Part 1

HUCK LEBER

OSKULD OCH ARSENIK

ANALYSER

STOCKHOLM WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

Pappersleverantör: Lessebo bolag. Tryckeri: Isaac Marcus’ Boktr.-Aktiebolag, Stockholm 1901.

MIN FÖDELSESTADS KRÖNIKA.

EN STADSPLAN UTAN VINKLAR.

Det är med obeskriflig tillfredsställelse jag tar del af nutida fint folks åsikter om hur man skall arrangera städer. Jag har sedan urminnes tider hyllat precis samma mening, men eftersom man är en försynt natur och aldrig läst på arkitektexamen, har man aktat sig för att agitera i frågan. Nu inser emellertid enhvar, att Stockholm får lof att göras om så när som på staden inom broarna, och låt oss nu inte kinka öfver besväret utan gladeligen hjälpa till att plocka ner byggmästarnas fastigheter och anordna gatuperspektiv.

Kanske jag i all blygsamhet skulle få föreslå ett redan befintligt samhälle som mönster? Jag vågar nämligen skryta med en födelsestad, som motsvarar alla rimliga anspråk i fråga om pittoreska öfverraskningar samt organiskt uppvuxna hus. Östermalms och Vasastadens ljusrappade linjallängor skulle rodna till sin ursprungliga tegelfärg af skam, om de konfronterades med dessa gränders kurvor och dessa tvåvåningsbyggningars originella fasader! Ja, jag medger det, jag _är_ lokalpatriot; men har någonsin någon haft sådana skäl att åberopa som jag?

Man skall näppeligen bland invånarna i Stockholms nyare stadsdelar anträffa någon individ, som icke är anfäktad af snufva och hosta, och detta är ju också oundvikligt, när de ständigt måste röra sig på oblygt öppna gator, som skära hvarandra i räta vinklar, hvaraf det naturnödvändigt uppstår ett olidligt korsdrag. En liten krökning här, en liten svängning där, en parkanläggning till vänster, en fontän till höger, och Nissens bröstkarameller skulle sjunka i pris! I min födelsestad finna de sannerligen inte många afnämare, ty där har stadsplanen allt ifrån början varit ägnad att afvärja förkylningar. Där skall man aldrig lyckas skåda tvänne parallella husrader, som i oändlighet draga sig fram, tills de försvinna i det blånande intet och på regelbundna distanser korsas af andra lika beskaffade rader, som förlora sig i ett likadant intet. Nej då, för det första stå inte husen så där hopkörda och hålla hvarandra under armen gatan utefter, utan de samla sig i smärre slutna sällskap, allt efter sina personliga sympatier, eller dra sig misstroget ifrån hvarandra med litet plank och småsaker emellan. Inte häller stå de och fåna på samma linje, utan somliga spatsera ett stycke ut på trottoaren för att se sig om och delta i världsvimlet, under det andra, som äro blygare af sig, förskrämda hoppa tillbaka och gömma sig innanför ett staket eller några popplar.

Och vidare — att följa en gata eller gränd i det samhället är som ett äfventyr från en österländsk sagonatt. Rätt som det är, kröker det af till vänster, ett nytt perspektiv öppnar sig för ens syn, och man är ohjälpligt förlorad ur sikte för reflexionsspeglarna på den sträcka man tillryggalagt. Man bör inte häpna, om det sedan skulle svänga åt höger igen, och framför allt bör man söka bibehålla fattningen, då man omsider plötsligt står inför en byggnad, som absolut stänger passagen. Detta betyder endast, att gatan härmed anses afslutad och att man icke skall genera sig för att klifva in i rådman Bertilsons förstuga, öfver gårdsplatsen och ut genom porten på andra sidan, där nya gator och nya syrpriser finnas i beredskap. Så gör hela stan. Fru Bertilson bjuder gärna på kaffe, om man inte har brådtom eller är storstadshögdragen. Räta vinklar anträffas ju någon enstaka gång, men i så fall är det alltid samma gata, som bildar vinkel mot sig själf, enligt hvad de af stadsfullmäktige nyligen anskaffade namnplåtarna utvisa, och sålunda undsmyges fyndigt den olägenhet, som vidlåder hufvudstadsgatornas läggning.

Hvad nu husen beträffar, så frågar ingen småaktigt efter, hvilken sida de vända åt trafikanterna — det får vara fasaden eller gafveln eller baksidan, hur det faller sig. Man trifs bäst med envåningslängor, men man saknar ju inte blick för det mera monumentala i ett tvåvåningshus. Trevåningshuset är beläget utanför stadsporten och utgör ännu ett omtyckt mål för infödingarnas aftonpromenader, änskönt de hunnit vänja sig vid denna yttring af en pösande spekulationslystnad.

Gelbgjutare Persson ansågs inte fullt slug, när han först började väsnas om sitt projekt att uppföra en modern trevåningsbyggnad med cementtrappor och hörnbalkonger; men intet är så galet, att det inte går i folk med tiden, och Persson lyckades småningom värfva ett nöjaktigt antal hyresgäster bland den mera nyhetslystna och experimenteringshågade delen af allmänheten, innan han lade grunden till jättehuset. Han hade vistats fjorton dagar i Stockholm och därvid undfått idén till ett riktigt nutidspalats i den gängse uniforma byggmästarestilen; men försynen och de presumtiva hyresgästerna tänkte sig saken annorlunda. De sprungo och tittade till arbetet så lång dagen var, och samtliga hade sina mycket precisa fordringar att framställa. Stadskassören önskade en balkong här och extraläraren en veranda där, provinsialläkaren ville ha väggarna alldeles genombrutna med fönster, och gamla mamsell Hobom begärde att få sin lägenhet så godt som alldeles mörk, för att spara på gardinerna.

Muraremästare Jönsson, som ledde det hela, sträfvade till det yttersta för att tillfredsställa alla vännernas pretentioner, och konsekvensen blef, att trevåningshuset, när det vardt färdigt, långt ifrån erbjöd anblicken af en banaliserad hyreskasern. Jag vill inte häller säga, att det kunde förväxlas med hallwylska residenset — det var snarare något midt emellan, något obeskrifbart ... ja kort sagdt, ett hus, som med en inre nödvändighet framvuxit ur invånarnas trefnadsbehof och individuella tycken, och sålunda eminent danadt för sitt ändamål.

DEN INTORKADE FONTÄNEN.

Min födelsestad besitter ett påfallande lugnt sätt att behandla de klimatiska växlingar, som betingas af ett relativt nordligt läge. Den har sedan urminnes tider satt sig in i det faktum, att ett litet antal af årets månader karakteriseras af en viss blidhet i luften samt total frånvaro af snöblandad nederbörd (riktigt äkta snö användes icke under någon säsong i den trakten, men en och annan inföding har varit uppe i Stockholm och därifrån hemfört berättelser om denna sällsamma gråbruna materia). Då värme inträder, uppstår således ingen panik; man erinrar sig, att samma omständighet inträffade året förut och alla år dessförinnan, och ingen vidtager några febrila anstalter för att smita undan densamma.

En och annan, som med oförnöjsamt sinne betraktar den stundom betydliga temperaturstegringen, utvandrar till den på märkbart afstånd från samhället belägna hafsbukten och doppar sig efter att mot en mycket försynt afgift ha placerat sitt omhölje i ett därstädes upprättadt skjul, kalladt stadsbadhus, hvilken institution hålles öppen mellan sex och åtta på mornarna. Men det anses fjäskigt. Är man så storstadsaktigt känslig för solglöden, att man inte reder sig på gatorna i blårandiga bomullskläder och utan några prydnader i vare sig krag- eller halsduksform, så frågas med rätta hvad man har ute att göra. Inomhus har man det ju förstklassigt denna årsens tid med sina nedfällda markiser och den söta spritdoften från flugkuporna. Och när solen gjort sin vanligen vällyckade och glansfulla sortie, träffas man i Stadsträdgården, där man intager kylslagna rusdrycker och svärmar under ackompanjemang af stadsorkesterns mässingstoner.

Jag skulle i min ringhet tro, att min födelsestad vet att klara den vackra årstiden på ett sätt, som icke lämnar rum för några befogade anmärkningar. Den spotske landssekreteraren, som är barnfödd i Stockholm, håller emellertid ingenting heligt. Han lär i den intimare toddykretsen ha fällt de smädefullaste uttalanden i detta ämne, och därjämte demonstrerar han sitt snobbförakt genom att sommartiden inackordera sig i en fiskarstuga en half fjärdingsväg från allt hvad ära och redlighet och stadsgator heter. Infödingarna harmas obeskrifligt men skadeglädjas å andra sidan med fästadt afseende på den okomfortabla och intressetomma tillvaro han måtte föra.

Denne för våra blygsamma förhållanden synbart så föga lämpade man söker stundom, ehuru icke medlem af stadsfullmäktige, att tillämpa sina kontinentala idéer på vårt samhälles förvaltning. Jag vill nu inte uppehålla mig vid det där glastaket, som han yrade om att få byggdt öfver stationsperrongen, hvilket besinningslösa projekt väckte ett outsläckligt löje gata upp och gata ned, ty man kunde väl tycka, att en studerad karl skulle vara mäktig att skilja på ett orangeri och en kunglig järnvägsstation. Men jag vill nämna några ord om den celebra fontänen.

Mannen, som tycks hysa en abnorm passion för vatten, dock gärna tillsatt med något whisky, fick plötsligt för sig, att samhällets fysionomi bar en förtorkad prägel och att detta missförhållande borde lindras genom inrättandet af en fontän midt på torget.

Min födelsestad baxnade. Hvad var meningen, om man fick vara så taktlös att fråga? Skulle rådman Hagbom icke längre kunna skrida på diagonalen af borgmästarstenar från sitt ägande tvåvåningshörnhus till samhällets stadshotell och gästgifvaregård? Skulle stadens främste män vika åt sidan för en permanent vattenså? Skulle stadens barn och ungdom hädanefter hållas i stugarrest för att undanryckas lurande försåt på en offentlig plats? Min födelsestad fick svindel.

Men denna gång tedde sig landssekreteraren mera satanisk än vid något föregående revolutionstillfälle. Han inviterade tullförvaltaren och en läroverksadjunkt på en raffineradt uttänkt ungkarlsmiddag, och de trenne goddagspiltarna konstituerade sig vid ungkarlskaffet med tillbehör till en fontänmodellsprisdomarekomité. Följande dag inflöt i den radikala platskollegan ett af de tre festmiddagsätarna undertecknadt tillkännagifvande om anordnandet af en pristäflan i fontänmodellering, till hvilken samhällets konst- och slöjdskickliga män förbindligast inbjödos. Första priset utsattes till 100 kr., andra priset var ett talmiur med vidhängande kedja af samma metall och tredje priset ett hedersamt omnämnande i något af platsorganen.

Min födelsestad våndades i klämman. Guld och ära skimrade för dess blickar, hvarje murarlärling trefvade efter marskalksstafven i sitt matsäcksknyte, och ambitionens trolska dämon härjade i allas själar.

Men landssekreteraren från Stockholm? Men vattensån på det heliga torget? Hat och åtrå sargade sinnena ömsom.

När täflingsterminen var utlupen, hade blott ett enda försök inkommit till prisdomarna, men det var af delikataste art, utfördt i marsipan och hållet i en älskvärdt fri grekisk tempelstil med empiretillägg och rococogarnityr. Då namnsedeln med mottot _Lagom sött_ blifvit bruten, befanns konditorskan Makronlund vara den lyckliga pristagarinnan. Domarna ansågo sig dock trots kompositionens utsökta smak icke kunna tillerkänna henne mer än tredje priset och motiverade detta med påståendet, att vid modellens konstruktion för litet hänsyn tagits till det material, i hvilket den var ämnad att sedermera utföras.

Samhället yfdes öfver konditorskans konstnärsframgång men förbittrades öfver att landssekreteraren med kollegor behållit de 100 kronorna och talmiuret. Ett upplopp var nära att utbryta. Landssekreteraren vädrade obehag och anslog de 100 kronorna till en sexa för stadsfullmäktige och öfriga honoratiores, hvarvid talmiuret med några väl valda ord öfverlämnades åt stadens äldste poliskonstapel, som gått på vakt i femti år och ärligen konvoyerat många landsstatsgenerationer hem från Stadshotellet i morgongryningen.

Min födelsestad vardt sympatiskt berörd och landssekreteraren blef tagen till nåder, men borgmästaren anmodade honom privat att afstå från alla ytterligare planer till samhällets förskönande.

NÄR VI DÖDA VAKNADE I LANDSORTEN.

Flertalet anar hvem Ibsen är. Ett dyrbart utrymme bör icke upptagas med en redogörelse för hans lifsverk. En kraftig påminnelse om mannens tillvaro gafs mig i fjor våras, då jag erhöll ett telegram från Dagspostens redaktör af följande lydelse:

»Förståsigpåare, ila till fädernestaden, Ibsen spelas.»

Jag insåg ögonblickligen hvad frågan gällde och ilade till skådeplatsen.

Min födelsestad är intet centrum för den sceniska konstens utöfning. Nog händer det ju ibland, att ett sällskap histrioner på genomresa pauserar ett par dagar, packar upp några smärre rekvisita, som ligga öfverst i koffertarna, och uppför ett eller annat stycke, som det för tillfället har under inöfning för att därmed eröfra någon världsstadspublik. Men det är ett klent geschäft. Vi, som fatta misstro till en person, som drager ut ur det tjäll, där han först såg dagens ljus och där hans barndoms och ungdoms lyckliga år förflutit, och hyr sig bostad i ett hus, där ingen af hans släkt någonsin dvalts, vi kunna helt naturligt icke känna oss dragna till människor, som tillbringa sitt lif med att åka omkring i bygderna flockvis och merendels äro gifta med hvarandras hustrur. Nej, vi ha länge grundat på ett medel att bli kvitt detta ofog, hvarvid vi utgått från den bepröfvade satsen, att ondt skall med ondt fördrifvas.

Sålunda ha stadsfullmäktige på ordinarie stämma af den 20 januari sistlidet år beslutit, att samhället skall inom sitt sköte tillgodose det djupt rotade behof af dramatik, som stadsfullmäktiges ordförande förklarade vara befintligt hos hvarje mänskligt väsen och därför medelbart äfven i hvarje stats- och samhällskropp (starkt bifall).

— Mina herrar — sade han vidare — må vi själfva uppträda på dessa bräder, som föreställa tiljor! Må vi för en och annan afton afkläda oss vår värdighet som ämbetsmän, som affärsidkare, som yrkesutöfvare, som familjeförsörjare och ikläda oss gycklares skepelser! Må våra kyska makor, våra blomstrande döttrar naturligt rodnande träda fram till rampen inför allt folket, — och jag tror, att de glåmiga yrkesaktörerna och de sminkade teaterdamerna skola rymma fältet!

Det beundrande sorl, som hela tiden ledsagat anförandet, öfvergick nu till ihållande entusiasm, och somliga yngre familjefäder började genast afkläda sig sin värdighet.

En komité, som skulle ta saken om hand, tillsattes omedelbart inom stadsfullmäktige, hvarjämte en ogift extralärare i modersmålet, som kunde skrifva vers, adjungerades. Denne efterskickades genast, hvarpå det så godt som enhälligt beslöts, att det nya företaget skulle öppnas med Ibsens nyaste pjes. Häremot opponerade sig endast en boktryckare, som i sin ungdom någon tid utöfvat recensentverksamhet och sedan dess hade sina idéer. Han fruktade, att detta val skulle alstra oförutsedda svårigheter, och påstod med bestämdhet, att »det är någonting särskildt med Ibsen», hvilket yttrande han anhöll att få fördt till protokollet. Därpå skildes man i fröjd och sämja.

Det var nu således frukten af våra stadsfullmäktiges nit och mödor som jag for att skåda. Stämningen i staden var uppjagad, svenska och norska flaggor svajade på järnvägsstationen, posthuset, högre allmänna läroverket samt några förnämligare privatboningar. Alla butiker voro stängda utom boklådan, där aftonens pjes försåldes i extralärarens öfversättning. Dagspostens redaktör drog in sin tidning för den dagen och ämnade i stället ge ut den i dubbelt format dagen därpå. Som den benägne läsaren ser, hade man inte försummat några anstalter, som kunde bidraga till dramats glans och framgång.

Men nu känner jag mig nödsakad att afvärja de öfverdrifna föreställningar läsaren gör sig om min födelsestads teatersalong. Vi ha en stor sal på Stadshotellet en trappa upp, och den kan användas till litet af hvarje. Där hålla vi basarer för flottan och de fattiga och hedningarna, där fira diverse slutna sällskap sina trefna samkväm, där få handelsresande med särskildt skrymmande varulager packa upp sina lårar, och där spela vi teater. Salen är verkligen fenomenalt lämpad för detta ändamål, ty den är försedd med en liten läktare på ena kortväggen, och det är då ingen konst att timra upp en estrad midt emot, där de agerande kunna röra sig af hjärtans lust. Och så sättes det fullt med rottingsstolar i långa rader, hvarvid iakttages att de trasiga placeras under läktaren och betinga ett ringare pris. För ståplatserna, som äro mycket guterade af ungherrarna, behöfs ju intet arrangemang.

När jag inträdde i den strålande upplysta salongen, som redan var alldeles fullsatt, fästes allas blickar på mig, helt naturligt, eftersom ingen hade haft reda på att jag skulle komma. Det begynnande välkomstsorlet måste dock genast tystna, ty ridån rullades upp och visade den frackklädde extraläraren i modersmålet, som behagfullt lutad mot en staty af den åldrige skalden, hvilken förekom enligt vår svenske diktares ord »med ufven på skuldran och trollet på knät», på ett anslående sätt föredrog en af honom själf författad prolog. Stadsfullmäktiges sekreterare hade nämligen med fog påpekat det orimliga i att uppföra en »epilog» utan prolog, hvilket förbisetts af öfriga skandinaviska och kontinentala teaterstyrelser.

Jag vill endast anföra följande rader ur det stämningsfulla poemet:

Här du står ibland oss, gamle Henrik, alltid lika älskad, lika vänrik! — — — — — — — — — — — Hvita skägget öfver hvita slipsen, så vi vilja minnas Henrik Ibsen.

Bifallet ville aldrig taga slut, men måste det dock, ty nu skulle det börja på skarpen. Dramats innehåll är läsaren alltför bekant, så det vill jag inte spilla några ord på, och om utförandet vill jag endast säga det, att det motsvarade mina förväntningar. En sådan Irene får man leta efter. När hon sade: »Bakefter har jag dräpt det otaliga gånger» (extralärarens tolkning), löpte en rysning genom salongen, och landskamrerns dotter dånade. Bäst lyckad var kanske den store jägaren, hr Ulfhejm, inte så mycket genom sitt spel eller sin apparation, men hvarenda själ i salongen visste ju, att han var veterinär. Dekorationer förekommo nog, med något snöskred hade vi inte. Hade ni det i Stockholm? Professorn och Irene lade sig ner och dogo som vanligt, och hufvudsaken är ju, att det blir slut på dem.

Intet öga var torrt i salongen. Hänförelsen var obeskriflig. Extraläraren måste ta om sin prolog efteråt och statyn bekransades. De uppträdandes anhöriga, som haft sin plats på de främsta rottingsstolarna och under mellanakterna smitit bakom scenen för att omfamna sina kära, simmade i rörd stolthet.

När vi lugnat oss litet, röjde vi undan stolarna och scenen och togo oss en animerad svängom, hvilken följdes af en splendid supé med hög stämning och otaliga skålar. Vi telegraferade till »Hedersdoktor Ibsen, Kristiania» och fingo omedelbart svar:

»Mange tak. Med disse ord vil jeg ikke have sagt noget. Ibsen.»

TYNGDLAGEN OCH VEDERGÄLLNINGENS LAG.

En gentleman vid namn Isaac Newton spatserade en solig förmiddag efter lunchen bland bugnande fruktträd i en af de läskande lunder, som omgifva Cambridges lordträningsanstalter, grubblande öfver en metod att bevisa, hurusom en röd rostbiffs dragningskraft på en brittisk undersåte står i omvänd proportion till stekningstiden och förhåller sig till kvadraten på afståndet som ... Då inträffade en händelse, som förorsakade gentlemannen en snart öfvergående sveda samt ett odödligt namn och efter hvars grava följder mänskligheten, fastän två hundra år sedan dess förflutit, ännu icke hunnit repa sig.

Ett öfvermoget äpple passade på att hoppa ned från sin gren, då gentlemannen passerade, och tog i sitt öfvermod vägen öfver hans näsa, hvarvid hans tankegång förvillades och en outsäglig bitterhet mot sagda frukt uppsteg i hans själ. »Ha», ropade gentlemannen på engelska, »tar du min näsa för jordens medelpunkt, trögtänkta vegetabil? Jag skall minsann lära dig att falla metodiskt och medelst förnuftig attraktion». Hvarpå han ögonblickligen återvände till sin studerkammare, tände sin pipa och satte sig att utarbeta en lag, enligt hvilken all världens äpplen till evig tid skulle tillhållas att falla.

Och sådan energi besatt denne hämdgirige gentleman, att han lyckades få lagen enhälligt antagen i både öfver- och underhuset samt småningom i alla civiliserade länder. Ja, den blef slutligen så populär och så allmänt tillämpad, att icke endast äpplen, utan äfven murarehandtlangare och taktäckare och bicyklister och snart sagdt allt hvad som plägar falla här i världen började underkasta sig densamma. Om något föremål numera dristade falla efter en annan metod, är jag rädd att detta skulle betraktas som ett orimligt fall och diskussionen därmed förklaras afslutad.

Felet med det där gamla ursprungliga äpplet, som vi för rästen alla fingo äta upp i skolan, var egentligen det, att det föll på en annans näsa, under det en individ, som ser sig för, alltid faller på sin egen. Nog för att vi skulle vara mera betjänta med att falla på en annans, t. ex. den fastighetsägares, utanför hvars hus vi halka omkull och spräcka vår hufvudskål eller bryta båda våra ben.

Låt mig förtälja gången af tvänne fastighetsägarefamiljers öden, hvilka på ett förunderligt sätt illustrera det urgamla ordstäfvet: den som icke sandar en trottoar åt andra, han faller själf därpå.

Specerihandlare Sandéns och kortvaruhandlare Halkéns bodde midt emot hvarandra vid den förnämsta gatan i min födelsestad. Sandéns och Halkéns umgingos icke, deras karaktärer voro för olika. Under det Sandéns vid första antydning till frostväder sände ut yngsta bodbiträdet jämte springpojken och en hjälpmadam att medelst skyfflar ösa sand på trottoaren utanför sin länga, ja rent af hade dem att bygga barrikader af mylla, som räckte halfvägs upp på bodfönstren, hade det i mannaminne aldrig fallit Halkéns in att utplantera ett enda sandkorn på sin trottoar; i stället tilläto de sina barn att slå kana och sin ensamjungfru att öfva sig i skridskoåkning därstädes om kvällarna. Sådan var Halkéns’ moral.

Men det gick dem också därefter. Sedan både borgmästarinnan och stadsfogdens brorson ljutit döden på deras trottoarsträcka, utan att de, Halkéns, dock haft annat men däraf, än att de tyckt sig spåra någon ovilja hos de aflidnas familjer, hände det sig, att en profryttare, som tillhörde en firma, med hvilken Halkén var särskildt lierad, och som reste i ryska galoscher, det oaktadt bröt ryggraden, ena armen och några smärre ben i kroppen rätt utanför Halkéns butiksdörr. Äldsta dottern, som älskade den förolyckade och spanat efter honom i reflexionsspegeln, störtade ut och kastade sig storgråtande öfver honom. På hennes bestämda yrkande måste han intagas i huset och där vårdas under en särdeles långvarig sjukdomsperiod. Efter tillfrisknandet rymde han med kassörskan, som i brådska och distraktion råkade stoppa på sig kassan. Äldsta dottern blef vansinnig, och ensamjungfrun halkade samma dag med den nya förmakslampan, som hon skulle gå och byta om i lamphandeln. Behöfver jag tillägga, att denna rättvist hemsökta familjs yngsta ättling drunknade i en skurbalja vid vårrengöringen och att näst äldste pojken blef kuggad fem gånger i studentexamen?

Sandén däremot blef enhälligt vald till riksdagsman, till hans sextiofemte födelsedag läto stadsfullmäktige prägla en medalj öfver honom med en eklöfskrans och en skyffel på baksidan, hans äldsta dotter blef gift med en miljonär, som en vinterdag kommit in i köket och bedt att få mullen borstad af sina pantalonger, och hans närmaste konkurrent gjorde bedräglig konkurs.

Af ofvanstående torde framgå, att tvänne lagar styra lifvet, den länge sedan aflidne gentlemannens lag samt kausalitetslagen, den där från moralisk synpunkt kan benämnas vedergällningens lag.

DEN HVITA MÖSSAN.