Part 2

Det gifves perioder, då våra minderåriga, öfver axeln sedda bröder och våra små, något undanpetade systrar lida af en höggradig nervositet, som gör bröderna slyngelaktigare och systrarna snarstucknare än de under vanliga förhållanden ha tillstånd att te sig. Men en kärlekens ande far för ett ögonblick i oss, och vi fästa oss föga vid de minderåriga brödernas och de små systrarnas intensifierade otreflighet, utan vi gripa dem fastmera i nacken om mornarna och nödga i dem Carnegies af dem ej till fyllest uppskattade porter med råa ägg i, och om aftnarna fylla vi dem med en myckenhet goda råd, som vår erfarenhet af lifvets afgörande kriser inspirerar oss.

Jag åsyftar den tid, då våra minderåriga bröder och våra små systrar skola af därtill kompetenta myndigheter förklaras mogna att för all framtid bortlägga den tunga kunskapsbörda, under hvilken deras barndom och deras tidigaste ungdomsålder dignat, för att i stället pryda sina hjässor med den lätta och svala sommarhufvudbonad, som i vårt land användes att utmärka en individ med ett visst vetande bakom sig. Har individen i fråga nöjaktigt genomgått ett högre allmänt läroverk, säges han ha eröfrat nämda mössa; är han ett ingenjörsembryo, har han annekterat den, och är han bara en vanlig bicyklist, så har han köpt den i en butik och bör öfverantvardas åt rättvisan.

Våra minderåriga bröder och våra små systrar äro öfverklassiga ungdomar, hvad man annars har att invända mot dem, och de åsyfta att eröfra sina hufvudplagg.

Jag säger ingenting om det, jag har gjort så själf en gång. Det skedde i min födelsestad på den gamla goda tiden, då man öfversatte från svenska till latin med Törnebladh & Lindroth i hufvudet och en stilistikhandbok i den trasiga ryggen på sin tjocka Cavallin samt då man föste Hannibal öfver Alperna i indirekt tal med samma rutin som man ådagalade, när man i högst direkta önskesatser och mycket relativa vilkorssatser aflurade en dåraktigt svag moder den kvartbutelj konjak, med hvilken man ansåg sig behöfva skölja ner de medhafda frukostsmörgåsarna.

Gyllene tid! Mitt hjärta blödde af medkänsla en gång, då jag hörde en af vemod och vanmäktig saknad skälfvande målbrottsstämma yttra: »Jag säger er, pojkar, att det är ingen konst att öfversätta till latin, för ser ni, latinet har inga undantag ...» På min tid existerade det ännu några undantag, vill jag minnas, men den stigande humaniteten med dess vänliga omtanke om barn och ungdom torde ha utplånat dem ur de nyare läroboksupplagorna.

Ämnena för uppsatsen på det s. k. modersmålet föreföllo mig särdeles oskickligt valda, utan ringaste hänsyn till de kunskapsområden, inom hvilka jag hade förmåga att röra mig någorlunda obesväradt. Jag såg mig absolut nödsakad att utbreda mig öfver det »allmänna» ämnet, som utgjordes af ett visserligen folkligt naivt, men på samma gång bottenlöst innehållsdigert ordstäf, »Välkommen i det gröna» eller något i den vägen, och som gaf mig stoff till en ganska beaktansvärd kria, rik på rättsinniga och ingalunda paradoxalt stötande tankar samt fullkomligt korrekt planerad, med själfva afhandlingen jämt åtta gånger längre än inledningen och afslutningen kärnfullt kort med ett utropstecken på slutet. Jag fick bra betyg på den jemte en uppmaning att alltjämt framhärda i samma välsedda och otvifvelaktigt till de högsta äreställen ledande riktning. De andra pojkarna hade stoppat på sig några blad ur lilla Pallin och skrefvo därför med entusiasm och strängt verifierade fakta om sjuåriga kriget, utom klassens snille, som behandlade arfsynden på vers och fick laudatur. Han skulle fått stryk, om lektorn hade observerat, att det var vers, men det gjorde han inte. Må du, minderårige broder, som i åratal har redigerat Gymnasistförbundets hektograferade månadsblad, slippa undan lika flaxigt! Jag kan nämligen svära på att du dukar under för den dämoniska frästelsen att kläda dina eventuella tankar i ett vibrerande högstämdt kvädes form.

Hvad som förvånade mig mer än allt annat under dessa nervskakande dagar var det faktum, att jag gick i land med det franska temat. Jag visste inte af, att jag besatt den färdigheten. Men det lyckades charmant, bara tre bockar, och så många får man ha eller rättare _bör_ man ha, för att det inte skall verka uppenbart, oblygt fusk. Den pojken, som kunde skrifva franska och som jag därför plägade hålla med cigarrer, hade uppfunnit ett utomordentligt sinnrikt och föga påfallande teckenspråk, i hvilket vi öfvat oss flitigt den sista tiden. Vi voro till och med så knifviga, att vi hade fullkomligt olika bockar.

Ja, som sagdt, mogenhetsskrifningarna äro en ganska infernalisk pröfning för en ynglings skarpsinne och fyndighet, men »muntan» är i stället ägnad att skänka honom hvila och vederkvickelse. Den försiggår alltid gemytligt och festligt i min födelsestad. Privatister äro icke fullt så entusiastiska för saken, ty de gå aldrig igenom där. Det brukas inte. Men vi, läroverkets egna, gå alltid igenom. Våra gamla lärare vilja oss ju intet ondt, och vi ha aldrig varit så behagliga och lättskötta i vårt uppförande det sista året, att de åtrå ett fortsatt dagligt umgänge med oss.

Min födelsestads invånare delta med lidelsefull sympati i sina abiturienters öden. Alla affärer utom blomsterbutiken vid torget stängas den dagen, då den muntliga pröfningen försiggår, samtliga individer äro högtidsklädda och husen smyckade med flaggor och guirlander. Alla tre poliskonstaplarna bära hvita vantar, hvilka samhället bekostar.

Stadsläkaren och landssekreteraren pläga fungera som examensvittnen, och deras bostäder äro omringade af en folkskara, representerande alla kön och åldrar, hvilken ångestfullt bestormar dem med upprörda frågor, när de skrida hem på frukostrasten. Stadsläkaren njuter af dessa dagar, det är de enda tillfällen, då han känner sig i någon högre mån anlitad. Landssekreteraren däremot är som bekant från Stockholm och har en försmädlig uppsyn.

När våra små stillsamma diskussioner med våra gamla lärare däruppe i skolbyggnaden gått till ända, ostörda af de föga blodtörstiga gubbar, som kallas censorer, och vår gamle vördnadsvärde rektor med rörd stämma förklarat oss mogna, blir lifvet en oafbruten triumfhymn under de närmaste tolf timmarna vid pass. Vår födelsestads invånare ha dragit man ur huse för att invänta hjältarna på skolplanen, och där hölja de oss nu med blomster och lagrar, och vi kastas från famn till famn, tills alla haft fatt i oss, från den krye hundraåringen till det veckogamla spenabarnet. Därpå tåga vi sjungande om studentens lyckliga dag genom samtliga gator, under det ligapojkar bilda häck och hvitklädda skolflickor strö rosor för våra fötter. Vi tåga som vandrande drifhus, med buketter ända ner i knävecken, under det våra anhöriga frakta återstoden af vår blomsterskörd i uppspända paraplyer.

Jag vill inte börja tala om vår sexa i Stadsträdgården på kvällen, ty då skulle jag aldrig sluta. Sexan brukar häller aldrig sluta; åtminstone försiggår det så småningom och så omärkligt, att ingen kan fixera tidpunkten.

Min syster beredde mig den öfverraskningen att använda alla mina buketter och kransar till stoppning i en soffkudde åt mig; men hur skönt det än kan vara att i ungdomens vår hvila middag på sina lagrar, så vet jag mjukare materia att luta hufvudet mot än torra löf.

INTERVIEWARENS DEBUT.

I min födelsestad existera två tidningar. Så många har det alltid funnits där, så vidt jag vet, och jag kan med nöd tänka mig, att det någonsin kommer att uppstå några fler af den sorten. Jag anser, att de tillfredsställande fylla samhällets behof af periodisk lektyr och att uppkomsten af en konkurrent endast skulle trassla till förhållandena och möjligen förorsaka undergång för hela min födelsestads pressväsen.

Nu är det så lugnt och bra. Den ena kommer ut måndagar, onsdagar och fredagar, den andra visar sig tisdagar, torsdagar och lördagar, och hvarje aktningsvärd borgare prenumererar gifvetvis på båda, hvaraf följer att han har så godt som en daglig tidning på storstadsmanér. Den ena är åtstramadt konservativ, och den andra är så radikal, att den kan skrämma tjurar, hvilket lyckliga förhållande torde utgöra en starkt medverkande orsak till det harmoniska jämviktsläge min födelsestads inbyggare städse bibehålla inom politiken. Ni förstår väl, att om man på måndagen genomdränker sin själ med en för samhällets och kyrkans auktoritet med ilsket allvar kämpande ledares ättika och på tisdagen öfversköljer samma själ med en yster omstörtningsfilippiks svafvelsyra och så undan för undan, så bibringas man småningom oundvikligt en mera olympisk syn på de världsliga tingen än hufvudstadens enögda partimänniskor kunna förvärfva.

För öfrigt beröres jag särdeles sympatiskt af den omständigheten, att de bägge platskollegorna med en på samma gång praktisk och storstilad fördomsfrihet slagit sig ihop om samma tryckeri och äfven dela expeditionslokal. Ja, det lär hända, att redaktörerna vikariera för hvarandra ibland, och att redaktionssekreteraren är gemensam, tycker väl ingen illa vara. Det vill säga han tituleras redaktionssekreterare, för tidningarnas anseendes skull, men hans befattning är af en ytterligt omfattande beskaffenhet, och dess skala löper från en elegant veckokåsörs tankenötande uppgift till ett stadsbuds ringa funktioner.

Den ynglingen var det som sökte behandla mig, när jag nyligen under en resa gjorde en sväng öfver min födelsestad.

Han har för vana att hvarje morgon på vägen till sina byråer dyka in i Stadshotellets förstuga för att kopiera kritinskriften på den därstädes upphängda svarta taflan, hvilken alltid furnerar en gärna sedd spaltfyllnad. Hände sig så, att mitt namn en dag strålade mot hans sömnblinkande ögon. Och i detsamma for en liten högfärdsdjäfvul in i denne ynglings hjärta och ingaf honom det öfvermodiga uppsåtet att företaga ett i samhället dittills okändt journalistdåd.

Han aflägsnade sig från Stadshotellet med öfverrocken häftigt uppfläkt, käppkryckan i fickan och doppskon i luften samt en gloria af ljusa drömmar kring den vårdslöst påtryckta mjuka filthatten. Jag betraktade honom från mitt fönster och gladde mig åt hans okufvade entusiasm.

Vid elfvatiden, min födelsestads visittimme, sågs ynglingen åter vandra uppför gatan, numera iklädd frack och hvit halsduk samt iakttagande en mera klassmedveten och allvarsstadgad hållning. Det är inte otroligt, att han generades af en lätt nervositet. Han var inte van att bära frack, åtminstone inte _den_ fracken.

Sedan jag med tillhjälp af den vid mitt fönster anbragta reflexionsspegeln konstaterat ynglingens annalkande och gjort mig reda för situationen, bultade jag med eldgaffeln i golfvet (i min födelsestad användas inte ringklockor inne i rum), hvarvid Stadshotellstäderskan tillskyndade och fick befallning att anskaffa den pinngungstol, som jag tänkte mig befintlig någonstädes i huset. En sådan hämtades ögonblickligen från källarmästarens förmak, och sedan kakelugnsnischluckorna undergått en flyktig polering, såpass att man kunde se hvad man tog sig för, ordnade jag mig till en pose af ganska fin litterär verkan i sagda gungstol. Med hufvudet drömmande lutadt mot handen lät jag blicken tankfullt dröja vid »Sveriges kommunikationer», som jag till hälften utbredt öfver knäna, och bidade så. Jag hade visserligen aldrig blifvit interviewad förr, men det är alldeles fenomenalt hvad det går ledigt för en något intelligent och beläst person att göra sig hemmastadd i ett ovanligt läge.

Tvekande steg hördes i korridoren och så en försynt men orolig knackning på min dörr. Jag var alltför djupt försänkt i drömmar för att fästa afseende vid densamma, men ynglingen inträdde dock utan att afvakta någon uppmaning. Långsamt och motvilligt höjde jag hufvudet och betraktade honom med en innehållsrik och forskande blick, som gick rakt igenom honom och fäste sig på dörrposten, där den blef sittande så länge sammanträffandet räckte. Ett så föga gemytligt umgängessätt brukas inte i min födelsestad, och jag hade skäl att hoppas åtskilligt af det intryck det skulle frambringa.

Så snart ynglingen repat sig något och sväljt djupt ett par gånger, tillsporde han mig belefvadt, om jag hade något emot att bli interviewad. Jag höjde omärkligt på axlarna och log ett gåtfullt leende, ägnadt att bibringa honom en föreställning om hur kväljande ofta denna fråga blifvit ställd till mig och med hvilket behärskadt öfverseende jag tillmötesgick alla de dåraktiga anspråk en sensationslysten publik ställer på en offentlig person.

Ynglingen framdrog högtidligt sin anteckningsbok och begynte ett ganska universellt och icke oäfvet planlagdt förhör. Utgående från mera personliga och närliggande ting, såsom mitt intryck af min födelsestads utveckling under det senaste decenniet och mina egna litterära planer för den närmaste tiden, ryckte han småningom in på mera oöfverskådliga områden, såsom absolut afhållsamhet, kasernen som lärdomsskola och Transvaals öde.

Jag yttrade icke något betydligare antal ord, men det stod ynglingen fritt att taga del af min mimik. Jag meddelade honom emellertid med språkets tillhjälp, att mitt skarpt observerande skriftställaröga skymtat ett nykterhetskafé vid torget och att den ene medlemmen af stadens poliskår förefallit mig obekant. I fråga om Transvaal påpekade jag, att boer är en singularisform och i pluralis synes mig böra heta boerer. För öfrigt uppförde jag mig ytterligt försiktigt. Ynglingen skref och skref.

Slutligen vardt hans frågeförråd uttömdt, han tystnade och stirrade beklämdt framför sig en stund. Jag kände mig hungrig, ty på Stadshotellet i fråga får man kaffe med hembakta kringlor kl. sju på förmiddagen och anses därvid lägga tillräcklig grund för middagsmålet kl. ett. Jag frågade alltså med en nyans af otålighet:

— Hvad sitter reportern och väntar på?

— På en bekant, som har en kamera — genmälde ynglingen icke utan värdighet.

Ganska starkt smickrad sträckte jag ut handen efter eldgaffeln för att få upp en smula frukost åt såväl mig som den mig ganska sympatiske ynglingen. Men denne missuppfattade min åtbörd i en för sig ogynnsam riktning och aftågade brådstörtadt. Det skulle dock inte varit mig oangenämt att se mig afbildad i min födelsestads pressorgan.

Interviewen kom först in i den konservativa platskollegan och dagen därpå i den radikala. Ynglingens sällsporda kapacitet och hårfina uppfattning framträdde bägge gångerna i bjärt dager, och det gladde mig inte obetydligt att läsa de epokgörande uttalanden han ansåg mig ha fällt. Jag har t. o. m. lärt mig utantill en del af dem och tänker använda dem någon gång. I den konservativa platskollegan fästes särskild vikt vid det frenetiskt fosterländska sinnelag jag lagt i dagen synnerligen på tal om krigsförhållanden, och den radikala betonade med förkärlek min hänryckta häpnad öfver samhällets svindlande utveckling. För öfrigt skildrades jag på båda hållen som en blid och frånvarande poetnatur, dock utsatt för plötsliga nervösa anfall af mordlystnad. Där fick jag för eldgaffeln!

SANNINGEN OM DE DÖDA.

Man hör ju någon enstaka gång talas om folk, som tillvaratages af staten, därför att de fällt ett kärlekslöst yttrande om en medvarelse; men det måtte vara individer, som födts till världen med enastående otur som förnämsta faddergåfvan, ty vi äro iögonenfallande många, som gå lösa intill denna dag. Om personer, hvilkas lifsfunktioner icke äro afstannade, åtnjuta vi privilegium att framkasta allt fult vi någonsin veta eller mäkta utfundera, men — _de mortuis noll nota bene_! Detta hade de bekanta romarna reda på, och därför gick det bra för dem, så länge det gick, och de voro ett dunderfolk, tills de gjorde världshistorisk cession och nedsjönko till kuggämne i mogenhetsexamen.

Godt hade det varit, om unge Jakob Fjäderlund i Dagspostens redaktion haft denna malmfulla sentens inristad i sitt icke oäfna minne, när hvitvaruhandlanden B. O. Mårtengren skattade åt förgängelsen, uppriktigt sörjd och saknad af maka, döttrar, kunder och mångårig springpojke. Det föll nämligen på den olycksfödde ynglingen Fjäderlunds lott att dikta den minnesruna, hvarmed tidningen ville resa ett erinringens och pietetens monument öfver den framstående medborgaren. Dylikt finare göra plägade egentligen redaktören förbehålla åt sig själf, liksom han med sitt utvecklade sinne för rhenvin ogärna mankerade förmögnare begrafningar; men han befann sig för ögonblicket sängliggande och mör i kroppen efter ett animeradt meningsutbyte med Annandagspostens radikale chef.

Hvitvaruhandlanden hade, enligt den inlämnade annonsen, dragit sin sista suck klockan 3,32 på morgonen, och Jakob, som greps af en romantisk åtrå att vid detta tillfälle eller rättare frånfälle förvärfva sina riddarsporrar som publicist, ilade på arla förmiddagen till sorgehuset för att interviewa den mångårige springpojken. Denne anträffades brinnande sysselsatt med att drapera butikslagret framför husets samtliga fönster, men för tjugofem öre gick han in på att meddela Jakob några upplysningar i förstugan.

Jakob fann den mångåriges meddelanden något torra och perspektivlösa, men tröstades af medvetandet, att han själf var så tämligen försedd med en reporters nödvändigaste egenskap, fantasi. Han annoterade febrilt, tryckte, som skalden säger, ej blott den valkiga handen utan äfven en penning i den och skenade till byrån för att utarbeta gesällstycket.

På eftermiddagen utsändes Dagsposten som vanligt. Numret har sitt vemodigt historiska intresse, alldenstund det blef det sista unge Jakob Fjäderlund lade hand vid. Den med B. O. Mårtengrens aktade namn öfverskrifna artikeln väckte ett tämligen enastående uppseende och utklipptes af ett flertal prenumeranter för att sedermera biläggas den skrifvelse till redaktionen, i hvilken de kyligt framlade skälen till att prenumerationen ej förnyades.

Efter en jämförelsevis objektivt hållen inledning, meddelande behöriga data, fortskred den ifrågavarande minnesrunan till en intimare karakteristik af den hädangångne.

»Väl var B. O. Mårtengren», hette det, »efter mänskliga begrepp en stor man, utrustad med dådkraft och en sällspord företagsamhet, hvilka egenskaper, parade med en storslaget vaken blick för guldets allt dominerande ställning i vår tid, förmådde honom att i detta samhälle etablera en affär af en art och en omfattning, som — jag vill af fruktan för öfverdrift icke säga världen men — samhället aldrig skådat. Det är hvarje läsare bekant, att intet hvitvarumagasin här förut existerat; ja, blotta namnet klingar främmande i våra öron. B. O. Mårtengren gick sålunda alltid under den stolta titeln ’hvitvaruhandlanden’, och i den egenskapen var han känd i slott och koja.

Vi anse oss dock icke böra dröja endast vid den lysande utsidan af det lif, som nu är lyktadt. Förenade genom långvarig och dyrbar vänskap (du borde skämmas, Jakob — 10 minuter och 25 öre!) med en person, som i åratal stått den afsomnade nära, äro vi bättre än någon annan, äfven om ett skandalblad i morgon skulle bakslugt antyda motsatsen, i tillfälle att upplysa om de lyten, som vidlådde hans karakter. Så t. ex. ådagalade han i den trängre familjekretsen en brutalitet, som pinsamt berör en hos en man i hans position, samt en despotism, som osökt för tanken på en Napoleon eller någon annan. Tungt föll ofta hans massiva hand på matbordet, och järnhårdt var hans grepp om nyckeln till kassalådan. Vi kunde skrifva spalter om den småaktighet, hvarmed han förbittrade sina ofta ombytta biträdens lif. Exempelvis kan anföras, att damerna till julklapp plägade erhålla hvar sitt fjärdedels dussin bomullsnäsdukar och herrarna hvar sin krage af fjolårets fason.

I det offentliga lifvet, där han som stadsfullmäktig och taxeringsman spelade en framskjuten roll, skydde han inga medel för att nå sina afsikter, och att den gaslykta, som till allmän förargelse står midt på trottoaren framför hans butiksdörr, tillkommit uteslutande på den aflidnes initiativ, är ingen hemlighet. Orsaken till att han hufvudsakligen annonserade i vår föga gentlemannalika platskollega, hvilken väl knappast läses af den publik, som konsumerar hvita skjortor (manschetter vilja vi inte nämna i det sammanhanget), är här ej platsen att utreda. I hvarje fall bära vi intet agg till honom, om vi än som det offentliga ordets förtroendemän o. s. v., o. s. v.

Det bär mig emot att citera återstoden af Jakob Fjäderlunds hårresande gröna artikel. Det redan anförda torde ha varit nog för att åstadkomma ett intryck.

Sedan Jakob distribuerat organet åt det halfva dussin äldre kvinnor, som ombesörjde utdelningen, vandrade han med saliga hufvudredaktörsförnimmelser till Stadshotellet, där han helt solo intog kaffe med punsch och kände världen trång men angenäm.

Men olyckorna började regna öfver honom slag i slag.

Först ett telefonbud från sterbhuset. Nå ja, de mångfaldiga och välassorterade okvädinsorden ur änkefru Mårtengrens mun gjorde honom inte så mycket på grund af distansen, och dem kunde han för öfrigt använda under sin framtida verksamhet (tänkte den kortsynte); men när han fick höra, att hans fästmö just erhållit räkning på de kostsamma batistnäsdukar, som han förra julen förärat en annan flicka, hvilken han den tiden höll af och hoppades vinna, då vacklade han halft medvetslös tillbaka till sin punsch.

I detta ögonblick instörtade icke blott hans lyckas luftslott utan äfven en tryckeripojke med en skrifvelse från redaktören i sina svarta tassar. Pojken flinade och skrifvelsen innehöll ett ögonblickligt och evigt permitterande från hans (Jakobs) innehafda syssla.

— Ha! — utbrast den olycklige, som kände vanvettet likt punschångor omtöckna sitt nyss så stolta hufvud. Han gaf luft åt sina känslor genom att med fotsulan hjälpa pojken ut på gatan, hvarvid denne förlorade balansen och i fallet vrickade ett finger. Stadens ene poliskonstapel, som har sin angenäma post i hotellets port, grep med begärlighet tillfället och Jakob samt släpade denne med sig genom hela Storgatan till vaktkontoret.

Prenumeranterna stodo på hvarandra i fönstren gatan utefter och jublade: »Titta, nu skall smädeskrifvaren Fjäderlund på vatten och bröd — man ser ändå, att det finns en tryckfrihetsförordning i staten! Fast nog var Mårtengren en buse i sin krafts dagar.»

Jakob Fjäderlund fick inte ens vatten och bröd — han näpstes och släpptes, och som han kände sitt läge oangenämt, skred han ner till stadens å för att därstädes ända sin tillvaro. Enär det emellertid ännu var tämligen tidigt på försommaren och badsäsongen icke börjat, blef han stående på stranden och grufvade sig något öfver fluidets antagliga kyla. Plötsligt fann han, vid det han stack handen i sin inre bröstficka, att han saknade visitkort, hvilket omedelbart förmådde honom att uppskjuta sitt förehafvande, ty det bar honom emot att efter döden gå genom pressen som »en yngre, välklädd mansperson», sedan han i lifstiden fallit igenom densamma under sitt lokalfrejdade namn.

Jakob styrde omedelbart sina håglösa steg till ett accidenstryckeri för att beställa de saknade identifikationsmedlen. Man svor på att det rekvirerade hundratalet skulle vara klart till afhämtning kl. half nio följande morgon. Denna mened räddade Jakobs lif åt litteraturen, ty han beslöt att ta timlektioner i konsten att ljuga på ett vederhäftigt sätt hos faktorn på nämda tryckeri. Efter fjorton dagars kurs var Jakob utlärd, packade ner sin tandborste och sin andra rock samt for till grannstaden för att söka anställning i sitt fack.

Redan första kvällen svängde han sig så skickligt på Stadshotellet, att både den konservativa och den radikala platskollegan tiggde om hans medverkan. Jakob var inte difficil — han åtog sig ögonblickligen att varda radikal redaktionssekreterare och konservativ notischef. Man kan inte hålla så vidlyftig personal i provinssamhällen.