Part 6

Man kan näppeligen undgå att irriteras af dessa skinande unga män, ur hvilkas till löjlighet rentvagna anleten en idiotisk sällhet bligar emot en tillika med ett gränslöst uppjagadt medvetande om den unika tjuskraft, som förmått världens ljufvaste unga kvinna att klänga sig uppåt deras sida. De sakna färdighet att med värdig jämvikt bära sitt tillstånd. Deras syn på tillvaron har blifvit förvriden, det är något ytterligt och öfverdrifvet hos dem, till och med deras stöflar äro för blanka, deras öfverrockar för nya, deras handskar för bjärt orangefärgade och deras mustascher för hårdt snodda. Och de unga kvinnorna! Den smeksamma abandon, som präglar deras väsen, och deras sätt att med sugande ögon uppfånga hvarje ord, som går ur världens ståtligaste och mest genialiske unge mans mun, gör mig lefnadstrött. Kan någon upplysa mig om hvarför dessa kärlekskonglomerat alltid rusa framåt gatorna med en fart af tjugo knop i timmen? Anse de möjligen, att de därigenom fortare hinna äktenskapets s. k. hamn?

Den skarpsynte läsaren torde skymta en viss retlighet i det ofvan anförda, och jag vill därför bekänna, att jag en gång höll på att bli kullsprungen af en långbent yngling i den gängse, nyss skildrade stilen, sammankedjad med den flickan jag skulle haft. Jag för min del kan med svårighet kallas högväxt, men icke desto mindre torde jag befinnas vuxen alla situationer. Så ock nu. Under det jag sänkte hatten öfverdrifvet djupt, borrade jag i _honom_ ett ögonkast, hvilket kunde tydas antingen som en uppfordring till duell inom tjugufyra timmar eller ock som en ohöljd antydan om det öfverväldigande, men af ett bråddjupt förakt neutraliserade medlidande hans belägenhet ingaf mig, samt omslöt samtidigt _henne_ med en blick, i hvilken hon kunde läsa såväl spåren af mitt hjärtas blodvite som ett vekt beklagande af att hon råkat så illa ut. Få skulle ha kunnat göra det bättre.

Jag var själf så belåten med mig, så jag glömde att se efter hvilken effekt mitt stolta och värdiga beteende frambragte på honom, som skulle ha den flickan jag skulle haft. Hvad henne beträffar, visste jag på förhand, att hon skulle förarga sig till döds för att jag inte såg mera stukad ut och att hon sedermera skulle hos mig uppdaga en mångfald ovanligt praktfulla egenskaper, hvilka hon under smärtfylld rörelse skulle rada upp för sin nuvarande tillkommande under förevändning att »tala om allt».

Det finns åtskilligt att invända mot förlofningar — enligt min erfarenhet äro de icke särdeles roande, men ganska nyttiga, ty genom dem lär man känna folk. Det var på så sätt jag lärde känna den flickan jag skulle haft.

Det har nämligen funnits tider, då jag varit yngre och lättsinnigare än nu. Så t. ex. när jag ingick trolofning med den ofvannämda flickan för tre och ett halft år sedan. Min vetgiriga och för allt mänskligt entusiastiskt intresserade natur trådde efter att genom autopsi förvärfva grundlig kännedom om kvinnornas dämoniska väsensegendomligheter och irrationella själslif. Jag ville smälta en af dessa glaciärer och värma mig vid en af dessa vulkaners glöd.

Å ja, den flickan jag skulle haft var inte beklädd med någon särdeles fast isskorpa, och inte föreföll hon heller så sjudhet invärtes, som jag hade väntat mig. Det särdeles tillmötesgående sätt, hvarpå hon upptog mitt frieri, hvilket jag enligt gammal god sed framställde i ett utbyggdt fönster vid en större bjudning, blef min första missräkning. Hon vred inte oroligt på sig och sade, att det kom så hastigt; hon satte inte handen för ögonen och bad mig för Guds skull tiga; hon anhöll inte om åtta dagars betänketid. Det föreföll snarare, som om hon anat saken på förhand och inrättat sina kalkyler därefter. Jag kände mig något snopen och bragt ur fattningen, men på samma gång en smula uppblåst öfver att mitt första experiment i denna riktning aflöpte med en sådan ackuratess. Sedan gick jag hela kvällen omkring med en skrytsam uppsyn och företedde en bullersam glädtighet, hvilken anmärkningsvärdt kontrasterade mot mitt vanliga behärskade, snarare tungsinta sätt. En vänlig gammal herre undrade deltagande, om jag inte möjligen höll på att få ett recidiv af mässling ...

Följande morgon vaknade jag med en kallsvettig förnimmelse af att en tentamen förestod mig. Ja, så var det. Klockan tolf hade jag lofvat att infinna mig i en mig ytligt bekant byråchefsfamilj, för att stå till svars för mitt uppförande mot denna familjs äldsta dotter kvällen förut. Jag undrade, om frack skulle anses oundgänglig, men efter något funderande förkastade jag detta plagg. Sedan jag inmundigat något kokain, som jag alltid plägar före lifvets kritiska ögonblick, vandrade jag blek, men jämförelsevis lugn, åstad.

Det blef inte mycket uppsluppnare än jag hade väntat mig. Den flickan jag skulle haft var mycket hjärtlig mot mig, men föreföll betydligt nervös och bragt ur jämvikten, som om hon varit utsatt för åtskilliga förtretligheter denna förmiddag. Byråchefens fru betraktade mig bottenlöst forskande och allvarligt samt gjorde intryck af att ta mått af mig invärtes, för att räkna ut hur mycket tid och krafter det skulle gå åt till att uppfostra mig, och byråchefen själf samt hans äldste son, notarien, vill jag hälst inte tala om. Deras fysionomier uttryckte en så svagt maskerad häpnad, hvars orsak var mig outgrundlig, att lifvet började synas mig alltför bittert.

Ibland föreföll det mig, som om byråchefen skulle velat tala ett par ord med mig i enrum, men som om just denna hans outsägliga häpnad hade förlamat honom.

Sedan jag besvarat ett flertal delvis ganska närgående frågor samt sväljt något champagne, såg jag mig oförhindrad att gå och var då en förlofvad ung man samt upptagen till medlem af denna byråchefsfamilj.

I flera månader var jag medlem af denna byråchefsfamilj, hvilket tillgick på följande sätt: Byråchefen klappade mig på axeln, när han fick se mig, frågade om jag var flitig och undrade hvad jag egentligen tänkte bli och hvad jag kunde hoppas på i befordringsväg; byråchefens fru förmanade mig till sparsamhet och gudsfruktan samt tog reda på all föda, som jag inte kunde äta, för att träna mig att älska den; den flickan, som jag skulle haft, bemötte mig alltjämt med hjärtliga åthäfvor men arbetade energiskt på att dels ränsa min bekantskapskrets, dels vänja mig af med alla mina vanor. »Det är bäst du upphör med ditt omåttliga cigarrettrökande _nu_, Huck lille, det blir annars ledsammare för dig sedan ...» — »Jag tycker det är någonting så försmädligt hos den där Sjölund, som du alltid hänger ihop med; du har väl ingenting emot att dra dig ifrån bekantskapen med honom; bara skrif några rader» ...

Det är rätt dyrbart att vara förlofvad, när ens byråchef till svärfar har en större skara barn och den flickan man skall ha dessutom är sällsynt nöjeslysten. På den grunden ansåg jag mig inte längre ha tillfälle att vara medlem af denna respektabla familj och beslöt att snarast möjligt utträda ur kretsen. Såsom varande en gentleman ville jag dock icke själf säga upp min trolofvade, utan valde den finkänsligare utvägen att medelst allehanda väl beräknade trakasserier och obehagliga yttranden förmå henne att själfmant återsända den s. k. gyllne bojan. Så skedde ock. I det åtföljande brefvet stod det så här:

»Bästa kandidat Leber! Jag känner, att jag inte längre kan sympatisera med Er, så som jag en gång drömde. Jag vill försöka att bli lycklig på annat sätt och hoppas, att Ni aldrig måtte glömma Er vänligt tillgifna Vera.»

Brefvet andades ju inte den kvalfyllda bitterhet, som jag önskat finna, men var för öfrigt fullkomligt korrekt till sitt innehåll, ty hon har funnit lyckan på annat håll, och jag minns henne, som ofvan antydt, alltför väl.

MEDPASSAGERARE.

Det torde icke kunna betraktas som någonting i och för sig epokgörande, att jag en dag eller, exaktare preciseradt, en natt färdades från Stockholm till Visby, och jag skulle inte besvära allmänheten med detta triviala faktum, om jag hade varit ensam på farkosten, i synnerhet som jag inte har någon sjösjuka att redogöra för, ej häller någon massaker.

Men jag var kringhvärfd af medpassagerare, som utan att egentligen mena det på det angenämaste sätt fördrefvo tiden för mig.

Jag syftar närmast på de tvänne bröllopsresande paren, Ljunghults från Jockmock samt Fritzchen och Mäuschen. Dessa bägge lyckliga och laggifta par voro, fast i ett väsentligt afseende jämställda, i ett flertal andra, likaledes väsentliga afseenden afgjordt olikartade. Ljunghults hade varit förmälda i elfva år, men såsom varande i saknad af föräldraglädje, höllo de fortfarande af hvarandra med en nära nog nygift intensitet.

När Ljunghult en gång i tiden hemförde sin unga brud från Västervik, låg tanken på en regelrätt weddingtrip dem fjärran. Bruden betraktade färden från Småland till Jockmock såsom ett tillfyllestgörande resnöje, och Ljunghult själf åtrådde ingen ökning i kostnaderna. Ljunghults galanteri- och kryddkramhandel hade emellertid under årens lopp tagit ett ganska märkligt uppsving och alstrat ett välstånd, som var ägnadt att väcka alla hittills slumrande vällefnadsinstinkter och lyxpretentioner. Fru Ljunghult hade börjat hålla modetidning och nu gjorde de, som sagdt, sin bröllopsresa i anslutning till ett bekant ordstäf. Fru Ljunghult bar en beundransvärd resdräkt, där de flesta kulörer jag känner till voro behändigt representerade; Ljunghult själf gick i gula skor och rökte cigarrer, som icke härstammade från hans egen affär.

Ljunghult snodde för öfrigt ideligen omkring kaptenen och ville veta en mängd saker: om ångaren var känslig för sjögång, om lugnvädret skulle hålla i sig, om det fanns något matställe i Visby, om det brukade regna där, hvad resan därifrån till Marstrand kunde gå till för två personer och en jungfru etc. Kaptenen besvarade tillfredsställande samtliga spörsmålen utan att förvrida en min. Om jag har fattat rätt, så är det för att tillmötesgå med upplysningar som dessa funktionärer äro inrättade. Jag har just aldrig sett dem företaga sig någonting annat. Den nu ifrågavarande förvaltade sitt kall synnerligen förtjänstfullt. Ljunghult var nöjd med honom och bjöd honom en cigarr af den sorten han hade hemma i boden.

Fru Ljunghult smög sig esomoftast till sin makes sida och lutade sig med ett lyckligt leende mot hans axel, hvarvid maken lade sin arm om hennes midja, som icke längre var så smärt som för elfva år sedan. Ännu långt fram på natten kunde man se deras sammanflätade silhuetter mot öfre däckets reling och lyssna till, huru de i innerliga och lågmälda tonfall uttalade sina farhågor angående äldste diskherrns, Larsbergs, metod att sköta galanteri- och kryddkramhandeln under deras bortovaro. Det framgick, att Larsbergs anlag mera pekade åt galanterigrenen än åt speceriafdelningen. Ljunghults voro emellertid lyckliga, och jag vederkvicktes af deras lycka.

Fritzchen och Mäuschen däremot! Fritzchen var alls inte en sådan där liten svartmuskig och hjulbent tolfskillingstysk, som verkar profryttare eller pianist i ett kringresande kapell, utan tedde sig välproportionerad och reslig, besatt en rashund med adresslapp om halsen och framkallade genom sin blotta åsyn visioner af blomstrande riddargods och läckra jaktrevir. Hvad den verkligt nygifta gemålen hade för dopnamn förrådde han aldrig, jag fick nöja mig med det ofvannämda smeknamnet, hvilket stundom alternerade med den gröfre och mindre förälskadt ljudande formen Maus. Bara detta var nog för att röja Fritzchens bristfälliga uppfattning. Ty Mäuschen var en välboren engelska i miniatyr, ljushyad och rentvättad och tailor-made, och hade ingenting gemensamt med de lifliga små husdjur, med hvilka vi föda våra kattor.

Fritzchen ville gärna njuta af lifvet, sitta i själfsvåldig position och slöbeundra, men Mäuschen satt stelt upprätt med den röda boken uppslagen och påpekade hvad de skulle se. Hon tålde intet slarf, hon ansåg, att man borde bröllopsresa metodiskt och inhösta all den faktiska valuta, som stod att få. Aftonens ljufhet och naturens skönhet förvillade icke Mäuschens geografiska sinne och spredo intet skimmer af domnande salig frid öfver hennes prydligt utarbetade drag.

Vid supén visade sig Mäuschen ganska orolig, rusade tidvis upp, grep spasmodiskt den röda boken, som låg med en gaffel till bokmärke bredvid hennes tallrik och ilade uppför däckstrappan för att konstatera något topografiskt faktum. Hon orkade inte äta upp sin »Kotlettchen», men för att icke gå miste om valutan öfverflyttade hon kvarlefvorna till Fritzchens tallrik. Fritzchens medfödda soliga lynne föreföll tröstlöst svårdämpadt, men det var tydligt, att Mäuschen gjorde hvad hon kunde.

Men hvarför uppehålla mig längre vid dessa omaka makar, då det finns andra och märkligare personligheter att yttra sig om? I Södertälje trippade den mönstergille skolgossen ombord. Han bugade sig lätt men belefvadt, när han öfverskridit landgången, samt yttrade därpå i förbindlig ton till en af besättningen: »Jag vill hoppas, att min bicykel, denna mig så kära och synnerligen under sommarferierna snart sagdt nödvändiga vehikel icke kommer att röna något men af den måhända något gungande transporten på detta ärade ångfartyg?» Därpå ställde han sin prydliga ljusbruna, monogrammärkta kappsäck ifrån sig, upptog ur bröstfickan sin rena hvita näsduk och började vidtaga afskedsviftningarna.

Det var en icke oansenlig skara som hade gjort honom den sista tjänsten. Hans egen familj samt ett antal släktingar och närmare vänner gengäldade synbart rörda hans kärleksfulla hälsningar. En äldre farbroder, troligen prästman, tillropade honom en välgångsönskan på latin, hvilken han grammatikaliskt korrekt besvarade på samma tungomål.

Båten gled långsamt nedåt kanalen, och under hela tiden var den mönstergille skolgossen däckets hjälte. Än var det en ung flicka vid en trädgårdsgrind, än en ålderstigen fröken på en soffa, än lekande skolungdom, än lustvandrande familjer — med alla dessa växlade han näsduksviftningar, under det han, beundransvärdt lämpande sig efter omständigheterna, än vördnadsfullt sänkte mössan, än aktningsfullt böjde sitt hufvud, än betydelsefullt lade handen på hjärtat och än lekfullt gjorde militärisk honnör. Vi hade samtliga, med undantag af bröllopsresenärerna, bildat en ring omkring den mönstergille ynglingen, som med sitt blida, vinnande leende oupphörligt vände sig än åt ena, än åt andra stranden, och beskådade med oförställd beundran hans vänsälla manövrer. O, hvad denne gosse måste vara älskad, tänkte vi alla. Hvilken son och broder han måste vara! Hvar gång han vände sig trampade han mig på tårna, och hvarje gång anhöll han om ursäkt på ett så respektfullt och förtroendeväckande sätt, att jag kände mig stolt öfver att ha blifvit trampad af dessa mönstergilla fötter. Jag försvann sedan småningom från de öfre regionerna och återsåg honom först i grannskapet af Visby, just som han med en sirlig gest framtog sin näsduk för att börja hälsa den icke oansenliga hop, som där inväntade hans ankomst. Det är mig obekant, hur han hade tillbragt natten, men jag misstänker starkt, att han framlefvat den under instruktiva och hyfsade samtal med de vakthafvande på båten samt möjligen anslagit någon stund till genomgående af ett feriepensum.

RECENSENTENS TÖRNESTIG.

När Karl-August Jonzén en dag anhöll att få se mig på en cigarr och möjligen något mera, rynkade jag naturligtvis ögonbrynen på ett öfverväldigande bekymradt sätt och beredde mig att uppräkna det flertal olikartade engagemang, som den ifrågavarande aftonen råkade föreligga för min upptagna person. Men i samma ögonblick antydde Karl-August — som känner mig, hvad man annars kan ha att anmärka på honom —, att han hade något intellektuellt att komma med. Och jag svor att telefonera återbud till den öfriga världen, hvilket jag emellertid sedan af någon anledning glömde bort, utan att några nämnvärda rubbningar i samhällslifvet blifvit följden.

Karl-August öppnade egenhändigt, när jag ringde på, alldenstund hans betjänt som vanligt hade en utekväll, och ryggade därpå till hälften in i sitt arbetsrum, ty hans ungkarlstambur är icke afsedd för två personer.

— Gissa hvem som sitter där inne! — hviskade han med feberaktigt uppsluppen stämma, medan jag krängde af mig rocken.

— Hertiginnan af Västergötland? — försökte jag, mera på måfå än som resultat af någon allvarlig tankekombination.

— Gör dig inte till, Huck Leber, jag ser att du kväfs af skamsen nyfikenhet — manade Karl-August, som kanske tar lifvet litet allvarligare än det från början var menadt. — Jag vill bara bereda dig, så att du inte skall bli nervös och blamera dig, som du har så lätt för ...

— Säg så gärna rent ut, att det är statens respektable skarprättare, som du med fin förtänksamhet önskar presentera mig för — afbröt jag pikerad, i det jag vid skenet af ett medfördt trappljus speglade mig i Karl-Augusts praktfulla storm.

Karl-August exploderade i ett slags irriterande bukskratt:

— Inte så dumt uttänkt, sannerligen! Näst intill — han är _recensent_, Huck!

Trappljuset (garanteradt att räcka fem minuter) slocknade i detsamma, och Karl-August lurades på nöjet att se mig blekna. Skurken hade rätt! För en yngling, hvars själ är ett bibliotek af oskrifven litteratur, känns det outhärdligt kyligt att utan varning tussas ihop med en individ, som har till mission att afskräcka från utöfvandet af skriftställarkallet. Det var med en ytterligt affekterad nonchalans i stämman jag föreslog Karl-August:

— Var snäll och be mig stiga in!

Därhän gick han emellertid inte, han endast sparkade mig i knävecket som tecken till gästfrihet, — och jag bockade mig för mästermannen. Han hade intet blod på fingrarna, inte ens bläck, bredvid honom låg ingen bila utan en halfrökt Khediv, hans blick förrådde ingen mordgirighet, snarare en trött välvilja. Han gjorde, kort sagdt, ett mänskligt intryck, och hans yttre företeelse var icke ägnad att väcka mörkrädsla hos den som var okunnig om hans yrke.

Sedan vi alla tre behörigt satt oss till rätta och Karl-August med bullrande gemytlighet ordnat dryckesvarorna, ville jag med dödsförakt göra hvad jag kunde för att vinna den förfärliges eventuella hjärta och sporde därför blygt tvekande:

— Recensenten har väl mycket att göra, kan jag tro?

Vålnaden af ett öfverlägset leende krusade hans bleka läppar, han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och gjorde en gest, som om han förevisade någon särdeles omfattande utsikt.

— Floden! — stönade han slutligen. — Floden ... Den går mig till halsen, den slår igen öfver mitt hufvud, den kväfver mig. Hvilket yrke, mina herrar!

— Ja, det är verkligen förfärande — medgåfvo både Karl-August och jag med en frisk och naturlig uppriktighet.

— Jaså, den s. k. litterära julfloden är så våldsam i år? — fortfor jag, hycklande okunnighet.

— Ja, här kommer de att drunkna i tjogvis — genmälde han med en bister blick, som syntes mig skåda i en vision de ännu oskrifna pappersark, hvilka i en framtid skola visa sig odugliga att som Noaks ark hålla mig och andra ynglingar uppe på syndafloden.

Det oskadliga intrycket vek åter, jag skönjde mannens farlighet, och jag önskade, att jag aldrig blifvit född.

Fasornas man hällde drömmande konjak i sin whisky, och Karl-August, som annars inte har förstånd att känna sig mörkrädd, utbragte ett halfkväfdt »hej!» Bödeln afsmakade groggen, fann den stimulerande och bestämde sig för att säga oss sanningen. Dock inte om oss, ty han fann oss sympatiska. Utan om sig och sitt.

— Det är vederkvickande hvilsamt — började han — att så här få slå sig lös en fridfull kvällstund med ett par hyggliga och försynta gossar, som oskuldsfullt står utanför denna skrifklådans röta, som förtär en yrande mänsklighet ... Ja, det där lilla tidningskrafset räknar jag för ingenting — insköt han godmodigt, då han förnam en hostning från mitt hörn. — Herrarna anser sig förmodligen äga en viss insikt i världens infernaliska beskaffenhet (jo något, eller hur, Karl-August?), men jag anhåller, att herrarna inte tar illa vid sig, om jag uppger ett stilla hånskratt åt denna herrarnas inbillning (för all del, för all del, det hörde ju till ämbetet, menade vi båda). Jag har slafvat i mitt kall i åtskilliga Herrans år, och jag kan nu betrakta mig som en i det närmaste fredlös man. Det skulle verka synnerligen lugnande på mina hårdt angripna nerver att efter mörkrets inbrott stadigt följas af en t. ex. till författare förvillande kostymerad detektiv; men med tio öre raden når man inte en sådan lyx. Nog plägar jag få folk i hälarna, som liknar författare, men det är inte myndigheterna som placerat dem i mina spår ... Jag påkostar mig gärna en droska, när det börjar skymma; men i den sitter jag som på nåldynor, för hur kan jag svära på, att inte åkaren i sina yngre och bättre dagar debuterat med ett dikthäfte samt _känner igen mig_?

Skräckmannen hällde drömmande whisky i sin konjak, såg på oss med »ett dödsskjutet rådjurs blick» (jag har aldrig sett, hur ett dödsskjutet rådjur beter sig, och det skäms jag för, ty det ha alla in- och utländska romanskrifvare gjort) och fortsatte, uppmuntrad af vår varma och vördnadsfulla medkänsla:

— Låt oss inte nämna spårvagnar, mina herrar! Jag har åkt i spårvagnar, slutna, hemska, fulla med skriftställare. Jag har känt blickar, från höger, från vänster, från sätet midt emot, jag har mötts af hälsningar, jag har hedrats med tilltal ... Kort sagdt, spårvagnar är för mig inte fortskaffningsmedel utan tigerburar.

När jag infinner mig på en bjudning, är det alltid någon medelålders dam med något visst själfmedvetet öfver sig, som med mycket sägande åthäfvor vägrar att presenteras för mig, och någon irritabel ung man, som länge önskat få säga mig ett par hälsosamma ord.

Och min korrespondans, mina herrar! Eller rättare min brefkollektion, för jag skrifver aldrig bref, jag meddelar mig i tryck. Jag afundas sannerligen mina posthuma biografer, de kommer att få roligare än jag har haft. Min intimaste vän och kamrat allt ifrån skolåren yttrar sig så här: »Länge har jag lefvat i den vanvettiga tron, att du något litet sökte förstå mig och hyste någon sympati för mina sträfvanden. Jag vet nu, Gud ske lof, hvad din vänskap var värd. Den omständigheten, att du offentligt påstår tredje strofen på sid. 88 verka som efterklang från Heine, kan icke utplånas af det lismande beröm du för skams skull ansett dig böra tilldela mig. Våra vägar korsas aldrig mer. Tian följer, när det lämpar sig för mig». Det har aldrig lämpat sig. Och den flitiga, i familjekretsen outtröttligt lästa, moraliskt oklanderliga författarinnan påpekar triumferande, hurusom mitt namn och de publikationer jag vanärar med min penna kunna sägas vara för evigt bannlysta från Sveriges alla _verkliga_ hem, ty sådana finnas lyckligtvis ännu. En annan dam bjuder mig på fri resa i hennes sällskap till södra Australien, »eftersom ni anfäktas af så starka tvifvel angående lokalfärgen i min dit förlagda teckning ur hvardagslifvet», och en kyligt ironisk dramaturg anhåller att få veta titlarna på de tragedier jag åstadkommit, »alldenstund ni ådagalägger en så säregen insikt och erfarenhet i dramats teknik», samt slutar med att intresseradt förfråga sig, hur det känns »att vara raka motsatsen till gentleman».

Karl-August och jag sutto mållösa, och våra unga hjärtan flögo martyren till mötes. Han sände oss ett matt leende, som antydde, att han fattade omkastningen i vår känslostämning vis-à-vis honom.