs dödsrunor blefvo med skäl bemärkta. Stadens borgare somnade hän med ett tryggt leende på läpparna. En minnesstrof af Jakob i bladet var så god som femti kransar på ens kista. Låt vara, att B. O. Mårtengren blifvit salig; men riktigt bottensalig kunde han väl näppeligen känna sig, när han tänkte på hur _han_ blifvit behandlad. Sterbhuset är det inte lönt att tala om. Det måste lagsöka Jakob för näsdukarna. Han ansåg sig ha råd till sådant nu.

Emellertid satt den trolofvade hemma i sitt fädernehus och hörde med bitter saknad Jakobs lof. Slutligen kunde hon inte bära det längre utan telegraferade (svar betaldt): »Jakob, näsdukarna?» — Därpå svarade Jakob: »Snufva?» — Den trolofvade fortsatte: »Nej, sorg. Förklaring önskas.»

Denna gång hade hon försummat att lägga ut femti öre för svaret, hvarför det dröjde något. När det ändtligen kom, innehöll det: »Uppriktighet farlig, därför bortlagd. Alltjämt älskande och trogen.»

Då vardt den trolofvade så gripen och rörd, att hon ringde på till sterbhuset och yttrade ett antal oartigheter samt skref på ett brefkort till Jakob det symboliska ordet »Kom».

Jakob anlände och giftermål blef konsekvensen; men den trolofvade, numera makan, har aldrig fått nys om hvem som erhållit det halfva dussin näsdukar, hvarmed Mårtengrens sterbhus sökte snyta dem bägge på deras lefnads lycka.

KARNEVALSYRA I FOSTERLANDETS TJÄNST.

Den akademiska ungdomen, hvilken gärna till den icke studerande allmänhetens förfång söker tillskansa sig de mest hårresande privilegier, betraktar sig bland annat som själfskrifven och oupphinnelig arrangör af karnevaler. Att denna ära kan göras nämda ungdom synnerligen stridig, skall här på ett otvetydigt sätt bevisas genom en ur ett aktadt platsorgan hämtad redogörelse för en glansfull festivitet i min födelsestad, en tillställning som de respektive studentkårerna både i det Uppsala, där de ystra vindarna blåsa, och i det Lund, där de härliga lagrarna gro, torde få svårt att göra efter. Saken tilldrog sig för åtskilliga år sedan men lefver i grönskande minne. Jag öfverlämnar ordet åt

DAGSPOSTEN.

Gårdagens storartade försvarskarneval i Stadsträdgården blef, som man kunnat vänta sig, en _succès de rire_; men så hade ock hela vårt uppåtsträfvande samhälle lagt in sin själ i företaget med det passionerade nit, som endast vår örlogsflottas beskaffenhet mäktar uppväcka hos hvarje rättänkande medborgare.

Vi erinra om att såväl länets höfdings egen maka som fru borgmästarinnan och vår afhållne stadsfiskals värderade svärmor jämte flera andra damer af _la crême de la haute volaille_ utfärdat det poetiskt stiliserade uppropet i _våra_ spalter (af naturliga skäl _icke_ i vår — hm! — kollegas). Dessa vördnadsbjudande kvinnor, hvilka historien måhända en gång kommer att tillskrifva vår definitiva seger öfver ryssen, höllo sig i går icke för goda att egenhändigt, iklädda förtjusande hvita förkläden och med smakfulla penningväskor vid sidan, utskänka krusbärssaft (hemmagjord) och de läckraste bakelser (införskrifna från hufvudstaden).

Deras täcka döttrar och niècer skötte graciöst en tombola (ett slags modernt och sinnrikt lotteri), där man för den föga kännbara utgiften af tjugofem öre, som dock kunde öfverskridas, hade ett sent återkommande tillfälle att förvärfva både nyttiga och prydliga föremål, såsom knappnålsbref och fotografiramar af _papier-haché_. Den unga blomsterrabatten såg helt enkelt bedårande ut i sina hvita linongsklänningar med ljusblåa eller skära atlasband, omsorgsfullt tvättade sedan länets höfdings lysande Oscarsbal och nästan som nya.

Samhället var nära nog mangrant tillstädes (möjligt är, att Annandagspostens prenumeranter sutto hemma, men det gjorde i hvarje fall ingen vidare skillnad) och så godt som i sin helhet kostymeradt. Det fanns väl knappast en kotte, som inte var klädd till något. Då en opåräknad mängd annonser influtit till detta nummer, hvarigenom vi nödsakats att låta såväl vår politiska ledare som flertalet nyheter stå öfver till nästa vecka, nekar oss utrymmet att ingående skildra hvarje särskild af den bländande skaran. Vi kunna endast helt à propos och på måfå antyda en och annan.

Landsstaten, som gjorde sig mycket verkningsfullt, bar sina vanliga uniformer och så lösnäsor. Vår vördade rektor hade lagt af sin peruk och var fullkomligt oigenkännlig. Den, som tog priset bland herrarna, var dock med acklamation vår framstående tillfällighetspoet, extralärare Rythmén, som med en tilltalande anspelning på det patriotiska ändamålet klädt sig till Brage och föredrog gamla fornnordiska visor till gitarr. En uppnosig och klandersjuk stockholmare[1], hvars härvaro knappast kan betraktas som någon vinst för samhället, gafflade något om att hr Rythmén borde haft en harpa i stället; men detta småaktiga klander af en oväsentlig detalj i en för öfrigt ytterligt stiltrogen kostym väckte ett så allmänt och poängteradt ogillande, att ifrågavarande stockholmare till samtligas belåtenhet snart fick nog af festen.

Damerna hade allmänt ifört sig hänförande sigenerskedräkter och spådde i händerna. Det fanns dock icke händer åt alla, utan måste somliga förtjuserskor ägna sig åt rent bettlande. För öfrigt fick man se alla de praktfullt brokiga äkta schalar, som pläga gömmas i våra förmögnare fruars välförsedda klädkistor, framtagna till vädring och draperade på det mest artistiska sätt.

Man skulle nog kunna anmärka, att det i början gick något stelt och generadt till. Före klockan fem e. m. ville icke den ståndsförgätna abandong, som är villkoret för uppkomsten af en rätt karnevalsyra, göra sig gällande. Men det tog upp sig, ungherrarna satte sig i stämning medelst sockerdricka och ett lättsinnigt, under förhandenvarande omständigheter fullt tillåtligt slöseri med tolfskillingar vid tombolan, där deras _nit_ (vi åsyfta ingen vits) belönades med hulda leenden, och till sist, när tjugo kulörta lyktor spredo sitt mystiska sken öfver det färgrika vimlet, började en snart sagdt sydländsk lifsglädje bemäktiga sig folkmassan. Tal höllos, skålar druckos, glas krossades. Vår präktiga stadsmusik blåste »Finska rytteriets marsch» (eller var det »Dubbelörnen»?), och samhällets pelare tågade med uppsluppna danssteg efter tonernas sprittande rytm. En aktad affärsman af våra flitigaste annonsörer traskade omkring med ett positiv och provinsialläkaren gick på lina.

Till slut förevisades en af bengaliska eldar belyst tablå, föreställande Svea med armen lindad om en pansarbåt, som låg på ett divanbord bredvid gudinnan. En skolyngling ur sjunde nedre framsade under tiden ett fosterländskt poem, som kom allas hjärtan att klappa i samma takt och allas ögon att tåras. Den sista strofen, som på grund af sitt hjärtegripande patos var nästan mer än vi kunde uthärda, lydde sålunda:

Vid hennes vårars frost och somrars brist på solljus[2], vid hennes slätters blåst och hennes norrskens polljus vi svära som en man, ja svära såsom tvänne, att gripes Svea an, ska’ vi försvara henne.

Så var då denna minnesrika dag till ända. Lyktorna slocknade, sorlet domnade, mörkret tjocknade, samhället somnade.

KONKURRENTRUINEN.

Det kulturgyckel, som under den förflutna sommaren satts i gång nere i den förfallna småstaden Visby för att hopskrapa medel till täckandet af de barhufvade kyrkobyggnader, för hvilka orten i fråga åtnjuter ett visst rykte, ha ledt mina tankar till en i viss mån tragisk episod i min födelsestads krönika.

Denna stad har, alltsedan det första lyxtåget rasslade in på dess monumentala, för världstrafik beräknade bangård, grubblat sig hårdt när sinnessjuk på metoder att lämpligen kanalisera den turistström, som hvarje sommar vältrar sig öfver våra bygder, men som röjer en säregen tendens att ouppmärksamt flyta denna stad förbi. Man inrättade till en början smörgåsbord i första klassens väntsal, men dels vållades därigenom endast femton minuters uppehåll för utlänningarna, dels konsumerade dessa anjovis med matsked och stucko osten i fickorna, så att affären gick med förlust och måste stoppa. Ett flertal andra åtgärder af stundom rätt halsbrytande art, hvilka det vore för långt att uppräkna, som de fornromerska skribenterna listigt uttrycka sig, när deras kunskaper klicka, vidtogos och befunnos maktlösa.

Hvad plägar ske, när all privatintelligens är gagnlöst förbrukad? En komité tillsättes. Så skedde ock här. Räntmästare Pålin, hvilken en gång som pojke olofvandes medföljt en pitpropsskuta till Newcastle, var själfskrifven ordförande, och äfven de öfriga medlemmarna voro män, som sett sig något om i världen.

Komitén sammanträdde en gång i veckan på enskildt rum å Stadshotellet, och källarmästaren var inom kort en bergad karl. Första året utvecklades en sjudande verksamhet med framställandet, bordläggandet och nedklubbandet af projekt, hvilka i och för sig voro anslående som vackra fantasialster, men otjänliga för det åsyftade ändamålet. Det var ju t. ex. alls inte någon förkastlig tanke rådman Bertilsson hade att mobilisera staden och flytta den två mil åt sydväst, för att den skulle komma närmare hafvet samt en större flodmynning och dymedelst kunna transformeras till badort. Men den af drätselkamrern uppgjorda kostnadsberäkningen afsvalade den i första taget varmt hänförda komitén.

Andra året inträdde en viss slapphetsreaktion i arbetet, komitén förföll till planlöst kallprat och anekdotberättande kring toddybordet och den radikala platskollegan började uppvakta med ettriga ledare. Men på tredje året vaknade räntmästarens dorska samvete. Han reste sig upp, slog näfven i brickan, så att det varma vattnet skvalpade öfver tillbringarens bräddar, och utropade med tordönsröst: »Se på Visby!» Men komitén såg på räntmästaren. Han ombads att förklara sig ... När den glädjedruckna komitén denna afton åtskildes, var det ödesdigra beslutet att bygga en ruin fattadt och protokollfördt.

Hälst hade man nog velat ha en kyrka, med delvis raserade murar och utslagna fönsterrutor och andra ålderdomliga agremang; men på drätselkamrerns enständiga yrkande stannade man vid ett mindre fästningstorn med sönderskjuten krenelering. Det kunde ju alltid utvidgas längre fram, när turistströmmen börjat afsätta sitt guldslam på stadsgatorna.

Befolkningen entusiasmerades omedelbart för planen, dess effektivitet framlyste för enhvar som något själfklart, och samtligas varmaste intresse omhägnade ruinbyggandet. Muraremästare Jönsson, fördelaktigt känd som upphofsman till det balkongprydda trevåningshuset utanför stadsporten, inkom med lägsta anbudet och korades sålunda till företagets entreprenör. Om platsen diskuterades hetsigt såväl i lokalpressen som i umgängeslifvet; men stadsfullmäktige förlade med flertalets gillande ruinen till en tämligen dominerande, gräsbevuxen kulle midt i Stadsträdgården för att på så sätt kunna aftvinga turisterna tio öres entré utan att profanera fornminnesmärket med någon biljettförsäljning.

Tegelstenarna nedröktes och naggades efter en sinnrik metod, rostiga järnkrampor och dito spik uppköptes till högsta gällande priser — kort sagdt, intet försummades, som kunde bidraga till ruinens illusoriska fornvärde. Med tanke på vinterresande insattes en likaledes roströd kamin i tornrummet, och en blågulrandig flaggstång med ställvis omsorgsfullt afskafd färg stacks ut genom en skottglugg under murkransen. Tak var det naturligtvis aldrig fråga om, ty »Se på Visby!» upprepade räntmästaren ideligt.

En ögonlust var det att skåda denna ruin, när den stod där färdig med sina brustna tinnar, sina halft lossnade krampor och sin fallfärdiga vindeltrappa. En doft af riddarromantik från äfventyrens storhetstider bredde sig från den öfver Stadsträdgården, ja öfver hela staden. Komitén firades med subskriberad sexa, och Jönsson hugnades med en nysilfverservis.

Men turistströmmen framhärdade alltjämt i att ta en krok omkring samhället, intet guldslam ville klibba vid gatstenarna. Man borde nog ha gjort litet reklam i den utländska pressen; men det hade ingen förstånd på. Annars skydde man inga uppoffringar för ruinen. Ligapojkar infångade och ditsläppte ett antal råttor, och då dessa på grund af bristande viktualietillgång stodo i begrepp att emigrera, sände diversehandlanden Sandén ett parti schweizerost för att underlätta deras existens. Råttorna stannade benäget, men turisterna uteblefvo. Ruinen bar sig inte.

Småningom slappnade allmänhetens intresse för det med så högtflygande förväntningar motsedda fornminnet, komitén fördystrades till humöret och upphörde att frekventera Stadshotellet, och räntmästaren föll själf ihop till en ruin af sitt forna dådkraftiga jag. Nu är han stoft i stoftet, och intet återstår af honom mer än det bevingade ordet: »Se på Visby!»

Men man tittar aldrig mer åt det hållet i min födelsestad.

STORSÅNGERSKAN PÅ GENOMRESA.

Hvad är en storsångerska egentligen? Det är ett moget men alltjämt tjusande fruntimmer, som inte kan förmås att kvittra en strof för sina medmänniskor utan en blodigt stor penningvedergällning. I det sistnämda afseendet företer hon en rent af underbar öfverensstämmelse med min ringhet. Jag skulle kräfva en rysansvärd betalning för att höja min stämma till solosång inför offentligheten. Här föreligger dock en motivdifferens mellan storsångerskan och mig. Jag är nämligen absolut blottad på sångröst, under det hon i påfallande grad är behäftad med sådan. Det är väl därför som hon konsekvent lockar publiken ifrån mig.

Hemma i min födelsestad har det aldrig förunnats oss att höra någon storsångerska. Som bekant uppträda inte dylika i småstäder, deras röstvolym skulle inte få rum i ett mindre samhälle. Resigneradt inseende detta, hyste vi dock en hemlig åtrå att en gång få _skåda_ en slik fågel och sedan dö. Borgmästaren, som har förstånd på litet af hvarje, upplyste oss för öfrigt, att verkligt äkta storsångerskor egentligen pläga ha lagt bort att sjunga och så godt som kännas igen på denna egenhet.

Så hände en dag för ett par år sedan något som ställde min födelsestad på hufvudet. Bland »anmälda resande» på Stadshotellet lästes i den radikala platskollegan detta namn: Christina Nilsson, fru, Småland. En förlamande lyckokänsla grep till en början sinnena, men snart vidtog en feberaktig energiutveckling. Stadsfullmäktige kallades till extra sammanträde för att öfverlägga om hur samhället värdigt skulle fira den utsökta gästen: flaggorna, som anskaffats till kungabesöket året förut, framletades från vindskontoren. Stadsträdgården plundrades på blommor till girlander att smycka husväggarna med. Skolungdomen fick tvärt lof och tillhölls att tvätta sig. Ingen vägrade sitt bidrag till konstens hyllning.

Medan detta pågick, vandrade den radikale redaktören, parfymerad och begrafningsklädd och darrande af nervös högtidlighet, upp till Stadshotellet. Han bäfvade vid tanken på att stå inför denna världsdrottning, men den flärdfria omständigheten, att hon i hotellboken kallat sig fru helt änkelt och med hjärtegripande pietet vidfogat sin fattiga hemprovins’ namn, ingaf honom ett relativt hjältemod.

Stadshotellstäderskan släppte in honom i ett utan prål inredt rum, sedan hon först medelst en blick genom nyckelhålet konstaterat, att fru Nilsson var inne. Den radikale redaktören bugade sig till mattan, tappade sin storm, sökte uppfånga den med sin skälfvande hand, lyckades icke, uppgaf försöket och lyfte slutligen blicken mot storsångerskan. Denna beskådade honom med ett visst intresse, uppblandadt med en kanske ändå mäktigare förvåning. Hon var en välklädd medelålders dam med blondt, välkammadt hår och lindrigt fetlagd. Redaktören fann henne tämligen föga påminnande om den oljetrycksbild, som smyckade stadens konditori, men erinrade sig, att detta var ett bra nog gammalt konterfej.

Med låg stämma angaf han sitt okonstlade namn och yrke, hvarpå storsångerskan, som syntes något orolig, föreslog honom att sitta ner.

— Ni har aldrig varit här förr? — framkastade han.

— Jo för all del —, genmälde hon lifligt. — Många gånger, men bara på genomresa. Det är en riktigt treflig stad, tycker jag.

Redaktören annoterade yttrandet och fortfor upplifvad:

— Jag är stolt å mitt samhälles vägnar, och jag tackar er. Ni, som är van vid brusande och storslagna förhållanden, ni kan ännu finna behag i änkelheten! Hvilket föredöme för alla kvinnor! Hvarifrån kommer ni senast, om jag får ta mig dristigheten att spörja?

— Från Vernamo — svarade storsångerskan, som under redaktörens hymnartade utbrott antagit ett uttryck af undran och förvirring.

— Å, denna idylliska köping, som Snoilsky har förevigat, den har ni nu odödliggjort! Apropå odödlighet, så — jag vet inte om jag vågar ... ni är naturligtvis van vid ackompanjemang ... men ändå ... skulle ni inte värdigas vilja sjunga en liten stump?

— Jag sjunger inte — replikerade storsångerskan kort, i det hon röjde olust att fortsätta samvaron.

Redaktören jublade invärtes, ty han hade borgmästarens ord i minnet.

— Nej, men ni _har_ sjungit — utbrast han med patos, i det han finkänsligt reste sig.

— Aldrig i lifvet — bedyrade damen, likaledes resande sig. — Jag är rädd, att ni tar miste på person på något sätt. Mitt namn är fru Nilsson, jag är bosatt i Nässjö, och min man är postexpeditör ...

Det faller mig inte in att söka måla redaktörens känslor. Han har aldrig fullt velat delge mig dem. Jag vet bara det, att han träffade en öfverenskommelse med fru Nilsson, hvilken gick ut på, att hon dels skulle fortsätta resan på eftermiddagen, som hon också tänkt sig, dels vägra att mottaga den konservativa platskollegans redaktör. Därpå rusade han hem och skildrade interviewen med den celebra sångerskan i fem spalter, beklagande hennes hastiga afresa, och min födelsestad tror än i dag, att den varit gästad af henne.

RAFAELS JUBILEUM.

Upprepade gånger har jag i mina flärdlösa och endast af en förtärande sanningskärlek inspirerade kulturskildringar från det provinsiella samhälle, där jag räknar det för en ära såväl som ett nöje att ha blifvit född, frammanat färggranna bilder af bländande ståt, af svajande fanor och lysande blomstergirlander med flera utvärtes festkarakteristika. Skulle jag därmed ha ingifvit den lättrogne utsocknesläsaren en föreställning om min födelsestad som ett de yrande och berusande karnevalsnöjenas Gomorron (eller hvad den där platsen med saltstatyerna heter), blefve jag djupt och oläkligt bedröfvad. Ty sanningen är, att det i denna på visst sätt utomordentliga stad bedrifves en rastlös, om än stilla verksamhet, som länkar årets dagar till en vacker kedja af aldrig sviktande nit och oförtruten möda. Det är icke en verksamhet af den bråkiga och affekterade art, som uppflammar i s. k. resultat, men hos hvarje medborgare, från landshöfdingen till den låghalte lykttändaren Gabrielsson, brinner som en evig altarlåga det medvetandet, att han ståndar på sin rätta plats och att världen håller ihop, så länge det icke är bart på kistbottnen.

Min födelsestad lider, som sagdt, icke af något sjukligt begär att i tid och otid krypa ur förskinnet och arrangera omotiverade firningar; men gäller det att begå en märkesdag, så kan intet stäfja dess renässansartade generositet. Bevis härpå lämnar den tafla af högtidsstämning och helgdagsglans jag nu går att upprulla.

Jämt ett halft år hade förflutit, sedan Rafael Stompén tillträdde sin lika ansvarsfulla som hedrande ritlärarebefattning vid högre elementarläroverket för kvinnlig ungdom. Ett tillfälle som detta kunde icke medborgare med själfaktning låta slinka obemärkt förbi. Att Rafael måste hedras var en själfklar sak. Man hade icke häller förslösat tiden, utan förbrukat en god procent af det berörda halfva året på att öfverlägga om medlen. Jag tror också, att man, icke blott på grund af den behjärtansvärda anledningen, utan äfven med hänsyn till det sätt, hvarpå denna tillvaratagits, kan inregistrera Rafaels halfårsjubileum bland de mer anmärkningsvärda, som under de sista decennierna tillkommit vårt lands förtjänta män.

Det stämningsfulla interviewreferat, som Annandagsposten meddelade dagen förut, bidrog i sin mån mäktigt att breda ett skimmer öfver tilldragelsen. Annandagskåsören, som blifvit insläppt af en medelålders städerska med skånskt allmogeförkläde och därigenom redan på tröskeln erhållit ett varaktigt intryck af Rafaels gedigna smak, fann föremålet vid glänsande vigör och oförsvagad spänstighet (Rafael fyllde 27 år i maj), sittande i en fåtölj och synbarligen sysselsatt med ingenting (»äkta konstnärstemperament», annoterade kåsören). På ett spirituellt och vinnande anspråkslöst sätt förtäljde så jubilaren ett antal smådrag och iakttagelser från sin intressanta bana, visade fotografier af sin familj och sjätte klassen i elementarläroverket samt meddelade benäget tillbörliga biografiska uppgifter. Ur dessa kan såsom varande af mera allmänt intresse anföras, att han vid sex års ålder genomgick kikhostan och vid femton läste för presten. Till svar på kåsörens afskedsspörsmål upplyste han, att ett slags rätlinjiga figurer, en blandning af stjärnor och kvadrater, alltid slagit mest an på honom af de element, som begagnades vid undervisningen.

Klockan half åtta på den stora dagens morgon väcktes Rafael af stadsmusiken, som på mässingsinstrument exekverade »Sof i ro» och »Fjäriln vingad syns på Haga.» Angenämt öfverraskad visade sig jubilaren i fönstret och vinkade rörd ett tack med sin handduk, hvarpå orkestern till slut uppstämde »Mina lefnadstimmar stupa». Denna visserligen ljudliga hyllning var dock blott ett pianissimopreludium till den som komma skulle.

Då Rafael anlände till skolan för att afhålla sin vanliga lektion med klasserna III och IV, bildade den kvinnliga ungdomen häck i trappan, hvarjämte den yngsta alumnen framsteg nigande och öfverräckte en jättebukett med ljusgröna band. Uppe i vestibulen möttes han af lärarinnekollegiet med föreståndarinnan i têten. Denna lyckönskade honom i högstämda ordalag och anmodade honom att icke försmå den hedersgåfva, bestående af en nysilfverlinjal med ingraveradt namnchiffer och datum, hvarmed läroverket ville hugfästa hans verksamhet i dess tjänst. Rafael försmådde icke linjalen och lektionstimmen urartade till en oafbruten ovation.

På eftermiddagen uppvaktades han i sin bostad af en deputation med en smakfullt textad adress, hvilken bland annat inbjöd honom till en enkel kollation på Stadshotellet samma afton.

Stadshotellets stora sal (teatersalongen, ni vet) strålade denna kväll i en félik eklärering och rymde dessutom inom sina väggar allt hvad samhället äger af lysande och märkligt på alla kulturens områden. Vid helan steg borgmästaren upp på en stol (icke rottings-, utan en särskildt anskaffad) och höll ett besjäladt anförande om festens mening. Han påpekade de stolta förnimmelser, som i denna stund kunde antagas fylla jubilarens själ vid tillbakablicken på det af ett så välsignelserikt arbete fyllda halfåret, samt tillönskade honom å samtligas vägnar att få upplefva ännu en oöfverskådlig serie af halfår. Det bifallssorl, som härpå utbröt, dränkte den sålunda hedrades af rörelse kväfda tacksägelser.

Sedan en subskriberad blyertspenna af ebenholts, där blyet på ett originellt och prydligt sätt utbytts mot nickel, öfverlämnats af borgmästaren, knackade föreståndarinnan vid elementarläroverket på sitt mjölkglas och skildrade schwungfullt de yttre konturerna af jubilarens skugglösa halfårsbana. Honom och honom ensam tillkom förtjänsten af att småflickorna i andra förberedande efter att endast ha kunnat åstadkomma vacklande kroklinjer i marginalen på sina rättskrifningsböcker nu mäktade på rutadt papper skissera de mest lofvande femuddiga stjärnor och mäanderslingor, hvilkas gagn för deras framtid ännu ej kunde ens tillnärmelsevis beräknas.

Efter supén upplästes af e. o. landskanslisten Ösell tvänne från när och fjärran ankomna telegram. Det förra lydde trohjärtadt: »Hr Stompén gratuleras vördsamt på sin halfårsdag och må han alltid äta här och tack för all dricks. Matsalsuppasserskorna på Stadshotellet». Telegrammet från fjärran hade en imposantare affattning: